Det blev en annorlunda jul i år, efter ett annorlunda år. En massa detaljer har funnits på plats, men det har liksom saknas något för att binda ihop dem till en helhet. Jag tänker mig att det är som om man hade alla bitar utom kantbitarna till ett stort pussel, att det är svårt att få ihop bilden när ramen saknas. Vad ska man börja med? Det går ju att få till en bild ändå, eller en jul, men man behöver tänka annorlunda och inse att även ett annorlunda slutresultat är ett resultat.
Det blev aldrig någon riktig julstämning i år. Jag har till och med svårt att hålla reda på om julen fortfarande ligger framför oss eller om den har passerat. Rent teoretiskt vet jag förstås, men jag har ingen känsla för det.
Adventsljusen har sällan varit tända så frekvent, nästan dagligen, och julgardinerna brukar aldrig komma upp så tidigt som i år, men ändå. Pepparkakor och pepparkakshus har bakats, liksom rågkakor och 123-kakor. Revbensspjäll och skinka har griljerats, julmusik spelats, julmat ätits och Kalle Anka beskådats. Julverser har skrivits och julklappar delats ut och mottagits, om än mycket begränsat (faktiskt rätt skönt). Alla julkalenderns avsnitt har avnjutits, riktigt sevärt i år.
Men, baksällskap har saknats och julbord har utgått liksom adventssjungande och julkonserter. Vi har inte tagit del av den sedvanliga julstämningen ute i samhället, för vi har inte gjort några resor till jobbet eller yrt runt i butiker för att hitta de där sista julklapparna. Inte för att jag direkt saknar den julstressen. Det har inte blivit något småprat med kollegorna vid kaffemaskinen på jobbet eller under luncherna och vi har i stort sett inte träffat någon utanför hushållet under de senaste månaderna. Ett snabbt möte på avstånd på en blåsig parkeringsplats eller några korta FaceTime-kontakter under julafton är inte samma sak som varma kramar, men det var det som fanns att tillgå, det som kändes rimligt nära. Tids nog ska vi väl slippa vara lika restriktiva, men det blir nog aldrig riktigt som förr igen.
Vädret har väl inte direkt hjälpt upp julstämningen heller. Lite rimfrost på sin höjd. I går hade vi i och för sig några millimeter snö när vi kom hem så jag fick borsta av trappan innan vi gick in, men i dag är det fyra plusgrader och alla snöspår är borta.
En annorlunda jul behöver inte vara en dålig jul. Vissa bitar saknas absolut, men en del nya bitar kan kanske få komplettera i framtiden. I år när vi var så få kunde vi försöka anpassa det lite så att det skulle fungera lite bättre rent praktiskt. Här hemma är det inte så handikappanpassat och hos sonen är det alldeles för trångt, i synnerhet i dessa tider då man ska försöka hålla avstånd till varandra. Vi hyrde ett hus på landet i två dygn för att lättare kunna vara tillsammans. Det var lite joxigt att få med sig all packning, inklusive mat, men det kändes ändå som ett riktigt bra val. Vi kunde vara tillsammans men behövde inte klänga på varandra hela tiden. Det var trivsamt julpyntat, ett riktigt fint litet ställe. Vi åt tillsammans, besvarade GENI-frågor och tittade på Spectre (textningen strulade när vi såg filmen på bio för några år sedan, och vi behärskar ju inte alla språk som talas i filmen). På juldagen blev det långpromenad i solen. Vi tittade på hönsen och ankorna som hade sin gård precis utanför huset, hälsade på de fem fåren och de två små hästarna och klappade om den kelsjuka katten Maja.
Vi brukar inte ha något stort firande normalt heller, max 8-10 personer, men skillnaden kändes ändå stor mot de fyra vi nu blev. Det är klart att jag hade velat träffa även mamma och min syster och övriga som vi brukar få se under juldagarna, men samtidigt har det varit skönt att slippa en massa ståhej, resor och inbokningar. Jag känner att det här inte bara var den jul som pandemin krävde utan att det också var det som jag själv mådde bästa av, avskalat, vilsamt och enkelt. Nästa jul hoppas jag att jag och världen är mogna för ett mer normalt firande.
