Jag tycker att jag har rätt tur som så sällan gör illa mig, och när jag väl gör det så kan det bli så knasigt att det är svårt att inte le åt det. Nu efter en rejäl vandring i går (2,6 mil i kuperad terräng) känner jag mig förstås rätt stel i kroppen och har lite ömma fötter. Inga skavsår på hälarna, men däremot ömmande blåsor precis i nagelbanden på två av tårna. Jag visste inte ens att det var möjligt. Tur att det går att vara barfota en del nu när vi är hemma igen.

När jag bodde i Trollhättan fick jag för mig att jag skulle cykla ut på långtur en riktigt varm sommardag. När jag var en mil hemifrån fick jag punktering. Ingen fara för jag hade förstås lagningsgrejer med mig. Det visade sig dock snart att slangen spruckit och fullt så välutrustad var jag inte. Det var bara att ställa cykeln och börja traska hemåt. En och en halvlitersflaskan med saft tog snabbt slut i värmen. Jag traskade på, men tog fel väg på ett ställe så att det blev en lång omväg. Sista kilometerna fick jag i alla fall skjuts av en snäll familj som stannade och plockade upp mig. En mils traskande i nya tygskor var inte riktigt vad fötterna gillade. Jag var väldigt öm under hälarna och dagen därpå hade jag stora, hästskoformade blåsor under hälarna. Skavsår på hälarna är ju vanligt, men inte på själva fotsulan. Det fanns inga skor som inte gjorde ont. Jag minns också att jag var så törstig när jag kom hem att jag utan problem drack en liter vatten i ett svep.

När vi bodde i Hässelby skulle vi ta ner ett av plasttaken hemma. Det satt fast med häftade plastlister. Jag rev ner listerna och klev ner från trappstegen där jag stått i bara strumplästen. Det stack till i foten och den vita strumpan färgades röd på hälen. Jag hade trampat rakt på en list och fått in ett centimeterlångt klammer hela vägen in i hälen. Jag fick ta i lite för att få ut det igen. Ytterligare en skada, som blev något mer långvarig var när jag skulle kliva upp på en pall i badrummet. Jag lyckades dra foten mot en skrovlig kant på pallens undersida när jag skulle kliva upp på den. Såret gjorde sedan ont trots att det såg ut att läka ihop. Till slut fick jag riva bort sårskorpan och då visade det sig att den liksom växt ner som en tagg i såret på ett ställe. Efter det läkte det i alla fall ordentligt, men jag var länge känslig för beröring just där och har fortfarande kvar ett två centimeter långt ärr.

Det mest dråpliga jag lyckats med ur skadehänseende (eller heter det misslyckats?) var nog ändå när jag klämde stortån i bänklocket. Fast det var inte fullt så omöjligt som det låter. Det var på mellanstadiet. Vi skulle städa ur våra bänkar inför skolavslutningen. Jag hade vält min bänk på sidan för att lättare kunna borsta ut allt småskräp och stod och höll i bänklocket. Istället för att försiktigt sänka ner locket mot golvet kom jag på den briljanta idén att bara släppa det. Vad jag inte tänkte på var att bänklocket var lite längre än bänken och att jag råkade ha mina fötter i vägen. Pang! Eller, det var väl så det hade låtit om jag inte haft en stortå som dämpat smällen. Det gjorde fruktansvärt ont, tånageln blev vackert blålila och hela tån dunkade. Tack och lov la sig smärtan redan till nästa dag.

Jag besparar er bilder denna gång, delvis för att jag inte har några förutom på de allra färskaste skavsåren på tårna.