Från lek till allvar

Den här helgen har vi varit ner till Landskrona i Skåne och mött våren. När vi gick hemifrån i fredags var det fortfarande en del snö och is om än inga större mängder (och inte är det bättre här hemmavid nu heller), men när vi kom ner till Skåne möttes vi av sol och prunkande vårblommor i parkerna. Nej, nu ljuger jag. Vi möttes snarare av ett kompakt mörker eftersom vi inte anlände förrän klockan tio på kvällen. Alldeles kompakt var det väl i och för sig inte för det fanns ju belysning. Däremot fanns det ingen fungerande belysning i hissen på stationen i Stockholm när vi kom hem igen nu i kväll. Det blev läskigt mörkt. Tur att vi bara skulle ett våningsplan.

Jag hade inte tillfälle att fotografera några vårblommor förrän i morse och då var det frost ute och ser kanske inte så vårligt ut ändå. Större delen av lördagen och även flera timmar i dag, söndag, tillbringade vi inomhus med att gå igenom runt tretusen böcker, varav en del fick följa med hem. Allt utom en bokhylla hann gås igenom, men sedan finns det ju en hel del annat smått och gott också så det blir en vända till om några veckor. Tur i alla fall att vi inte behöver tömma ut allt det som ingen av bröderna med familjer är intresserade av att ta hand om, och bra att det gick att få till den här helgen. Vi hade det på det hela taget rätt trevligt tillsammans bland allt damm, skräp, prylar och, framför allt, böcker. Roligt att ses igen!

Vi hann också med ett besök hos svärfar/far på hans nya boende. Oj, så han har åldrats sedan vi sågs senast. För min del var det sommaren 2019, så det var ett tag sedan. Vi fick i alla fall en trevlig stund då vi spelade När då då tillsammans. Svärfar vann i vanlig ordning, så huvudet är det då inget fel på. Lägenheten är ljus och fin med stora fönster åt två håll. Trevligt!

Nu är vi hemma igen, kom strax efter halv elva i kväll tillsammans med 58 kg packning. Svettigt, men det gick. Det ska bli skönt att få sova i den egna sängen nu, men jag borde väl duscha av res- och bokdammet först.

Siffror är intressanta, speciellt när de bildar tjusiga, eller i vissa fall lite enformiga, mönster. 11/11-11 kl 11 minns jag att jag stod och betalade min lunch i personalmatsalen. 11/11-11 var också min första dag som kyrkorådsordförande, men den sejouren är väl nästan preskriberad nu. 8/8-08 invigdes OS i Beijing. Den gången var det förstås sommar-OS och inte vinter-OS som det precis varit där nu. Jag minns inte, men jag är ganska säker på att invigningen startade klockan 8:08. Åttor är ju lyckotal i Kina eftersom ordet för åtta uttalas snarlikt något lyckosamt ord.

Just i dag är det tvåor som gäller. Vad kan man säga om det tro? Att komma tvåa och få silver är ju helt fantastiskt egentligen, speciellt om det är stor konkurrens. Fast första reaktionen är kanske att man förlorat guldet. Tvåa, det vill man helst inte bli, men fyra och medaljlös är förstås ännu värre. En tvåa i bilbesiktningen känns bekymmersam, så det vill man inte ha. En andra chans är däremot bra, det tycker jag att alla bör ges, även tvåorna.

Jag tänker på hur olika lotten faller, hur olika livet kan se ut. Många runtom i världen har inte mat för dagen, medan vi har så att det räcker och blir över. Vi har mer kläder än vi normalt använder, speciellt jackor. Husgeråd och andra prylar fyller såväl skåp som bänkar, ett överflöd som flödar över och tar upp alltmer plats. Vi har inte bara varsin mugg att dricka vårt te i utan drygt 50 st (jag räknade just). På två personer! Det är ju faktiskt rätt sanslöst. Ofta tänker vi nog inte på hur bra vi egentligen har det, hur privilegierade vi är. För många är varje dag en kamp för överlevnad. Det vi ser som en självklar del av våra liv är nästintill ouppnåeligt för många andra.

Hur ska vårt överflöd kunna hjälpa andras brist? Tja, överflödet består, men någon gång emellanåt försöker jag rensa ut en del som kan skänkas till exempelvis Läkarmissionen där någon annan kan hitta det och använda det istället. Det skulle kunna göras i större skala. Jag är månadsgivare åt en rad olika organisationer som på olika sätt hjälper svaga och utsatta personer både i Sverige och i andra länder. Ibland delar vi också med oss av maten, men då är det främst inom den närmaste familjen.

Ingen kan göra allt, men alla kan göra något!

När jag tänker tillbaka på veckan så känns det som om måndagen egentligen inträffade för 2-3 veckor sedan. Det har väl på något sätt varit lite overflow på intryck under veckan, åtminstone i förhållande till vad jag orkar med just nu. Översvämning kort och gott. Roliga saker, påfrestande bitar, intressanta samtal och lärorika delar i en salig röra. Helgen har varit lugn, men jag känner ändå att jag verkligen skulle behöva ha en helg till nu på direkten för jag har verkligen inte hunnit vila upp mig tillräckligt. Jag har i stort sett inte orkat med någonting av det som jag skjutit upp till helgen att göra, såsom att skriva protokoll och gå igenom viktiga utredningar (det sistnämnda är i alla fall påbörjat nu).

Veckan inleddes med ett besök på Västmanlands sjukhus i Västerås. Hela dagen skulle ägnas åt provtagningar var det tänkt, men så blev inte fallet. Istället blev det missad sjuktaxi, allmän kalabalik och ny tid om två veckor. Den lilla utflykten tog mig fem timmar, utan att det egentligen blev någonting uträttat alls. Jag stannade i alla fall till på hemvägen och fick tag i en väggalmanacka som jag saknat och köpte mig nya byxor och två fina tunikor/klänningar, och då kände jag mig lite gladare igen. På kvällen var det trivsamt möte med Internationella gruppen, men jag kände mig rätt avslagen.

På tisdagen hade jag behövt ta det lite lugnt, men istället var det mer ös än vanligt. Jag hade möten non-stop 9-17, borsett från en halvtimmes lunchpaus, och sedan en hel del mejlkorrespondens och liknande. Fem möten, fyra olika arbetsområden, och det var bara under det sista mötet som jag inte behövde vara drivande. Tur att resten av veckan var lugnare. Körövning på kvällen.

Onsdagen kändes jobbig. Två utredningar från Försäkringskassan. Skannade in dem, en sida i taget, men orkade inte ta mig an dem sedan. Bra att de skickades direkt till mig i alla fall, men konstigt att det så ofta dimper ner i brevlådan nästan en vecka efter att det är daterat och sedan måste kompletteringarna vara klara på en vecka för att hinna in i tid. Mycket stressande. Kände mig ledsen, rentav gråtfärdig. Det är ju viktiga saker som inte går att bara strunta i. Tur att arbetsdagen var lugnare, för jag orkade verkligen inte jobba heldag då. Kyrkoråd på kvällen.

På torsdagen kände jag mig illamående. Det kan bli så under stressiga perioder, men har varit bättre på senare tid. Jag tog det så lugnt jag kunde och gjorde bara det som inte kunde vänta, knappt det ens. På kvällen kom jag på mig själv med att känna mig lite mörkrädd fast jag inte brukar vara det, men sedan kändes det ändå mest skönt att maken var bortrest och att jag fick vara ensam hemma i lugn och ro.

I fredags hände ingenting speciellt här hemma frånsett att jag körde en maskin tvätt, jobbade och gick och handlade. Drygt 60 mil bort pågick däremot febril aktivitet med att få ihop svärfars flytt till den nya lägenheten. Hoppas att han ska trivas där nu.

I går, lördag, inleddes dagen med digital adeptträff. Det var nog första gången under de senaste två åren som jag inte blivit alldeles genomtrött efter max en timme. Det kändes bra. Efteråt däremot orkade jag knappt hålla mig uppe på benen. Maken kom hem igen på kvällen, lite tidigare än planerat på grund av den annalkande stormen. Vi spelade ett parti couronne innan vi gick och la oss. Jag förlorade, men blev i alla fall inte helt utklassad utan låg hack i häl.

I dag har tiden mest bara försvunnit iväg. Jag har läst lite och vi gick och hämtade paket och handlade mat. Annars har jag mest försökt vila i hopp om att tröttheten och huvudvärken skulle vilja ge vika någon gång, men det önskemålet uppfylldes inte. Man kan ju inte alltid få sin vilja igenom, men jag hoppas att det blir bättre nästa vecka i alla fall.

Veckan som kommer bjuder på Västeråsbesök för femte veckan i rad, körövning, leverantörsmöten med anbudsgenomgångar och diverse annat. Det ska nog inte vara något problem att få tiden att gå, svårare då att få tiden att stanna upp tillräckligt mycket för att hinna med det som behöver göras.

Var dag har nog av sin egen plåga, men vem kan ärligt säga att de aldrig någonsin har oroat sig för framtiden? Ofta lever vi nog alldeles för lite i nuet och låter livet passera förbi medan vi befinner oss någon helt annanstans i våra tankar. Fast ibland tror jag att det ändå kan vara av godo att bekymra sig för framtiden, och det är det jag tänker lyfta upp i detta inlägg.

Det finns två sorters orostankar. Det ena att oroa sig för sådant som man inte kan styra över hur mycket man än skulle önska. Eftersom det inte finns någonting man kan göra för att ställa det tillrätta så är det också svårt att få stopp på den typen av oro, katastroftankarna radar upp sig och äter liksom upp dig inifrån. Det andra är oro inför sådan som går att förändra. Jag tänker att det senare är kreativ oro, eller lösningsfokuserad om man så vill, förutsatt att man också utnyttjar sin förmåga att göra någonting åt det man oroar sig för. Det finns förstås en viss gråzon. Det kan ofta vara en kombination av de båda typerna och då gäller det sortera upp det och försöka släppa vissa bitar och fokusera på det påverkansbara.

Man kan oroa sig för klimatförändringar, miljökatastrofer och jordens undergång, för familjemedlemmar och jobb, men så länge man inte kan eller försöker göra någonting åt det så är oron helt bortkastad. Vi kan sällan påverka allt, men vi kan göra vårt bästa. Istället för att bara stå som åskådare och titta på så kan vi försöka göra vad vi kan. Alla har inte samma driv som Greta, men även mindre förändringar och påverkansarbete i andra forum drar sina strån till stacken.

Ibland, som inför vår privata möbelflyttkarusell nu till veckan, finns det delar som blir vad de blir, medan andra delar går att planera och sätta upp reservplaner för. Tänk om … Hur löser vi det? Går det att förenkla? Hur mycket tid har vi på oss innan vi måste vidare? När måste vi åka? Hur gör vi med maten? Hur gör vi om det blir fel? Tänk om vi blir för trötta, hur ska vi förhindra det? Saker kan fortfarande gå fel och allt kommer säkerligen inte att flyta på så som vi skulle önska, men förhoppningsvis tillräckligt bra för att det ska gå ihop och mycket bättre än de värsta skräckscenarierna. Det blir tight, men jag hoppas och tror att vi ska kunna se tillbaka på det sedan och säga ”Minns du den där vansinniga möbelflytten, tänk att vi lyckades få till det ändå”.

Och förresten, oavsett dåtid, nutid eller framtid, så är livet så mycket mer än bara plåga. Livet är fullt av alldeles underbara stunder om man bara öppnar ögonen för dem.

Nu går drygt två veckors julledighet (18 dagar) raskt mot sitt slut, bara några timmar kvar. Jag har lyckats ta mig igenom min lilla Att göra lista rätt bra, men så var den ju också rätt kort.

1. Vila – Detta har jag ägnat större delen av min tid åt. I går orkade jag lämna sängen redan under förmiddagen, det vill säga även utöver det sedvanliga intagandet av frukost i köket. Fantastiskt! Sedan blev jag så tvärtrött att jag somnade på soffan på eftermiddagen och sov som en klubbad säl i 2½ h, trots att jag sovit okey under natten. Jag kände mig rätt nedklubbad när jag vaknade igen också. Inte så bra för nattens sömn tyvärr, men det var nog inte bara det som spelade in. Jag lyckades i alla fall somna en stund även denna natt (eller snarare efter natten), vid halv åtta på morgonen, och fick en timmes välbehövlig skönhetssömn innan jag vaknade igen. Jag är definitivt inte färdig med vila-punkten ännu, men jag har absolut inte försummat den (snarare en massa annat, men det var ett nödvändigt och medvetet val).
2. Läsa klart boken jag höll på med – Jag läste ut boken på julafton och har lyckats läsa ytterligare 1½ bok sedan dess. Wow! Det är verkligen roligt att läsa när man orkar med det. Lite roligt också att inte bara läsa någon deckare då och då utan även romaner och annan litteratur.
3. Skriva ikapp i dagboken – Jag låg ungefär två veckor efter när jag tog jullov, men på nyårsafton lyckades jag komma ikapp med renskrivandet igen och sedan har jag lyckats hålla mig i fas fram till nu. När jag halkar efter för mycket brukar det vara ett tydligt tecken på att jag inte får ihop livet och att jag behöver ta en paus.
4. Besvara ett brev – Jag skrev det mesta i måndags och kompletterade sedan det sista i fredags. Återstår att stoppa brevet och en del annat i ett kuvert, frankera och posta. Fast först behöver jag väga det, och det har jag inte lyckats få till ännu. Själva skrivandet är i alla fall avklarat och det var ju det som var målet.

En del andra aktiviteter fick förstås också slinka in under ledigheten, såsom jul- och nyårsfirandena, en trevlig dagsutflykt till Uppsala och en mycket fin musikgudstjänst på trettondagen.

I morgon sätter jobbet igång igen. I bästa fall hinner jag jobba halvdag, för sedan ska jag iväg på annat uppdrag efter lunch. Lösenordet har jag åtminstone koll på och det är ju en bra början.