Oj, vilken vecka. Det är verkligen svårt att förstå att det inte har gått mer än en vecka sedan jag satt och kämpade med att få ordning på alla mejl och filer. Jag lyckades rätt hyfsat med det till slut, men hann tyvärr inte spara ner så mycket av det väsentliga på rätt ställen ändå. Fast vem bryr sig egentligen, sannolikt ingen annan än jag själv och vad gör väl det om hundra år? Två överlämningar känner jag mig i alla fall rätt nöjd med.

I måndags var det avslut och sedan möte med internationella gruppen på kvällen. I tisdags började jag på mitt nya jobb. Jag gav mig av hemifrån i god tid så att jag skulle hinna promenera sista biten ifall allt klaffade som det skulle, fast det gjorde det förstås inte. Väglaget var visst lite sämre än jag trott och det tog längre tid att gå till stationen än det annars brukar göra. Väl där åkte tåget ifrån mig när jag kom ut på perrongen. Det var bara att vänta en knapp halvtimme på nästa tåg. Bussen jag hoppade på sedan var visst inte den jag hade tänkt ta så plötsligt befann jag mig på okänd mark. Hur skulle jag ta mig därifrån? Det visade sig ligga rätt nära min slutdestination ändå och jag hann fram precis i tid, efter nästan två timmars resande. Bland det första som slog mig var hur mitt i prick det varit att prata om pusselbitar dagen innan för precis utanför det nya kontoret finns det just pusselbitar i olika former och konstellationer.

Tillfälligt passerkort löste sig direkt och mobiltelefonen hade visst legat och väntat ända sedan Lucia, men den tog halva dagen och ett flertal omstarter på sig innan den äntligen ville köra klart installationen (fast riktigt allt verkar inte vara klart ännu, så jag måste ta itu med det igen nu till veckan). Datorbeställningen hade visst missats, men jag fick snabbt tillgång till en lånedator och efter inte alltför mycket strulande lyckades jag även logga in på den. När jag fyllt halva koppen med tevatten och skulle fylla upp med mer så råkade jag slinta med fingret och trycka på kaffeknappen istället för vattenknappen. Slutligen fick jag mitt skåp att gå i baklås när jag försökte ställa in en personlig kod på kodlåset. Först ville det inte låsa sig alls, men vid andra försöket låste det sig istället för gott. Tur att jag varit klok nog att inte lägga in mina saker i skåpet först. Jag hoppas att det ska gå att ordna till igen nu till veckan för det känns lite onödigt att släpa hem datorn varje dag om jag ändå inte har för avsikt att använda den på kvällen. Även om en hel del gick snett så var det på det hela taget ändå en riktigt positiv dag med god stämning och trevliga och hjälpsamma kollegor. Jag känner verkligen att jag kommer att trivas där. Inte ens kontorslandskapet var så farligt som jag fruktat – mycket snack visserligen, men det är ju inte bara av ondo utan ger även ett bättre hum om den verksamhet som pågår.

Redan under min första dag kändes det som om jag blivit av med en stor tyngd, en fotboja som jag under lång tid tvingats släpa runt på, eller kanske mer en riktigt tung ryggsäck. Jag hade inte förväntat mig att det skulle kännas så påtagligt, så fysiskt på något sätt. Lättnaden var mycket större än jag anat, som att få tillbaka livet igen. Jag börjar känna mig som en HEL människa, fast än är det en bit kvar. Tidigare har det mer varit som optimisten säger ”the glass is only half-broken” och det har inte varit så lätt att använda ett sådant glas på ett fullgott sätt.

På något sätt har jag ändå lyckats använda det där hela i botten, och då har hela glaset verkat helt. Inte ens jag har velat kännas vid någonting annat för vad finns det väl för värde i ett sönderspräckt glas? Fast så fort jag fyllt på lite för mycket, vilket jag envisats med att göra gång på gång på gång, så har det blivit som med Pythagoras mugg. Allt har runnit ut och jag har fått börja om från början igen. Samtidigt, om jag inte envisats med att glaset, som sprack långt innan glasflisorna började lossna, ändå gick att använda så hade jag nog aldrig klarat av att resa mig upp igen.

Jag borde förstås ha sökt mig bort redan (eller kanske senast) för fem år sedan då jag började märka av tendenserna, men jag var inte stark nog då, hade inte orken. Sedan maldes jag successivt ner ytterligare (men inte som huvudoffret till att börja med – finns många skikt i detta, varav det djupaste endast föräras en åt gången) samtidigt som den privata situationen krävde alltmer fokus och det inte fanns någon som helst möjlighet till återhämtning vare sig privat eller på jobbet. För ett drygt år sedan blev det äntligen lite andrum privat, medan jobbdelen kändes värre och värre. På ett sätt kändes det också bättre för jag hade under året förstått att jag var jag och att det var just det jag skulle vara. Att jag dög gott som mig själv, redan gjorde en hel del bra och att jag var uppskattad för det. Det som gjorde det värre var att jag under hela året upplevt att det inte längre spelade någon roll vad eller hur jag gjorde för från ett håll skulle det ändå aldrig duga, inte ens om jag försökte bli någon annan vilket tidigare ansetts vara så viktigt. Det hade varit en sak om de argument som lyftes fram varit sakliga, för visst hade jag brister (vem har inte det), men det verkade istället vara hens egna brister som jag skulle ges skulden för. Det tog tid för mig att förstå hur olika handlingar hängde ihop för de följde inte det mönster jag fått lära mig tidigare. Till slut trillade de sista bitarna ändå på plats. Det var en lite annan bild denna gång.

Nu är jag där igen, i ältandet, men det är nog det enda sättet för mig att successivt bearbeta detta. Tankarna fastnar fortfarande dagligen vid en viss person, men allt flyktigare tack och lov och det gör mig inte längre lika ont. Jag försökte skilja på person och handling, men blev ju samtidigt varse nya handlingar mot andra personer och att ha hen – som tidigare varit så gott som osynlig på kontoret – i min omedelbara närhet var ändå lite som att dagligen behöva stå öga mot öga med sin våldtäktsman. Då spelade det inte så stor roll att jag inte blev utsatt för det igen. Varje liten beröring, varje antydan, väckte ju minnena till liv, och hjärnan kan inte skilja på tankar och verklighet.

De värsta delarna syns och hörs ju sällan för en utomstående, men de andra delarna kan vara nog så illa. Hen var förresten väldigt angelägen om att ta farväl av mig ordentligt då jag slutade, kanske för att ingen av de andra runtomkring skulle missa det? Två gånger i anslutning till avtackningen och sedan ytterligare en gång i kontorslandskapet med tal vitt och brett om att vi säkert skulle ses igen i något annat sammanhang. Så kan det absolut bli, men någonting säger mig att det då blir på mina villkor, vilket hen nog inte kommer att vara så road av.

För övrigt har det varit en rätt inbokad vecka med arbetsutskott och Charlottes teateruppvisning på onsdagskvällen, adeptträff på torsdagskvällen och kyrkvärdsfortbildning med övernattning under lördag-söndag. Många positiva saker, men kanske lite väl fullspäckat schema. Nu till veckan är jag bara inbokad måndag, tisdag och söndag och har ännu ingen inbokning alls på jobbet (väntar dock på en som det visst inte blev tid för under förra veckan), men därefter är det rätt fullbokat under dagarna. En sak som är lite lustig är att varje gång jag har sökt nytt jobb så har jag fått en chef som heter Anders, men nu är det tredje gången gillt, så kanske är förtrollningen bruten?

Jag har verkligen undrat om jag skulle orka detta för allting gick ju så långsamt framåt, i den mån det alls gick framåt. Jag vågade ändå chansa och tyckte att det var bra att rekryteringsprocessen drog ut lite på tiden. Efter julledigheten var jag äntligen hyfsat redo och det känns som att det skulle kunna gå lite fortare framåt framöver. Gråten kommer allt glesare sedan årsskiftet, knappt alls denna vecka, men spänningshuvudvärken kommer nog att bestå ett tag till, har ju bara haft den sedan jag började kvickna till i oktober (samtidigt som det började bli klart med nya jobbet). Jag har inte så mycket att göra ännu, men det är på gång. Det är rätt skönt att få ta det lugnt i början så att jag kan acklimatisera mig; lära mig rutiner, hitta i olika verktyg, läsa på instruktioner och annat av vikt. Balans arbete-fritid verkar vara någonting man tar på allvar och jag känner att jag får energi av att komma till jobbet, även om jag känt mig trött på vägen dit och sedan faller ihop på soffan när jag kommer hem igen. Jag förstår att det är alltför lätt att ge järnet och sedan krascha inom en vecka eller två, men jag försöker lyssna inåt för att undvika det. Ligger nära gränsen, men det får räcka nu!