Det är nästan otäckt hur beroende vi har blivit av el. Helst vill man inte vara utan den alls, och vintertid kan ett strömavbrott få extra svåra konsekvenser på grund av kölden. Nu när stormen Alfrida (som inte var så fridsam som namnet tycks antyda) dragit fram har träden fallit lite som plockepinn över såväl vägar och ett och annat hus som över elledningar och det kan på sina håll dröja lång tid innan strömmen är tillbaka igen.
Vi inledde det nya året med några dagar ute på landet. Det var rätt lugnt när vi kom dit vid lunchtid i tisdags, men sedan blåste det upp under kvällen. Jag tänkte att för några år sedan så hade det blivit strömavbrott direkt, men nu såg det ut att klara sig. Sedan ledningarna förstärkts har avbrotten minskat betydligt. Tidigare blev det avbrott titt som tätt, men nu är det nästan oftare avbrott hemma än på landet. Jag hade svårt att somna på kvällen och låg fortfarande vaken vid midnatt trots att jag kommit i säng långt dessförinnan. Jag tänkte till slut att jag borde gå upp och se om jag kunde släcka adventsljusstakarna i fönsterna så att det blev lite mörkare i rummet. Kanske skulle det gå lättare att somna då? Jag behövde aldrig kliva upp för strax därefter blev jag bönhörd. Strömmen bröts och allting blev svart. Det var natten till onsdagen den andra januari klockan 00:08. Det gjordes en snabbåterinkoppling, men sedan bröts strömmen igen. Det blåste för fullt ute och emellanåt dundrade det till. Nu var det mörkt, men sömnen ville inte infinna sig. Lyckades till slut somna på morgonsidan och två timmars sömn är ändå bättre än ingen alls. Jag kände mig i alla fall tacksam för att jag hade hittat ett så skönt och välisolerande täcke att lägga över mig denna gång för vid förra övernattningen hade jag legat och huttrat under natten. Denna gång blev det avsevärt svalare under nattens gång, men täcket höll mig varm. På morgonen hade kvicksilvret krupit ner under tiostrecket. Fast nuförtiden är det förstås någonting mindre hälsovådligt än kvicksilver som används i termometrarna. Med hjälp av vedkaminen lyckades vi få upp temperaturen till tolv grader, men mer än så blev det aldrig. Brr! Jag är ändå glad att det inte var kallare ute än det var för då hade det nog blivit utkylt mycket snabbare. Det var också bra att det fortfarande fanns kvar en massa morgonrockar i garderoben, annars har ju de flesta kläderna efter svärmor hamnat på Läkarmissionen. Själv valde jag först att lufsa runt insvept i mitt sköna täcke, men det kändes lite väl otympligt emellanåt. Ångrade starkt att jag inte hade släpat med mig mina Ior-tofflor hemifrån för fötterna kändes som isklumpar mot det kalla golvet.
Det gick timme efter timme, men någon ström kom inte tillbaka. Det gick inte heller att få någon kontakt med omvärlden via telefon eller internet under denna tid, och radion visade sig sakna batterier. Vi visste inte hur läget var, men misstänkte att det skulle dröja eftersom allting verkade utslaget redan från första början. Vatten värmde vi lite i taget på en värmeljusvärmd värmeplatta, så att det räckte till en kopp te då och då. Ved fanns det gott om i stugan, men den gick åt snabbt. När blåsandet hade avtagit gick vi ut för att inspektera stormens verkningar under natten och hämta in mer ved från vedförrådet, men för övrigt höll vi oss inne hela dagen. En stor gran låg mitt för entrén till storstugan. Den hade knäckt den utskjutande delen av taket på gäststugan. Tur i oturen ändå att det inte blev värre skadat. Det kändes också bra att vi inte låg där och sov som vi normalt brukar när vi är på landet. Av bekvämlighetsskäl hade vi stannat kvar nere i Storstugan. Sex träd har fallit mot stugan varav tre ligger rätt knepigt över vedförrådet på baksidan. Svårt att få bort dem utan att riskera att de skadar förrådet eller huset. Lite som plockepinn. Rör man på en pinne, eller i detta fall träd, så får det oönskade effekter i en annan ände. En försvårande omständighet är också att träden sitter fast i en och samma rotvälta. Rotvältan är gissningsvis runt sex meter hög och det hela känns rätt oförutsägbart och rent ut livsfarligt, ingenting man bör experimentera med själv.
Matlagningen blev lite knepig. Jag gick ut i förrådet och tittade om det fanns något stormkök. Det gjorde det inte, men det fanns en riktigt vass täljkniv så att jag kunde tälja oss varsin grillpinne. Jag hittade också en fotogenvärmare som jag lyckades baxa in. Till lunch grillade vi prinskorv i vedkaminen och åt tillsammans med bröd som vi delvis rostat på värmeplattan. Till middagen delade jag in pajen jag gjort tidigare i portionsbitar och lindade in dem i varsin bit aluminiumfolie. Det lilla som fanns kvar av folien räckte som tur var precis till våra tre bitar. Sedan stoppade jag in paketen i vedkaminen och det blev helt okey att äta tillsammans med diverse grönsaker. Vatten var vi sparsamma med och det lilla vi hade räckte (fast disken får tas sedan). Kylen höll kylan rätt bra och fick lite extra kylhjälp av en stor skål med snö. Frysen vågade vi inte röra.
Hur får man då tiden att gå när man inte kan vara ständigt, eller åtminstone delvis, uppkopplad mot sociala media? Vi skyndade oss att bygga klart pusslet som vi påbörjat tidigare, och hann precis innan det började skymma för mycket. Sedan spelade vi lite kort, men det var inte helt lätt i stearinljusskenet. Då är det lättare att snottra, men det tröttnar man ju också på efter ett tag. När klockan var runt fyra kändes det som den var minst nio och det var dags att gå och lägga sig. Lite fika lyfte stämningen för en stund och sedan fick vi försöka fördriva tiden på annat sätt. Under kvällen gick det att få lite sporadisk kontakt med omvärlden så det verkade som att strömmen delvis kommit tillbaka i närområdet. Men strömavbrottet höll i sig och efter middagen kom vi i säng ovanligt tidigt.
Ja. Nog behöver vi elen, men jag vet att de gör sitt bästa därute och att det tar tid. Det är ett riskfyllt arbete och jag hoppas verkligen att alla som ger sig ut också får komma hem välbehållna till sina familjer igen. Den största faran nu är nog inte en elolycka utan att någon av dem får ett träd över sig. Måtte det inte ske.
Under natten kom nätåtkomsten tillbaka, dock inte elnätet. Det blev allt kallare och mitt varma täcke kändes inte alls så varmt längre. På morgonen var det bara sex plusgrader inne och det kändes isande kallt. Med hjälp av vedkaminen och fotogenvärmaren kom vi efter ett tag upp i tolv grader även denna gång, men varmare än så blev det inte. Redan när vi passerade nio plusgrader kändes det ändå rätt okey och jag tog till och med av mig en tröja för en stund för att jag tyckte att det kändes för varmt. Planen var redan från början att åka hem efter lunch denna dag, innan det hann bli mörkt, men eftersom strömmen inte väntades komma tillbaka förrän klockan sex på kvällen, 3 januari, och vi inte hade någonting passande i matväg efter 36 timmars strömavbrott så packade vi ihop lite tidigare och åt lunch på hemvägen istället. Innan vi åkte tog vi en sväng för att kolla läget för grannhusen och upptäckte att elledningen var helt av en bit bort och att det låg ett träd lutat mot ledningarna ytterligare en bit bort. Det skulle ta tid att få till och kändes inte sannolikt att det skulle bli klart under dagen. Lite senare ändrade man också prognosen till 10 januari kl 19. Det lät mer sannolikt. Nu tycks ändå åtminstone delar av området ha fått tillbaka strömmen så kanske har man lagt ut kablar eller löst det tillfälligt på något annat sätt. Det finns i alla fall visst hopp. Själva är vi tillbaka hemma i värmen. Det jag uppskattade mest var att få dricka någonting varmt och att slippa frysa om fötterna.
Det var nyttigt med en sån här test. Vi upptäckte vad som fungerade och vad som saknades och det kändes också bra att se förödelsen med egna ögon istället för att få en rapport på telefon från någon av grannarna. Det finns en del saker att införskaffa och tänka på framöver, men nästa gång tror jag att vi är lite bättre förberedda. För övrigt borde vi tänka till lite på hemmaplan också, kanske se till att skaffa den där insatsen till öppna spisen som vi pratade om för ett par år sedan.
