Rent årstidsmässigt går vi nu mot mörkare tider, men personligen känns det precis tvärtom för nu ser jag äntligen ett klart ljus i tunneln. Under de tre senaste veckorna har jag känt allt tydligare hur hjärnan liksom börjar klarna upp igen. Jag tyckte redan innan att det kändes mycket bättre än under våren, trots att orken inte alls var på plats, koncentrationen fallerade och minnet svek. Det fanns ju ändå ljuspunkter lite då och då, små glädjande ahaupplevelser mellan varje bakslag. I brist på annan lösning har jag försökt kompensera tröttheten och den nedsatta arbetsförmågan med hjälp av kvarvarande arbetstids-
förkortning och några dagars sparsemester då och då. Jag har velat jobba och hugga tag i saker, men inte kunnat, i alla fall inte alls på fullfart. Det har gått bra en stund, tills tröttheten drämt släggan i huvudet på mig och tankebanorna huggits i småbitar. Det är lite som att gå på is. Ibland håller den. Ibland spricker den. Ibland halkar man. Enda sättet att klara av det är att gå sakta och försiktigt och hela tiden känna efter om isen håller. Det har jag inte alltid ro till och då försöker jag kravla mig upp på fötterna igen och på olika sätt hitta de där broddarna som åtminstone kan hjälpa till att hålla mig på fötterna. Jag har ofta varit helt övermannad av trötthet, men utan att kunna sova ordentligt. Tyvärr har det nog sällan synts på utsidan och många i omgivningen anar väl fortfarande ingenting. Det är mycket som inte går att se utifrån och annat som istället är svårt att förstå inifrån, sitt eget värde t.ex.
Nu när jag känner mig piggare igen, orkar mer och inte alltid känner mig helt urlakad efter arbetsdagen (eller delar av den) så blir det också oftare promenader både till och från tågstationen, i raskare takt. Jag börjar också känna mig redo att försöka mig på simningen igen. Tidigare hände det att jag visserligen klarade av själva simningen utan problem, men sedan visste jag inte hur jag skulle orka duscha, byta om och ta mig hem igen. Fram till för tre år sedan var jag väldigt nitisk med mitt promenerande. Jag höjde stegmålet successivt och kom jag inte upp i t.ex. 16 000 steg under en dag så tog jag en lång promenad under kvällen. Det blev lite åt det tvångsmässiga hållet, men det var nog också en viktig del i att rensa tankarna och orka hålla mig uppe. Sedan blev jag utsatt för rånförsök under knivhot och efter det var jag av någon anledning inte alls lika sugen på sena ensampromenader. Jag gick fortfarande en hel del, tog trapporna på stationerna och åtta våningar upp till kontoret, men visst blev det ett tapp. Rånförsöket satte sina spår, men framför allt hände det så mycket annat i livet och på arbetet, alldeles för mycket att hantera på olika plan och under lång tid fanns det absolut ingen återhämtning på någon front. Det är egentligen förvånande hur jag kunde överleva detta under så lång tid, att jag liksom vägrade att ge upp. Bara ett litet steg till, och ett till. Fast ibland är det nog bättre att tillåta sig att falla för att sedan resa sig ordentligt igen istället för att bara stå och stampa utan att komma vidare. Vänta inte på rätt tillfälle för det kommer sannolikt aldrig att dyka upp!
En bieffekt av mitt uppklarnande tillstånd är att jag kan börja klara av att köra bil igen. Det har knappt gått alls under de senaste 8-9 månaderna, åtminstone inte mer än någon halvtimme åt gången. Det är nog mest detta och att sömnen fortfarande varit dålig som fått mig att förstå att det nog inte varit riktigt bra ändå. Det går ju inte att blunda för fakta. Jag har tack och lov inget större behov av bilen till vardags, men det har ändå känts rätt handikappande emellanåt att t.ex. inte ha möjlighet att träffa kollegorna på vårt andra kontor på det sätt som jag hade önskat.
Jag behöver fortfarande få till sömnen. Det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Jag har tänkt att bara jag lyckas sova bättre så reparerar nog det andra sig också, men nu verkar det nästan som om det är tvärtom, att sömnen blir en effekt av att övriga delar börjar falla på plats. De små framstegen börjar bli alltmer bestående. Jag tappar inte fullständigt koncentrationen så fort någon i kontorslandskapet börjar prata. Jag kan, åtminstone ibland, fullfölja en tankekedja och uppgift även om det kräver flera moment. Enkla saker, men ändå som natt och dag. Jag börjar successivt återfå lite av mitt forna, analyserande, reflekterande och tänkande jag, egenskaper jag tidigare sett som naturliga, men gång på gång förvånats över att så många tycks sakna (oberoende av utbildning och position). Jag har tvivlat och förtvivlats. Bakslaget med sömnen efter sommaren verkade aldrig vilja vända tillbaka uppåt igen, men efter natt kommer dag och rätt vad det var så började det alltså ljusna igen och nu står jag här i tidig gryning och ser fram emot att möta dagen. Jag förundras över hur stark jag varit genom allt detta, även när jag känt mig som svagast, att jag hela tiden rest mig upp igen och försökt ta några steg till, att jag aldrig gett upp helt. Jag är glad att jag vågade chansa, fast jag visste att jag för stunden inte var redo ännu. Hade jag inte gjort det så hade jag säkert ångrat det för resten av mitt liv. Alla processer tar ju tid, fast kanske inte fullt så lång tid som en del annat tenderat att ta. Jag har fortfarande en bit kvar, men känner mig alltmer redo. Det kommer definitivt att gå vägen. Nuvarande lösning var säkert den bästa då i våras, helt nödvändig faktiskt, men ingenting som riktigt håller i längden med tanke på övriga omständigheter. Var sak har sin tid och nu är det verkligen hög tid för en ordentlig nystart.
I grunden är den förestående förändringen positiv och mycket välkommen. Samtidigt är det en stor sorg att inte ha fått den hjälp som jag hade behövt, inte ens det som utlovats, åtminstone inte utan tjat och ett flertal påminnelser under flera veckor. Jag har känt mig väldigt nedstämd och ledsen över detta på senare tid. Jag hade kanske inte nått fram tidigare till den punkt där jag är i dag, men jag tror det och lidandet hade definitivt kunnat mildras med en annan hantering.
Det är dags att gå vidare för att möta en ny dag.
