Från lek till allvar

Nu är pepparkakorna och rågkakorna bakade och trillingnötterna påbörjade. Vi har hyfsad koll på julklapparna, de som nu blir. Jag har redan lyckats knåpa ihop sju julverser; jag som normalt sett fortfarande sliter med den första under kvällen den 23:e. Något julpynt ser man knappt skymten av här hemma ännu, inga juldukar eller julgardiner, men en stjärna och ljusstakar i några av fönstren.

Det blir jul i alla fall, oavsett hur lite eller mycket vi stressar runt. Varför inte låta det bli en njutningens tid istället för en stressens tid? Jag tror inte att man ligger på dödsbädden och önskar att man hade satt upp julgardinerna tidigare eller städat noggrannare. Det handlar nog snarare om att inte ha utnyttjat stunderna med sina nära och kära, att inte ha tagit sig tid att stanna upp och lyssna, att inte ha haft förmågan att vara här och nu och njuta av det som bjudits utan att alltför ofta ha varit någon annanstans i tanken.

I år har vi ingen liten hjälpreda som är med och hjälper till under julbaket, men julkrubban kommer nog som vanligt att hamna på Lottas lott när hon kommer hem över jul, säkert en del annat pyntande också.

Det viktigaste nu är att anpassa hemmet så att hela familjen kan vara här i jul. En viktig bit löste sig i torsdags. Trassligast nu är väl att flytta upp våningssängen och ta ner en annan säng som är lättare att flytta över till. Det känns viktigare än allt julpynt i världen och det löser sig på något sätt. Det går så sakteliga framåt och med en del insatser under veckan som snart har gått har vi tagit oss ytterligare ett steg närmare julen. Jag är säker på att den kommer att dyka upp ”just in time” även i år.

Idétorkan som jag drabbas av hela tiden har förstås ingenting med temperatur att göra även om det för en oinvigd skulle kunna låta så, men någonting ska jag ju komma på att skriva om även denna vecka.

Jag tänker på det här med temperatur och hur olika den kan uppfattas vid olika situationer och av olika personer. Själva mätevärdet är ju fakta, men dess omgivning ger det ändå olika innebörd. Ibland uppfattas en temperatur som hög och ibland som låg. Om någon har 40 graders feber så är det riktigt hett, en hög temperatur, men om man ska koka potatis så är 40-gradigt vatten alldeles för svalt, en låg temperatur. Har man minus fem grader i frysen så är det för varmt, men går man ut utan ytterkläder i samma temperatur så är det kallt. På våren brukar man tycka att det är riktigt varmt och skönt när temperaturen börjar stiga ute, medan samma temperatur på hösten känns ruggig och kall. En person fryser nästan för jämnan medan en annan knappt står ut för att det är så hett, på samma plats. Just i denna stund tycker jag att temperaturen där jag sitter är precis lagom.

Det är svårt att säga nej, dels för att man inte vill göra frågeställaren besviken, dels för att det kanske är någonting som man verkligen vill och är bra på även om det inte finns tid för det för stunden. Samtidigt är det viktigt att inte bara säga ja rent slentrianmässigt för då får det liksom inte plats till slut med alla ja man lovat bort sig med.

Ibland kan man behöva säga nej till någonting för att kunna säga ja till någonting annat, kanske rentav för att kunna säga ja till sina egna behov och inte bara till andras. Omvänt kan ett ja i förlängningen betyda ett nej till någonting som egentligen är viktigare för att resultatet ska bli bra i slutänden.

Ett första steg kan vara att inte säga ja för fort utan att be om lite betänketid. Ibland går det också att säga ja med villkor. Ja, jag kan göra detta, men inte förrän nästa månad, eller ja, förutsatt att jag blir avlastad någon av mina andra uppgifter.

Det kan kännas skuldfyllt att säga nej, speciellt om man inte tycker att man har någon riktigt bra anledning till att göra det, men egentligen handlar det ju om att vara ärlig mot både sig själv och andra. Säger jag ja till någonting som jag egentligen inte har tid för, eller absolut inte vill, så blir det sällan bra i slutänden.

Jag har märkt, sedan jag börjat öva på det, att det inte alls är så farligt att säga nej egentligen. Det kan rentav göra att man blir tagen på större allvar för det blir ju tydligare att de ja som sägs verkligen är menade som ja.

Nej, nu kan jag inte sitta här och knappa längre för nu vill jag gå och lägga mig även om det säkert kommer att dröja en bra stund till innan jag så småningom somnar.

I dag har jag varit kyrkvärd. Det kändes fint och det var dessutom trevligt att vara det tillsammans med någon annan istället för att vara själv som jag brukar. När jag kom hem igen vispade jag grädde och gjorde iordning tårtan som jag förberedde i går. Dukade fram, kokade kaffe och bryggde te. På ett sätt räckte tiden till bättre eftersom jag var upptagen under förmiddagen. Jag fick ju helt enkelt lov att baka och förbereda det som gick redan i går. Kanske var det därför som jag också lyckades bli klar med allt innan gästerna anlände. Jag undrar om det någonsin hänt tidigare.

När vi kom hem för en stund sedan efter att ha skjutsat hem den siste gästen, tillika vår son, kände jag mig så trött att jag nog hade kunnat somna rätt omgående, men det gick ju inte för sig för det är ju en massa saker som behöver fixas först, som inte kan vänta till i morgon.

Jag ska bara skriva veckans blogginlägg, vill ju inte behöva bryta trenden, innan denna vecka går över i en ny vecka.

Jag ska bara skicka iväg de uppdaterade intygen till läkaren så att han har dem på plats i morgon då han ska skriva sitt läkarutlåtande.

Jag ska bara formulera ihop en extra bilaga till överklagandet av assistansavslaget för att kommentera de orimliga slutsatserna som dragits och hur det faktiskt förhåller sig i verkligheten.

Jag ska bara skanna in de papper som ska skickas iväg så att vi kan gå tillbaka sedan och se vad som skickats.

Se där, nu har jag åtminstone fått till ett litet inlägg även denna vecka och även piggnat till en aning.

Jag borde även ha skrivit ihop ett protokoll, men det har jag inte orkat koncentrera mig på det (också). Jag får försöka skriva klart det när jag kommer hem i morgon kväll. Det känns viktigare att få till det med alla intyg och att överklagandet kommer iväg i tid. Jag ska bara avsluta det här inlägget först …

Nu när allhelgonatiden närmar sig väcks ofta tankar kring sorg och saknad, men saknad kan vara så mycket mer än att sakna en person som inte längre finns med oss i detta jordeliv. Man kan sakna personer, djur, händelser, tidigare vanor/ovanor och platser. Man kan sakna det som varit och det som kunde ha varit, det man haft såväl som det man aldrig uppnått, det man trodde låg utom räckhåll tills man plötsligt en dag inser att det var man själv som satte gränserna och därför missade chansen. En del av detta har jag skrivit om i ett tidigare inlägg, Sorg och saknad.

Jag saknar flera av mina tidigare kollegor (och en del andra personer) och de förtroliga samtal vi haft, så mycket att det i början gjorde fysiskt ont. Tänk att känna varandra så pass väl att man både kunde stötta och bli stöttad, att man kunde förstå bara genom att se på varandra, utan ord. Det känns inte som att jag kommer att komma till den nivån igen där jag är i dag. Vi är i mångt och mycket främlingar för varandra och distansarbetet har väl inte precis gjort saken lättare på den fronten. Den jag fått bäst kontakt med har slutat. Så har det i och för sig varit lite hela tiden, att de jag knutit an mest till försvinner iväg, kanske är det så livet är.

Jag har saknat tidigare rutiner som att ta trapporna upp till kontoret på plan nio efter lunchen, och att äta lunch med kollegorna istället för ensam (fast det kan vara rätt skönt det med, när det är självvalt). Nuvarande kontor har bara tre trappor och hemmakontoret ligger på samma plan som köket, ingen naturlig motion där inte. Jag saknar de många fackliga sammanhangen jag varit med i under så lång tid och jag saknar att liksom stå i händelsernas centrum, fast jag inser ju mina begränsningar också och att det inte blir så bra om jag behöver hugga av min egen hand bara för att någon annan behöver en. Det blev till slut alltför självutplånande. Jag har fått någonting annat nu och det är jag både glad och stolt över, men saknaden finns ändå där. Jag behöver hitta nya former för hur jag ska använda och dela vidare av just min erfarenhet och öppna upp för samtal kring sådant som känns viktigt för mig och som jag vet att många tampas med men ändå tror sig vara ensamma om.

Jag saknar inte tidskrivning på molekylärnivå, maktlöshet, sena kvällar på kontoret då jag ibland inte vågade mig ut i mörkret för att ta mig hemåt ensam i natten eller att bli tagen för givet utan att få någon cred för att jag alltid ställde upp och satte jobbet framför allt annat. Nu försöker jag vara mer lagom, jobbar smartare, sliter mindre men får ändå mer uppskattning.

Saknaden känns faktiskt inte lika tung längre nu när jag hittat mig själv.