I dag är det Kristi himmelsfärds dag. För de flesta är det nog bara ett begrepp som innebär lite extra ledighet med chans att påta i trädgården, åka till landet, umgås med familjen. Det känns inte som någon större högtid inom kyrkan heller för den delen även om det förstås firas gudstjänster runt om i landet där man tar upp dagens tema. Vad handlar det om då? Jo, under påsken dog Jesus, men på tredje dagen uppstod han från döden och visade sig för sina elva lärjungar (den tolfte var ju ur leken vid det laget) och många andra i den inre kretsen. Detta pågick under fyrtio dagar, ett slags förberedelse och peppning inför deras vandring ut i världen för att evangelisera om det glada budskapet. Uppdraget var fullbordat och Jesus lyfts upp från jorden och försvinner i en sky ur lärjungarnas åsyn. Fast han inte längre är synlig i det fysiska är han med oss. ”Jag är med er”. Samtidigt sägs det att han en dag ska komma tillbaka, på samma sätt som han tidigare försvann. Förvirrande, men det är väl så det är med livet. Det är mycket vi inte ser eller förstår. Jag läste för en tid sedan följande lilla konstaterande: ”I believe in God as I believe in the sun. I may not always see the sun, but I still know it is there.”

I Bro församling är det sedan många år tillbaka tradition med ottegudstjänst i Vallbyvik på Kristi himmelsfärds dag. Själv har jag bara varit med under de senaste fyra åren. Jag försökte även året innan, men då lyckades jag inte förstå var alla höll hus, väl dolda bakom toppen av en kulle. Hur som helst så är det en fin andakt i det gröna med utsikt över den glittrande fjärden. Sedan packar vi upp utflyktskorgen och äter frukost i solen. Ja, det brukar alltid vara fint väder och så var det även detta år.

Andra året passade jag och maken på att ta en långpromenad till Grynsta Backe efteråt och tittade på den fina runstenen där. Den är ju lite speciell med mannen och kvinnan som draken/ormen håller i sina klor. Vad vill den dramatiska bilden berätta för oss?