Tänk om man kunde vara lite mer tacksam för det man har, medan man har det, istället för att beklaga sig över det man inte har och det som inte fungerar som man vill. Det är verkligen inte lätt alla gånger, men å andra sidan så är det nog inte heller bra att alltid gå omkring med ett fånigt leende på läpparna och aldrig reflektera över sorg och saknad. Då blir livet trots allt fattigare och mer livlöst. En väl avvägd blandning är kanske det bästa. Om det inte finns något mörker att jämföra de ljusa delarna med så uppfattar man nog inte ljuset på samma sätt. Mycket hänger ändå på vilken inställningen man har och det är inte särskilt effektivt att gräva ner sig i saker som inte går att göra någonting åt (sagt av en mästare på just detta). Det borde inte få suga så mycket kraft. Fast helt går det förstås inte att undvika den sidan heller.

Jag läste just några rader om tacksamhet, att man måste visa den, inte bara känna den, för att känna tacksamhet men inte utrycka den är som att slå in en present utan att ge bort den. Hur ofta visar vi egentligen andra hur tacksamma vi är? Det behöver inte alls handla om stora hjältedåd utan kan lika gärna, kanske ännu hellre, vara de där små vardagssakerna, sånt som tas för självklart. Det är lätt att känna sig otillräcklig, men livet ska inte behöva vara en enda lång prestationstävlan. Det är också viktigt att även lyfta fram andra delar än prestation, och kanske är det sådant som åtminstone jag känner mig mest tacksam för.

Jag känner mig tacksam för …

  • Chas fem kramar i morse, så att jag ska kunna sova gott om nätterna tills jag kommer hem till henne igen.
  • den fina gemenskapen under de årliga mamma-dotterdagarna med samme Cha.
  • Cs omtänksamhet, inte minst om sin bror.
  • Chs finurlighet och humor som gett mig så mycket att skratta åt och vara glad för.
  • min makes omtanke, och att det ofta går att använda honom som levande (historiskt) uppslagsverk.
  • mamma-dotterdagarna nu med min egen mamma, så att vi får chans att prata och umgås på tu man hand under lite längre tid.
  • pappa som på många sätt varit en förebild för mig och som säkerligen bidrog till mitt teknikintresse.
  • min älskade syster, så olika och så lika. Syskon är guld värt att ha. Förståelse och gemenskap, även utan ord.
  • förtroendefulla samtal med nuvarande och tidigare kollegor.
  • A1s stora gästfriheten då vi besökte henne i somras.
  • A2 som puffat så för mig.
  • P som gav mig tips och råd, visade omtanke och på allvar fick mig att inse värdet av mig själv.
  • K som lyssnade på mig, tog in och gav bekräftelse, som märkte att det fanns en hel del fakta som borde kunna lyftas vidare.
  • mina trogna bloggläsare som står ut med mitt gnatande.
  • att livet inte är en enda räkmacka, för hur skulle jag då ha lärt mig att uppskatta livets små glädjeämnen, då när det plötsligt flyter på igen efter en lång kamp.

… och mycket mycket mer.