Jag minns när jag fick min första dagbok. Det var en present från våra grannar på min tioårsdag. Den var brun med en ekorre på framsidan och inbyggt lås. Först blev jag glad. Jag trodde att det var en poesibok där man kunde samla små verser från sina klasskamrater och vänner. Det var väldigt populärt just då. Sedan, när jag fick veta att det var en dagbok, kände jag mig besviken. Vad skulle man ha en sån till? Jag fick det förklarat för mig, men kände mig fortfarande rätt skeptisk.
Två dagar efter min tioårsdag började jag skriva och sedan har jag fortsatt på det spåret. Man kan nog säga att dagboken blev min bästa vän, någon som lyssnade och lät mig prata till punkt. En följeslagare som snabbt blev mycket viktig för mig. Min terapeut i jobbiga stunder. Jag har nog alltid varit en tänkare som funderat och analyserat och då har dagboken kunnat vara den jag ältar runt tankarna med. Det är nog det som fått mig att fortsätta skriva. Vissa upplevelser är också bra att kunna gå tillbaka till i efterhand. Det kan vara trevliga händelser, men det kan också vara konstiga eller obehaglig saker som hänt. Minns jag verkligen rätt? Vad hände egentligen? Min beskrivning är förstås subjektiv och andra kan ha upplevt det helt annorlunda, men det går i alla fall inte att bortförklara hur som helst. Jag tror att det på ett sätt har bidragit till min räddning. Dels har jag haft ett sätt att bearbeta svåra upplevelser, dels har det inte gått att lura mig hur som helst genom att försöka ändra på (minnet av) olika händelseförlopp. Gaslighting och liknande har därför inte riktigt kunnat bita på mig fullt ut även om det fått mig förvirrad och ur balans för ett tag.
I början var skrivandet lite trevande, men sedan har stilen utvecklats och mognat allteftersom. Jag skriver huvudsakligen rätt självcentrerat, det vill säga om det som berör just mig och det som händer i min närmaste omgivning. Världshändelser blir ju dokumenterade ändå tänker jag, så det skriver jag mer om i förbifarten om jag alls skriver om det. Under många år hade jag en massa brevvänner också som jag skrev till. Under högskoletiden blev det i snitt ett brev om dagen. Nu har jag bara en brevvän kvar, men det är inte så bara i och för sig. När vi skriver till varandra kan det bli uppemot tjugo handskrivna sidor.
Den som känner mig vet att jag alltid brukar ha papper och penna i högsta hugg, inte minst nu när jag måste skriva ner allting för att ha en chans att kunna komma ihåg det, både sådant som hänt och sådant jag ska göra. Jag skriver mycket och gärna, men på senare tid har det gått allt trögare. Det kräver trots allt en del koncentration och fokusering och det har varit svårt att få till i det ständiga trötthetsrus jag befunnit mig i under större delen av våren, och tyvärr fortfarande är kvar i. Jag känner mig aldrig riktigt utsövd, är det väl inte heller, och märker alltmer av konsekvenserna av det. Det tar också emot att behöva återuppleva det som sker, eller framförallt skett, men är samtidigt en viktig del av bearbetningen.
Jag har nu skrivit ungefär 2/3 av dagbok nummer 123. Det är en fin och lättskriven dagbok med olinjerade blad och vackert Josef Frank-omslag (se bilden). Jag har en regel för mina dagböcker och det är att ingen får vara precis lik någon av de andra dagböckerna. De ska, liksom vi människor, få vara unika individer. I många fall har jag ett speciellt minne kopplat även till dagboken i sig. Jag kan ha köpt den som souvenir under en speciell resa, fått den vid ett visst tillfälle eller på annat sätt koppla den till någon(ting). En del tycker jag bättre om, men alla är viktiga för helheten, precis som vi alla är viktiga pusselbitar i den kontext vi själva är en del av. Jag funderar på att försöka läsa igenom alla dagböcker igen, men det projektet får nog vänta ett tag. Redan nu går jag i alla fall ofta tillbaka och läser bitar ur tidigare böcker, men sällan längre tillbaka än tio år.
Utöver de 123 vardagsdagböckerna har jag även en del andra böcker, även elektroniskt, som jag skriver mer nischade saker i. Under det senaste året har jag fyllt en tjock bok med olika karriärtips, livsinsikter och mötesanteckningar från en mängd möten och samtal kopplade till detta. I en annan bok skriver jag upp olika sammanhang som fått mig att må bra, för att lätt kunna gå tillbaka till det och läsa under dystrare stunder. Jag för en slags hälsodagbok och noterar hur jag (inte) sover. Även bloggen är en viktig del av mitt skrivande, någonting som liksom håller mig uppe. Den är ett sätt för mig att inse att jag kan, att jag duger och att just jag har någonting att förmedla till omvärlden. Vi har också barnens femårsdagböcker. Under respektive barns första fem år turades jag och maken om att skriva någonting ur barnens liv. Lätt ibland, svårare ibland, men det fanns ändå alltid någonting att fylla raderna med och jag hoppas att de ska tycka att det är lite roligt att ha som ett minne längre fram.
Dagboksskrivandet har förstås tagit åtskilliga timmar i anspråk och jag har många gånger funderat på om det är värt den tiden, inklusive den stress det innebär att inte alltid hinna eller orka lägga den tiden och på grund av det komma på efterkälken med skrivandet. Ja, för mig känns det fortfarande viktigt att fortsätta. Fast det hade kunnat sluta tvärt för sexton år sedan då jag och maken var på körresa till Barcelona. Det var vår sista dag där och vi hade checkat ut från hotellet. Jag upptäckte efter ett tag att jag inte hade min dagbok. Den fanns ingenstans. Vi gick tillbaka till hotellet, men den fanns inte kvar på rummet och det var ingen som hade sett till den. Kanske hade den hamnat bland lakanen? Tack och lov tog de sig omaket att titta igenom dagens tvättberg och där fanns den. Vilken lättnad! Hade den inte blivit återfunnen så vet jag inte om jag hade orkat börja om med dagboksskrivandet igen.
Kommunikation överlag kan vara en knepig balansgång. Det finns olika kanaler och sätt beroende på vem eller vilka som ska nås och vilken typ av frågor och ämnen som berörs. Det är lätt att försöka pracka på mottagaren för mycket ibland, vilket riskerar att leda till monolog snarare än dialog. Fast ibland borde jag lyssna mer på mina egna behov och inte försöka vara så överdrivet försiktig och omtänksam mot mottagaren.
Så roligt att få läsa dina reflektioner Ellinor, och att du har gjort slag i saken och börjat läsa igenom vad du skrivit. Att ha möjlighet att gå tillbaka, minnas och reflektera på nytt är verkligen en skatt. Ibland förvånas man över hur man med tiden lyckats förtränga vissa delar, ibland som en ren överlevnadsstrategi, och liksom förvanskat andra under tidens lopp. Bra att kunna gå tillbaka till källan. Jag har i stort sett skrivit varje dag i snart fyrtio års tid, saknas bara några dagar på åttiotalet, men det blir absolut mest skrivet i livets jobbigare stunder. När jag går tillbaka kan jag ibland tycka att jag oroat mig i onödan, att jag kanske borde agerat tidigare eller annorlunda, och så vidare. Det blir också uppenbart att det hänt en hel massa positivt i livet och att det finns många bra saker kopplade även till de delar som kan kännas tunga och jobbiga. Det verkar vara speciellt svårt för utomstående att förstå. Stärkta familjeband och förmågan att se och uppskatta livets små glädjeämnen är någonting som vi har lyckats uppnå under de senaste åren.
(En lite dum sak med den här bloggen är att jag inte får veta när någon kommenterar, så det var rena lyckträffen att jag (eller rättare sagt Jan) upptäckte kommentaren.)
Hej Pernilla, kul att läsa det här! Jag har skrivit dagbok till och från från 12 års åldern. I början väldigt regelbunded, senaste 15 åren lite då och då, ibland bara några gånger om året. Men jag vet precis vad du menar med att skriva som ett slags therapi, ett sätt att reda ut skaker. När ett sort beslut ska fattas, eller något har hänt som behövs tänka på. Det betyder att mina dagböcker ofta låter lite deprimerade, som om jag inte är glad ofta. Men det är mer för att jag inte skriver när jag har kul, mycket på gång, och allt är bra.
Nyligen har jag börjat läsa igenom alla böcker, från början. Jag har kommit till flytten till England. Det är verkligen en upplevelse att läsa det allt igen. Det får mig att skratta, gråta, minnas, och reflektera. Hur några saker har verkligen ändrats, men vissa saker är ändå är samma! Det är som om jag har min ungdom (och delar av mitt vuxna liv) dokumenterat. Som när jag började gymnasiet och var så rädd att jag inte skulle klara det (för jag kom från Waldorf skolan) att jag jobbade så hårt och fick MVG i alla ämnen (alla MVG ligger ju i släkten verkar det som!), när jag fick första pojkvänn, när jag fick mitt första jobb, när mamma och pappa separerade – allt är där och det är helt otroligt att läsa det allt igen.
Dom första böckerna är rätt enformiga, skolan, kompisar, spanar på pojkar etc. Men det finns ändå så mycket värdefullt och intressant. Som Markus och min vänskap som syskon, min komplicerade relation to mamma och pappa och deras komplicerade relation, skapande av min identitet, insikter och brist på insikter. Det som har varit mest intressant är den förändringen som sker nån gång vid 16. Plötsligt börjar jag bli mycket mer medveten, reflekterar på mig själv och omvärlden. Jag kan se hur jag sakta men säkert hittar mig själv. Jag rekommenderar verkligen att läsa från början.
Jag har lovat mig själv att jag ska bli bättre på att skriva nu och inte bara skriva när saker och ting är tungt. Jag har verkligen insett värdet av det i framtiden. Det är svårt att förklara för folk som inte har skrivit dagbok, men du förstår nog precis!
Vi får fortsätta vårt skrivande….
E