Ny vecka och nytt inlägg. Fast vid det här laget har veckan hunnit bli rätt åldrad. Jag kände redan i mitten av veckan vad jag ville, möjligen borde, skriva om, men det har varit svårt att komma igång och att begränsa utan att släta över för mycket. Bloggen är inte ämnad att visa upp någon fin Facebook-fasad utan djup. Svårt att komma igång för jag känner mig dåsig och ofokuserad. Tankarna går i ultrarapid. Har försökt vila så att jag blir åtminstone lite piggare, fast det vill liksom inte komma till det läget så det är väl bara att sätta igång ändå. Så fort jag försöker tänka lite mer strukturerat för att avsluta det jag påbörjat, vilket rimligen inte borde ta så mycket energi, så brottar huvudvärken genast ner mig och tröttheten blir ännu mer påtaglig. Prokrastinerandet handlar kanske inte bara om lathet ändå utan även om ett slags självinsikt. Nåja, det är väl lika bra att köra nu då, även om jag väldigt sällan kör nuförtiden. Jag blir så trött av bullrigt bilåkande. Nåväl, så här såg min vecka ut i sammandrag.
I måndags gick det rätt bra att komma upp på morgonen och jag kände mig inte speciellt trött under förmiddagen trots att jag bara sovit lite drygt fyra timmar. Lyckades både läsa lite på vägen till jobbet och ta en promenad till apoteket på lunchen. På eftermiddagen fick jag plötsligt för mig att mitt möte började redan kl 13, fast jag tittat efter flera gånger att det var kl 14. Rusade upp, försenad som jag trodde jag var, och rusade ner en våning. Fast där hette ju inte rummen som de skulle. Förvirrad, och än mer stressad, rusade jag upp igen och fann rummet på mitt eget våningsplan. Upptaget av andra personer, vad hade hänt med mitt möte? Jaha, det var inte förrän kl 14 ändå, påminnelsen för kl 13 gällde en annan uppgift. Man kan väl säga att jag fick upp pulsen rätt bra. Dånande tinnitus (började nog redan under lunchen), huvudvärk och starkt pirr i fötterna, upp till knäna, samt även i underarmarna. Jag är nog mer stresskänslig än jag inbillar mig. När det sedan var dags för mötet ”på riktigt” så försvann ljudet från min sida så jag fick skriva mina frågor medan de pratade. Knepigt, men jag fick väl ett visst hum om läget i alla fall. Känner mig inte helt bekväm med att bara träffas på distans och är rädd att en del glider mig ur händerna vad gäller projektöverblicken eftersom jag inte har insyn i kontaktvägarna. Huvudvärken drog in igen vid halv fyra och huvudet fylldes med fluffig, tankedämpande bomull. Bröstilningar. Kyrkvärdsträff på kvällen, men det var ju mestadels fika och inte alltför betungande.
Tisdagen kom. Vaknade utan alltför mycket tinnitus. Märkte av huvudvärken när jag gick ner och blev andfådd när jag skulle fixa mig lite frukost. Antydan till nackvärk. Kände mig lite matt och yr på jobbet. Hjärnan orkade inte tänka. Kom inte ihåg vad jag läst och kommenterat tidigare så jag fick börja om lite från början igen. Dagens enda, och mycket korta, möte gick i alla fall bra. Kändes som jag hade bra överblick och plan framåt. Yrslig vid lunchen, men ingen kö som tur var (ovanligt). Inte så sorligt men ändå intensifierad och dubbelsidig tinnitus därefter. Bröststick, halskänning och bedövande tinnitus framåt fyra. Missade tåget så att jag inte hann hem och vila innan kören. Var på veckomässan istället och tog det sedan lugnt fram tills kören startade en halvtimme senare. Jobbigt påverkad av pianospelandet. Vissa toner interfererar och triggar verkligen igång tinnitusen, men jag blir i alla fall inte sådär totalt knockad av trötthet som i höstas. Sedvanlig promenad, med trevligt sällskap, hem efteråt.
Onsdag. Jag jobbade hemifrån eftersom jag skulle iväg en sväng till Vårdcentralen. Huvudvärk från start. Ont i nacken, först lite ilande sedan mer som att huvudvärk och nackvärk gick ihop. Körig mage (annars lite bättre nu än tidigare i år), klump i halsen (kallas visst globus, precis som vår trapphiss), stick i bröstet och trötthet. Distansmöte som (även denna gång) inleddes med en Hur mår du-fråga. Bra, speciellt som jag inte valde att låtsas att det var toppen. Känner mig dock lite tveksam till en av de andras nästan euforiska svar eftersom jag tyvärr har sett tecken på annat. Var iväg till VC. Hade fyra maskinskrivna sidor med mig som hon fick läsa. Skönt att jag lyckades få ihop det. Hon tyckte att det såg tufft ut med många stressymptom, inte normalt. Nej, det förstår även jag, trots att det varit mycket värre tidigare, innan jag lärde mig att parera bättre. Bra att jag dokumenterar, fast ibland undrar jag till vilken nytta. Hon kommenterade också att jag inte är någon mästare på att sova direkt. Hur som helst så blev det ett bra samtal. Kände mig ändå frustrerad över att de inte har någon vettig kommunikation inom VC så att det blir någon röd tråd. Nu måste jag försöka med Företagshälsan istället, igen. Har ingen vidare erfarenhet av det och nu går det inte ens att ta en första kontakt på egen hand. Känns som att det kommer ta all energi jag har kvar, är det ens värt det? Gjorde KEDS-testet på kvällen, 33 poäng denna gång. Över 18 poäng pekar på att man är i riskzonen för att drabbas av utmattningssyndrom, eller redan är där. VC-läkaren har ändå envisats med sin depressionsdiagnos, trots att det knappt gett något utslag på den typen av tester. Det som är deprimerande är väl i så fall att han aldrig lyssnat in och förstått, bara skrivit ut ännu mer medicin av det jag inte riktigt tål. Ingen idé att gå tillbaka dit igen, så vid närmare eftertanke så är det kanske något större hopp med Företagshälsan ändå.
I torsdags skulle jag ha ett heldagsmöte på annan plats i Stockholm, men det var så många som inte kunde komma så det blev ett distansmöte istället. Ingen idé att ens försöka hitta ett rum för det på kontoret så jag tog mötet hemifrån istället. Kändes bra att jag var med. Jag verkar ha mer att bidra med i gruppen än jag trodde/önskade. Diffus känning i vänster skuldra. Kunde inte hålla tillbaka tårarna när tankarna gled in på jobbiga minnen. Två hemmadagar gav bra effekt, men på kvällen somnade vänster hand och armarna kändes alldeles matta, mm. Lyckades ändå inbilla mig att jag kanske bara inbillar mig. Det är nog inte så farligt ändå. Tacksam för att maken drog igång med middagsfixandet direkt när han kom hem.
Fredag, veckans sista arbetsdag. Vaknade före fem, men låg kvar en timme innan jag orkade kliva upp. Huvudvärk, hosta (pga globus) och andfåddhet redan när jag fixade frukosten. Gick till stationen. Tilltagande fotpirr så fort jag satte mig på tåget. Bortdomnade fotsulor vid Odenplan. Sedan kom det ena efter det andra på löpande band, och det som brukar komma först på slutet var på plats redan en stund före nio. En bit in på eftermiddagen började det bli lite olustigt och jag hade svårt att hålla tråden. Åkte hem lite tidigare. Ilsken tinnitus, som oftast efter en arbetsdag på kontoret (eller annan social aktivitet). Trötthet, huvudvärk lite till och från, samt armar och ben som liksom domnade bort. Oj vilken dag, verkligen skönt med helg och vila sedan.
Lördag. Lyckades sova ovanligt bra (med sömnmedel). En hel del tinnitus redan på morgonen, men värst på kvällen. Trevlig utflykt till Västerås med lilla familjen. Riktigt goda lammspett till lunch och rätt smidig matlådematslagning innan vi åkte vidare och hämtade en julklapp (!) på hemvägen. Kände mig rätt matt.
Söndag, veckans sista dag. Fötterna pirrade från start och underarmarna domnade av så fort jag började röra på dem. Smådåsig och den där konstiga yrseln som kräver vågrätt läge för att den inte ska kännas. Framåt lunch försvann den i alla fall. Gick och slängde förpackningar och köpte nya lampor till bilen. Nu gäller det att få dem på plats också. Tröttheten ville dock inte ge med sig trots vila. Hur kan det ens vara så energikrävande att gå från liggande till sittande? Fast sedan gick det faktiskt rätt bra att fixa middagen ändå. Började inte piggna till förrän sent på kvällen.
Nu är veckan slut, sånär som på de sista skälvande minuterna. Det var bara i måndags jag orkade läsa någonting (utöver jobbpapper) och dagboken har också förblivit oskriven under veckan. Wordfeudandet har hankat sig fram, men det finns än så länge hopp om att jag slipper åka ner en division. Angående sömnen så lyckades jag precis masa mig över det magiska sextimmarsstrecket i snitt denna vecka, vilket är 45 minuter bättre än förra veckans snitt. Problemet är väl att hålla sig kvar på den nya nivån, eller allra helst nå ännu högre höjder.
