I fredags var jag på synkontroll och beställde nya glasögon. Jag sa till M, som genomförde undersökningen, att mina tidigare glasögon gått sönder och att det var tur att de gjorde det så att jag äntligen kom mig för att boka in mig på kontroll (hade det på att göra listan sedan slutet av januari). Bara några dagar innan bågen gick av hade jag fått syn på mina gamla glasögon som jag slutat använda när jag skaffade nya tidigare. De fungerar fortfarande och nu visste jag precis var jag hade dem när de plötsligt behövdes igen. Jag kände mig riktigt lyckligt lottad. Inte nog med detta, det visade sig ju också att det fanns en glasögonbutik som låg alldeles i närheten av mitt jobb och det gick att få en tid på direkten när jag väl lyckades hitta hur och var jag skulle boka den. M påstod att jag var den första som sagt sig vara glad över sina förstörda glasögon.

För rätt många år sedan skulle vi till Gotland på körresa. Det visade sig bli lättare sagt än gjort. Tågen var väldigt försenade på grund av att en olycka. Vi var ute i rätt god tid, men inte tillräckligt god. Hann precis missa ett tåg som gick strax innan det tåg vi skulle ta. De flesta andra i kören hade turen att hinna med det, men jag, maken och två andra korister fick vänta på nästa tåg, och vänta, och vänta. När vi väl kom iväg fick vi sedan byta till tunnelbana för att ta oss sista biten till centralstationen. Där kunde vi kliva på ett tåg som skulle vända tillbaka mot Nynäshamn eftersom det inte fick klarsignal för att fortsätta mot andra hållet. Tur för oss tänkte jag, men efter ytterligare en lång väntan släpptes trafiken på igen med följden att tåget inte behövde vända och vi därför fick kliva av tåget och invänta ett nytt. Mer väntan. Åter iväg, men i Västerhaninge skulle vi behöva byta till annat tåg. Vi valde att utnyttja resegarantin istället och tog taxi sista biten, men även det tog sin tid eftersom varenda väg dit tycktes vara under ombyggnad. Färden gick på slingriga, provisoriska, vägar. Vi hann i alla fall fram precis i tid för att kunna vinka av båten när den la ut från kajen. Jag har för mig att det tog runt fyra timmar för oss att ta oss dit, men att vi kom hem igen inom två timmar. Snopet, men vi gjorde ett nytt försök dagen därpå och då lyckades det mycket bättre. Vad fanns det då för positivt i detta? Jo, äldsta dottern var ensam hemma och skulle upp tidigt morgonen därpå för att hinna med tåget till Göteborg för ett av sitt livs större upplevelser. Nu blev det lättare för henne att komma i säng ordentligt på kvällen och slippa oroa sig för att inte vakna i tid. Vi var uppskattade när vi kom (tillbaka) och hon slapp vara ensam. Dessutom fick vi ju någonting att minnas och berätta om, och när vi dagen därpå anlände till Gotland och träffade på de andra i kören så blev vi mottagna med ett stort kramkalas. Vi var efterlängtade och de hade också en del äventyr att dela med sig av till oss.

Alltså, inte ens jag vill väl egentligen att alla dessa struligheter (och ibland långt värre saker) ska inträffa, men när det ändå blir så så är det ett faktum som inte går att göra så mycket åt. Det finns (nästan) alltid någonting positivt som kommer med på köpet också och då är det förmodligen bättre att försöka lyfta fram det istället.

Det finns andra, mer vardagliga situationer också. I vanlig ordning ger jag dem genast ett mer positivt skimmer. Ibland är det som om jag försöker övertala mig själv. Andra sväljer det gärna utan att ens verka reflektera över det, men den positiva sidan raderar inte alltid ut verkningarna av den negativa utan ska nog ses mer som ett komplement. Livet är sällan svart eller vitt utan också hela skalan däremellan, kanske rentav i färg.

  • Tåget var försenat så att bussen redan hunnit åka och jag fick gå hem i ösregnet – Jag fick en uppfriskande promenad efter jobbet!
  • Tappade nya mobilen i golvet så att skärmen sprack. – Tur att jag hade ett rejält skärmskydd så att skadan inte blev värre. Nu går telefonen fortfarande att använda utan problem.
  • Intressanta möten och aktiviteter krockar – Det är ändå rätt skönt att ha en del fri tid också och att slippa prioritera bort någonting själv. Varje krock innebär ju att två mötestider blir en och även om ledig tid lätt fylls upp med andra inbokningar så kan den här typen av krockar behövas ibland.

Den obotlige optimisten, på gott och ont. Gott för att det hittills gått att hitta vägar att överleva även de jobbigaste situationerna, ont för att det ibland skulle ha funnits mycket bättre och mindre smärtsamma sätt för mer långsiktig överlevnad och välmående ifall inte de positiva delarna övertolkats.

Sonen verkar förresten ha ärvt detta med att se möjligheter snarare än problem, se till att hitta lösningar när det behövs. Fast egentligen känns det mer som att jag har ärvt det av honom.