Från lek till allvar

Till veckan ska jag upp till Norrbotten på tjänsteresa några dagar. Vi kommer att åka runt en hel del och besöka olika platser. Det fick mig att tänka på Norrlandsturnén som vi gjorde med Vattenfallskören 1992. Under nio dagar hade vi 14 konserter/framträdanden. Det skulle ha varit 15, men en av dem blev inställd. Vi hade 36 låtar på vår turnérepertoar. Utöver körledare och korister så hade vi även med oss en sångpedagog. Det var en fantastisk och innehållsrik resa, minst sagt. Jag och (blivande) maken skrev ihop en reseberättelse på vers som han nu har lyckats återfinna. Jag har också konsulterat min dagbok från det tiden för att komplettera och förklara en del delar. Här har jag valt att skriva texten från vår reseberättelse i kursivt så att det blir lite lättare att se vad som är vad.

Efter resan hann vi inte ens vara hemma i två veckor innan det var dags för nästa körresa, då till Riga tillsammans med Västerleds kammarkör. Fast det är en annan berättelse. Tur att man var ung och pigg på den tiden.

fredag 8/5
Efter arbetsdagen färden gick
till centralen där vi platsnummer fick.
Strax före sex rulla’ tåget igång.
I konferensvagnen fick vi öva vår sång,
vägen dit var mycket lång.

När våra tarmar började suga
fick väl Tomas matsedel duga.
Man är ju inte van
att få äta fasan,
men det fick vi på avreseda’n.

lördag 9/5
I Boden fick vi byta
för att fram på vägen flyta,
i Norsjöbuss till kalix, Över-
med all bekvämlighet man behöver.

Vattenfall Norrbotten vill jag lova
gav oss information och varsin gåva,
en söt liten fågel för salt,
men det var minsann inte allt,
även fräckisar drogs utan halt.

Efter konserten i Porjuskyrkans kor
fick vi på Vattenfalls driftkontor
te, kaffe och Porjusbok
för att av historia bli klok

På hotell Jokkmokk man oss servera
fläskkarré med mera.
Inte vet jag om man
brydde sig om att Irland vann.

Irland vann Euroviosion Song Contest, vilket de sedan gjorde även de två följande åren, men det kunde ju ingen veta då. Sverige kom detta år på plats 22 av 23.

söndag 10/5
I Vuollerims kyrka
fick vi andlig styrka.
Efter gudstjänst och kaffetåren
sjöng vi några sånger till våren.

Vi såg bildspel så grant
och fick reda på en hel del intressant
om Vuollerim för 6000 år sedan,
det bodde folk där då allaredan.

Till Hedens laxodling vi for,
där det 10 000-tals laxar och öringar bor.
En halv miljon planteras ut per år,
så nå’n gång kanske man en på kroken får.

När vi sjungit i Överluleå kyrka, Boden
fick vi smörgås, en god en.
Vidare mot Luleå och Arctics hotell
där maten åts med mycket gnäll.

Denna kväll var enda gången under resan som det klagades på maten. Själv tyckte jag att maten smakade alldeles utmärkt, men det kan ju bero på att jag var hem till min syssling i Gammelstad på kvällen och blev bjuden på en utsökt kycklingwok. Bra tajming.

måndag 11/5
Först i Vattenfalls Kafeteria vi tralla’
sedan visades kontoret för alla.
I Gula Paviljongen fick vi stå,
och sjunga i Lu-le-å.

Efter pannbiff på Hörnets krog
till Arjeplog vår färd nu drog.
Vi en bra konsert
i den fina träkyrkan där.

Inkvartering på Silverhattens hotell
med underbar utsikt över vackra fjäll.
Pelle, vår chaufför
var en riktig sångcharmör
och gjorde oss på gott humör.

Slipsar, nålar och halsband
fick vi i vår hand
som Vattenfalls gåva
innan det var dags att sova.

En av mina farbröder kom och lyssnade på oss i Luleå. Jag tror att han hade sin faster med sig.

tisdag 12/5
På Silvermuséet vi gick,
och inblick i dåtiden fick.
Sedan färden vi styr,
mot hemliga äventyr.

I Bolidenbanan vi framåt gled
och god matsäck hade vi med.
I några få kilometers fart
hade vi det underbart.

Först hotell Inlandia, och sedan
fick vi sjunga på Medan.
Kören Quantus och Norsjö stora band
gav oss lite hjälp ibland.

Det var spännande att få åka linbanan. Den var ursprungligen 96 km lång och byggdes på rekordtid 1942-43. Linbanan lades ned 1987, men rustades sedan upp mellan Örträsk och Bäckerudden för persontrafik, en sträcka på 13,6 km. Matsäckslunchen bestod av rostbiff med potatissallad. Det var Norsjö kommun som bjöd oss.

onsdag 13/5
I Hemavan tog vi oss opp
till Högfjällshotellets topp.
Efter lunch åkte några på tur.
På sin väg såg de sällsynta djur,
verkar spännande, eller hur?

Åter andra tog bussen en bit,
och skida’ med möda och slit,
till Jordbäcksgrottans entré,
en strålande idé
för den som vår berggrund vill se.

I Viterskalsstugan och på hotellet,
mådde vi bra och trivdes på stället.
Sedan för kommande mål,
vi höjde en skål,
med norrbottnisk alkohol.

Det var fyra meter snö över öppningen till Jordbäcksgrottan. Våra två aktivitetsledare hade varit dit dagen innan och grävt sig ner. Det gick bra att ta sig ner, men var lite knepigare att ta sig upp igen. Närmast innanför öppningen var det rätt trångt, så man måste krypa på alla fyra ett tag. Sedan kunde man klämma sig fram upprätt innan det öppnade sig. Vi klättrade ner till en sal som var stor som en buss. Vi lutade oss mot väggen så att vi stod bekvämt. Sedan släckte alla sina pannlampor. Det blev becksvart, inte en ljusstrimma trängde ner dit. Det var ett skönt mörker, en skön känsla. Bäcken porlade lugnt i bakgrunden och vi småpratade lite med varandra.

torsdag 14/5
Ingen alpinisttur – för mycket snö!
istället fick vi stå i liftens kö.
Vid elva kom de tillbaka,
som i fjällen varit å staka
på skidor som knirka å knaka.

Vid Trolltrumman blev det rast
för shopping i all hast.
Till Storuman åkte vi så,
för att i församlingsgården sjunga få.
Hotell Toppen bodde vi på.

Det här var den enda dagen vi inte hade något framträdande, frånsett avresedagen.

fredag 15/5
På morgonen vi for till Lapplandstenn
för handling och sen iväg igen
till Vilhelmina som på solsken bjöd
och där byns original gav oss oväntat stöd.

Far, farfar, och barn
guidade oss vid Torvsjö kvarn.
Där kunde man se
hur mycket vattnet kan ge.

I Umeå var vädret för bra,
för att man en sådan da’
skulle gå på konsert på kvällen
när man kunde åka till sina landställen.

Frida till ro sig lagt
var inte för mycket sagt,
ty den snarkande damen av alla hördes
så att vi ur rytmen stördes.

Då vi haft vår kvällssoaré
bjöd Vattenfall Mellersta Norrland på supé.
Sen hopp i säng och nya tag,
för nästa sångardag.

I Vilhelmina kom det fram en man och sjöng med i de sånger han kunde. Han hade vintermössa och stickade tumvantar på sig, trots att det då var hela 16 plusgrader. I Umeå kom en brevvän till mig och lyssnade. Det hade jag alldeles glömt bort. Vi fick göra omstart på Aftontankar (Frida till ro sig lagt …) En i kören satt i publiken eftersom hon tydligen hade blivit förkyld, som så många andra. Hon började snarka högt och ljudligt just när vi skulle börja sjunga. Hela kören började skratta och fnissa och koncentrationen var som bortblåst. Nej, nej, hon hade absolut inte slumrat till.

lördag 16/5
Vid Gålsjö bruk Ann och Gun oss bjöd
på kaffe, te och wienerbröd.
Till Näsåker gick sen vår tur
där det blev en kort liten skur.

Efter Ådals-Lidens kyrka bjöd
hembygdsföreningen på bröd.
Sedan Hammarstrand med Ragunda kyrka
där blåsten ven med förnyad styrka.

På hotell Gullbacken hade vi fest
med Ragunda kyrkokör som vår gäst.
Lekar dans och sång
höll väl de flesta igång.

Busschauffören vi hade under vår tur var uppväxt i Sollefteå och hade bland annat gått i rödskolan där min farfar var lärare. Han kom ihåg honom.

söndag 17/5
I Stuguns kyrka fick vår kör
höra hur man-n eko gör.
På Jamtli åt vi fisk och tårta därpå
innan färden vidare mot Råcksta fick gå.

Mot slutet blev vi astmakören
där alla hade problem med rören.
Host, krax och mången tablett
fick oss att ändå sjunga rätt.

Buss-Pelle tackade oss med en sång,
för trevligt sällskap på resan lång.
310 mil med buss
är ingen vanlig skjuts.

Efter 14 konserter och 9 dagar,
plus en massa mat i våra nöjda magar,
hoppas vi snart få återse
mycket från vår norrlandsturné.

Snipp snapp snut,
så var resan slut.

Prästen i Stuguns kyrka var intresserad av ljudteknik och hade lagt in ett eko på sig själv. Det lät lite lustigt. Halv elva på kvällen tog bussresan slut och vi kunde ta tunnelbana och buss den sista biten hem.

Framträdanden:

• Överkalix kyrka
• Porjuskyrkan
• Vuollerims kyrka
• Överluleå kyrka, Boden
• Vattenfalls Luleåkontor
• Gula Paviljongen, gågatan i Luleå
• Arjeplogs kyrka
• Medan, medborgarhuset i Norsjö
• Församlingsgården i Storuman
• Lunchkonsert utanför Icabutiken i Vilhelmina
• Mimerskolan, Umeå
• Ådals-Lidens kyrka
• Ragunda kyrka
• Stuguns kyrka

Låtlista:

• Aftontankar (Frida till ro sig lagt)
• All my trials
• Almighty God
• Ave Verum corpus
• Bedårande sommarvals
• Cantilena
• Dansbanan
• Deep river
• En värld av toner
• Ge mig en dag
• Goodnight it’s time to go
• Gubben Noach
• Hurra, här komma de gossar
• Här är fruktan
• Idas sommarvisa (Jag gör så att blommorna)
• Is God a three letter word for love
• Ja-Da
• Jubilate Deo
• Käraste bröder
• Limu, limu, lima
• Längtan till landet (Vintern rasat)
• Majsång
• Mörkret skall förgå
• Nobody knows
• Now is the month of Maying
• Res med mig Stina
• Scandinavian shuffle
• Sireli, kas mul önne
• Sit Down Sister
• Skogshuggarvisan
• Sköna maj
• Sommarpsalm
• Tjuv och tjuv
• Uti vår hage
• Våren kom en Valborgsnatt
• Vårsång

Jag inledde året med att knyta ihop och sammanfatta tidigare arbetsuppgifter och försöka överlämna dem på ett så bra sätt som möjligt. Det kändes lite sorgligt att ta farväl av de som betytt någonting för mig (och jag för dem). Uppbrott är alltid jobbiga, även när de är självvalda. Det kändes också lite konstigt med en person som jag inte riktigt tyckt hade tagit mig på allvar tidigare och som lagt ut för andras beskådan att jag var dålig på att ta initiativ. När jag meddelade att jag sagt upp mig så ökade jag plötsligt i värde på något sätt för jag var ju uppenbarligen mer efterfrågad än vad han hade inbillat sig. I början av februari bytte jag så jobb. En av anledningarna till bytet var att jag ville känna en starkare tillhörighet till arbetsgruppen och där blev det verkligen stor skillnad redan från dag ett. Det blev nästan för mycket av det goda innan jag vande mig vid det. Jag har fått superfina och omtänksamma kollegor och även om vi jobbar med olika saker så känner vi oss som ett gemensamt lag. Ingen ska t.ex. behöva gå ensam på lunch. Det har hänt att de väntat på mig i en timme när jag haft ett sent möte, istället för att gå den vanliga lunchtiden. Jag hade inte kunnat få det bättre.

Under en helg, i samband med sportlovet tror jag det var, kom flickorna hem på städdag. De hann med en hel del, men det är ändå mycket kvar för dem att gå igenom. Jag tror att de tyckte att det var rätt roligt med alla gamla minnen som väcktes. De gick bland annat igenom alla gosedjur och valde ut ett antal som de fortfarande ville behålla, medan övriga fick gå till loppis. Det blev väl runt hundra stycken gissar jag. Själv tyckte jag att det var kul att få återuppliva gamla minnen kring pappersdockorna jag gjort när jag var liten. Under påsken blev det bowling och födelsedagsfika i Uppsala.

Maj var en riktigt händelserik månad. Maken fyllde 60 år och firades i Västerås. Det blev mest praktiskt så för att kunna få med sonen. Några dagar senare åkte jag till norra Finland på studieresa. Det var intressant och lärorikt. Veckan därpå var jag ner till Trollhättan. Jag passade på att ta en kvällspromenad till Hjortmosseparken och titta på rhododendronbuskarna som just då stod i full blom. Jag bodde där i närheten ett tag efter gymnasiet. Den sista maj hade dottern diplomutdelning i samband med sin kandidatexamen. Bra tal, inte minst studenternas eget tal. Det var också fascinerande att se teckentolkningen, speciellt till de sånger som framfördes. Det gick rätt in i hjärtat.

På kronprinsessans födelsedag blev det hemgjord prinsesstårta som så många år tidigare. Fast denna gång blev det en avlång tårta istället för en rund och det intogs på sonens uteplats i Västerås istället för i Lunda, Kungs-Husby som vi brukar. I augusti fick vi vår nya kyrkoherde på plats. Än så länge känns det lovande och jag hoppas att församlingen ska få den stabilitet och trygghet som så länge har saknats.

Det har varit lite dåligt med de årliga mamma-dotterdagarna under de senaste åren, men i år hade vi i alla fall en dag tillsammans när vi gick och tittade på Open Art i Örebro. Vi lyckades bocka av allt som fanns att se. Trevligt! Det blev inget Örebrospex under året, men nu planeras det för ett spex under 2025. Yngsta dottern var iväg till Linköping på en underbar, fantastisk, jättekul Spex-SM-helg. Hon fick också chansen att spela lite teater då hon deltog i inspelningen av en kortfilm. Det skulle vara roligt att få se den när den är klar. För att anknyta ytterligare till film så var hon även på Harry Potter maraton som jag hade uppmärksammat skulle gå av stapeln under hösten.

Utöver studiebesöket i Finland så har jag hållit mig inom landets gränser under året. Vi pratade om att åka till London kring min födelsedag, men det blev för stressigt att få till. Det blir kanske någon annan gång istället. Maken har varit på en del resor i jobbet, men inte så många som tidigare år. Yngsta dottern var till Oslo med en kompis och förlustade sig några dagar. Vädret var väl inte det bästa, men resan blev riktigt lyckad ändå.

Hösten blev rätt deprimerande med hantverkare som var överallt och ingenstans på samma gång. Ett riktigt sorgligt kapitel som fortfarande inte är avslutat. Utöver det så gav bilen upp, på flera fronter samtidigt, men nu är åtminstone den lagad. Tyvärr har jag lyckats förlägga nyckeln till bilen, men den kommer väl fram så småningom. Den andra nyckeln har vi i alla fall fortfarande koll på. Utöver detta ett otal utredningar kring assistans och annat för sonen och fortsatt undermåliga assistansbeslut. Denna gång har vi skickat in en överklagan. Tidigare har vi inte känt att det har varit lönt eftersom det tar sån erbarmligt lång tid innan det kommer upp i förvaltningsrätten, men nu känns det att det tyvärr måste gå den vägen ändå.

Roligare var det då med körsjungandet med vårt härliga körgäng, diverse konserter och att gå och titta på Romeo & Julia Kören på Lejondals slott i augusti och såväl Nötknäpparen som Herr Arnes penningar under november. Årets julkalender, Snödrömmar, var också ett trevligt inslag. Vi genomförde också Naturpasset för femte året. Denna gång vann vi dessutom ett presentkort i utlottningen, men det har fortfarande inte kommit oss till del.

Under slutet av 2024 var det plusgrader och snöfritt så gott som hela tiden, men just som vi skulle gå över till 2025 så blev det alldeles vitt ute, så i dag har vi fått skotta i flera omgångar. Ur led är tiden för det var ju 2024 som skulle vara skottår, inte 2025.

God fortsättning på det nya året!

I dag är det annandag jul. Jag har varit kyrkvärd och sedan firade vi jul med min mamma och syster i Uppsala. För 20 år sedan fick vi lära oss ett nytt ord, Tsunami. Det tog tid att ta in vidden av den stora naturkatastrofen, och för den som inte har varit på plats så tror jag aldrig att man riktigt gör det. Vi har inte hört ljuden, inte känt den efterföljande lukten av förruttnelse. Vi har sluppit mardrömmarna. Själv var jag förskonad ifrån att känna någon direkt drabbad, men min systers mycket goda vän gick under tillsammans med man och två barn. Tre syskon blev föräldralösa. Sådana sår läker nog aldrig även om det med tiden blir lättare att leva med dem.

Total beräknas omkring 280 000 människor ha omkommit i katastrofen, varav mer än tre fjärdedelar i Sumatra. Även Sri Lanka och Indonesien drabbades av stor förödelse. Det gjorde också Thailand, om än inte i samma omfattning. I Sverige hörde vi ändå mest om Thailand i rapporteringen, när den väl kom igång. Det var ju där som så många svenskar var för att fira jul, varav över 500 aldrig kom hem igen, i alla fall inte vid liv.

Annandagens psaltarpsalm, från Psaltarens 46:e kapitel, handlar om naturens dramatik, fast i mer positiva ordalag. Flodvågen däremot lär inte ha bidragit med någon större portion glädje.
”Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit.
Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup,
om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror.
Här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad, som den Högste har helgat till sin boning.
Därinne bor Gud, den skall aldrig falla, den får hjälp av Gud när morgonen gryr.
Folken larmar, riken vacklar. Då hörs hans röst och jorden bävar.
Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg.”

Lyckligtvis finns det fler minnen från 2004 än tsunamin, om än betydligt mer lokala minnen. Året inleddes för vår del med att vi hade inflykt, det vill säga utflykt fast inomhus. Vi bredde ut en filt på vardagsrumsgolvet och dukade upp med varm choklad och smörgåsar medan vi tittade på Sound of Music tillsammans. Lugnt och mysigt. Tre dagar tidigare var det däremot mer dramatik då det ena av våra två syrenträd for i backen med ett brak. Barnen var ute och lekte, och hade befunnit sig vid trädet en kort stund tidigare. Tur att de inte råkade komma i vägen för trädet då det föll.

Sista januari var jag till Kungens kurva och tittade på förhandsvisningen av Björnbröder, en vecka före premiären, tillsammans med C och hennes vän S, inte fullt 9 år och Ch, inte fullt 6 år. Det var blött, halt och dålig sikt och vi kom fram betydligt senare än planerat. C hade vunnit biljetterna i en teckningstävling och de båda flickorna var utklädda till indianer. Barnen bjöds på festis och muffins när de kom.

6:e februari hade jag och maken en heldag på Nybrokajen 11 tillsammans med sju körer (ca 140 sångare). Vi fick bland annat sjunga tillsammans med Tripple & Touch (Ken Wennerholm och Göran Rudbo).

20:e mars, på mammas födelsedag, var hon och jag till Globen och såg på finalen i Melodifestivalen. Denna gång var det jag som hade vunnit två biljetter. Innan showen bjöds vi på diverse kalla rätter. Tanken var att jag skulle gå med min syster, men hennes ena hund blev akut sjuk och det slutade med att hon fick ta bort honom under kvällen. Sorgen visste inga gränser. Tur att pappa fanns där för henne. De var verkligen nära varandra.

2004 var också året då maken vann sin tandemcykel från Felix, fast det var jag som skrev slogan och skickade in det. ”Med makan vill jag trampa när vi ska ut och campa. Maten ordnar jag sen lätt med smarrig Felixrätt.” Det lustiga var att det kom en paketavi samma dag som vinsten meddelades. När vi hämtade ut paketet visade det sig vara en cykelhjälm som jag hade genom att samla och skicka in typ streckkoder för ett visst varumärke. Det hade jag helt glömt bort. Väldigt passande, för det var bara jag som hade cykelhjälm tidigare.

3:e november var vi på operan och såg Tosca tillsammans med H och hennes mamma I som dagen till ära fyllde 80 år. Det var en bra föreställning, men jag konstaterade i min dagbok att det brukar vara rätt ”kort” handling i operor, att varje moment tycks ta lika lång tid som i verkligheten på något sätt. Tio dagar senare var vi på Folkoperan och såg Orfeus i underjorden, så november blev en riktigt operatät månad för oss.

Det hände förstås mycket mer under året, men det skulle ta alldeles för lång tid att redogöra för.