Från lek till allvar

Man kan läsa böcker av olika anledningar – för att lära sig mer om någonting specifikt, av nyfikenhet, för att glömma bort vardagen för en stund, för att få skratta, för igenkänning eller för att bekanta sig med en helt ny värld. Det är stor skillnad på att läsa någonting för att man förväntas göra det eller att göra det för att man helt enkelt inte kan låta bli. Nu har jag återigen haft förmånen att kunna göra det senare, helt underbart.

Jag har just läst Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt. Boken handlar om hur en väldigt speciell mormor, efter sin död, säger förlåt på ett mycket speciellt sätt. Mycket ömhet, många känslor. Sagor och tuff verklighet i ett fint samspel. Både rolig och gripande, mycket tänkvärd. Vad är det egentligen som gör oss till de vi är, vilka behov har vi, hur behandlar vi varandra.

Just i dag är det egentligen farmors/svärmors dag för det är hennes födelsedag, så det känns lite fel att fokusera på mormor. Rätt eller fel, det får bli så ändå.

Jag fnissade när jag läste, speciellt i början, men jag grät också floder av all ömhet och alla missförstånd och felval som så ofta blir en alltför viktig del av livet. Livets svårigheter beskrivs med en humoristisk glimt och även om det är en väldigt fantasifull berättelse så lyser livets vardagligheter, hemskheter och dråpligheter igenom med stor igenkänning.

Varje val kan också blir ett bortval. Någonting mycket betydelsefullt i en ände kan innebära försummelse i en annan ände. Mormodern i berättelsen har betytt så mycket för så många, samtidigt som hon försummat sin egen dotter. Här känner jag mig som en stor bov. Vad har vi egentligen åsamkat våra barn, och oss själva, genom vår försummelse? Förhoppningsvis har vi lyckats bidra med en del gott mitt i allt också, men har vi valt rätt? Väljer vi rätt i dag? Vad borde vi ha gjort annorlunda? Vad har vi att säga förlåt för? Är det förresten inte lite dumt att, som i boken, göra det först efter sin död?

Engagemang utåt är givande, men vad gör det med hem och familj när all kraft och ork läggs utanför och ingenting finns kvar till det inre, till de egna? Hur lyckas man få till en bra balans? Går det?

Avslutningsvis, till mina barn, ni betyder enormt mycket för mig och jag önskar er allt gott i världen, även om jag inte alltid är så bra på att visa det. Jag är obeskrivligt stolt över er alla tre. Ni är så fina och så unika. Ingen kommer någonsin att kunna ta över era platser i mitt hjärta.

Det pratas allt oftare om tillgänglighet, dygnet runt, alla dagar i veckan, året om, men har du funderat över att det finns en (1) mycket viktig och helt unik person i ditt liv som du har en relation till 24/7 365? Det är någon som följer dig genom livet och inte skulle klara sig utan dig alls, nämligen du själv. Hur vårdar du den relationen i förhållande till andra relationer? Kanske är det denna viktiga relation som du vårdar allra minst?

Det är fint att tänka på och hjälpa andra, men glöm inte bort att ta hand om dig själv också. Det finns bara en av dig och det är du!

Detta är för övrigt mitt 365:e blogginlägg i denna blogg.

Jag är inte så mycket för stora tillställningar, pompa och ståt, men i dag var åtminstone valet av klädsel lätt. Självklart plockade jag fram min brittiska tröja. Hm, made in Turkey, men britterna lär ju vara rätt förtjusta i kalkon så det passar ju bra ändå. De har inte kröningar så ofta, så de får se till att göra det ordentligt. Om Charles ska lyckas slå sin mor som regent så måste han slå åldersrekord med buller och bång och bli 144-145 år sådär. Knappast troligt.

Jag har varit till London minst 40 gånger, har för mig att jag kommit upp 41 gånger hittills, men aldrig med en sådan trängsel som det väl måste vara där i dag. Nu har jag inte varit dit sedan december 2018. Det borde mycket väl kunna bli någon eller några gånger till, känns som det kunde vara dags igen snart, i höst kanske?

I dag har vi haft städdag i området, så jag har inte direkt suttit klistrad framför teven hela dagen utan tittade väl bara någon kvart. Maj har varit rätt kylslagen än så länge så i dag fick det bli såväl långkalsonger (förlåt, jag menar förstås långtrosor), fleecetröja och vinterjacka. Jag räfsade ihop en stor hög med kvistar och rensade sedan halva boulebanan från ogräs, sedan tyckte jag att det blev lite ensamt (stannade kvar själv en timme extra). Nu är i alla fall banan spelbar igen.

Nu har jag duschat och bytt om. Sitter och myser i soffan med solskenet som värmer genom fönstret. Jag undrar om vi har något gott fika hemma. Sedan funderar jag på om jag ska försöka ta itu med brevet som legat obesvarat sedan slutet av februari (frånsett några korta kontakter på messenger). Det brukar ta några timmar, men jag kan ju fortsätta i morgon.

Denna vecka har verkligen varit fullspäckad på jobbet och jag har massor av saker som jag inte haft vare sig tid eller ork till, och mer har det blivit. Det är som ett snöklot som hela tiden växer ju mer man rullar det framåt, eller för den delen åt sidan. Det bara växer och växer. Veckan avslutades med två enhetsdagar i Västerås. Himla skönt, och praktiskt, att det ligger så nära till med tåg så att jag slapp åka iväg så långt. Övriga tog sig dit från Karlstad (runt hälften), Stockholm och Kungsbacka. Ett tiotal har en egen gruppchef och av dem var hälften fortfarande helt okända för mig. Det var första gången vi träffades sedan vi blev en gemensam enhet för ett år sedan. Vår chef tillträdde i januari. Jag trivs mycket bra med honom och är lite ledsen över att även vår lilla grupp ska få en gruppchef under året. Jag är så trött på chefsbyten att jag kan spy åt det. Det hjälper föga att det ”bara är en mindre omorganisation” och mer praktiskt organisationsmässigt, inte minst nu när vi behöver bli några fler. Jag fattar det, men för mig som medarbetare är det en stor och jobbig sak att ideligen behöva starta om på nytt med nya chefsrelationer och att aldrig ha någon kontinuitet i mål- och lönesamtal. Nya angreppssätt att anpassa sig efter hela tiden. Det är så pass dränerande att jag allvarligt funderat på om det verkligen är värt att stanna kvar. Fyra chefer på fyra år, och en femte på gång. Fast det kan ju bli bra till slut och det är ju inte heller säkert att gräset är grönare på andra sidan. Måtte vi bara få lite organisationsro snart. Det ska förresten införas regelbundna träffar med hela gruppen, varannan gång i Karlstad och varannan i Stockholm. Då kan vi bli mer av ett gemensamt lag även om vi har tre rätt olika arbetsområden inom gruppen. Det ser jag som ett mycket positivt initiativ.

Nog om detta. Vi hade alltså enhetsdagar, med övernattning och kvällsaktivitet i form av höghöjdsbana på Björnön. Chefen tryckte hela tiden, redan innan inbjudan gick ut, på att det var helt frivilligt och det var inget som helst trugande med de som valde att avstå. Det var väldigt noga att alla skulle trivas och att ingen skulle känna sig utanför. Vi hade överlag bra samtal under dagarna och det fanns inte minsta antydan till hackordning i gruppen (vilket jag upplevt en del tidigare).

Jag tvekade aldrig, men uppskattade ändå den uttalade frivilligheten. Jag har upplevt chefer som mer eller mindre tvingat medarbetarna att göra saker för att de själva tycker att det är så himla roligt och inte har förståelse för att andra kan tycka annorlunda. Vi har ju en höghöjdsbana här hemmavid sedan två år tillbaka som jag tänkt att vi skulle testa någon gång. Jag har varken haft ork och balans till det tidigare, men nu kom det i precis rätt tid. Fin känsla!

Vi blev tio personer som deltog – åtta män och två kvinnor (varav den andra kvinnan är drygt 20 år yngre än jag och har hållit på med klättring). Fem kvinnor avstod och tog en promenad utmed Mälaren istället. Jag tänker att det är viktigt att tänka till kring kommande aktiviteter, så att inte samma personer ”blir över” varje gång. Hur som helst, vi som åkte iväg provade på på våra egna villkor och det var bara positiv pepp mellan alla. Några provade, trots höjdskräck, på en sväng på den lägre 4 m-banan och nöjde sig med det. Jag kände, till min förvåning, inte av höjden alls frånsett rent praktiskt att jag inte ville bli hängande i säkerhetslinan. Fast det blev jag ändå…

Jag ville prova mer så jag gav mig på 8 m-banan. Den var definitivt mer fysiskt ansträngande, även med diverse fusk som att hålla sig i linan. Efter ett antal sträckor lyckades jag missa greppet med ena foten så att jag tappade balansen. Jag försökte dra mig upp igen, men hade för dålig styrka i armarna. Blev hängande i en tamp i ena knävecket ett bra tag innan jag till slut, med viss hjälp av en kollega, lyckades nå fram till plattformen och ta mig upp där. Sedan var mina armar helt slut, men jag lyckades ändå ta mig de sista sträckorna fram till mål.

Det är för väl att man använder säkerhetslina. Det slog mig också efteråt att jag inte kände mig det minsta rädd vare sig när jag gick banan eller när jag blev hängande där. Jag fokuserade bara på uppgiften. Hur tar jag mig härifrån? Vad kan jag göra? Hur ska jag göra det? Jag kände mig fullständigt trygg hela tiden. Skön känsla och fin grupp.

I går avslutade vi redan vid två. Jag passade på att ta en sväng till Myrorna och köpte tre böcker (vi har ju så dåligt med sånt, eller kanske inte) och sedan hälsade jag på Christian en timme. Vi hjälptes åt att sortera papper och jag slängde en del kartonger innan jag åkte hemåt igen. Det var jobbigt att släpa den tunga packningen genom stan. Jag orkade knappt ta mig hem de sista meterna från busshållplatsen sedan.

Somnade tidigt och sov gott i natt. Nu har jag tjusiga blåmärken på benen och träningsvärk och ömhet i precis hela kroppen, frånsett ansikte och fötter. Det är väldigt jämnt fördelat i alla fall vilket väl tyder på att det är en rätt allsidig träning som involverar muskler på alla möjliga och omöjliga ställen i kroppen. Skönt att ha hela tre dagar att vila upp mig på.

Tro det eller ej, men det här vill jag göra om någon gång! Någon som vill hänga med?