Från lek till allvar

I söndags skulle det ha varit visitationsmässa, men den har fått flyttas till i höst. Vår kör var i alla fall med och sjöng som planerat även om det förstås planerats mycket mer från början. Det kändes fint. Jag sjöng solo i kyrkan, två verser. Jag kände mig faktiskt inte det minsta nervös inför det. Det var verkligen inte min favoritsång, men det kändes tryggt att det var en sång som jag sjungit många gånger förut och det gick också riktigt bra. Hade jag tvivlat så hade jag väl inte hoppat på det. Fast jag är ju ingen operasångare direkt så det var svårt att få ut texten. Det kändes lite som om jag hade bomull i öronen och knappt hörde mig själv heller. Kul i alla fall för det lät tydligen rätt bra musikaliskt ändå.

I onsdags, efter 14 månader och 5 dagar i limbo, tog förvaltningsrätten äntligen upp vår LSS-överklagan för beslut. Bättre än de fruktade två årens väntetid i alla fall, men ändå en efter omständigheterna oändligt lång tid att behöva vänta. Det blev en solklar seger för vår del, inte minsta tvekan i beslutet. Ch tillhör LSS personkrets 3. Kommunen hade yrkat att beslutet, om det skulle visa sig att förvaltningsrätten gick på vår linje, inte skulle börja gälla förrän det vunnit laga kraft, men det avslogs. Dels hade de inte framfört något skäl till sitt önskemål, dels ska beslut om LSS-insatser för en enskild som huvudregel börja gälla omedelbart. Än är inte kampen över, förmodligen långt därifrån, men en första viktig tröskel har gett vika. 

Jag är mest arg på kommunen som tar varje chans som finns att förhala denna typ av beslut. Helt omänskligt! Det finns inte en chans i världen att de trodde att de skulle få rätt, förutsatt att de inte var så korkade som de försökte låta påskina. Väldigt knepig människosyn och brist på medmänsklighet. Fattar de inte att det är levande människor som drabbas? I flera led. Vad kostar det samhället? Fast det förstås, det är ju inte deras bord utan tas från en annan plånbok.

Med förvaltningsrättens domslut har kommunen nu fått tillbaka ärendet för att titta vidare på om han även har rätt till assistans. Fast egentligen behövs det nog en ny ansökan för mycket av det han fortfarande klarade av vid tiden för överklagan fungerar ju inte alls i dag. Det får väl bli nästa strid. Ingenting lär i alla fall komma gratis.

I fredags var jag till tandläkaren, en ny, rätt ung, tjej. Hon gav ett mycket bra intryck, annars hade jag nog sökt mig till något annat ställe framöver eftersom det ligger så avigt till. Jag ska tillbaka igen nu på skärtorsdag för att åtgärda en fraktur på en tand. En liten tandflisa har brutits loss och sitter som berget mellan två tänder. Den behöver borras bort och sedan ska skadan fyllas igen. Jag misstänkte att det var någonting som inte stod rätt till, så det känns nog mest skönt att det ska bli fixat. Dock mindre roligt att läsa att pendeltågen ska ställas in under påskhelgen, så jag lär behöva gå hemifrån redan kl 6 för att hinna fram i tid till kl 8. Borde kanske försöka byta dag till efter påsk.

Efter tandläkarbesöket åkte jag in till kontoret. Gott om plats eftersom det var fredag. Jag kom sent och gick tidigt. Kände att jag behövde det för det hade blivit alltför mycket jobb tidigare under veckan och blev plustid över ändå.

I går, lördag, åkte vi till Uppsala och hämtade Cha vid stationen. Hon hade tagit tåget upp från Göteborg på morgonen efter att ha varit ner dit på spex och trerättersmiddag med en kompis. Om några veckor är det deras tur att spexa till det i Örebrospexet, med Cha som huvudrollsinnehavaren, Kleopatra. C kom från sitt håll och strålade samman med min syster och mamma.

Vi möttes upp vid Fyrishov där vi firade de tre födelsedagsbarnen, varav ett på rätt dag, med en timmes bowling, tre på vardera bana. Det gick rätt bra för mig till att börja, men sedan gick det alltmer uselt. Lite tråkigt att vår bana var så seg att ställa iordning käglorna mellan varje spelomgång. Trevligt ändå och tur att det inte var mer än en timme. Alla var överens om att vi borde göra om det fler gånger. Efteråt åkte vi hem till mamma/mormor och åt (h)julmat trots att det snart är påsk; kycklinggryta med hjulpasta. Avslutade med bullar och tårta med hallon, smultron och björnbär.

I dag, söndag, var vi till en välfylld kyrka och tittade/lyssnade på Påskspel. Vi fick sjunga med mycket själva också. Kändes riktigt bra. Sedan åkte vi direkt därifrån till Västerås för det gick inte att boka tågbiljetter från Bålsta till Örebro förrän framåt nio på kvällen och det skulle bli för sent för Cha. Hon har ju en bit hem från stationen också. Vi passade på att ta med två datorsladdar och lite annat till Ch också när vi ändå var till Västerås, så att han kunde få hjälp med att installera sin BR-spelare. Sedan gick vi och åt middag på M-stället innan vi vinkade av Cha vid tåget strax efter sju och knallade tillbaka genom stan för att hämta bilen och åka hemåt igen.

Utöver detta hände även en del annat. Inget nämnt, inget glömt, kanske aldrig någonsin. Även mörka kapitel har sitt slut, men det tycks komma nya hela tiden så det är verkligen fullt sjå att försöka fokusera på de fina och positiva bitarna.

Snipp snapp snut, nu tar denna vecka slut.

Jag håller just på att läsa Suzanne Collins Hungerspelentrilogi – Hungerspelen, Fatta eld och Revolt. Jag har sett filmerna ett par gånger, men böckerna har så mycket mer. Dels går det ju aldrig att få med allt vid filmatiseringarna, då skulle det bli alldeles för långt. Dels skildras det i böckerna helt utifrån Katniss, huvudpersonens, eget perspektiv och egna tanker medan det i filmerna är mer av ett utifrånperspektiv.

Det tar sin tid att ta sig igenom alla delar, inte för att det är svårläst eller oengagerande utan precis tvärtom. Den första delen läste jag i somras. Tanken var att jag skulle läsa de andra två delarna direkt därefter, men det gick verkligen inte. Jag var tvungen att ta en rejäl paus och läsa annat emellan innan jag nu äntligen orkade ta tag i fortsättningen. Jag blev så berörd och upprörd att jag mådde dåligt och drömde mardrömmar, eller åtminstone väldigt konstiga drömmar. Även denna gång drömmer jag om det, men det går ändå hyfsat bra. Jag tror att en av anledningarna till detta är att den helt absurda situation och det skräckstyre som beskrivs i böckerna läskigt nog ligger väldigt nära verkligheten och vissa makthavares helt omänskliga människosyn där alla andra bara betraktas som brickor i ett spel där spelreglerna utan förvarning kan ändras. Verkligheten tycks, tyvärr, rentav överträffa fantasin.

Det känns som att historien upprepar sig om och om igen. Det som aldrig mer borde tillåtas hända tycks ändå återkomma, kanske inte i exakt samma skepnad som tidigare, men ändå alltför likt. Livet är väl sällan helt svart eller helt vitt utan mer en oändligt varierande gråskala. Ondskan finns där och lurpassar, tränger sig in och förstör för så många. Fast det finns godhet också, förmodligen långt mer än det som är genuint ont även om det inte alltid verkar så.

Ingen kan göra allt och en del saker kräver extra mycket uthållighet och kamp, men vi kan alla vara med och bidra till att världen blir lite bättre. Även om just mitt bidrag bara är som en liten droppe i ett stort hav så är det ju ändå alla dessa droppar tillsammans som utgör havet. Även till synes obetydliga små droppar har stor betydelse för helheten.

Må det goda segra!