Från lek till allvar

Så har det alltså gått ytterligare en vecka och det är dags för ännu ett inlägg. För en vecka sedan var jag på möte med internationella gruppen i vår församling, ett fysiskt möte, bara en sån sak. Vi blev sex personer och det blev riktigt bra samtal och diskussioner. Jag tog på mig att skriva anteckningarna. Jag skulle inte hinna det under veckan, men till helgen skulle det väl gå bra. Nu är helgen så gott som slut, men skrivandet är inte ens påbörjat och jag kommer inte att ägna natten åt det heller som jag så många gånger gjort i liknande situationer.

Denna vecka prioriterade jag, utöver jobbet, att skriva ihop kyrkvärdsschemat och skicka ut det för att försöka fylla de kvarstående tillfällena med namn. Nu under helgen blev det också utflykt i skogen med familjen (Naturpasset), digital adeptträff och morsdagsfika hos mor. Det är egentligen mer än jag brukar mäkta med under en helg. Dagen till ära blev jag i alla fall bjuden på såväl middag som efterrätt (rabarberpaj med glass). Det var speciellt skönt att slippa komma på vad vi skulle äta för det är det klart jobbigaste med hela matlagningen.

Jag skulle nog behöva ta det lite lugnare under veckan som kommer, men det blir nog snarare tvärtom för nu väntar en vecka med kyrkorådsmöte, flera förhandlingsmöten på jobbet, studentfirande, teaterföreställning (Lysistrate) med mycket begränsad publik och nationaldag med återuppstart av gudstjänster i kyrkan.

Nu väntar en stunds sömn. Jag hoppas att jag lyckas sova lika gott som jag gjorde i natt, fast inte riktigt lika länge för då kommer jag inte att hinna i tid för mitt möte i morgon. Väldigt skönt att få sova ordentligt någon natt i alla fall.

Det är svårt det där med feedback, både att ge och att få. Om det är någonting som inte riktigt är bra så är det lätt att man går som katten kring het gröt och det är ingen betjänt av. Feedback bör vara kreativ och framåtsträvande, i synnerhet negativ sådan. Istället för att sätta fokus på det som inte blev riktigt bra, så kan det läggas på vad som skulle kunna göras för att det ska bli bättre. Om det krävs en stor förändring så är det förmodligen mer framgångsrikt att baxa det framåt ett steg i taget än att ta allting på en gång. Alla, eller åtminstone den stora merparten, vill göra bra ifrån sig, men ibland har man inte förmågan och då behöver man hjälp på traven snarare än en kniv i ryggen.

Fast nu var det främst positiv feedback jag hade tänkt skriva om. Dels borde vi använda oss av det oftare och visa vad vi uppskattar, och gärna varför, på vilket sätt det är bra för just oss. ”När du ler mot mig på morgonen blir jag glad och då känns det lättare att ta itu med det jag behöver göra.” ”Snabbkommandot du lärde mig har verkligen underlättat mitt arbete.”

Det man kanske inte tänker på är att det ofta kan kännas jobbigt att ta emot även positiv feedback. Man kan behöva öva sig på det och hur man tänker kring det. En reaktion som jag tror är väldigt vanlig är att man försöker vifta bort det som sägs istället för att ta det till sig. ”Äsch, det var väl ingenting.” Om man så får höra tio positiva saker och en negativ så drunknar ändå allt det positiva i det negativa. Vi behöver ju inte tro att vi är bäst i hela världen, men vi kan undvika att släta över för mycket. Det gör faktiskt skillnad och det visar respekt för avsändaren. I början känns det väldigt ovant, men sedan känns det mest skönt. Istället för att genast börja protestera mot det som sagts – ”Det var så lite” – så går det att lyssna till punkt och säga ”Tack!” Det är förresten ett ord som vi borde använda oss av mer.

Tack för att du läste!

I dag har vi gjort en lite annorlunda promenad/utflykt. Jag, Jan och Charlotte följde tillsammans med ytterligare fyra personer uppmaningen att gå från Bro centrum till Willys med de kundvagnar som hamnat på vift. Vi samlade upp en del vagnar under vägen också. Några fick dras upp ur vattenfyllda diken. Totalt fick vi ihop tjugo vagnar till Willys, sju till Dollarstore och en till Börjes. Dessutom en dryg handfull stora kundkorgar. Börjes vagn hade tydligen varit på vift i flera år. När jag lämnade av ”mina” vagnar vid Dollarstore så fanns det bara en enda vagn kvar i vagnsstället så det blev ett välkommet tillskott.

Efter avslutat värv belönades vi med gott fika. Det var förstås en trevlig bonus, men i ärlighetens namn så skulle vi gladeligen ha gjort det även utan fika. Det var lite kul att göra det som en grej, tillsammans med andra. Det känns gott att göra gott och vi blev alldeles lagom många. Nästa gång blir det någonting annat, kanske skräpplockning för det skulle ju verkligen behövas. Förhoppningsvis kan det ge lite ringar på vattnet. Ingen kan göra allt, men tillsammans kan vi göra världen lite bättre för varandra. Vi har alla ett ansvar och det behövs många goda förebilder.

Efter knappt två och en halv timme var vi hemma igen. Jag hade gärna rensat upp lite i rabatterna, men var klok nog att inse att jag behövde vila. Jag planterade ju dessutom om alla mina tomatplantor i går, utöver en del småplantor, så jag hade ju inte legat helt på latsidan ändå. Jag gick upp och la mig på sängen och låg sedan kvar där i fyra timmar, fullständigt utslagen. Sov en dryg timme. Fullt ös medvetslös, frånsett då att det inte alls varit fullt ös utan snarare en rätt lugn och trevlig liten söndagsutflykt. Lite deprimerande om man tänker efter, så det låter jag bli. Jag ångrar verkligen ingenting och skulle absolut göra om det igen om jag fick chansen. Det är ju faktiskt sånt här som, åtminstone enligt mig, hör till de bästa bitarna i livet, att göra saker som gör skillnad, på ett positivt sätt. Alla kan vi göra något.

Ytterligare ett år har gått sedan jag startade min blogg. Det senaste året har varit präglat av pandemin och extra mycket nedvarvning och lugn. Det har varit bra för min del, men vem hade kunnat ana att det skulle bli på detta sätt, över ett år av nedstängdhet över hela världen. Kanske kan detta konstiga tillstånd lära oss att bättre uppskatta det vi tidigare tagit för givet, när vi till slut får det tillbaka igen.

Jag misstänker att det är just detta lugn och avsaknaden av intryck som gör det allt svårare att komma på någonting att skriva om. Den ena dagen är ju i mångt och mycket den andra dagen lik. Tidigare kunde jag snappa upp små inspirationsfrön under resan till jobbet, genom samtal med kollegor eller körkamrater, vid besök i någon galleria, genom att studera min omgivning och olika beteenden. Till slut var det alltid någon liten idé som började gro. Nu kan det kännas alltmer hopplöst ibland. Visst jag har fortfarande en hel del som jag skulle vilja skriva om, någon gång, men jag vill göra det när tillfället känns rätt och inte för att jag inte kan komma på någonting annat att skriva om.

Kanske kan vårvärmen och den spirande växtligheten ge lite inspiration framöver? I dag blev det i alla fall lunch ute på verandan och en liten stunds trädgårdsarbete i bara kortärmat. Det kändes skönt. Hoppas att värmen kan hålla i sig ett tag nu så att tomatplantorna kan få komma ut under dagarna för att långsamt vänja sig vid solen och få lite friskluft så att de växer till sig i styrka istället för att bara växa på höjden.

Om ett år hoppas jag att livet har återgått mer till det normala igen, men att vi inte har glömt bort de lärdomar som denna tid gett oss. Det finns mycket annat som jag också hoppas på, men dessa önskningar är någonting som jag håller i mitt hjärta och brukar lyfta fram i mina böner under ljuständningen i kyrkan och så får det förbli.