Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.
Mvh står som många säkert vet för Med vänlig hälsning, men jag tycker inte att det känns särskilt vänligt. Jag tycker att man ska använda förkortningar med sparsamhet, speciellt denna. Dels är det inte säkert att alla förstår, speciellt inte om man inte har svenska som sitt modersmål. Dels verkar det ibland som om den som skriver bara gör det för sakens skull och inte för att uttrycket har någon djupare betydelse. Så djupt är det kanske inte, men ändå.
Vid snabba meddelande kan det vara okey även för mig att skriva lite slarvigt eller förkortat, men vid automatiska signaturer i t.ex. e-post så anser jag att det är en styggelse. Det lyser rött i mina ögon. Jag menar, hur mycket extra tid tar det egentligen att skriva ut orden en gång? Har man inte ens ork att ge mig, och alla andra som man ska konversera med, dessa ynka sekunder, vad har det då för betydelse.
En annan förkortning som jag inte heller känner mig helt bekväm med är tfgm, tack för god match, men det känns ändå mer okey än mvh (som jag för övrigt genast får autoförslag på att skriva ut som Med vänlig hälsning). Det jag vänder mig emot i det fallet är att det ofta skrivs lite slentrianmässigt, utan någon speciell tanke, men det är kanske inte meningen heller. Matchen behöver kanske inte ha varit speciellt god, det är bara någonting man säger, eller snarare skriver, ändå.
Då var semestern över för denna gång. Den sista semesterveckan blev ovanligt händelserik. Trädfall med dunder och brak på tisdagen förra veckan, umgänge i Västerås på onsdagen och heldag i Örebro med omnejd under torsdagen. Besökte Kägleholms slottsruin och Järledammen och åt glass i Nora. På fredagen tog vi buss, tåg, buss, buss och buss till Orust. Trevlig 70 årsfest på lördagen och hemresa igen på söndagen, med stopp i Örebro för ompackning och byte till bil.
I måndags ägnade jag några timmar åt att såga, knipsa småkvistar och flytta på tunga grenar och i tisdags tog vi en promenad till Floristhörnan och åt lunch där. Sedan var semestern över. Onsdag-torsdag jobbade jag hemifrån, fanns inte ork till annat. I onsdags kväll var vi ut i skogen efter jobbet och tog ytterligare åtta naturpasskontroller, så nu är 30 av 40 kontroller avklarade. Fredagen blev en lång dag på kontoret, kl 8-19. Så långa arbetsdagar kan det inte bli nu till veckan eftersom kvällarna är bokade med annat.
Nu ser jag fram emot en intressant vecka, men hoppas att inte nästa helg kommer att kännas alltför kort och avlägsen.
I går, tisdag, alldeles efter tre på eftermiddagen brakade det till och så for den stora björken rätt mot vårt hus. Man kan nog inte säga annat än att vi hade en rent sagolik tur. Eftersom trädet bröts av 3-4 meter upp på stammen så nådde inte toppen riktigt ändå fram till huset. Det föll också så lyckligt att det precis missade vår halvt inglasade veranda. Det handlar om centimeter. En av mina begonior på verandan fick ett blad avslaget, fasadflaggans fäste på verandans hörnpelare slogs loss och det gick en flisa ur en takpanna. Ingen befann sig ute på tomten då, fast det annars ränns lite titt som tätt mellan verandan och växthuset.
Resten av eftermiddagen fick ägnas åt att såga bort så mycket vi kom åt och bära undan grenar och ris. Vi höll på i tre timmar och var helt möra och genomblöta av svett när vi gick in igen, märktes inte alls att det bara var 14 grader ute då. Det blev mycket handsågande och mycket kånkande. En av våra grannar kom och hjälpte till att bära ris och pinnar. Tänk att ha en sån granne, verkligen guld värt!
Efter två timmars strömavbrott kunde vi laga oss någonting att äta och jag kunde sent omsider färdigställa de pajer som jag påbörjat för några dagar sedan. Det kändes också otroligt skönt att ställa sig i duschen och sedan krypa ner i sängen sådär härligt ren och fin.
Skepp, kapten och besättning är ett enkelt, snabbt och förhållandevis roligt tärningsspel som fram till helt nyligen gått oss förbi. Kanske ingenting att ägna en hel, eller ens halv, dag åt utan mer som ett kortare tidsfördriv. Bara för skoj, eller kanske för att avgöra vem som ska få den sista glassen eller chokladbiten, eller vem som ska diska efter maten.
Utrustning: 5 tärningar, papper och penna (eller någon alternativ utrustning för att kunna föra protokoll, t.ex. mobiltelefon eller planka och morakniv; det sistnämnda är dock inte gångbart på allmän plats) och gärna några vänner/släktingar/bekanta.
Reglerna är enkla. Varje deltagare har tre slag på sig. Först gäller det att få en 6:a (skepp), därefter en 5:a (kapten) och slutligen en 4:a (besättning). De sista två tärningarna symboliserar lastens värde och summeras ihop. Skepp, kapten och besättning måste fås i rätt ordning, så innan det finns ett skepp (6:a) kan man t.ex. inte utse en kapten (5:a) eller hyra in en besättning (4:a).
Allteftersom man får upp rätt tärningssidor så lägger man tärningarna åt sidan. Det är tillåtet att spara flera tärningar från ett slag, men de måste alltid komma i rätt ordning. Det är alltså inte tillåtet att spara en 5:a och en 4:a från ett kast om man inte slagit en 6:a tidigare eller i samma kast.
Lyckas man få 6 5 4 under sina kast får man summera de två återstående tärningarna och föra det till protokollet.
Spelet spelas normalt i tio spelrundor, men det är fritt fram för variation så länge man kommer överens om det innan spelets början.
När alla spelomgångar är avklarade summeras poängen och vinnaren (och/eller förloraren) kan utses.
I dag är det fem år sedan pappa lämnade oss, lite som en blixt från en klar himmel. Det känns både som en lång och en kort tid. Hur kan det ha gått fem år redan? Hur har vi lyckats klara oss utan honom så länge? Jag tänker på honom 24/7 och många andra dagar, inte riktigt 24/7 men rätt ofta ändå, flera gånger i veckan. Han saknas mig. Jag har inte tänkt på att det är just det datumet, men det gör det ju extra lätt att minnas.
Pappa hade inte tummen mitt i handen som en annan. Det har hänt en hel del under dessa år, saker som jag velat berätta för honom, men jag tänker på något sätt att han vet det ändå, att han fortfarande finns med oss även om han inte gör det rent fysiskt.
I dag var vi först ut till skogen och tog fem naturpasskontroller, plockade hallon och åt matsäck. En riktigt trevlig utflykt i gassande sol. Efter dusch och ombyte åkte vi till Uppsala, köpte rullgardiner på Ikea (slut i både Västerås och Barkarby) och for sedan vidare hem till mamma. Tog en promenad bort till minneslunden tillsammans med henne och lillasyster och satte en vas med trädgårdsblommor där. Minneslunden såg väldigt tråkig ut tidigare, men nu har man gjort iordning den så att den ser betydligt trevligare ut. Det finns också bänkar att sitta på.
Åter hemma hos mamma åt vi pasta med en smakrik kycklinggryta, följt av jordgubbar med glass och maräng. Jag önskar att jag kunde laga lika smakrik mat själv. Tyvärr handlar min matlagning mer om överlevnad än njutning, men det händer att även jag får till någonting gott emellanåt.
Jag hade med mig en melonplanta och fyra paprikaplantor till Uppsala. Hem fick jag istället kålplantor, lingonsylt och en bunt rabarber. Ingen dålig byteshandel.
Nu hoppas jag på att få sova riktigt gott efter en riktigt fin dag.
Fattig eller rik, stor eller liten, alla tilldelas vi precis lika mycket tid varje dag, oavsett behov. Det kan tyckas rättvist, men med tanke på våra olika lotter i livet så är det kanske inte det ändå. Tänk bara tidsåtgången för att bära hem dagsbehovet av vatten från en källa några kilometer bort från sitt hem jämfört med att bara kunna vrida direkt på kranen. Det kan skilja timmar i tidsåtgång.
Det sägs att tiden går fort när man har roligt. Jag har tänkt en del på hur olika tiden kan upplevas i olika situationer. När man befinner sig i ett akut läge så kan tiden kännas som att den går extremt långsamt. En minut känns som en vecka, en dag som en månad, en månad som ett år. Andra gånger, som när man är helt slutkörd och behöver extra mycket återhämtning för att hitta balansen igen, kan det vara precis tvärtom.
Om man håller på att förblöda eller har fastnas med foten i en rävsax så är varje minuts väntan minst en minut för länge. En minuts sömn däremot är så gott som ingenting. Vid ett par tillfällen har jag upplevt en diskrepans i tidsupplevelsen mellan mig och andra. I vissa, för mig akuta, situationer har tiden känts oändligt långsam, i andra situationer på tok för snabb, medan andra sannolikt uppfattat det helt annorlunda. När jag har betraktat det efteråt, lite mer på distans, så har jag fått mer förståelse för andras handlande, eller i mitt tycke brist på handlande, än vad jag hade när jag var mitt i det.
Var sak har sin tid, eller som jag brukar säga när jag tycker att det går alltför segt med någonting, till exempel när byråkratins kvarnar ska mala om och om igen och liksom aldrig kommer fram till mål, var sak tar sin tid.
Den är veckan har bjudit på en del överraskningar. När vi till exempel gick iväg för att leta efter naturpasskontroller i går blev vi plötsligt varse att delar av ”vår” skog inte längre finns. Det var verkligen en märklig känsla att gå där vi gått otaliga gånger, men ändå inte känna igen sig alls.
När försvann skogen?
Kvällen innan bjöd på en överraskning när jag öppnade mikrovågsugnen för att ta fram riset till middagen. Riskokaren var ett minne blott. Den tålde tydligen inte att grillelementet av misstag slagits på. Den smälta plasten blev till något av ett konstverk, inte minst de båda hopsmälta locken. Kanske lite av ett under att den klarat sig så länge. Den har tjänat oss väl under många år, men allting har sin tid som man säger. Hur som helst så fick vi vara utan ris denna gång.
Före detta lock till riskokaren
En överraskning av det lite trevligare slaget var när vi precis slagit oss ner för att äta vår lunch i skogen (kräm och mjölk). Då red plötsligt femton hästar förbi alldeles intill. Vi hade tidigare pratat om att vi förra året mötte alla hästar när de var på väg till sitt sommarbete, men nu var ju hästarna redan där sedan flera veckor så något sådant möte skulle det inte bli denna gång. Nu mötte vi hästar ändå, på en bättre mötesplats, men inte alls lika många som då.
Fyra av totalt femton hästar som red förbi
I övrigt har veckan bjudit på drygt 10 h restid för tre dagar på kontoret. Sex veckors inställda pendeltåg hela vägen in till stan uppskattas inte något vidare. Turligt nog har jag kunnat trassla mig fram med den ordinarie trafiken och sluppit ta ersättningsbussarna, annars hade veckans restid blivit minst 2 h längre. Det gäller bara att åka tillräckligt tidigt.
Vi har tagit sex nya naturpasskontroller och tittat på två Bond-filmer, denna gång med Roger Moore, vilket betyder att vi haft (och faktiskt fortfarande har) besök från Örebro. I dag var jag kyrkvärd, liksom förra söndagen och i onsdags fick vi avnjuta såväl (större delen av) en historisk rundvandring i Gamla Bro som sommarens första Musik i sommarkväll. Vi får se om vi lyckas ta oss till nästa musikkväll. Den ligger ju lite väl långt bort för en promenad.
Nu har jag äntligen utnyttjat det resepresentkort jag fick när jag hade arbetat 25 år inom samma koncern, eller egentligen dryga 26 eftersom de missade att fira mig när det blev dags. Med tanke på hur mycket jag förlorade i lön på att jobba kvar de sista åren så var det knappast värt att vara kvar så länge. När jag väl bytte jobb så blev löneökningen drygt det dubbla mot presentkortets belopp, per månad! Hur som helst så gällde presentkortet i tre år och alldeles före pandemin förlängde jag det i tre år ytterligare, men nu skulle det definitivt gå upp i rök om jag inte använde det. Jag kom inte på någonstans jag ville åka och högg bara någonting ur luften. Det fick grundplåten till en resa till Amsterdam tillsammans med Caroline.
Flyget kom iväg en timme efter tabell och det fick bli språngmarsch från tågstationen till hotellet för att hinna fram innan incheckningen stängde kl 23. Pust, vi hann, med hela 5 minuters marginal. Somnade gott, trots festandet utanför. Var vaken en stund på morgonen, men somnade sedan om och vaknade inte igen förrän halv elva. Frukosten stängde tio så det var ju tur att vi inte hade förbokat den. Det fick bli brunch på stan istället. Sedan besökte vi Van Gogh museet. Det stod att det var fullbokat, men vi hittade en tid en halvtimme senare. Tur för de två kommande dagarna fanns det inga bokningsbara tider alls. Efter museibesöket handlade vi frukost och gick tillbaka till hotellet. Vilade i flera timmar på det lilla rummet innan vi till slut tog oss ut och åt middag. Dagtid var det ett lugnt och sansat område där barnfamiljer och unga hade picknick i det gröna, men nattetid var det ett väldans festande ända till fyra på morgonen, varje natt, och det bidrog väl inte till den bästa nattsömnen precis.
På natten regnade det, liksom under morgonen, men det klarnade upp efterhand. Vad skulle vi hitta på denna dag då? Det fick bli ett besök på Artis Royal Zoo, följt av en väldigt sen lunch. Intressant att få höra om hur judar och andra eftersökta personer hittade en fristad i djurens olika hus under andra världskriget.
Den sista dagen strosade vi mest runt. Vi kände inte att det var någonting speciellt vi ville göra. Eller jo, att göra sin egen choklad stod på önskelistan. Det blev mörk choklad med hallon, mandel och havssalt. Hoppas att det smakar gott. Ett av de finare minnena från resan är annars svanparet som var ute och simmade i en av kanalerna tillsammans med sina åtta ”fula ankungar”. Jag känner mig lite som en ful ankunge själv och skulle vilja att någon såg att jag faktiskt är ämnad att bli en svan. Det bästa med resan var att få vara tillsammans bara vi två. Det har vi inte varit på många år.
Det blev mycket promenerande – 75 791 steg under fyra dagar, dvs nära 18 000 steg per dag. Inte illa. Vi hann även med att gå över 71 av de många broarna och fick se en väldigt snabb och smidig broöppning.
Nu vill jag inte resa på ett bra tag, förutom in till kontoret. Resor är så energidränerande, speciellt resvägen i sig. Fast egentligen vill jag kunna åka ut till landet i Roslagen några dagar senare i sommar, testa Charlottes badplats i Örebro och fixa vidare med Christian lägenhet i Västerås. Det finns fortfarande alltid någonting att göra där. Bilen är förresten inte riktigt i körbart skick nu och pendeltågen är indragna för resten av sommaren så vi försöker nog håla oss på hemmaplan så mycket det går under den närmaste tiden.
Hur som helst, skönt att komma hem igen, och att det sedan bara var en arbetsdag kvar innan det blev helg.
Det är mycket resande nu. Först Rom i början av månaden, sedan ut till landet under midsommarhelgen och nu stundar några dagar i Amsterdam tillsammans med min förstfödda. Jag tycker att resor är både roliga och jobbiga, berikande och dränerande. Det gäller att försöka balansera det på ett bra sätt, såväl före som under och efter. Själva resvägen är nog jobbigast, åtminstone om det är med bil, men även vistelsen kan gärna bli lite väl intensiv för att också lyckas få in den återhämtning som behövs.
Packning är en annan svår del. Vad behöver jag ha med mig? Hur kommer vädret att vara? Vilka aktiviteter ska vi ägna oss åt och kräver det någon speciell klädsel? Ska man flyga, som vi ska nu, så behöver man också bestämma i förväg hur mycket bagage man ska ha. Ingenting ingår ju längre i biljettpriset. Kommer det att vara sol hela tiden, eller blir det regn? Hur säker är prognosen? Är det kyliga kvällar? Vilka skor är skönast att gå i? Behövs en extra tröja? Vad behövs under själva resan, utöver brusreducerande lurar och en god bok? Är biljetter, pass och pengar lättillgängliga? Tack och lov blir det lättare inför hemresan för då behöver man ju bara försöka få hem det som man har släpat med sig hemifrån, plus eventuella inköp som gjorts under resan.
Just nu ligger stora delar av min packning utspridd över min säng. Borde nog bestämma mig snart så att jag har någonstans att sova i natt.
Jag heter Pernilla och bor utanför Stockholm tillsammans med min man. Jag är civilingenjör inom elkraft och arbetar till vardags inom energibranchen. Fackliga frågor ligger mig också varmt om hjärtat. På fritiden sjunger jag i kör och är aktiv förtroendevald inom Svenska kyrkan, Bro församling.
