Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.
Jag fick upp ett minne i dag. För 10 år sedan skrev jag: ”Äntligen! Greenroom är invigt, med husband och allt.” Greenroom syftade på växthuset med sin fina grön stomme och förhoppningen om en grönskande växtlighet där inne framöver. Nu var det äntligen klart att använda. Familjen hade en liten invigningsceremoni med bandklippning, bubbel (typ päronsoda) och snacks av något slag. Husbandet, ja det syftade på det blåa bandet som var uppsatt i dörröppningen och som sedan klipptes under invigningen.
Jag är glad över vårt fina växthus och hoppas att jag kan fortsätta odlandet där i många år framöver.
Så har det alltså gått ytterligare en vecka och det är dags för ännu ett inlägg. För en vecka sedan var jag på möte med internationella gruppen i vår församling, ett fysiskt möte, bara en sån sak. Vi blev sex personer och det blev riktigt bra samtal och diskussioner. Jag tog på mig att skriva anteckningarna. Jag skulle inte hinna det under veckan, men till helgen skulle det väl gå bra. Nu är helgen så gott som slut, men skrivandet är inte ens påbörjat och jag kommer inte att ägna natten åt det heller som jag så många gånger gjort i liknande situationer.
Denna vecka prioriterade jag, utöver jobbet, att skriva ihop kyrkvärdsschemat och skicka ut det för att försöka fylla de kvarstående tillfällena med namn. Nu under helgen blev det också utflykt i skogen med familjen (Naturpasset), digital adeptträff och morsdagsfika hos mor. Det är egentligen mer än jag brukar mäkta med under en helg. Dagen till ära blev jag i alla fall bjuden på såväl middag som efterrätt (rabarberpaj med glass). Det var speciellt skönt att slippa komma på vad vi skulle äta för det är det klart jobbigaste med hela matlagningen.
Jag skulle nog behöva ta det lite lugnare under veckan som kommer, men det blir nog snarare tvärtom för nu väntar en vecka med kyrkorådsmöte, flera förhandlingsmöten på jobbet, studentfirande, teaterföreställning (Lysistrate) med mycket begränsad publik och nationaldag med återuppstart av gudstjänster i kyrkan.
Nu väntar en stunds sömn. Jag hoppas att jag lyckas sova lika gott som jag gjorde i natt, fast inte riktigt lika länge för då kommer jag inte att hinna i tid för mitt möte i morgon. Väldigt skönt att få sova ordentligt någon natt i alla fall.
När jag
slutade på min tidigare arbetsplats fick jag ett presentkort på
Akademibokhandeln som avskedspresent från kollegorna, för att man uppfattat att
jag var väldigt bokintresserad. Må så vara, men kanske mest i teorin eftersom
jag sällan orkat läsa alls under de senaste åren och fortfarande har stora
högar med olästa böcker som jag någon gång vill kunna tillgodogöra mig innan
jag gör högarna ännu större. Det kändes lite svårt att komma på vad jag skulle
utnyttja presentkortet till och det var dessutom en rätt rejäl slant. Jag
visste att Akademibokhandeln hade fina dagböcker, så en eller två sådana tänkte
jag mig i alla fall, och kanske någon bok kring att skriva. Sedan borde det
räcka till två böcker till. Det visade sig räcka till ännu fler eftersom det
var 25% rabatt på hela köpet just när jag köpte. Till min stora sorg blev det
inga dagböcker för just då fanns det förstås inga av intresse i de butiker jag
besökte och på nätet gick det inte att beställa någon heller. Jo, jag beställde
förresten en, men sedan gick den av någon anledning inte att leverera. I vilket
fall som helst så blev det betydligt fler böcker till övriga familjen än till
mig själv, men den då splitternya Keplerboken (Kaninjägaren) och denna
excellenta självhjälpsbok, Tid att leva, blev det i alla fall.
Tid att leva är en bok fylld av livskunskap och den tar upp saker, eller kanske snarare förhållningssätt, som man har stor nytta av att ta till sig och börja leva efter så tidigt i livet som möjligt. Många kan nog leva ett helt liv utan att komma till dessa insikter, men de gör verkligen skillnad. För min del var det inte längre några nyheter, men det förklaras på ett mycket bra och lätttillgängligt sätt i boken med olika tillämpningsexempel och fördjupningsdelar för den som vill lära sig mer. Jag köpte boken osedd, utan att veta så mycket om den, så den hade ju kunnat vara skräp. Jag blev mycket positivt överraskad och kan rekommendera den varmt, därav detta inlägg som jag haft liggande på lut en tid.
Det kommer
alltid att finnas moment av stress i livet. Genom att återta kontrollen över
sitt liv kan man förändra den stress som går att göra någonting åt och lära sig
att hantera övriga delar på ett annat sätt. Det är egentligen inte stressen i
sig som är skadlig och gör många sjuka utan bristen på återhämtning. Lösningen
ligger därför inte i att stressa mindre utan att hitta fler återhämtande
stunder i vardagen, sådant som just jag kan tanka energi från.
Tid att leva
bygger på ACT (Acceptance and Commitment Therapy/Training) som är
processbaserad KBT (Kognitiv BeteendeTerapi). Det handlar i huvudsak om två
delar. Den första är att identifiera vad som är riktigt viktigt i just mitt liv,
mina så kallade livsvärden. Den andra är att ta konkreta steg (beteenden) i
riktning mot detta. Det är alltså inget hokuspokushelande där någon kommer och
serverar en färdig lösning utan det handlar mer om insikter som behöver växa
till inifrån. Jobbet får man göra själv, men man kan få hjälp kring hur man kan
tänka och hantera olika delar av livet.
Acceptans
nämns ofta i samband med stressjukdomar och kanske i synnerhet i samband med utmattningssyndrom.
På svenska kan Acceptans uppfattas negativt, som om man bara ska rycka på
axlarna åt allting och ge upp, men det är förstås inte avsikten. Acceptans ska i
detta sammanhang snarare tolkas som Konstaterande. Jag konstaterar fakta; vad
som har hänt, hur det är just nu, hur jag känner, hur jag mår. Jag konstaterar,
men jag värderar det inte. Jag behöver inte alls gilla det, men så här är
situationen här och nu.
Boken är
upplagd som ett program som man kan följa vecka för vecka och som ger ökad
förståelse om vad stress är och hur man kan hantera den. Boken är uppdelad i
tio kapitel och tanken är att ta sig igenom ett kapitel per vecka.
Första steget mot ett liv med mindre stress
Effektiva sätt att hantera stress
Vad vill du att ditt liv ska handla om?
Förändra det som inte fungerar
Acceptans – att göra plats för det som är ofrånkomligt
Att navigera klokt genom stormar i livet
Fungerande relationer
Medveten närvaro – fokus på här och nu
Att bli god vän med sig själv
Livet härifrån och framåt
Appendix: Om du gått in i väggen – att komma tillbaka efter utmattningssyndrom
I boken får
man följa två personer, Ingrid och John, och se hur de tillämpar tipsen och
reflekterar över hur det går och vad de behöver göra annorlunda. De beskriver
vad de tycker är svårt och hur de förhåller sig till ”misslyckanden”. Det är okey
att misslyckas, ingen är perfekt. Utöver själva kärnan, där exemplen med Ingrid
och John ingår som en del, och utmaningar inför nästa steg har varje kapitel en
fördjupningsdel för den som vill lära sig mer.
Själv läste
jag allt men följde inte övningarna slaviskt, mycket för att jag redan hade
gjort en omvärdering sedan tidigare och att det kändes viktigt att det inte uppfattades
som någon form av prestationskrav. Jag gjorde ju detta för min egen skull och då
var det viktigt att reglerna inte stressade mig. Det tog mig också närmare 20
veckor snarare än 10 eftersom jag bara orkade läsa när jag hade lyckats få in
tillräckligt med återhämtning under veckan. Må så vara att väldigt mycket av
tiden utöver arbetstiden är återhämtningstid, men i förhållande till det
uppdämda behovet så har det ändå sällan varit tillräckligt.
En viktig insikt är att det är en sak att göra saker rätt, men kanske en helt annan att göra rätt saker. Det är så lätt hänt att man fyller upp livet med aktiviteter som inte leder åt rätt håll och det är ofta nödvändigt att säga nej till en del för att kunna säga ja till det som har högre prioritet utifrån de livsvärden man har satt upp.
Nu har jag
till exempel prioriterat att skriva detta blogginlägg och sedan har jag en annan
mycket högprioriterad uppgift som måste bli klar till i morgon och då får
mötesnoteringarna jag ska skriva snällt vänta, förmodligen ända till nästa helg.
De kommer att skrivas i sinom tid, men de kommer inte att få gå före i kön.
I dag är det Chokladbollens dag, och för den lite latare som inte orkar stå och rulla chokladbollar själv så är det passande nog även Delicatobollens dag. Det är en relativt ung dag som bara funnits i omkring tio år. Ordet chokladboll kom in i Svenska Akademins ordlista 2006, några år innan Chokladbollens dag lanserades. Genomslaget kom visst någon gång 2014/2015, i samband med att tidningarna belyste dagen i en rad artiklar. Dagen inträffar alltid 11 maj. Varför det blev just denna dag är höljt i dunkel, men jag mofflar gärna i mig en eller annan chokladboll oavsett anledning.
Det är svårt det där med feedback, både att ge och att få. Om det är någonting som inte riktigt är bra så är det lätt att man går som katten kring het gröt och det är ingen betjänt av. Feedback bör vara kreativ och framåtsträvande, i synnerhet negativ sådan. Istället för att sätta fokus på det som inte blev riktigt bra, så kan det läggas på vad som skulle kunna göras för att det ska bli bättre. Om det krävs en stor förändring så är det förmodligen mer framgångsrikt att baxa det framåt ett steg i taget än att ta allting på en gång. Alla, eller åtminstone den stora merparten, vill göra bra ifrån sig, men ibland har man inte förmågan och då behöver man hjälp på traven snarare än en kniv i ryggen.
Fast nu var det främst positiv feedback jag hade tänkt skriva om. Dels borde vi använda oss av det oftare och visa vad vi uppskattar, och gärna varför, på vilket sätt det är bra för just oss. ”När du ler mot mig på morgonen blir jag glad och då känns det lättare att ta itu med det jag behöver göra.” ”Snabbkommandot du lärde mig har verkligen underlättat mitt arbete.”
Det man kanske inte tänker på är att det ofta kan kännas jobbigt att ta emot även positiv feedback. Man kan behöva öva sig på det och hur man tänker kring det. En reaktion som jag tror är väldigt vanlig är att man försöker vifta bort det som sägs istället för att ta det till sig. ”Äsch, det var väl ingenting.” Om man så får höra tio positiva saker och en negativ så drunknar ändå allt det positiva i det negativa. Vi behöver ju inte tro att vi är bäst i hela världen, men vi kan undvika att släta över för mycket. Det gör faktiskt skillnad och det visar respekt för avsändaren. I början känns det väldigt ovant, men sedan känns det mest skönt. Istället för att genast börja protestera mot det som sagts – ”Det var så lite” – så går det att lyssna till punkt och säga ”Tack!” Det är förresten ett ord som vi borde använda oss av mer.
I dag har vi gjort en lite annorlunda promenad/utflykt. Jag, Jan och Charlotte följde tillsammans med ytterligare fyra personer uppmaningen att gå från Bro centrum till Willys med de kundvagnar som hamnat på vift. Vi samlade upp en del vagnar under vägen också. Några fick dras upp ur vattenfyllda diken. Totalt fick vi ihop tjugo vagnar till Willys, sju till Dollarstore och en till Börjes. Dessutom en dryg handfull stora kundkorgar. Börjes vagn hade tydligen varit på vift i flera år. När jag lämnade av ”mina” vagnar vid Dollarstore så fanns det bara en enda vagn kvar i vagnsstället så det blev ett välkommet tillskott.
Efter avslutat värv belönades vi med gott fika. Det var förstås en trevlig bonus, men i ärlighetens namn så skulle vi gladeligen ha gjort det även utan fika. Det var lite kul att göra det som en grej, tillsammans med andra. Det känns gott att göra gott och vi blev alldeles lagom många. Nästa gång blir det någonting annat, kanske skräpplockning för det skulle ju verkligen behövas. Förhoppningsvis kan det ge lite ringar på vattnet. Ingen kan göra allt, men tillsammans kan vi göra världen lite bättre för varandra. Vi har alla ett ansvar och det behövs många goda förebilder.
Efter knappt två och en halv timme var vi hemma igen. Jag hade gärna rensat upp lite i rabatterna, men var klok nog att inse att jag behövde vila. Jag planterade ju dessutom om alla mina tomatplantor i går, utöver en del småplantor, så jag hade ju inte legat helt på latsidan ändå. Jag gick upp och la mig på sängen och låg sedan kvar där i fyra timmar, fullständigt utslagen. Sov en dryg timme. Fullt ös medvetslös, frånsett då att det inte alls varit fullt ös utan snarare en rätt lugn och trevlig liten söndagsutflykt. Lite deprimerande om man tänker efter, så det låter jag bli. Jag ångrar verkligen ingenting och skulle absolut göra om det igen om jag fick chansen. Det är ju faktiskt sånt här som, åtminstone enligt mig, hör till de bästa bitarna i livet, att göra saker som gör skillnad, på ett positivt sätt. Alla kan vi göra något.
I dag är det Internationella sekreterardagen. Den infaller alltid under onsdagen den sista hela aprilveckan. Syftet är att hylla all administrativ personal. Ursprungligen, i mitten av 1900-talet var det en kampanj för att få fler att söka sig till yrket i USA.
Precis i början av min yrkesbana så var det sekreterarna som skulle renskriva allting. Det blev ofta några korrekturvändor fram och tillbaka innan det blev klart. När sedan alla fick tillgång till datorer så skulle var och en av tjänstemännen göra det mesta av det administrativa själva istället, men det fanns de som vägrade. Överdrift är sällan bra åt något håll. Sekreterare (eller assistenter som de nuförtiden brukar benämnas eftersom de gör så mycket mer än bara att skriva) är en yrkesroll som alltför ofta underskattas. Tjänsterna dras in eller ersätts inte när någon slutar, för att spara pengar. Fast egentligen är det ofta kontraproduktivt att inte använda olika yrkesgrupper för det de är bäst på.
Själv har jag rätt omfattande sekreterarerfarenhet från föreningslivet. Tidigare hade jag nästan alltid minst ett protokoll som skulle skrivas, men nu är det mycket lugnare och jag har inte längre någon fast sekreterarroll. Ett par gånger om året får jag i alla fall rycka in och skriva, som nu under vårt senaste kyrkorådsmöte. Första gången jag kom i kontakt med sekreterarskapet var genom Uppsala hundungdom. Det var rena lyxuppdraget för då fick man låna en elektrisk skrivmaskin att skriva på. Wow! Nuförtiden, när datorerna är i stort sett var mans (och kvinnas) egendom, är det väl knappt någon som ens vet vad en skrivmaskin är för någonting.
Ytterligare ett år har gått sedan jag startade min blogg. Det senaste året har varit präglat av pandemin och extra mycket nedvarvning och lugn. Det har varit bra för min del, men vem hade kunnat ana att det skulle bli på detta sätt, över ett år av nedstängdhet över hela världen. Kanske kan detta konstiga tillstånd lära oss att bättre uppskatta det vi tidigare tagit för givet, när vi till slut får det tillbaka igen.
Jag misstänker att det är just detta lugn och avsaknaden av intryck som gör det allt svårare att komma på någonting att skriva om. Den ena dagen är ju i mångt och mycket den andra dagen lik. Tidigare kunde jag snappa upp små inspirationsfrön under resan till jobbet, genom samtal med kollegor eller körkamrater, vid besök i någon galleria, genom att studera min omgivning och olika beteenden. Till slut var det alltid någon liten idé som började gro. Nu kan det kännas alltmer hopplöst ibland. Visst jag har fortfarande en hel del som jag skulle vilja skriva om, någon gång, men jag vill göra det när tillfället känns rätt och inte för att jag inte kan komma på någonting annat att skriva om.
Kanske kan vårvärmen och den spirande växtligheten ge lite inspiration framöver? I dag blev det i alla fall lunch ute på verandan och en liten stunds trädgårdsarbete i bara kortärmat. Det kändes skönt. Hoppas att värmen kan hålla i sig ett tag nu så att tomatplantorna kan få komma ut under dagarna för att långsamt vänja sig vid solen och få lite friskluft så att de växer till sig i styrka istället för att bara växa på höjden.
Om ett år hoppas jag att livet har återgått mer till det normala igen, men att vi inte har glömt bort de lärdomar som denna tid gett oss. Det finns mycket annat som jag också hoppas på, men dessa önskningar är någonting som jag håller i mitt hjärta och brukar lyfta fram i mina böner under ljuständningen i kyrkan och så får det förbli.
Jag började i Ångelstaskolan i årskurs tre när skolan var alldeles splitterny. Den var förresten inte ens färdigbyggd. Matsalen blev klar senare. Vi barn fick rita teckningar hur vi ville att utsmyckningen i matsalen skulle se ut och så använde konstnären bilderna som inspiration till sina träsniderier. Proportionerna var väl lite förvrängda, som i Pettson och Findus värld. Meningen var att det skulle finnas fruktträd och bärbuskar på skolgården, men träden hann nog aldrig bli så stora att det bar frukt och buskarna blev väl bara söndertrampade skulle jag gissa. Bra idé annars, men saker blev tyvärr förstörda även på den tiden.
På mellanstadiet fick vi en sträng lärare som tagit vägen via det militära. Fast han hade mjuka sidor också. Han var intresserad av dockteater. Det fanns en liten dockteaterscen och vi fick göra oss varsin docka att spela med. Vi fick prova på att spela lite ibland, men jag minns inte så mycket av det egentligen. Jag tror att det var nere i skyddsrummet där klasserna fick turas om att vara på vissa långraster för att spela olika spel. Fast dockteatern har jag för mig att det inte bara var att leka med hur som helst utan det var nog under väldigt ordnade former. Jag hade tänkt skriva lite om detta i samband med Internationella dockteaterdagen 21/3, men orkade inte och har som synes inte mycket minne av det heller. I går fick jag höra att läraren gick bort en dryg vecka senare så jag tänkte att jag kunde passa på att skriva några rader om det nu istället.
Dessa dockteaterdockor har inget samband med texten
Teckning var ett annat av hans intressen. Det bästa var när man fick vara utomhus och rita, även om jag själv aldrig haft någon direkt talang för det. Jag minns när jag försökte rita en prinsessa, Snövit tror jag det var. Vi var hos någon släkting som vi inte brúkade träffa och min lillasyster var i den åldern då man får beröm oavsett hur det ser ut (fast det var säkert helt okey ritat). Själv fick jag frågan om jag hade ritat en häxa. Kändes inte kul alls och gjorde mig inte direkt sugen på att försöka ta den ”talangen” vidare.
Vid något tillfälle bjöd läraren på hembakad, en fluffig, marängig tårta. Ingenting avancerat, men gott. Någon av flickorna tog för givet att det var hans fru som bakat, men det var det inte. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt att förutsätta att det inte var han själv som hade gjort den. Det fanns liksom inte ens i min tankevärld att tänka i de banorna, trots att inga män brukade baka i min familj eller släkt.
Han hade en son, Fredrik, som gick i en av parallellklasserna. När vi hade musik fick vi byta klassrum med hans klass för det fanns piano i det klassrummet. Barnet hade skrivit namnlappar på sina bänkar och på Fredriks bänk stod det FREDRIK A. En av flickorna var under lång tid övertygad om att han egentligen hette Fredrika, men A:et var ju första bokstavet i efternamnet. Tyvärr tog han senare livet av sig.
Till sommaren blir det 40 år sedan jag gick ut sexan och lämnade Ångelstaskolan, men det händer att jag passerar förbi den ibland. Minnena därifrån har bleknat betydligt, men när man börjar dra lite i en minnestråd så kommer det ofta upp ytterligare minnen. Det är rätt intressant egentligen att det finns så mycket lagrat som man trodde var borta för alltid. Fast en del av minnena hoppas jag ligger väl inlåsta så att de slipper poppa upp igen.
Jag har en matta på väggen i vardagsrummet. Det är en rana som min farmor har vävt åt mig, en ylleväv i en mängd olika, rätt dova, färger. Jag fick den någon gång i början av 1990-talet, eller möjligen slutet av 1980-talet. Farmor var en riktig hejare på handarbete av olika slag – sömnad, knyppling, hålsöm, vävning. Knappar, dragkedjor, muddar som behövde bytas ut eller kläder som behövde lagas blev klara på ett kick. Under en tid arbetade hon som textillärare, men de sista arbetsåren har jag för mig att hon arbetade på ett ålderdomshem. Matlagning och bakning gick också som smort, även de tyngre momenten som att mala potatisen till palten. Hon vevade runt kvarnen som ingenting medan en annan knappt orkade dra runt den alls, en riktig stålfarmor med andra ord.
För någon dag sedan fick jag frågan vad det var för väv egentligen. Det är ju många olika färger som tycks komma lite huller om buller och ränderna är lite olika tjocka. En tanke, som då redan slagits ur hågen, var att det kanske kunde vara kopplat till de olika liturgiska färgerna under kyrkoåret. Jag vet inte om det fanns någon klar tanke bakom ranans komposition eller om den bara blev som den blev ändå. Oavsett vilket så gillar jag tanken på att väva en matta efter kyrkoårets färger. Hur skulle den se ut? Eftersom påsken flyttar sig lite hit och dit mellan åren och andra helger följer efter så varierar färgsammansättningen från år till år. Jag gjorde ett försök utifrån innevarande kyrkoårs dagar, med början första advent 2020 och avslut domssöndagen 2021 och då fick jag nedanstående färgsammansättning.
Jag heter Pernilla och bor utanför Stockholm tillsammans med min man. Jag är civilingenjör inom elkraft och arbetar till vardags inom energibranchen. Fackliga frågor ligger mig också varmt om hjärtat. På fritiden sjunger jag i kör och är aktiv förtroendevald inom Svenska kyrkan, Bro församling.