Från lek till allvar

I dag har jag varit in till kontoret för första gången sedan 7 oktober, det vill säga sedan 7 oktober 2020, inte 2021. Det kändes riktigt bra att jag faktiskt orkade med det nu. Jag gillar verkligen att komma dit och blir glad av att vara där även om det inte känns lika tydligt som det gjorde under de första månaderna efter att jag hade bytt jobb. Kontorslandskap är väl ingen direkt höjdare och det har inte varit speciellt välplanerat (bättre nu när det flyttats om lite), men atmosfären är fin och jag har känt mig välkommen från första stund. Sånt har stor betydelse.

Vägen till jobbet i dag blev lite trassligare än jag hade tänkt. Först missade jag pendeltåget. Fast då kunde jag i och för sig kolla igenom alla SL-kort som vi haft liggande hemma och kolla upp alla laddningsslattar – 2 kr här, 30 kr där, osv. Upptäckte att ett kort gått ut och behövde lösas in. Det går visst bara att göra på resecenter inne vid centralen. Nåväl, jag tog den omvägen på väg till jobbet. Jag frågade om det gick att flytta över alla slattar till ett gemensamt kort och det gjorde det, förutsatt att det blev minst 300 kr. Hade tur och lyckades få ihop 327 kr. Skönt! Det fixades och donades och tog en väldans tid tyckte jag. Sedan fick jag beskedet att det tyvärr inte gick eftersom korten inte var registrerade på mig (är registrerade på maken). Suck! Det var bara att åka vidare, utan uträttat ärende. Till saken hör också att en resa kostar 38 kr, så om jag skulle få för mig att resa med något av dessa kort så kommer jag direkt under den magiska 300 kronorsgränser och får inte samla ihop slattarna. Ny suck!

Strax före nio var jag framme vid kontoret (gick hemifrån fem i sju), och hör och häpna så kom jag ihåg passerkoden direkt, trots att jag inte har använt den på ett drygt år. Tidigare fick man springa runt och leta efter en plats om man kom så sent, men nu var det inte många själar där. Jag kunde utan problem få min favoritfönsterplats. De närmaste sex platserna hade jag helt för mig själv. Jag tyckte att det var rätt skönt att det var så tomt och lugnt, för jag orkar inte riktigt med en massa sorl och kontakter utöver de jag själv väljer.

Trots att jag var på kontoret resten av dagen tyckte jag inte att jag hann med någonting. Framför allt hann jag inte dra nytta av att äntligen ha tillgång till ordentliga bildskärmar. Fast jag lyckades ändå bocka av en hel del, såsom att skriva reseräkning för en resa i slutet av augusti, uppdatera datorn och skriva ut diverse papper för att få lite bättre överblick på vissa saker, Hoppas att datorn vill fungera bättre framöver.

En lite rolig grej är att det finns bildskärmar på lite olika ställen i huset där det brukar visas bilder från verksamheten, små filmsnuttar och olika uppmaningar. Den första skärmen jag så visade en välbekant bild, nämligen min vinnarbild i sommarens fototävling. De utsåg då vinnare i sju olika kategorier och jag vann kategorin mest udda perspektiv med en himmelsbild från Borgholms slottsruin (the sky is the limit). På nästa våningsplan gick jag lite senare förbi en annan skärm och där visades ytterligare en av just mina bilder, en skål med tomater. Det kändes välkomnande. Fler än dessa skärmar såg jag inte, så det blev liksom full pott.

Alldeles före det att pandemin bröt ut köpte jag ett lunchkort för tio luncher, men jag hann bara utnyttja två. Jag har varit lite rädd för att resten av luncherna ska brinna inne, men det funkade bra att använda vid lunchen i dag. Jag åt krämig spenatsoppa med kokt ägg och krasse och därefter pannkaksbuffé med grädde och körsbärssylt. Jag hade verkligen bespetsat mig på soppan, men blev såå besviken. Den var verkligen inte god, mer åt sur uppstötning eller spya, sannolikt alldeles för mycket syra. Fast jag åt snällt upp ändå för annars hade jag ju inte blivit mätt. Genom att täppa till näsan gick det faktiskt rätt bra att få i sig den ändå, men det var knappast någon njutning. Pannkakorna var (som brukligt på matställen) rätt smaklösa och grädden var på tok för lös, men sylten var god. Det är kanske lite överreklamerat att gå ut och äta ändå. Maten hemma känns faktiskt bättre, mycket bättre, även om det bara skulle vara en tallrik gröt.

Efter jobbet gick jag hela vägen från Gärdet till Odenplan och sedan gick jag även från stationen i Bro. Fick ihop 14 500 steg, att jämföra med runt 1 000 steg som det brukar bli under veckorna nuförtiden för att jag behöver hålla mig i stillhet under arbetsdagarna för lyckas behålla energin. När jag kom hem blev det te och rostade mackor med gurka, räkor och citron, för att uppmärksamma att det är räkmackans dag.

Jag fortfarande rätt speedad efter dagen och tinnitusen tjuter rätt rejält, så det dröjer kanske ett tag till innan jag lyckas varva ner och somna. Fast sedan tror jag att jag kommer att kunna sova riktigt gott och förhoppningsvis betydligt mer än de två sömntimmar jag fick ihop i natt. Jag får ta det lite lugnt på förmiddagen i morgon, men sedan är det tyvärr mycket att stå i med jobbet. Jag har två viktiga presentationer som ska gås igenom på måndag, varav den ena fortfarande behöver en hel del bearbetning.

Jag tycker att ljuset är så vackert på hösten, speciellt i kombination med färgprakten på buskar och träd. Bilder lyckas ju aldrig riktigt spegla verkligheten, men när jag gick förbi detta färgsprakande lövverk var det som om det reflekterade solstrålarna mot mig, trots att solen var dold bakom molndiset. Det fanns någonting glädjande och trösterikt i det och hur hade det då inte varit om solens strålar fått spela runt bland bladen.

Det är så lätt att vi låser fast oss vid det som inte är bra. Det kommer alltid att finnas de som har det bättre än oss, eller som vi tror har det bättre än oss. Lycka kan inte köpas för pengar. Någonting till synes helt obetydligt för dig kan ofta var det som betyder mest för någon annan. Ditt lilla hej till någon du möter kan göra att den personen känner sig sedd och känner sig lite gladare den dagen.

Om en vecka är det kyrkoval. Jag har varit med i en av nomineringsgrupperna sedan valet 2005, så även denna gång. Den här veckan har jag även provat på någonting nytt som jag inte gjort förut, nämligen att vara röstmottagare i förtidsröstningen. Det har inte varit någon rusning, men ett par röster har det i alla fall kommit in, i snitt en väljare i timmen under de fem timmar jag varit på plats. Till veckan blir det ytterligare ett pass, mitt tredje. Vi sitter två personer åt gången. Det är intressant att lära känna nya människor, och alltid lär man sig någonting nytt. I torsdags fick jag till exempel lära mig att göra lönnrosor, i alla fall i teorin. Innan visste jag inte ens att det fanns någonting sådant. Kanske försöker jag mig på det själv någon gång nu under hösten, kanske blir det först något annat år.

På tal om röster så var det förresten nyuppstart av kören i tisdags efter lång tids coronarelaterat sånguppehåll. Kul att komma igång igen, samtidigt som jag verkligen har behövt detta uppehåll för att få in tillräckligt med stilla vila i livet.

Så blev det alltså dags även för vår yngsta att flytta hemifrån och lämna efter sig en tyst tomhet. Flytten gick i måndags. I tisdags kväll kändes det som det var minst en vecka sedan, trots att det bara hunnit gå en dag, för det hade varit så många intryck under de senaste dagarna. Fast än så länge har vi nog inte riktigt hunnit smälta det egentligen. Själv fick jag tillfälle att äta lunch med den nyinflyttade Örebrobon redan i torsdags eftersom det passande nog var en dryg timmes bytesuppehåll i Örebro under min tjänsteresa till Värmland torsdag-fredag. Det kändes rätt speciellt nu när vi liksom inte tillhör samma bubbla längre. Kul att det gick att få till så bra.

Hönsmammegenerna, som jag väl aldrig visat så stort prov på, väcks till liv när barnen plötsligt ska klara sig på egen hand. Hur ska det gå med allt detta nya, allt ansvar, alla hushållssysslor, kontakter som behöver tas och rätt långt hem till mamma och pappa? Fast sedan tänker jag på hur det var när jag själv flyttade ännu längre bort, till en stad där jag inte kände någon och som jag bara hade besökt i samband med jobbintervjuerna. Mina föräldrar oroade sig säkert också för mig, men det gick ju hur bra som helst. Det var liksom bara ett av många steg i livet. Jag minns inte riktigt, men jag tror att jag tyckte att det var rätt skönt att få rå om mig själv, det var väl liksom dags för det. Själv hann jag fylla 20 år innan jag flyttade eftersom jag först gick en fyraårig gymnasielinje. Så länge har inget av barnen kunnat hålla sig, trots att det sägs att barnen bor hemma mycket längre i dag, ibland ända upp i 25-30 årsåldern.

För att slippa rusa iväg och köpa diverse förnödenheter plockade vi ihop lite bra att ha-saker som vi överlämnade inför flytten. Första hjälpen-lådan för nyutflyttade innehöll utöver toalett- och hushållspapper, skärbrädor och galgar bland annat stekpanna, kastrull, glas, pasta, nudlar, nachos, soppåsar, skruvmejslar, schampoo, tvål, tvätt- och diskmedel, som ett komplement till det som redan fanns i den unga damens ägo.

Självklart kommer det att bli annorlunda nu, för oss alla, men man vänjer sig rätt snabbt. På det stora hela känns det nog mest roligt att barnen växer upp till fullvärdiga vuxna medborgare och börjar trampa upp sina egna stigar framåt i livet. Jag känner mig så tacksam över att just jag fick bli deras mamma.

Det är lätt att sträva emot att bli störst, bäst och vackrast, men svårt att verkligen bli det. Frågan är om det ens är eftersträvansvärt och om störst per automatik också är bäst.

Vi behöver tydliga förebilder, men kanske borde vi ibland blicka nedåt snarare än uppåt och försöka hitta de små vardagshjältarna istället för att söka bland jättarna. Förleds inte att tro att det lilla du kan bidra med varken gör till eller från. För att ta ett exempel: Om varje person i Sverige skänkte dig tio öre var (avrundningspengar), ja då skulle du plötsligt stå där som miljonär. Många små, knappt märkbara, bidrag kan leda till någonting riktigt stort. Så tänker jag att det fungerar även med återvinning och hur vi hanterar miljön. Visst det räcker inte att bara vi gör rätt, men det blir definitivt inte bättre av att vi struntar i det för att vår lilla del av helheten är så försvinnande liten på totalen. Vi behöver vara förebilder för varandra istället för att bara tänka på oss själva. Var och en kan göra gott på sitt sätt och många tillsammans kan förändra världen till det bättre. Många bäckar gör en stor å.

Ofta är det inte heller det stora vi fastnar för och minns utan de där små detaljerna, precis som den surrande flugan när man försöker sova eller stenen i skon när man är ute på promenad. De är båda ytterst små, men de märks och är omöjliga att ignorera. Ibland behövs även stenen i skon för att tala om att det är dags att ta en paus, eller för att likt Greta få oss att öppna upp ögonen för någonting som alltför många helst vill blunda för.

Kom ihåg att det inte alls behöver hänga på storleken. Den lilla är minst lika betydelsefull som den stora. Fem myror är fler än fyra elefanter och enligt bibeln ska den minste bli den störste.