Då kom jag alltså hit till slut, eller hur jag nu ska säga, till min 50 årsdag. För elva månader sedan gjorde jag mitt femtionde blogginlägg och filosoferade en del kring det där med femtio. Det var också då som jag drog till med att mitt femtionde år, som just inletts, skulle bli ett av mina bästa år hittills. Hur gick det då med den saken? Det är i alla fall helt klart att det inte blev något år fritt från sorg och smärta. Snarare tvärtom. Fyra dagar efter mitt inlägg dog svärmor, under sommaren var det min egen fars (o)tur och en vecka därefter dog även en körkollega. Ett underbart svensk-skotskt bröllop har vi i alla fall hunnit med också, men maken fick tyvärr lov att stanna hemma så inledningen kändes inte så upplyftande. Fast sedan blev det ändå en mycket trevlig tillställning och minnesvärd resa för oss som hade möjlighet att åka.

För egen del kan man säga att jag har vissnat ner under året samtidigt som jag samlat kraft i rötterna för att återigen kunna växa och blomma, men nu med en helt ny styrka. Inte för att kraften riktigt är tillbaka ännu, men med lite extra vattning och näring framöver så ska det nog ordna sig till slut. Nu har i alla fall de små skotten just börjat skjuta upp ur jorden, fulla av liv. Det kommer att dröja ännu en tid innan jag vecklat ut mina blad ordentligt och står i full blom, men jag känner att det är dit jag är på väg.

Just nu står jag precis vid en brytpunkt. Det börjar bli dags att lämna det gamla bakom mig och tänka framåt istället, ta steget in i ett nytt sammanhang. Nog hade jag hoppats att jag skulle vara mer på banan än jag är nu, men det är ju inte precis så att saker har flutit på som de ska, snarare tvärtom. Ibland undrar jag hur mycket som kan gå snett egentligen, om och om och om igen. Det kan vara svårt att begripa hur saker fungerar eller inte fungerar, speciellt när man inte själv fungerat på topp och klarat av att ta in information ordentligt. Minnesanteckningar eller åtgärdslistor med tydlig ansvarsfördelning för alla parter hade verkligen inte suttit fel. Må vara att det i grunden finns en tydlig uppdelning, men vad hjälper det om de flesta ändå inte tycks känna till det? Vissa saker är jag i alla fall glad för mitt i allt kämpande. Jag har lärt mig en hel del på vägen, personliga lärdomar som förhoppningsvis kommer att göra de kommande åren bättre. Även om året i sig kanske inte varit det bästa tänkbara så har det ändå med alla sina vedermödor lett mig fram till någonting bättre. Jag har blivit mer lyhörd för mig själv, och breddat min erfarenhetsbank ytterligare.

Nog kommer jag att minnas det här året, och året innan, då jag gått från den ena insikten till den andra. Det kommer att bli bra, är redan på god väg, men ingenting är gratis och det kommer att kosta på innan allt är på plats. Läskigt och spännande!