Den här veckan har bitvis känts riktigt mörk, men jag vet att den varit mörkare och jobbigare för flera andra. Hur kan man visa sin medkänsla och försöka trösta på håll? En blomma kändes inte riktigt som det rätta, men ett ljus hade känts fint. Jag hade önskat att det gick att skicka ljusogram på samma sätt som man kan skicka blommogram, men det verkar inte som den tjänsten finns. Visst hade det gått att skicka ett ljus med posten, men då skulle det inte ha kommit fram förrän flera dagar senare, efter helgen, Dessutom skulle det kanske inte gå ner i brevlådan så det kändes inte som någon smidig lösning.
Själv tände jag två ljus i dag. Först ett för dem som har det extra tungt just nu, de som nyligen mist en närstående, därefter tände jag ett ljus för mig själv. Det känns nästan lite väl egocentrerat att göra så, men jag tror att det är viktigt att också ta hand om sig själv för att kunna orka vara ett stöd för andra. Det finns alltid någon som har det värre, men det betyder inte att vi ska förringa oss själva, för hur ska vi kunna rädda någon annan om vi själva har gått under?
Jag hade ett möte i mitten av veckan som liksom kastade mig tillbaka tre år i tiden. Jag såg klara likheter med det som var då och pågick som värst under ungefär ett år, och jag kände mig så fruktansvärt försvarslös. Jag lyckades inte få fram det viktigaste och kände mig oerhört arg och upprörd för att de inte alls tog till sig det jag sa. Efteråt förstod jag att det, precis som då, inte hade spelat någon som helst roll vad jag lyft upp. Jag hade ändå sågats vid fotknölarna. Vissa personer går inte att övertyga, och just de har en förmåga att få med alla på sin sida. Det läskiga under mötet nu i veckan var hur hela jag blev alldeles skakig. Speciellt benen darrade så häftigt att de liksom studsade omkring där jag satt. Senast det inträffade var annars under den tuffa häxprocesstiden fram till början av 2018. Det var otäckt att känna att det kom tillbaka så starkt, en känsla av skräck och maktlöshet. Verkligen obehagligt. Efter mötet kunde jag inte sluta gråta på två timmar och sedan hade jag mycket lätt till tårar även efter det.
En positiv sak denna vecka är annars att jag inte alls har känt mig så där matt eller yr som jag ofta gjort tidigare. Huvudvärken har också varit ovanligt frånvarande och vardagen har fungerat. Det har varit mycket lättare att klara av att sitta vid skrivbordet istället för att halvligga ner som jag brukar behöva. Sömnen har däremot blivit avsevärt sämre igen, 5½h i snitt att jämföra med strax över 6h som jag nu lyckats masa mig upp i under några veckor. Fast kanske är det just det som hållit mig uppe, hur konstigt det än låter. För lite sömn stressar kroppen till vakenhet. Även om jag nu sluppit yrsel och huvudvärk och inte känt mig lika dåsig och matt så har det nästan varit svårare att jobba än tidigare. Det har varit totalt omöjligt att fokusera och jag har tappat tråden på bråkdelar av en sekund och inte haft en aning om vad jag varit på väg att göra. Då gäller det verkligen att försöka ha struktur om det ska gå att göra någonting vettigt.
I dag tändes det ljus för tre personer som avlidit i vår församling under den senaste tiden. Jag tittade på ljusen innan de ännu hade tänts och då såg det ut som det brann i en av de tre glasljusstakarna. Jag vet inte riktig varifrån ljuset kom, men det var väl en spegling någonstans ifrån. Det var ett starkt sken, som en eld, inneslutet i glaset. Jag tänkte att den här gången är det kanske någon vi känner som har avlidit, men vem skulle det vara? Äh, fåna dig inte! Lite senare flyttades ljusen åt sidan för att ge plats åt ett ljusfat och då försvann ljuseffekten. Ljusen tändes sedan i tur och ordning då namnen på de avlidna lästes upp. Jag visste inte längre vilket av ljusen det var som lyst så, men trodde att det kanske var det första som tändes. Inget bekant namn, inte för andra ljuset heller, men när det tredje ljuset tändes hajade jag till för henne visste vi ju mycket väl vem det var, en beundransvärd och stark kvinna har gått ur tiden.
