I dag, 18 juni, för exakt tio år sedan körde jag i godan ro in på vår tomt efter att ha varit i Älvkarleby på två kabelnätverksdagar som jag anordnat med deltagare från Sverige, Tyskland, Polen. Solen sken och jag minns att jag reagerade på hur konstigt det såg ut redan på uppfarten, som om det hade regnat, nej snöat, eller som om det låg högar med stora romkorn utmed vägen. Vid huset såg det ännu värre ut.

Det låg drivor utmed kanten på vändplanen och delar av gräsmattan var alldeles vit av stora hagel, ca 8 mm i diameter, och då var det ändå 10-15 plusgrader ute och hade gått tre timmar sedan haglet kom ner med dunder och brak. När maken hade kommit hem såg det än värre ut med drivor av hagel i blomkrukorna också. Tur att han rensade ur dem för plantorna hade nog frusit ihjäl om det hade fått ligga kvar. Nu överlevde de som tur var även om de såg väldigt medtagna ut till att börja med.

Det hade varit lite extra dramatiskt för våra två yngsta, då 7 och 12 år gamla. De gick hem tillsammans från sin dagkolloverksamhet, iklädda tunna sommarkläder. Det är en promenad på ungefär 2 km. Först regnade det en massa på dem och sedan kom haglet dundrande. De var isande kalla och genomblöta när de kom hem, och hade nog gärna haft hjälm som skydd mot artilleriet, eller ännu hellre benskydd. Ovädret hade gått fram så hårt att minstingen fått blåmärken på benen av den häftiga hagelskuren. Då var det i alla fall tur att de kunnat ringa hem till storasyster och be henne tappa upp ett varmt bad som de kunde tina upp sig med när de kom hem.

Två dagar senare låg haglet fortfarande kvar i skuggan under buskarna och då var det ändå sol och normal sommarvärme ute. Apropå hagel så minns jag också en episod från när äldsta dottern fortfarande låg i liggvagn, för sisådär 25 år sedan alltså. Vi var ute och gick och hon var övertrött och envisades med att hålla sig vaken. Plötsligt började det hagla, dock av betydligt lättare kaliber än för tio år sedan. Det bröt på något vis förtrollningen och inom ett par sekunder sov hon djupt. Ibland, eller egentligen rätt ofta skulle jag tro, är det just det där lilla som gör susen. Mer, störst och dyrast är sällan det som ger mest lycka. Tänk på det när ni försöker slå knut på er själva för att försöka leva upp till alla helt onödiga och ouppnåeliga krav ni ställer på er själva. Försök ta livet lite mer med en klackspark, för på ett eller annat sätt brukar det lösa sig ändå.