I dag gick Svenska Dagbladets Nian i graven. Jag har missat att skriva om den tidigare, trots att den under ett par decennier varit den mest väletablerade ordlekstraditionen i släkten. Det har blivit några nior i Svenskan genom åren, närmare bestämt 10 891 stycken, men nu är det alltså slut med det. I Hemmets Journal kommer man dock fortfarande att kunna hitta Owes nia, men där är den förstås inte daglig.
Jag har sett att motsvarande ordlek finns i vissa tidningar i England, men där såg den helt annorlunda ut. Bokstäverna stod i runda ringar och påminde mer om blomma med en ring i mitten och resten av ringarna som kronblad runtomkring.
Reglerna är enkla. Det gäller att hitta så många ord som möjligt utifrån de givna bokstäverna. Orden ska ha minst fyra bokstäver och varje ord måste innehålla centrumbokstaven. Minst ett av de ord som kan bildas består av alla nio bokstäver.
Jag minns när jag besökte min (då blivande) svärfar för första gången. Det var för övrigt i samband med drottning Margrethes 50 årsdag, påsken 1990, och vi tittade senare på jubileumsshowen från Tivoli på dansk teve. Jag hade inte varit där lång stund förrän jag fick ett tidningsklipp i handen. Kunde jag hitta nian? Sedan fick jag en bunt till att titta på. Jag förstod ingenting av det först, men har för mig att jag till slut lyckades hitta åtminstone något av niobokstavsorden. Det var i nians barndom. Under många år var det svärfar som knåpade ihop niorna, sedan tog en av hans tre söner över och nu har min ene svåger haft uppdraget i ett tjugotal år. Svärfar lägger sitt fokus på korsordskonstruktion istället. Behöver jag nämna att ordbruk och bokstavsskötsel ligger släkten varmt om hjärtat? Nej, jag tänkte väl det!
