Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.
När vår äldsta dotter var i tvåårsålder var vi hem till hennes högt älskade bonusfaster. Jag höll dottern i famnen när vi stod i hallen. När vi kom in i vardagsrummet började hon prata om de fina hästarna på tavlan. Ähum, hästar, var såg du dem? Hon pekade mot hallen. Vi förstod ingenting. I hallen fanns ju bara en tavla med en stor tupp på. Den liknade väl ändå inte en häst? Vad menade ungen. Till slut fick vi lov att gå dit och titta så att hon kunde visa oss. Hon hade rätt, förstås. Nere i vänstra kanten på tavlan pekade hon ut flera fina hästar, någon dryg centimeter höga. De hade väl varit i precis hennes höjd när jag bar in henne. Det är en lite lustig litografi, lite fulsnygg med sina glada färger, och det går helt uppenbart att se den på helt olika sätt. Nu när hon fyllde 30 år fick hon tavlan i present.
Det där med detaljer verkar ligga för henne. När hon var tre år gammal installerade min pappa golvvärme åt oss i den lilla hallen vi hade i radhuset vi bodde i då. Det var precis innan sonens dop, så därför vet jag att hon var just tre år. Hon tittade på installationsbeskrivningen och sa sedan till sin morfar (som var elektriker) att han gjorde fel. Hon visade vilka sladdar som skulle kopplas ihop. Min pappa fick lov att se efter igen, och hon hade naturligtvis rätt även den gången.
Vi människor har mycket att lära av varandra om vi bara försöker öppna upp och lyssna. Det är inte alltid den som är störst eller äldst som vet bäst, inte ens inom det egna expertisområdet.
I kväll tog vi en promenad i mörkret i hopp om att kanske, kanske få se lite norrsken. Det fick vi tyvärr inte, men det var var ändå lite häftigt att få se alla stjärnor som gnistrade i skyn, och roligt att en del av dem lyckades fastna på bild.
I övrigt under helgen har vi ordnat födelsedagsfirande med våfflor; först matiga våfflor med räkor, rödlök, mm och sedan efterrättsvåfflor med grädde och hemlagad björnbärssylt. Det smakade fantastiskt gott. I dag, på Marie bebådelse, har jag varit kyrkvärd. Kören SångGlädje sjöng och det var ovanligt många församlingsbor i bänkarna. Sedan har tiden ägnats åt vila och föreningsverksamhet – protokoll, beskrivande texter, uppdatering av medlemslistor och mötesförberedelser. Det var nästan så att jag glömde att jag skulle skriva någonting här också. Nu ska jag återgå till mitt fixande igen så att jag blir klar med det någon gång. Skönt i alla fall att jag kan jobba hemifrån i morgon.
Mål kan ha flera olika betydelser. Om man inte har något mål så är det svårt att veta när man är framme. I dag när vi tog en promenad bestämde vi oss för att gå till ett vindskydd vid sjön. När vi nått vårt mål satte vi oss och drack te och åt havrekakor. Det satt fint med lite varmt i magen efter att ha gått dit i den kalla motvinden. Sedan vände vi och gick hem igen. På hemvägen hade vi som mål att göra naturen lite gladare genom att befria den från cigarettpaket, muggar, flaskor, snusdosor, godispapper och annat. Det var inte speciellt skräpigt, men vi lyckades ändå fylla två påsar och hade inte plats för allt skräp på slutet.
Lejonklippan, dagens mål
Ett mål kan också vara någonting man stoppar i munnen för att mätta magen. Nu i kväll blev det köttfärssås med kantareller vi plockade i höstas och chili som jag plockade direkt från mitt ena Jamaican Bell träd. Att ha mål i munnen handlar konstigt nog inte alls om att ha mat i munnen. Med ett mål i munnen är det tvärtom svårt att ha mål i munnen, det vill säga att muntligt uttrycka sin åsikt.
Om man spelar t.ex. fotboll eller basket finns det två mål, så då gäller det att man siktar mot rätt mål. När jag gick i mellanstadiet, fyran eller femman, spelade tjejerna i min klass basket mot andra klasser och skolor. Det gick riktigt bra och jag vill minnas att vi tog silver. Jag tillhörde de minsta i klassen då och bidrog väl egentligen bara med att fylla upp laget, möjligen kunde jag vara lite i vägen för det andra laget också men det var nog inte mycket bevänt med det. Jag minns en match i en ovanligt liten gymnastiksal där en i vårt lag började med att ta bollen, dribbla över hela planen och skjuta mål, i fel mål. 2-0 till hemmalaget, ingen kul start för oss. Fast sedan vände det och det med bravur. Jag minns inte exakt hur det slutade, men det var någonting i stil med 6-98, till vår fördel. En riktig skrällseger med andra ord. Med andra ord, man ska inte ge upp om man missar sitt mål (eller prickar någon annans). Det är bara att försöka igen och igen och igen tills det lyckas.
På tal om mål så är det nu dags att sätta personliga mål på jobbet. Lite sent kan tyckas, men det är så rutinerna ser ut där jag är nu.
I torsdags nämnde jag för en god vän att jag fått en vit kiwi för en massa år sedan när jag skulle ha kiwi som garnering på en tårta. I dag poppade det upp som ett minne i Facebook. Det var ett minne från 2016, nio år sedan alltså.
”I dag hoppas jag på ett brödunder på jobbet. Två fjuttiga, ofluffiga tårtor ska räcka till 20-25 personer. Inte ens grädden ställer upp för mig – blir väl stenhård direkt när den väl ändrar konsistens. Undrar vad jag tänkte på när jag utlovade tårta, sannolikt inte någonting kring avsaknad av bärsäsong eller en dryg timmes buss och tågtransport i alla fall.” Jag undrar om laktosfri grädde är mer svårvispad än annan grädde. Tårtorna var även glutenfria för att fler skulle kunna vara med och ta del av dem.
”Brödunder ja, det blev en halv tårta över trots mycket god (!) uppslutning vid fikat. Tog tyvärr ingen bild, men det blev riktigt gott med skivad kiwi på och banan emellan. Den första jag skalade var en ofärgad/vit albinokiwi. Den fick också vara med, för att trycka lite extra på att det är helt okey att inte vara som alla andra. Annorlunda är bra!”
Jag tog ingen bild på tårtorna, men jag har i alla fall en bild på kiwin. Det var den första kiwin jag skalade och jag undrade om alla skulle se likadana ut, men det var bara just denna. Utvändigt såg de likadana ut.
Albinokiwi
Jag minns inte exakt varför jag bjöd på tårta, men jag har för mig att det var för att vi äntligen lyckats få det läkarintyg som vi väntat på 1-2 år. Varje liten seger bör firas. Skulle man bara bry sig om de stora genombrotten så skulle man ju aldrig få fira någonting och då skulle nog hoppet slockna. Nu skulle vi kunna få den hjälp som behövdes, innan hade vi inte ens kunna ansöka om den. Alla tycktes tro att nu skulle allt bara lösa sig, rätt naivt tyckte jag men man kan ju inte kräva att andra ska förstå det som egentligen är obegripligt. Jag anade att det skulle krävas en hel del ytterligare innan vi var i mål, men inte hur oändligt lång den vägen skulle bli. Det var kanske tur det. Utmaningarna tog inte tvärt slut där. Det var inte ens början på slutet, möjligen slutet på början. Kampen går vidare.
I kväll får jag njuta av min favoritdipp, sweetchilidipp. Den är min favorit av två anledningar. Först och främst är den förstås supergod, men utöver det är den också superlätt att göra. Just i dag äter vi den med morotsstavar och då kan man med fördel göra den lite starkare eftersom morötterna liksom dämpar smaken. Det passar också bra till saltade potatischips eller som tillbehör till panerad fisk.
Recept: Rör ihop 2 dl crème fraiche med ½-¾ dl thai sweet chili sås (observera, ingen blaskig fuskvariant). Jag brukar ha i några droppar citron och lite salt och peppar också, men det kan man göra som man vill med.
Jag känner mig väldigt trött nu i kväll, trots att jag sovit middag i 2 1/2 timme (jag var i och för sig vaken från fyra i natt). Jag hade velat gå och lägga mig tidigt, men kom på att jag inte har skrivit något blogginlägg denna vecka. Vad ska jag hitta på att skriva om som inte behövde bli så långt? En dikt kanske? Om vad? Eller en limerick, fast den måste ju ha ett innehåll och en knorr. Suck!
Jag gjorde ett försök ändå och lyckades knåpa ihop detta lilla mästerverk (nåja). Det var en kvinna i Bro Som var trött må ni tro Ett blogginlägg skulle ut Hon kom på det till slut När fantasin likt fröna fått gro.
Nåväl, den blev ju rätt hyfsad ändå, men behöver kanske utvecklas en aning. Ett blogginlägg kan väl inte vara så viktigt att det kommer före sömnen? Nej, egentligen inte, men jag håller hårt på mitt mål att få ut minst ett inlägg varje (kalender)vecka och nu när jag klarat av det i snart åtta år så vill jag ju inte bryta den trenden. Ett självpåtaget måste med andra ord, men samtidigt inspirerande även när inspirationen saknas.
Medan middagen stod på spisen passade jag på att plantera om mina paprikaplantor och så lite nya fröer. Jag sådde lite i morse också. Tomatplantorna får jag försöka skola om till veckan när de har växt till sig lite ytterligare (och jag orkar ta itu med dem). Det blir i alla fall väldigt få sorter i år för jag hade tydligen tagit slut på fröerna och missat att ta nya av mina favoritsorter.
För övrigt har jag även läst ut Keplers Sömngångaren, vilket passar in rätt bra in på temat trötthet. Jag hade som mål att läsa ut boken före bokrean eftersom jag vet att Keplers böcker alltid brukar dyka upp där. Rean börjar i övermorgon, så den delen lyckades jag också med, utöver att få ihop veckans blogginlägg alltså. Hurra, vad jag är bra alltså, hela två mål uppnådda i dag.
I går, lördag, fick jag ett plötsligt infall när jag tänkte att jag ville komma ut lite i solen samtidigt som jag insåg att det var hög tid för lunch. Vi kan väl gå till Floristhörnan och äta? Då kommer vi både ut och kan köpa någonting gott till lunch. Det visade sig vara en strålande idé att gå dit för det hade även två goda vänner från kören gjort. Oj, så trevligt vi fick tillsammans. Vi gick mätta och belåtna därifrån med extra energi för både kropp och själ.
Jag minns en gång när jag var yngre. Varför säger man så förresten? Motsatsen är ju helt orimlig. Jag minns en gång när jag var äldre… Hur som helst så fick jag då för mig att jag skulle ta en liten omväg förbi en av tunnelbanestationerna för att titta på någonting när jag ändå befann mig i närheten. Till min stora häpnad mötte jag svärfar där. Han bodde i Skåne, men visade sig vara på ett kort besök i Stockholm just den dagen. Vi blev nog lika överraskade båda två.
När jag gått ut gymnasiet och flyttat ner till Trollhättan för att jobba där fick jag först hyra en lägenhet av min arbetsgivare. Jag letade efter en annan lägenhet, men det fanns ingenting som riktigt passade. På den tiden var alla annonser i tidningen och jag brukade gå till biblioteket för att leta upp dagens annonser i lokaltidningen. Jag hittade något enstaka objekt, men det var ofta korta rivningskontrakt eller något annat som inte riktigt klaffade. Jag tyckte att det var jobbigt och önskade att jag skulle hitta någonting, men oftast fanns det ingenting alls av intresse. Gode Gud låt mig hitta min lägenhet nu bad jag smått uppgivet en dag. Den dagen fanns det två intressanta objekt. Den ena lägenheten blev såld till en annan innan jag hann dit för att titta, men den andra blev min.
Ytterligare en situation dyker upp i mitt minne nu. Det var förrförra sommaren när jag tyckte att det var dags att hitta ett nytt jobb igen. Jag tyckte att jag saknade gemenskap på jobbet och kände också att min kompetens inte fick komma till sin rätt. Jag funderade kring en person som jag trivts väldigt bra med och som nu var chef på ett annat ställe, dessutom kände jag en del under honom sedan tidigare och tänkte att där skulle jag säkert trivas. Han annonserade efter folk, men det var tyvärr inte den typen av uppgifter jag ville jobba med utan jag ville tillbaka till en annan del av verksamheten. Otur! Det hann nog inte gå mer än någon dag så kom det upp en annons om att han sökte någon inom precis det jag tänkt mig. Jag sökte och fick jobbet. Dessutom visade det sig att det klaffade in exakt med det specialområde jag helst tog mig an för den som haft det tidigare slutade alldeles innan jag började. På den vägen är det. Det blev till och med bättre än jag föreställde mig.
Denna vecka har förstås genomsyrats av det hemska dådet i Örebro, inte minst vad gäller nyhetsrapporteringen. Kanske känns det lite extra nära eftersom yngsta dottern bor i staden och flera gånger har vistats i närheten av skolan där det ofattbara ägde rum. Man ska väl egentligen inte spekulera kring orsaken, men jag tänker på utanförskap och ilska och undrar hur man ska göra för att undvika den här typen av tickande bomber. Dådet är på alla sätt oförlåtligt, helt oavsett vad som låg till grund för det, men vad hade behövts för att inte hamna där och vad behöver göras för att inte hamna där igen? Hur uppmärksammar man det/de som inte syns, de som inte känner sig sedda och hörda? Jag tänker också på hur viktigt det är att få bli sedd och hörd, hur betydelsefullt ett leende och några välkomnande ord kan vara, att någonting litet kan bli det största och viktigaste som hänt någon just den dagen. Det behöver ju inte ha någonting alls att göra med förövaren i just detta fall, men rent allmänt tror jag att de små vardagliga delarna i livet kan betyda så mycket mer än vi någonsin kan förstå, både det som finns och det som saknas.
NysåttAvkopplande läsningHärligt med renoverade fönster
Veckan har, tack och lov, innehållit även annat. På jobbet är det i vanlig ordning fullt upp, men ändå mer rimligt nu än vad det har varit ett tag. För egen njutning har jag deltagit i boksamtal, sjungit i kör och haft högläsning tillsammans med maken. Lite har jag även hunnit läsa på egen hand. I dag sjöng vi i kyrkan. Det kändes roligt. Jag känner mig också väldigt tacksam över B som ryckte in som kyrkvärd med så kort varsel och löste allt så bra tillsammans med kyrkvärdspraktikanten L. Efter det goda kyrkkaffet, som för min del blev kyrkte, samlades vi i kyrkan för att lyssna på Ulf Lindgrens föredrag kring kyrkvärdens roll. Det var både intressant och roligt och kändes bra att det var så pass många som valde att stanna och lyssna.
I torsdags tog jag semester för att komma någon vart med föreningsbokslutet som måste vara klart inom kort. Rent tekniskt har jag fortfarande inte påbörjat just den fasen, men jag har åtminstone tagit mig över den höga tröskeln med programvarunedladdning, överföring av filer och att bekanta mig med systemet. Utöver detta har jag också lyckats komma åt hemsidan igen, uppdaterat texter, lagt in eftersändning på mejladresser, länkat till nya dokument och lite annat. Det krävdes rätt mycket knåpande för att få till, men det känns skönt att ha det avklarat och jag känner mig faktiskt stolt över att jag lyckades hantera hemsideprogrammet och lösa de problem som dök upp. Jag har fortfarande en hel del kvar att göra med bokslutet, men nu känns det ändå klart överkomligt. Kanske tar jag en semesterdag till nu till veckan för att göra klart det för det är inte riktigt görligt att orka med både det arbetet parallellt.
Jag och maken har summerat ihop utfallet av höstens fönsterrenovering, både det som blev ”färdigställt” och det som helt återstår. En riktigt deprimerande historia. Då var det betydligt roligare att ta itu med sådden. Jag sådde de första tomatfröerna i går, och sätter nog en omgång till lite senare. Tyvärr missade jag att ta fröer från mina tomater i höstas så det blir inte så stor variation av sorter denna gång, men det blir säkert bra ändå. En lite lustig sak var att jag efter sådden i går satte mig och läste igenom texterna till dagens högmässa eftersom jag var inställd på att behöva vara kyrkvärd i dag. Dagens tema visade sig vara Sådd och skörd. Det kunde knappast ha passat bättre.
Mina två orkidéer, de jag ännu inte lyckats ta livet av, har börjat blomma igen. De får stå för kärleken och hoppet om en bättre framtid. Det går inte att bekämpa mörker med mörker, så låt oss var och en vara med och sprida det ljus vi har. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.
I dag är det Kyndelsmässodagen och jag hade förmånen att vara kyrkvärd vid Mässa med små och stora där Bro ungdomskör var med och sjöng svängiga sånger. Det kändes fint. Några timmar senare blev det sång av annat slag då Ensemble Feria VI och Katolska Domkyrkans Schola Gregoriana Cathedralis bjöd på Candlelight Concert. Det var meditativt och avslappnande med både sången och den fina stämningen med alla tända ljus, så pass att jag var nära att slumra till flera gånger. Jag antar att jag behövde det.
Tända ljus
Världen ser tyvärr rätt mörk ut och behöver allt ljus den kan få. Därför vill jag, så här på ljusets egen dag, passa på att dela med mig av dagens förbön.
Gud, vi ber att ditt ljus ska stråla klart i världen och vara vår ledstjärna. I allt mörker finns du närvarande. Hjälp oss att se vart ditt ljus leder oss.
Gud, kom som ljus rakt in i mitt mörker. Kom och ge mitt liv mening och innehåll. Jag behöver inte svar på alla mina frågor, men jag behöver ditt ljus.
Gud, hjälp oss att se dig mitt ibland oss. Hjälp oss att se och möta dig i varje människa, som finns i vår närhet.
Gud, kom med mod att söka nya och oprövade vägar. Öppna våra hjärtan för din närvaro i världen och i våra liv, också när och där vi minst anar det.
Tack Gud, för att din son är världens ljus. När vi följer honom vandrar vi inte i mörkret utan har livets ljus.
Jag avslutar med Biskop Andreas högaktuella bön.
Gud, vi ber om ett slut på våldet i våra stadsdelar och förorter. Ett slut på sprängningar och skjutningar. Vi ber att spiralen av hot, hämnd och våld ska brytas. Att de som står i begrepp att begå brott ska besinna sig, och att de i dem de kallar fiende istället ska se sin medmänniska.
Vi ber för alla drabbade, för oss och alla som är rädda och oroliga. Gud, vi ber särskilt för våra barn och ungdomar. Vi ber för polisen och deras arbete. Hjälp oss att tillsammans med andra goda krafter i ord och handling skapa fred och bygga ett tryggt samhälle.
I dag har jag, som så många andra (sön)dagar, varit kyrkvärd. Det som skiljde ut sig denna gång var att jag faktiskt sa allt det som jag hade tänkt säga vid välkomnandet. Det kändes väldigt konstigt. Jag kan faktiskt inte minnas när det inträffade senast. Efter gudstjänst och kyrkkaffe var det föreläsning om Bibeln, en av kristna livets hörnpelare. Det visade sig vara mycket intressantare än det lät.
När vi kom hem igen gick jag upp på vinden för att leta reda på ett skolarbete från högstadiet. Tyvärr lyckades jag inte hitta det så jag får väl leta mer en annan gång. Då blir det nog lättare att gå direkt på letandet än det var denna gång. Det första hindret var fladdermössen som brukar bo vid ena skorstensstocken, precis där man måste gå förbi innan man kommer till resten av vinden där vi har det ”bra att ha någon gång skräp” vi samlat på oss. Nu gick det inte att gå där eftersom det var fullt med fladdermusspillning på golvet, eller rättare sagt på tidningarna som jag har täckt golvet med (just av denna anledning). Jag fick alltså börja med sanering. Det var lite knepigt att se först eftersom lampan i taket passat på att sluta fungera, men jag lyckades trassla mig fram till den så att jag kunde sätta dit en ny lampa istället. Nu har jag lagt ut nya tidningar. Jag orkade inte leta så mycket sedan, men kunde i alla fall inte hitta det jag letade efter vid ett första översiktligt sökande. Det är inte ens säkert att det är uppe på vinden jag har det.
En annan sak som jag inte lyckats hitta är min bilnyckel. Den har varit borta i flera veckor nu. Det är ju rätt typiskt nu när bilen för en gångs skull tycks fungera som den ska. Fast vi använder inte bilen så ofta och jag föredrar tåg och promenader om jag får välja så det har än så länge inte känts som en så stor förlust som det hade kunnat vara. Jag är rätt säker på att nyckeln ligger här hemma någonstans. Förmodligen har jag haft den i handen när jag burit in någonting och så har den råkat hamna någon helt annanstans än vad det var tänkt. Tids nog kommer den säkert fram, om inte för så gör den säkert det när vi har beställt en ny nyckel.
Jag heter Pernilla och bor utanför Stockholm tillsammans med min man. Jag är civilingenjör inom elkraft och arbetar till vardags inom energibranchen. Fackliga frågor ligger mig också varmt om hjärtat. På fritiden sjunger jag i kör och är aktiv förtroendevald inom Svenska kyrkan, Bro församling.
