Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.
Bättre en fågel i handen än tio i skogen är ett ordspråk som betyder att det kan vara bättre att ha lite grann som man verkligen är säker på att man har, än mycket som man bara hoppas på att få. Det är lite som att välja en omedelbar belöning istället för att ha tålamod att invänta en större. Man tar hellre en mindre risk än en större, även om utdelningen kan bli betydligt större för den som vågar chansa. I övrigt tycker jag att det är ett rätt konstigt ordspråk, speciellt om man ser det ur fåglarnas perspektiv. De hör ju mer hemma i skogen än i någons hand. Vare sig det gäller fåglar eller människor så blir det ju bättre om existensen inte måste ske på någon annans villkor.
I dag fick vi njuta av fågelsången under vår promenad ute i solskenet. Det kvittrade för fullt i buskarna. Tyvärr var de inte speciellt intresserade av att ställa upp för fotografering, därav valet av de lite stillsammare fåglarna på bilden. Jag tycker att för övrigt att den tapeten är så fantastiskt fin, liksom hela miljön där.
Chansen att dö i trafiken är … Risken att överleva ett kobrabett är … Den typen av information är sannolikt totalt ointressant såvida man inte har för avsikt att ta sitt liv av daga. Såväl chans som risk involverar en sannolikhet för att någonting ska komma att ske, men orden har olika värdeladdning och är snarare motsatsord än synonymer. Chans är ett positivt laddat ord som syftar på en önskad händelse, någonting man hoppas på, medan risk syftar på någonting oönskat och inte sällan farligt. I vanlig ordning så finns det undantag från dessa regler, som att chans ofta används i statistiska sammanhang med neutral värdeladdning och motsvarande gäller för användningen av ordet risk i ekonomiska sammanhang, exempelvis vid riskspridning för investeringar.
Chans och risk blandas allt oftare ihop, i alla möjliga (men kanske främst omöjliga) sammanhang. Risk används kanske inte lika mycket istället för chans som chans används istället för risk, eller så handlar det bara om att det låter mer makabert att tala om chans när det egentligen är risk som avses och att det därför är lättare att reagera på det felet än på det omvända. Båda varianterna förekommer hur som helst och det tycks bara bli vanligare och vanligare, även i mediasammanhang där man borde veta bättre.
Chansen är stor att många kommer att dö i denna sjukdom. Då uppstår genast frågan varför vi vill att folk ska dö, kanske rentav en plågsam död. Förmodligen menar den som uttrycker sig så snarare att det är risken som är stor.
Det finns risk att laget går till final. Tja, om det gäller motståndarlaget så är det förstås en risk.
Ofta framgår det av sammanhanget att det är fel ord som används, men ibland kan ordvalet vara väsentligt för att kunna göra rätt tolkning. Det finns risk att det blir potatisbullar till lunch skulle exempelvis vara helt korrekt om det var jag som gav uttryck för det, medan många andra kanske snarare skulle se det som en chans. Vill man undvika att avslöja hur man ställer sig till ett påstående av denna typ kan man exempelvis säga att det är möjligt eller finns en sannolikhet för att det blir potatisbullar till lunch. Hemska tanke, men förvisso språkligt korrekt. Även möjlighet tycker jag betecknar någonting positivt om än inte alls lika sprudlande positivt som chans. En annan positiv sak är att chansen är stor att lunchrestaurangerna har flera godare rätter att välja på och hemma behöver jag inte heller utsätta mig för sådan mat som jag helst undviker att ta i min mun.
I dag, liksom varje år den 21:a januari, är det Kramens dag (National Hugging Day). Kramens dag skapades i USA 1986 av Kevin Zaborney, för att uppmana folk att krama sina nära och kära lite oftare. En riktigt god tanke tycker jag. En kram kan bidra med tröst, närhet och värme. Den kan till och med vara livsnödvändig. Det finns studier som visar att bristande beröring när man är liten bidrar till ett underutvecklat nervsystem. Jag minns en berättelse om ett barnhem med hög spädbarnsdödlighet, men det barn som hade sin säng närmast dörren brukade utvecklas bättre än de övriga. Det visade sig att städerskan alltid stannade till och tog upp det barnet en stund innan hon lämnade rummet.
Vid en lång kram frigörs hormonet oxytocin som bidrar till förstärkta relationer, sympati, tillit och omvårdnadskänslor, samt att minska ångest och aggressioner. Krama dina nära, eller varför inte ett träd, men trädkramning passar kanske bäst under den lite varmare årstiden. Det är inte heller alla som har möjlighet att gå ut och träd brukar ju tyvärr sällan växa inomhus. Man kan också krama sig själv, som ett slags kärleksbetygelse till den som faktiskt står allra närmast. Det kan kännas lite fånigt första gången, men är inte alls så tokigt utan kan vara riktigt skönt. Prova gärna någon gång.
Äntligen! I dag har vi haft festhögmässa med körsång i kyrkan och sedan invigning och visning av vårt nygamla församlingshem följt av julgransplundring för barnen. Roligt att det var så många som kom och i alla olika åldrar, från noll till uppåt hundra. Till och med solen ville vara med och fira, inte bara med en kort solglimt utan större delen av dagen.
Tänk att det kom till skott till slut, efter så många år och så mycket energi som lagts på att få till ett nytt församlingshem, tyvärr också inkluderande många tappade sugar under vägen. Nu står det i alla fall färdigt och det blev verkligen fint. Det tidigare så nedgångna Gula huset har fått en rejäl ansiktslyftning såväl in- som utvändigt. Övervåningen är tänkt för möten och sammankomster av olika slag och kommer även att hyras ut för fester, begravningskaffe med mera. Nedervåningen blir en verksamhetsvåning, inte minst för barnen. När man tittar in där så önskar man nästan att man var barn igen så att man kunde få komma dit och leka.
Ikon inhandlad i Jerusalem för att pryda församlingshemmet
Det nya dopträdet är uppsatt på nedervåningen och kommer framöver att prydas av glaslöv från Glasbolaget, ett nytt löv för varje barn som döps.
Dopträd
Just nu känns det faktiskt lite konstigt. Är det verkligen invigt nu så att vi kan börja använda lokalerna, eller har jag bara drömt allting? Det kommer nog att ta ett tag att vänja sig.
Det finns en del kvar att åtgärda, såsom någon form av ljuddämpning på övervåningen. Det hade man åtminstone tänkt på för nedervåningen. Tröskeln in till handikapptoaletten borde också sänkas, men överlag känner jag att detta kommer att bli bra. Efter några år med en alltmer tynande tillvaro så sprudlar verksamheten igen sedan något år och med ändamålsenliga lokaler därtill så finns det fullt av möjligheter inför framtiden.
Denna vecka blev det tre resor till Västerås. Den första i torsdags för ett informationsmöte på sjukhuset, och de två senare nu under helgen för att städa ur studentlägenheten. Vi gjorde en del småfynd, såsom degkrokar längst bak i ett skåp, en (före detta) vit tröja i garderoben och ett gäng oanvända disktrasor.
Vissa delar gick lättare att få rent än fruktat, andra tycktes mer eller mindre omöjliga, men lyckades till slut hjälpligt ändå. Spisen känner jag mig inte helt nöjd med även om jag verkligen gjorde så gott jag kunnat. Den lyckades vi inte heller dra ut för att kunna rengöra bakom och på sidorna och ugnsglaset fick jag inte loss. Det verkade så enkelt på den beskrivning jag hittade, bara att dra ut plastlisten som höll fast det, men den satt som berg, precis som spisen.
Vi kom hem nu vid halv tolv, så det blir ett hastigt ihopskrivas blogginlägg för att hinna få ut någonting även denna vecka. På ett sätt känns det som vi borde ha köpt in städningen, om vi kunnat planera in det från början, men det har ju gått lite troll i denna flytt så det hade nog inte varit så lätt ändå. På ett annat sätt så var det kanske väl investerade timmar eftersom vi gjorde det tillsammans utan störande moment som protokollskrivning, förberedelse av kallelser och annat som brukar behöva göras när vi är hemma. Ibland, tyvärr rätt ofta, känns det som vi är två ettåringar som sitter och leker vid sidan av varandra, istället för med varandra, var och en sysselsatt med sitt. Vi gjorde olika saker även nu, men vi hade ett gemensamt mål och det tyckte jag kändes fint.
Nej, om man skulle gå och lägga sig. Det är ju tyvärr arbetsdag i morgon igen. Inte för att jag direkt har någonting emot det, men en vilodag hade allt varit skön nu.
I början av 2022 försvann pandemirestriktionerna och det såg ut som om världen skulle börja återgå lite mer till det normala igen. Så blev det inte riktigt. Putin invaderade Ukraina 24 februari och sedan dess har det varit fullt krig med det ena krigsbrottet efter det andra. Det finns verkligen inga vinnare i detta. Utöver den misär som krig normalt skapar så har det även lett till många andra problem i hela Europa. Brist på spannmål, djurfoder och gödningsmedel, energikris, hög inflation, stigande låneräntor, höga matpriser, lågkonjunktur. En rätt tung tid med andra ord och det lär nog hålla i sig ett tag.
Fast allt är ju inte krig och elände. Kanske är det extra viktigt under dessa tider att försöka snappa upp det positiva omkring oss, för att orka fortsätta. I dag har vi läst alla positiva minneslappar i vår minnesburk, 93 st blev det 2022. Förvånansvärt många lappar berörde mitt jobb och givande samtal och kontakter i samband med olika arbetsuppgifter. Det var också svamppromenader, god mat, fågelkvitter, roliga sångframträdanden, Örebrospexet (ny tradition hoppas jag), dotterns lärarexamen, sonens lägenhetskontrakt, efterlängtad kyrkoherdeinstallation, brädspelskväll, långa brev, växtbytardag, sköna simturer på landet, egna odlingar, Hallstaviks kammarkörs 60 årsjubileum, Konstrundan, bio med hela familjen och en hel del annat som gladde oss under året.
2022 var tyvärr också året då två av våra älskade gick bort, en på våren och en under sommaren. Det kändes ändå bra att vi hunnit träffa dem båda ordentligt strax innan de lämnade oss. Det blev sedan fina avskedsstunder och umgänge med släkten, fast jag var bara med vid svärfars avsked för den andra gången låg jag tyvärr sjuk.
Vad 2023 kommer att bjuda på kan vi omöjligt veta i dag, och det är kanske tur. Det blir nog en blandning av högt och lågt, glatt och sorgligt, gott och ont, jobbigt och lätt. Det är ju så livet är.
Den här julen går som på räls, åtminstone bokstavligt talat. Det har blivit många resor till Västerås under december, sju hittills, huvudsakligen med bil. Dagen före julafton var vi dit och förberedde lite inför julfirandet. Tur det, men samtidigt otur för på hemvägen blev tyvärr ett av däcken på bilen obrukbart.
Hur skulle vi nu lyckas lösa logistiken? Visst, det går ju tåg, men fanns det ens platser kvar och hur skulle vi få med oss allt? Vi skulle ju stå för all mat, varav den absoluta merparten fortfarande befann sig hemma hos oss i Bro, och så julklappar på det. Hur skulle vi orka bära allt det? Tur att vi åtminstone lejt ut införskaffandet av måltidsdryck.
Under natten, när jag ändå låg vaken, kom jag att tänka på vår stora resväska som vi införskaffade när vi reste till USA för åtta år sedan. Den är rymlig och är lätt att dra med sig. Dessutom är den juligt röd till färgen. Det skulle underlätta.
Jag tetrispackade väskan med julklappar och allt annat som inte var kylvaror. Maten lyckades jag sedan klämma ner i en kylväska. De stora pepparkaksgubbarna och dito gummor fick stanna hemma, någon rätt fick dras in, julgrötskokandet fick ersättas av färdiggröt som liksom potatisen fick införskaffas i Västerås innan butiken stängde för dagen. Tåget gick sedan som tåget, i positiv bemärkelse och vi var på plats bara någon halvtimme senare än vi ursprungligen planerat.
Vi kunde fira jul med våra tre barn; dricka glögg, äta småpepparkakor, se på Kalle från datorn, äta julmiddag, läsa och gissa på julverserna samt smaska i oss av mandelparfait och rågkakor. Mycket disk blev det att ta hand om, så pass att vi nästan missade tåget hem, men vi hade tur att tåget blev försenat en minut eftersom någon precis sprang över spåret precis när det skulle gå.
Efter förutsättningarna så måste jag nog säga att det ändå gick rätt mycket vår (järn)väg.
Och så lite sammanfattande poesi i julrimstider:
Började juldagen med ont i magen, därefter allt värre huvudvärk under dagen. Lillejulen blev just käck, när bilen blev stående utan däck. Tur att det fanns tåg att ta till, så att julaftonen trots allt blev hyfsat som man vill.
Skulle verkligen behöva vila upp och sova, ja, tänk vilken underbar julegåva. Schemat vill mycket annat tyvärr, och vad gör man väl inte för nån man har kär. Tids nog är väl denna struliga december till ända, då önskar jag att mera positivt ska hända.
Det är fint att göra saker för andra och lite extra ädelmodigt att göra det utan tanke på att själv tjäna på det, kanske rentav lite i skymundan och utan att någon får veta vem det var som gjorde det, att tjäna utan att tjäna. Jag gillar också tanken på att ”ge vidare”, att jag gör något för någon som sedan tackar genom att göra något annat för någon annan och så vidare i en lång kedja, som ett sätt att försöka göra världen lite bättre. Dessutom tror jag att man känner sig bättre till mods själv när man gör gott för andra.
I dag var jag kyrkvärd, också det ett sätt att tjäna utan att tjäna, men sanningen att säga så får man ju faktiskt en hel del annat tillbaka även om det inte alls har med pengar eller andra förmåner att göra. Eftersom det är den fjärde advent så var temat Herrens moder, en av Mariadagarna under kyrkoåret. Maria tvekade inte att tjäna, eller tvekade gjorde hon säkert men sedan gjorde hon det ändå trots att det säkert inte var något lätt beslut och trots att det snarare skulle ställa till med problem för henne än att hon själv skulle tjäna på det. När vi var klara i dag fick jag skjuts hela vägen hem av min medkyrkvärd. Jag uppskattade både att få jobba tillsammans, med de förtjänster och brister vi båda har, och att få skjuts, speciellt som jag hade fått ett riktigt otäckt skavsår av mina skor. Nästa gång är det kanske jag som får chansen att hjälpa någon och kanske vet jag inte ens själv att jag gör det för tjänster behöver inte vara stora för att få stor betydelse. En liten sticka kan ställa till med stort besvär och en så enkel sak som att stanna upp och lyssna eller dela ett leende med någon man möter kan göra stor skillnad, rentav helt förändra någons dag.
I måndags blev det så äntligen dags för sonen att flytta till sin nya lägenhet. Nu behöver man inte längre använda skohorn för att lyckas pressa sig in i den lilla studentlägenheten när man ska besöka honom. Det tar ju en del extra plats med rullstol och andra hjälpmedel, så några stolar att sitta på fanns det förstås inte plats för. Det gör det nu. Just nu finns det förresten extra mycket plats eftersom det mesta av möblemanget ännu inte hunnit införskaffas.
Det fanns en hel del hinder på vägen fram till en fungerande lägenhet, nästan så att vi började ge upp. En del visningar ställdes in i sista stund och många lägenheter föll bort för att det saknades hiss eller att de var otillgängliga på annat sätt. Ett ställe hade hiss, men den var så trång att rullstolen inte gick att få in. Klart vanligast var till synes rena skitsaker, det vill säga problem med toalett- och duschåtkomst. Badrummet låg i många fall en decimeter högre upp än övriga lägenheten, toaletten stod i vägen för att kunna komma fram till duschen, handfatet satt i vägen för att få plats att komma in med hygienstolen eller så var redan dörröppningen alldeles för smal.
Det gick vägen till slut och jag tror att detta kommer att bli bra. Det känns speciellt viktigt att kunna träffas hemma hos honom nu när det blivit så mycket svårare för honom att kunna komma hem till oss. Många hinder på vägen om sagt, men tyvärr inte slut på hinder bara för att vi kom fram till flyttdagen. Nej, den här veckan kommer nog snarare att gå till historien som en riktig otursvecka med den ena motgången efter den andra.
Måndag: Flyttdagen. Strul med banken under förmiddagen (systemet låg nere) då slutbetalningen skulle göras inför tillträdet. Huvudpersonen var tyvärr lite hängig och inte riktigt med.
Tisdag: Hemtjänsten kunde inte ta sig in till sonen på morgonen. Det hade blivit en missuppfattning kring nyckelöverlämning under måndagen och de hade inte alls fått några nycklar. Det slutade med låssmed och låsbyte, en oförutsedd utgift på nära 1700 kr. Sonen hade sovit dåligt, hade värk i hela kroppen, speciellt ryggen och hade svårt att hålla sig vaken.
Onsdag: Sonen till sjukhus. Diverse provtagning. Det visade sig vara Covid. Informationsstruligheter och trassel med hans tillbakaresa. När han väl fick åka hem framåt kl 18 hade han inte fått någonting att äta sedan frukosten. Han kan ju inte förse sig med det på egen hand. själv drabbades jag av det stora tågkaoset när jag åkte hem från jobbet. Det tog mig 4 h 55 min, sju byten, innan jag till slut kom hem. Även maken sjuk.
Torsdag: Konstaterad Covid även för maken. Bonussystern tycks också ha åkt på det, men själv verkar jag klara mig precis som förra gången då alla i sällskapet utom jag åkte på det. Inte mig emot; jag avstår gärna.
Fredag: Planen var att fixa till och städa ur studentlägenheten under helgen, nu kändes det inte längre görligt. Jag lyckades flytta fram besiktning och överlämning så att vi kan ta städningen under mellandagarna istället. Skönt att det gick att få kontakt redan före helgen och att det gick att ordna.
Lördag: Jag tog en tur till Västerås. Kollade om det kommit någon post till gamla stället (svar nej). Plockade ner lite saker som vi inte fick med oss under måndagen. Hade tänkt stänga av och frosta av frysen, men det verkar inte gå att stänga av den. Hittade bruksanvisningen på nätet, men den gav ingen ledtråd. Ställde den åtminstone i semesterläge. Promenerade bort till nya lyan. Nyckeln fungerade förstås inte längre eftersom låset var bytt, men min knackning hördes tack och lov och jag blev insläppt. Tanken var att jag skulle hämta sonens ID-kort för att kunna hämta ut två paket åt honom, men ID-kortet var spårlöst försvunnet. Det ena paketet kunde jag hämta ändå för där gick det att använda Bank-ID, men det andra återstår. Det måste hämtas senast på fredag för att inte skickas tillbaka igen så det får bli ytterligare en resa under den kommande veckan. Jag lyckades i alla fall hitta ett stadigt och fint litet bord på Myrorna, fem minuter före stängning, som jag kånkade hem åt honom och ställde vid hans säng. En hel del steg blev det också – hittills 15600. Under flytten i måndags blev det för övrigt 17512 steg, men däremellan har det legat avsevärt lägre, vissa dagar bara en tiondel. Jobbig hemresa i snöyra och bländande billjus mest hela vägen. Otäckt mörkt och svårt att se. Tur att jag i alla fall inte var så trött då.
I morgon är det söndag och då hoppas jag att det blir en vilodag så som det bör vara, speciellt vila från ytterligare en massa struligheter. Till veckan är det väl sedan mer än hög tid att fixa lite julklappar. Jag har än så länge inte ordnat med en enda, har inte ens någon idé om vad jag ska hitta på, men det löser sig väl. Det får nog helt enkelt bli som det blir. Det finns viktigare saker att fokusera på inför och under julen, såsom hälsa, välmående och gemenskap.
I dag är det svärfars födelsedag, den första födelsedagen utan honom. Inte för att vi brukade träffas på födelsedagarna, men ändå. Jag tänker att det måste vara en speciell känsla att bli föräldralös. Själv har jag turen att ännu inte vara det, åtminstone inte mer än till hälften, och jag hoppas att jag kommer att få ha kvar min mamma i många år ännu. Det är nog inte förrän man själv förlorar en förälder som man kan sätta sig in hur det är. Åtminstone var det så för mig och jag har hört andra säga detsamma. Det spelar ingen roll hur rationell man brukar vara för även om man med förnuftet inser att ingen lever hur länge som helst, att livet kanske redan passerat sitt bäst före datum eller att sjukdom gjort sitt till för att skynda på förloppet så blir det en sådan definitiv och slutgiltig tomhet. Det går inte längre att fråga den bortgångne om någonting. Det går inte att kramas. Sedan blir även traditioner annorlunda eftersom någon inte längre finns med.
Med tiden lyckas man kanske fylla ut lite av tomheten med de minnen man har, men förmodligen kommer det alltid att finnas kvar ett litet tomrum som omöjligt går att fylla med någonting nytt.
Jag heter Pernilla och bor utanför Stockholm tillsammans med min man. Jag är civilingenjör inom elkraft och arbetar till vardags inom energibranchen. Fackliga frågor ligger mig också varmt om hjärtat. På fritiden sjunger jag i kör och är aktiv förtroendevald inom Svenska kyrkan, Bro församling.
