För någon dag sedan tänkte jag ut en ny plan att ha i bakfickan, för att inte inledas i frestelsen att vifta undan magkänslan ifall den skulle återkomma med någon varning framöver. Det kan kännas som att ge upp, men vissa kamper tycks vara omöjliga att vinna och det var ett konkret råd jag fick. Om du hamnar i detta igen, följ magkänslan och ta dig därifrån. Stanna inte kvar! Går det inte att komma bort direkt så lägg åtminstone upp en (flykt)plan! Ingen utifrån kommer att förstå, åtminstone inte innan skadan hunnit bli för stor. Instruktioner och policies i all ära, men vissa saker är svåråtkomliga, svårt att se igenom om man ser på det från fel håll. Detta verkar gälla oavsett hur många som sett och upplevt saker från andra hållet, kanske för att det är så svårt att sätta fingret på vad det är och att det kombineras med skuld och skam. Vem vågar man anförtro sig åt? Jag såg, men ändå tog det fem år innan jag förstod hur det hängde ihop, innan det som varit så förvirrande plötsligt fick ett sammanhang. Mindre reflekterande personer kommer nog aldrig fram till den punkten. Jag blev ändå förvånad över hur utbrett det var, att döma av hur många som helt plötsligt, just innan jag slutade, öppnade upp sig och tog upp egenupplevda händelser och funderingar. Tro inte att du är ensam.

Magkänslan brukar visa sig ha rätt, och ja, jag kände dåliga vibbar väldigt tidigt (men ett par andra fick det långt tidigare). Precis i början verkade det bra, men sedan var det som om någonting liksom skavde, en rätt obehaglig känsla som var svår att ta på, men som jag sedan aldrig blev riktigt kvitt. Någonting falskt.

Plan var det ja. Om jag börjar märka av dessa tendenser i nuvarande grupp kommer jag att vara tydlig med att det inte är acceptabelt. Det räcker att jag bär mina egna apor. Förbättras inte situationen så ser jag mig om efter andra lösningar, fast jag hoppas förstås slippa det.

Skulle det bli så att en viss person så småningom får anställning där jag jobbar nu (inte helt otroligt tyvärr) så kommer jag sannolikt att försöka ta mig någon annanstans, något beroende på var han hamnar organisatoriskt och fysiskt. Vid en placering (hemska tanke) i min nuvarande lilla grupp kommer jag definitivt att söka mig bort så snart jag kan. I det fallet är jag inte alls främmande för att säga upp mig även utan att ha någonting annat på gång, men då tänker jag först konsultera lite med familjen. Jag tror inte att jag kommer att bli måltavla igen (fast det trodde jag ju inte tidigare heller), tvärtom kan det mycket väl bli frågan om en massa superlativ och gulligull, men det är en bräcklig tillvaro som snabbt kan vända. Det går inte att veta från gång till gång hur det kommer att bli. Det värsta är ändå att höra hur kollegor runtomkring drabbas av detta skavande. Det är långt värre än att själv vara drabbad (och inte nå fram). Jag känner att jag inte kommer att klara av känslan av total maktlöshet igen. Det är lite som att ha en svår allergi, håller man sig inte på sin vakt och är beredd så är det inte ens säkert att man överlever. Just därför känns det extra viktigt att ha tänkt igenom en plan redan nu.

Slutligen några tips…

  • Var medlem i facket, då står du i alla fall inte helt ensam.
  • Notera det som inträffar, kanske främst för din egen skull när tvivlen kommer.
  • Berätta för någon du litar på, det är en lättnad även om situationen i sig kvarstår.
  • Fly om det behövs – lägg upp en plan om det inte går att komma bort direkt!