Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.
Det finns en del dofter som är karaktäristiska för sommaren. Vissa av dem luktar egentligen inte så gott att de borde klassas som dofter rent luktmässigt, men eftersom de är förknippade med positiva minnen så blir lukten liksom positiv på köpet den med. Någonting som verkligen luktar gott är i alla fall tvätt som fått hänga ute på klädstrecket och torka. Det doftar ljuvligt gott. Dessutom inbillar jag mig att tvätten blir lite slätare när den får hänga ute i sommarbrisen. Det går att hänga ut tvätten även på vintern och liksom frystorka den, men det är inte alltid så praktiskt genomförbart.
Andra sommardofter, eller åtminstone lukter, är doften av nyklippt gräs och oset från kolgrillar. Det brukar åtminstone göra mig riktigt sugen på en god bit grillat kött med tillbehör. Den fräscha doften av hemodlad gurka, eller jordgubbar för den delen, går inte heller av för hackor.
Eftersom delar av vår pendeltågslinje som vanligt är stängd under juli så fick vi åka hem via Helenelunds station i fredags. Alldeles vid busshållplatsen hade de fällt alla träd. Där doftade det tall, så avverkningen måste ha gjorts rätt nyligen. Just tallskogsdoften är förstås inte så karaktäristisk för sommaren, men jag tycker att trä luktar gott, trots mina inte alltför positiva minnen från träslöjden i skolan.
Skratt är läkande och utan humor skulle det nog vara mycket svårare att orka med livets olika svängningar. Det heter ju att var sak har sin tid och kanske har även olika typer av humor sin tid, precis som olika sorters musik passar vid olika tillfällen och sinnesstämningar. Jag brukar inte gilla alltför flamsig och grund humor, men trots det blev Bertböckerna storfavoriter när jag äntligen orkade börja läsa lite igen. De krävde inte speciellt mycket tankearbete och just då var de på exakt rätt nivå. Jag bubblade av skratt och jag orkade successivt läsa alltmer avancerade böcker.
I kväll har vi tittat på Falkenbergsrevyn som sändes på teve. Jag tyckte att starten var lite trög, men sedan tog det sig och tidvis skrattade jag hejdlöst (glömde till och med bort dagens ihållande huvudvärk för en stund). Tidigare hade de en lokalrevy här hemmavid som vi brukade gå på, men det var många år sedan den upphörde, tyvärr. Det skulle vara roligt att gå på någonting sådant live igen, men helst inte alltför långt bort, får väl hålla ögonen öppna till nästa vår.
Kanske borde vi öva oss mer på att skratta tillsammans, att inte hålla tillbaka för mycket och ta allt på så blodigt allvar. Det ger en helt annan stämning. Jag har märkt av det en del på jobbet. I vissa arbetsgrupper har skrattet blivit ett sammanhållande kitt och då har jobbet gått bra även när det varit mycket att göra på kort tid. I andra sammanhang har det inte riktigt funnits plats för någon humor och då har det blivit mer instängt och fyrkantigt, nästan obefintligt samarbete.
Ett gott skratt förlänger livet, fast det kommer antagligen att kännas kortare för tiden går ju fort när man har roligt. Även om livet skulle ha sin bestämda längd så blir det åtminstone roligare under den tid man har.
Alla dagar bjuder inte på skratt, men att ge någon man möter ett leende kanske är just det som gör den personens dag till en bättre dag.
Kärlek, vad är det egentligen? Kan kärlek vara olika mycket värd? Äkta eller oäkta? Rätt eller fel? Kärlek handlar om ömma känslor, samhörighet och viljan att låta någon eller något annat få gå före sig själv. Det är i alla fall så jag tänker. Man kan känna kärlek till människor och djur, kanske även till saker. Det kan vara till en partner – man som kvinna – eller till sina barn. Så länge det inte tar sig uttryck som på något sätt kränker den mottagande parten, vilket ju tyvärr förekommer, så kan kärlek aldrig vara fel. Kärlek är någonting fint som världen skulle behöva mycket mer av, inte mindre. Varför ska den då bara vara förbehållen vissa människor? Hur kan kärlek någonsin vara fel?
I dag var jag kyrkvärd och när jag läste episteltexten kände jag mig plötsligt helt förvirrad och blev tvungen att stanna upp en stund. Vad stod det egentligen och hur skulle det läsas för att bli begripligt? Det var när jag kom till texten ”och han gjorde det med det bad [som återföder och förnyar genom den heliga anden]”
När jag läste texten hemma i går hade det gått finfint, men när jag nu såg ordet ”bad” så var jag helt inställd på att det var verbet bad, vilket ju inte är en alltför långsökt tanke i kyrkliga sammanhang. Fast dagens tema är Vårt dop, så just denna gång åsyftades istället substantivet bad.
Så det kan bli, och hur ett ynka ord kan göra förvirringen så total.
Inte många grässtrån i gräsmattan, inte här i alla fall
Den här veckan är jag gräsänka så gott som hela veckan, från tisdag morgon till söndag kväll. Sedan pandemin bröt ut för drygt två år sedan är det ovanligt att vi är ifrån varandra överhuvudtaget (frånsett under dagtid då vi jobbar), även sedan samhället till slut öppnade upp igen.
Nu medan maken är i Tyskland på runkonferens så är det alltså jag som ska sköta gräsmattan, men det får räcka med att jag hjälper robotklipparen när den fastnat någonstans och för att komma till laddstationen någon gång om dagen. I övrigt har nog min största insats varit att ta bilen till verkstan.
Det har varit skönt och vilsamt att få rå om sig själv ett tag, men samtidigt lite tomt och trist så nu kan det gott få räcka för denna gång.
Nu doftar det riktigt gott ute om kvällarna. Det kändes lite extra roligt att upptäcka kaprifolen när vi flyttade hit för drygt tjugo år sedan. Kanske var det det vår äldsta dotter hade i tankarna och liksom förutspådde när hon var liten? Några år innan flyttlasset gick övade hon sin konstnärliga talang på vår sovrumsdörr. Vi upptäckte att hela dörren var täckt av en massa krumelurer, åtminstone så högt upp som hon nådde. Vi frågade vad hon hade ritat och hon förklarade glatt att det var kaprifoler, som om det var det mest självklara i världen. Hur hon alls visste vad det var för något är fortfarande en gåta, kanske hade hon sett kaprifoler i någon bok på förskolan? Själv fick jag slå upp det innan jag förstod vad det var och då såg jag att hon faktiskt lyckats fånga det på pricken, ritat helt på frihand utan förlaga. Det var kanske inte bästa stället för konstverk, men det var ändå svårt att låta bli att le och det är ett rätt trevligt minne.
George Orwells bok 1984 har varit på tapeten en hel del nu under våren, inte minst sedan Ukraina invaderades 24 februari. Jag hade boken på mitt sängbord redan före årsskiftet, men det är inte förrän nu som jag har läst den. Intressant, och tyvärr är inte innehållet helt taget ur luften. Det är extremt, med ändå verklighetsnära, ett ruskigt scenario.
1984 från 1948 (fast just detta exemplar är från 1964)
Mitt eget 1984 var tack och lov inte som Orwells. 1984 var året då jag slutade nian och började gymnasiet. Det var också året då Bröderna Herrey tog hem segern i Eurovision Song Contest med sina gyllene skor. Hipp hipp Herrey Herrey Herrey. Under våren var vi på klassresa till Helsingfors. Båda mina föräldrar var med på resan, fast det var inte för att jag behövde mer passning än övriga klasskamrater utan snarare för att de flesta andra förbjöd sina föräldrar att följa med.
Resebiljetter
Min morfar dog dagen före nians skolavslutning, kanske i samma stund som jag cyklade omkull på vägen hem från simträningen. Jag gjorde illa mig i höger fotknöl och fick en sten som grävde sig in i vänsterhanden. Först kunde jag knappt trampa med högerfoten när jag skulle cykla vidare igen för foten var alldeles bortdomnad. Pappa lyckades inte få ut stenen ur handen så vi fick åka en sväng till akuten. De fick ut den, tejpade igen såret och gav mig en stelkrampsspruta. Själv tuppade jag av en kort stund, så kort att nog ingen annan riktigt märkte det. Sedan åkte vi på en sista klassträff med föräldrar och elever. Vi kom dit lite sent så brännbollsmatchen mellan elever och lärare var nästan slut. Eleverna vann, förstås. Sedan var det bildvisning från våra skolår tillsammans. Inte förrän vi kom hem igen lyckades min moster få tag i min mamma för att berätta att morfar dött några timmar tidigare. Det var ju på den fasta telefonins tid. Det var först när jag kom hem som jag tog en noggrannare titt på min fot. Den borde nog också ha kollats upp på akuten, men då tänkte jag bara på handen. Foten var så svullen att det inte ens gick att ana någon fotknöl. Jag hade ont i foten hela sommaren om jag minns rätt och det tog över ett år innan jag kunde röra den ordentligt. Men det gick ju över till slut så varför knussla.
Under sommarlovet bilade vi ner till Danmark. Första kvällen fikade vi vid Rökstenen. Vi sov några timmar i bilen på ett ställe som hette Nacktorp, eller försökte åtminstone (trångt och obekvämt). Dagen därpå besökte vi Dinosaurieparken i Kongaö i Skåne. Sedan besökte vi Trolleholms slott och Lunds domkyrka. Nattvilan tillbringade vi på STFs vandrarhem i Landskrona, på promenadavstånd från det gamla fina vattentornet. I år, anno 2022, slumpade det sig att jag kom tillbaka till samma vandrarhem igen, tre gånger. Mitt starkaste minne från det första besöket på vandrarhemmet var att farbrorn som jobbade där verkade lite urblåst och var ytterst omständlig. Det var en grupp engelsmän som också skulle bo där, men föreståndaren (om det nu var det han var) var inte så bekväm med engelska. Räkna kunde han i alla fall så när han skulle lämna över lakanen så räknade han högt och tydligt så att de skulle höra. Eins, zwei, drei, för att riktigt visa att han faktiskt kunde, hm, engelska. Nästa stopp för oss blev Jie Johnssons keramik i Gantofta. Innan vi tog färjan över till Grenå på Jylland var vi på en guidad tur i Sofieroparken.
Vår Jyllandsresa
Vi övernattade på ett vandrarhem i Gjernild. Morgonen därpå, strax innan vi skulle ge oss av, spelade de en trumpetfanfar och hissade den danska flaggan inne på gården. Undrar om de hade samma ceremoni varje dag. Det var i alla fall inte deras nationaldag som det är nu när jag skriver ner detta. I närheten av vandrarhemmet stannade vi och tittade på ett jättestort bokträd. Vi fyra nådde precis om det när vi höll varandra i hand. Det blev även ett stopp vid Himmelsbjerget. Dagens stora begivenhet var Løveparken i Givskud, eller Lejonparken som den heter på svenska.
Løveparken kräver ett eget avsnitt. Kräver och kräver, men jag tänkte i alla fall dela med mig lite av vad jag skrev i min dagbok, min 8:e (nu är jag inne på min 141:a). Entréavgiften var 35 danska kronor per person. Vi tog bilen in i safariparken som hade två avdelningar, en del med ”ofarliga” (icke människoätande) djur såsom lamadjur, zebror, vildsvin och älgar, och en del med riktigt många lejonen. I den första delen var det tillåtet att cykla, men inte i den andra. Efter det parkerade vi bilen och gick runt och tittade på övriga djur – apor, flodhästar, elefanter, kameler, vattenbufflar, med flera. De hade en stor fågelbur som man fick gå in i. Det var som en liten park därinne. Sedan gick vi till Løveparkens minisommarland. Det var jättekul. De hade flera studsmattor där, varav en del var jättestora. Alla i familjen provade att hoppa studsmatta [detta var flera decennier innan var och varannan trädgård invaderades av studsmattor]. Det fanns även andra saker vi provade på, men jag kan ju inte skriva om allt. Noterbart är dock att jag bytte film i kameran, bara det bevisar ju att jag är uppvuxen på stenåldern. Film ser man ju på bio, hur får man in den i kameran?
Övernattning på ett vandrarhem i Vejle och sedan var det dags att åka till Billund och besöka Legoland. Innan vi gick in i parken passade vi på att äta lunch trots att klockan bara var halv elva. Det blev potatismos med musslor och dillkött, smörgåsar och mjölk. Det smakade mycket gott. Bäst att vara ordentligt mätt för inne i parken skulle det säkert vara för dyrt för oss. Paradgubbarna vid entrén, djuren, Danmarkskartan och legoutställningen en trappa upp var bäst. Visst var alla legobyggnaderna fina också, men det var inte alls så mycket att se som vi hade trott och mest småbarnsaktiviteter. Vi var där i fem timmar. Nu är Legoland avsevärt större än då, med ett myller av aktiviteter, och det är svårt att hinna igenom allt på mindre än två heldagar.
Övernattning i Åbenrå. Tog en tur in i (väst)Tyskland. Badade i Westerholz. Besökte Schleswigs domkyrka där en skönsjungande kör övade. Tillbaka till Danmark och Jylland. Denna gång blev det övernattning i Tønder, men först slog vi på stort och åt på restaurang. Det blev kött med pommes frites på varma gjutjärnstallrikar. Maten hann aldrig kallna fast vi åt i lugn takt. Det gjorde nog att det smakade ännu godare. Dagen efter var vi till Rømø och badade i Nordsjön. Det var tre härliga timmar. Vi ställde bilen 30-40 meter från vattnet. När vi åkte därifrån var det vatten ända upp till bilen. Tidvattnet märktes verkligen av. Sov i en sporthall i Ringkjøbing. Låg och solade vid Limfjorden. Tittade på stenåldersbyn i Hjerl Hede. Stuga i Randers. Stannade till i Ammelhede och tittade på (H)amlets grav. Vid lunchtid tog vi färjan tillbaka till Sverige igen. Bodde på en bondgård i Annelund. Åt potatismos, kalops och musslor med T-spritssmak (hade läckt från spritköket, INTE gott). Besökte Miniland i Halmstad, i regn. Konstaterade att Gamla Uppsala kyrka var felplacerad. Tillbringade några timmar i Borås – Rowells postorder, Ellos, Hobbex och Josefssons. Karlsborgs fästning. Kom hem vid midnatt. Hem ljuva hem, men vi hade verkligen haft en bra resa. En vecka senare började jag gymnasiet på Fyrisskolan, Fyraårig Teknisk linje, El.
Första året på gymnasiet
Annat som hände under året var att min moster gifte sig, i Paris. Vi plockade ovetande majs på fältet invid Wessels [senare Coop], där IKEA satte upp sina bopålar så småningom. På skolan hade de årligen olika spektakulära teatershower. Jag var med som scenarbetare och det var en hel del slit med att bygga kulisserna. Vi byggde också ett enormt akvarium som det simmades i under föreställningen. Det var sex föreställningar på Luciadagen, uppdelade på två grupper och sedan ytterligare ett antal föreställningar under de kommande dagarna. Mitt 1984 avslutades med skidåkning i Idre. Det var första gången vi var dit och det var riktigt kallt, 26 minusgrader på morgonen. Brr!
Nu blommar det för fullt både på marken och i buskar och träd. En del blommor ser rätt anspråkslösa ut, andra är som så konstverk. Några blommor är i det närmaste helt doftlösa, andra doftar helt underbart. Nu i kväll gick jag förbi vår syren som precis har spruckit ut i blom. Åh, ljuvligt! Syrenen är tilltalande både för ögat och för näsan. När vi bodde i Hässelby hade vi en stor syrenbuske på baksidan av vårt hus och när vi flyttat därifrån brukade dottern ofta säga att det luktade Hässelby när syrenerna började blomma om våren.
EBR (ElnätsBranschens Riktlinjer) anordnar vart fjärde år branschevenemanget EBR Metod- och maskindagar. 2014 var det i Gävle, 2018 i Falun och nu 2022 utanför Eskilstuna. 2026 ska det visst hållas i Karlstad, där vi har ett av våra två större kontor. I år var det första, men förhoppningsvis inte sista, gången jag deltog.
Under (två gånger) två dagar visas både nya och beprövade metoder, maskiner, verktyg och material upp utomhus på åtta visningsstationer. Utställarna väljs ut med omsorg för att ge en så bra mix och kunskapsbredd som möjligt. Deltagarna delas in i grupper som besöker stationerna efter ett visst gångschema. Man kan ta del av demonstrationer, känna på utrustning, prata med utställare och (bransch)kollegor. Själv blev jag positivt överraskad av att få se hur många olika områden jag varit in och arbetat lite mer på djupet med under de senaste tre åren. Jag fick svar på en del frågor som jag undrat över, dock inte alltid de svar jag önskat utan snarare de jag fruktat.
Första dagen bjöd på strålande sol och en bra bit över 20 grader och en del sökte skugga i de uppställda utställningstälten.
Luftledningsteknik var den första station jag besökte och där hade jag behövt mer tid för det blev långa samtal med de olika stolpleverantörerna för att försöka räta ut en del frågetecken. Olika material (trä, komposit, hybridvarianter), egenskaper, tillverkningsmetoder, miljötänk, osv. Resten hann jag inte med att titta på där.
Kabelteknik behandlade bland annat skarvning, mätning och kabelfelsökning. Det var ett av mina huvudområden på den gamla onda tiden. Bra att få se det i praktiken också, även om kablarna kändes pyttiga i jämförelse med de som var aktuella vid anslutning av stora vindkraftparker. Vid denna station fick jag även chans att byta några ord med en branschkollega som jag haft lite som bollplank i vissa frågor, en mycket bra kontakt. Han presenterade sig för min kollega och berättade i vilket sammanhang vi träffats, hur jag rättat honom språkligt då vi tillsammans tog fram en ny upplaga av en grovt omarbetad handbok och vilken gedigen kompetens jag besatt. Det är ju nästan så man blir lite generad, men roligt när utbytet uppenbarligen är win-win för båda parter. Kollegan svarade dessutom att hon redan hade märkt av det på den korta tid hon hunnit jobba ihop med mig. Ego-boost deluxe, men det kan man ju behöva få ibland.
Drift och underhåll var rätt drönarfokuserat och visade exempelvis olika metoder för bildanalys av driftbesiktningar. Här fick vi en del bra information kring begränsningar, regelverk, för- och nackdelar.
Fordon- och utrustning var väl inte riktigt min grej, utöver det mobila batterilagret som skulle kunna ersätta fossildrivna reservelverk framöver. Annars var det mest givande där att jag träffade en kollega som jag haft kontakt med i flera olika ärenden, men dittills bara träffat digitalt.
En del av utställningsområdet
Andra dagen bjöd på ösregn, lera och ytterligare fyra visningsstationer. En del sökte skydd i de uppställda utställningstälten och flera valde tyvärr att inte dyka upp alls.
Markarbete behandlade kabelförläggning i såväl mark som vatten. Det var bland annat olika typer av mekaniska skydd, rörlösningar och grävmetoder. Här hänvisades det friskt till den handbok jag varit med och tagit fram. Den har för övrigt blivit rosad för att den fått en så tydlig struktur efter uppdateringen, och att det skiljer ut sig på ett positivt sätt från många av de andra branschskrifterna. Intressant att få se de olika lösningarna i verkligheten.
Nätstationer och belysning är mitt huvudområde, åtminstone det förstnämnda, och här fick jag också chansen att träffa ett par av leverantörerna som jag haft en rad digitala möten med under pandemitiden men aldrig tidigare träffat.
Hälsa, miljö och säkerhet behandlade personlig skyddsutrustning, säkerhetsföreskrifter, säkrare sätt att kapa träd som lagt sig över en ledning och hantering av miljöfarliga ämnen.
Mätning, lokal produktion och ny teknik visade lite av varje. Här var det främst en metod för felmätning på luftledningar som väckte mitt intresse. Tyvärr fick jag bara en väldigt begränsad information kring hur det fungerade, men det var min egen förskyllan. Dagens tråkväder började bli tröttsamt och mängden intryck under dessa båda dagar gjorde att jag inte kom på att ställa de mer grundläggande frågorna.
Blöt, men nöjd
Jag ser redan fram emot nästa gång. Eftersom jag ska ingå i EBR Teknikutskott framöver så kommer jag sannolikt också att ha ett indirekt inflytande över urvalet av utställare till den gången.
Det sägs ju att alla goda ting är tre och mitt första hjälpen kit består av just tre saker. Dessa små nödhjälpare har verkligen varit mina räddare i nöden och underlättat mitt liv många gånger. Det är ett sittunderlag, en flaska med vatten och en ask med druvsocker och lite annat att stoppa i munnen vid behov.
Sittunderlaget har jag burit med mig sedan sommaren 2019. Då behövde jag ofta sätta mig och vila och med sittunderlaget med så gjorde det ingenting att bänken, eller marken, var alldeles blöt av regnet som fallit, att golvet på tunnelbanan var för smutsigt att sitta på för att kunna behålla kläderna i kontorsvistelsemässigt skick eller att det var för kallt för att sitta utan något skydd emellan. Numera använder jag det rätt sällan och det händer att det blir kvar hemma, speciellt under den mer lättklädda delen av året.
Vattenflaskan följer mig från morgon till kväll och står sedan på sängbordet under natten. Nu använder jag en gammal juiceflaska som lätt går hålla i handen eller stoppa i jackfickan eller väskan. Det är väldigt få dagar som jag klarar mig utan denna följeslagare.
Asken med druvsocker har jag alltid i fickan. Jag tar delar av en bit, eller ibland en hel bit, när jag känner att jag håller på att segna ihop, för att kunna ta mig sista biten hem eller för att kunna ta mig in i köket och göra mig en smörgås eller äta en frukt eller någonting annat. Ibland behövs det flera gånger om dagen och ibland kan de gå flera dagar mellan gångerna.
Utöver de mer akuta första hjälpen sakerna så har jag ofta nötter och/eller smoothie med mig som energireserv när jag är hemifrån, i vissa fall även smörgåsar. Ibland hjälper det, ibland inte, men då hjälper knappast något annat heller utöver att ta det lugnt och vila tills energin börjar återvända igen, vilket kan vara timmar eller dagar. Det är faktiskt rätt skönt att ha hittat fungerande lösningar och lärt sig känna efter vad som behövs vid olika tillfällen. Det gör det ju också mycket lättare att sätta in åtgärder i tid, innan förfallet/energitappet hinner gå för långt, kanske är det just därför som åtgärderna inte behövs lika konstant längre. Man lär sig av erfarenheterna, även på detta område.
Jag heter Pernilla och bor utanför Stockholm tillsammans med min man. Jag är civilingenjör inom elkraft och arbetar till vardags inom energibranchen. Fackliga frågor ligger mig också varmt om hjärtat. På fritiden sjunger jag i kör och är aktiv förtroendevald inom Svenska kyrkan, Bro församling.
