Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.
Naturen har mycket att bjuda på om man bara är beredd att se och känna med de sinnen man har. Lukter, ljud, ätbara växter, bär och svampar (om än inte högsäsong just nu), vinden mot kinden, knastret när man går, solens värme. Ibland hittar man också rena konstverk som utformats av naturens hand. Det kan vara knotiga grenar, välpolerade stenar eller växter som vuxit på ett lite oväntat sätt. Det sätter fantasin i rörelse. Vad är det för väsen? Är det ett djur eller en fantasifigur? Varifrån kommer den och var bor den?
Barns fantasi är oftast mer oförstörd än den tråkifierade vuxenfantasin. Kanske vet barnet? Kanske kan ni komma fram till någonting tillsammans, er egen lilla hemlighet eller saga. Finns det fler saker runtomkring? Vem tror du bor under stenen där? Är det läskiga eller snälla väsen? Tänk om det är kakmonster eller godistroll eller kanske en rund liten farbror som blir jättearg när någon slänger skräp i naturen, men som ger tur åt den som plockar upp efter sig? Vad tror du?
I dag har vi varit och firat mamma/svärmor/mormor på hennes 75-årsdag. Naturligtvis på behörigt avstånd, så som sig bör i dessa tider, sittande vid varsitt bord i respektive ände av rummet. Det var precis ett halvår sedan vi sågs senast, inlindade i filtar ute på vår veranda, även då i samband med ett födelsedagsfirande. Jag hoppas att det inte ska behöva dröja lika länge till nästa gång. Det lilla födelsedagsfikat var som en mindre middag och smakade mycket gott. Ja, ni kan ju se själva.
Sex sorters ”kakor”
Jag beundrar min mamma för att hon genom alla år både lyckats komma på vilken mat som ska lagas till alla måltider och sedan tillagat det med beröm godkänt, dag ut och dag in. Jag vet ju nu att det är en riktig bragd och skäms över att hon så sällan fått någon riktig uppskattning för det utan mest bara blivit tagen för given. Själv tycker jag att det är bland det jobbigaste som finns att försöka komma på vilken mat jag ska hitta på, mycket jobbigare än att tilllaga den. Jag kommer aldrig att uppnå hennes klass. Att hon dessutom både sytt, stickat och virkat så att det stått härliga till medan jag själv knappt känner till grunderna gör mig lite sorgsen. Varför såg jag inte till att lära mig dessa konster ordentligt? Kunde jag inte ha fått ärva en liten gnutta händighet åtminstone?
Baka brukar jag i alla fall kunna klara av hyfsat bra, om det inte är alltför avancerat. Dagens kladdkakemuffins blev verkligen riktigt lyckade även om vägen blev lite krokig. Äggen skulle visst knäckas i bunken och inte i diskhon. Det stod det ingenting om i receptet så hur skulle jag då kunna veta det? Man lär så länge man lever.
ππ [pippi], del av tavlan Vårbud, målad av Charlotte Owe
I dag är det pi-dagen, mer om det i mitt lilla inlägg från 2019, Pi-dagen.
Pizza och paj i all ära, men i dag tänkte jag istället ägna mig lite åt just π, eller kanske snarare stavelsen pi, för ord är ju kul att leka med.
En förälders mest utpräglade egenskap är förmodligen förmågan att vara πnsam och det är ju inte direkt något πffigt eπtet. Fast det där med πnsamma föräldrar tycks variera rätt mycket med barnens/ungdomarnas ålder. När barnen är små är man i vissa sammanhang lite som en halvgud, någon som ser allt och vet allt även om man inte ens befinner sig i samma rum. Hörsel (och intuition) är uppenbarligen ett underskattat sinne i den åldern. På kvällarna gäller det att vara tillräckligt πgg för att kunna läsa sagan helt rätt, med den grova rösten för den stora björnen och den ππga rösten för den lilla musen, utan att råka somna i sängen före barnen. Fast det kan vara rätt skönt att få somna ibland också, även om man sedan vaknar mitt i natten. Så småningom blir man just πnsam under ett antal år, åtminstone i närheten av jämnåriga kamrater, för att slutligen övergå till att vara rätt okey ändå, någon att finna stöd hos, inte minst när det blåser.
I dag är det en unik dag. Det är nämligen den första gången i år som jag lyckas lägga ut veckans blogginlägg redan på en lördag. Rätt illa egentligen. Utöver det så är det också mazarindagen och då passar det väl bättre än någonsin att köpa hem lite godsaker från vårt närbelägna konditori Mazarin att festa på till eftermiddagsfikat. Det där med att bära saker på rätt köl är dock inte någon av mina medfödda talanger. När jag ändå försökte bära lite mer försiktigt så lyckades jag på något sätt få en sträckning i armen, strax ovanför armvecket. Nu har det i alla fall börjat släppa något så att jag kan sträcka ut armen utan att det gör alltför ont. Hursomhelst, bakverken nedan ser ändå rätt hyfsade ut, men semlorna är det nog värre med eftersom de för en stund hamnade helt på sidan. Fast det är ju insidan, eller kanske smaken i detta fall, som räknas.
Krymplationen har pågått under några år och verkar vara här för att stanna. Ordet finns belagt i svenska språket sedan 2016. Det kommer av krympning eller krympa och inflation. Ett sofistikerat sätt att lura kunderna. Köp mindre (fast det berättar de inte) och betala samma som tidigare, eller rentav något mindre per produkt (men förstås inte per kilo eller liter).
En av de väletablerade julmusttillverkarna, för tillfället mer aktuell med sin påskmust, har sedan några år tillbaka bara 1,4 liter i sina flaskor till skillnad från konkurrenternas 1,5 liter. Priserna däremot ligger på ungefär samma nivåer. Förmodligen blev det för svårt att konkurrera annars och konsumenterna är nog överlag ganska lättlurade.
Hur jämförpriserna skrivs har förresten också betydelse. En billig glass, sett till literpris, är ofta just ”billig” eftersom man mest får luft för pengarna. Vikten är viktig att väga in.
Det som fick mig att vilja skriva om detta är dock svårare att genomskåda och mer ett specialfall som faller utanför ramen för sedvanlig krympflation. Flytande tvål innehåller ju till största delen vatten, även de bättre sorterna. Här kan förpackningarna vara lika stora, men vatteninnehållet kan skilja avsevärt. Jag köpte en refillförpackning med tvål för något år sedan och det var avsevärt blaskigare innehåll än jag hade förväntat mig. För en tid sedan var det dags igen och då blev det riktigt bottennapp. Konsistensen känns ungefär som när jag har spätt ut det sista i flaskan med vatten för att lättare få ur det och det sprutar rätt ut i luften istället för nedåt om man inte trycker försiktigt. Lurendrejeri!
Jag tog ett varv runt huset efter dagen promenad och konstaterade att krokusen tittat upp vid huskanten, i alla fall de gula. De lila brukar vara lite senare av sig. En yrvaken nyckelpiga klättrade på husgrunden och blåsippsbladen börjar komma fram under buskarna.
Våren kom tidigt i år, riktigt tidigt, men än kan köldgraderna komma tillbaka på besök några gånger till. I dag var det hur som helst en riktigt varm och skön vårdag, trots att det bara är februari. 11 plusgrader och strålande sol, sådär så att man riktigt känner hur tussilagon jublar i dikeskanten. Än har jag inte sett någon själv, men det har skådats inom en kilometer härifrån. För två år sedan hade vi 15 minusgrader den sista februari, verkligen svårt att tänka sig en dag som denna.
Veckan som kommer är det sportlov, men det lär nog inte bli någon skidåkning, åtminstone inte här i Bro.
Rubriken är kanske lite missvisande för jag minns egentligen inte så mycket av olika teveprogram och skulle nog kunna klara mig rätt bra utan teve, kanske bättre än med. Däremot har jag en del teveprogramsrelaterade minnen.
Jag minns att jag och min syster var hos vår moster under ett jullov. Det var säkert inte mer än någon eller några få dagar, men det kändes om vi fick vara där hela lovet. Det var spännande, roligt och speciellt, men det enda jag egentligen kommer ihåg från det nu är lite från lägenheten och att vi tittade på jullovsmorgon med Trazan och Banarne. Jag var väl runt åtta år och hade inte ens börjat skriva dagbok, annars hade det varit roligt att kunna gå tillbaka och läsa vad jag skrivit.
Några år senare hade såpoperan Dallas kört igång och vi befann oss på semester i Grekland. På den tiden var det långt kvar tills det skulle finnas teve på i stort sett varenda hotellrum, men det fanns ett gemenskapsrum där det fanns en teve. Jag minns att den satt rätt högt upp. De sände Dallas, men låg några avsnitt före de svenska sändningarna. Det var nog främst de vuxna som var intresserade av att se det. Det var egentligen inte så svårt att förstå eftersom det var på engelska. Det svåra låg i att ögonen hela tiden for efter textremsan, men den visade förstås bara grekisk text.
På 80- och 90-talet tittades det mycket på såpopera. Dallas, Varuhuset, Falcon Crest. Det var någonting nytt som kom och det fanns ju inte så många kanaler att välja mellan. Vi följde ”Stora båten”, som egentligen hette Rederiet. Äldsta dottern hade sitt eget namn på serien. Nuförtiden är det nog mer dokusåpor, men det är ingenting vi brukar följa. Robinsson såg vi under några år, men det var länge sedan nu.
Hulken minns jag också att vi följde. Handlingen kretsade kring en man som förvandlades till ett grönt muskelberg. Jag har för mig att det var när han blev upprörd eller arg. Det var inget konstigt alls att se på det då, men nu skulle det bara kännas fånigt. Filmutvecklingen har gått framåt rätt rejält sedan dess, nästan lite för mycket. I dagens filmer blir allt så verklighetstroget på ett helt annat sätt än när jag var ung. Skräckfilmerna föräldrarna förfärades över då var ju rena barnleken mot de filmer som visas i dag.
En serie vi följde utan att jag begrep det var Seinfeld. Det tog säkert flera månader innan jag förstod att vi, eller snarare maken, såg det med flit så att säga. Jag såg det mer som ett roligt pausprogram som sändes när teven råkade förbli påslagen mellan två program och förstod inte att det var ett medvetet val.
Jag avslutar med Lois & Clark, serien om Stålmannen som vi följde på 90-talet. Jag minns att det skulle sändas på kvällen när värkarna hade satt igång och det snart var dags att föda den förstfödde. Jag hoppades att jag skulle hinna se avsnittet innan det blev dags att åka in. Det gjorde jag, men råge, för vi åkte inte in förrän på natten.
Den mat jag kommer att skriva om denna gång klassas nog inte som den mest lättlagade, men eftersom den levererades direkt till dörren och bara behövde värmas upp enligt instruktionerna så blev det ändå lättare att tillaga än det mesta i matväg.
Alla hjärtans dag är ju lite av ett kommersiellt jippo som vi inte brukar fira så speciellt mycket, men i år trillade jag dit rejält och det känns faktiskt helt okey. Vi brukar väldigt sällan unna oss någonting speciellt, än mindre nu under det senaste årets pandemikarantäntider, så det kändes som ett bra tillfälle. Dels tyckte jag att det lät riktigt gott, dels kändes det bra att sponsra lokala företagare och deras initiativ till överlevnad.
Varmrätten
I paketet ingick en fantastisk trerättersmiddag för två från Bro Bålsta golfrestaurang (jag beställde till för ytterligare en person för att slippa ha dottern dregglande över våra tallrikar medan vi åt) och en blombukett från Floristhörnan.
Vad var det då vi fick avnjuta?
Förrätt: Krämig sparrissoppa med handskalade räkor, löjrom, bröd och vispat citronsmör
Varmrätt: Grillad kalvfilé med ugnsbakade morötter, svamp, örtgratinerad potatiskaka, friterad svartrot och västerbottenbearnaise
Dessert: Mangomazarinkaka med vitchokladgrädde
En väldoftande bukett från Floristhörnan
Under varmrätten hann jag bara nämna att det var synd att det inte skulle bli någonting över till veckan som kommer, då jag kände att jag inte skulle orka äta mer då. Jag känner mig fortfarande stoppmätt fast jag sparade knappt hälften till en annan gång, och då har vi inte ens smakat på efterrätten. Jag undrar om vi får i oss den i kväll eller om vi får lov att spara den med till en annan dag.
I dag dök det upp ett nio år gammalt Facebokminne: Bad dottern om lite inspiration till hur jag skulle sammanfatta dagen här på FB. jag: Vad har jag gjort i dag? dottern: Gått på toa! jag: Kan jag skriva det? dottern: Jaa!
Låter som jag skulle vara magsjuk, men jag vet inte varifrån hon fick det. Det var nog det sista svar jag hade förväntat mig. Fast ibland borde man kanske reflektera över det vanligaste i livet, sådant som inträffar dagligen, inte bara det som skiljer ut den ena dagen från den andra.
Man behöver kanske inte gå till ytterligheterna och dela med sig av sina toalettbesök, men är det inte lite konstigt egentligen hur vi tenderar att glömma bort att dokumentera och lyfta fram det vardagliga, som om vi ville gömma undan det? Vi fotograferar tjusiga matuppläggningar, finporslin, födelsedagsgäster och presenter, men hur är det med vardagen? Det finns ingen bilddokumentation över vad jag äter till frukost trots att jag äter i stort sett detsamma minst 350 dagar om året. Inte heller finns det så mycket som visar någonting av annat som vi gör och lever i dagligen eller från det senaste årets distansarbete, hur livet ser ut 95% av tiden. Egentligen är det väl snarare den biten som skulle kunna vara intressant för eftervärlden. Hur levde man på 2000-talet? Var det alltid fest? Behövde man aldrig jobba, tvätta, och så vidare?
Trots detta verkar vi ha en förmåga att tro att det andra delar med sig av är den heltigenom sanna bilden, medan det bara är vi själva som har en massa stök och oglamour omkring oss. Alla andra tycks hinna med sylta, safta, baka, njuta av tjusiga blomsteruppsättningar och slappna av framför brasan med ett glas vin dagarna i ända medan man själv sliter med att få något som helst gjort eller att lyckas få en skymt av det där köksbordet som visst ska finnas någonstans under alla tidningshögar.
Vi får se det andra väljer att visa, precis som vi själva inte heller visar upp alla våra skavanker och vardagligheter. Gräset är kanske inte alls så mycket grönare på andra sidan ändå.
Den här veckan har livet i princip gått ut på att jobba, jobba, jobba, äta och sova (i den mån jag kunnat) och när det blir mer av någonting så måste ju annat tas bort, medvetet eller omedvetet. Dagboksskrivandet har krävt för mycket koncentration och därav i stort sett uteblivit. Dagens sudoku, som jag brukar lösa i min sudokuapp samlades på hög, men blev sedan lösta under två rätt sömnlösa nätter. Mejlen, den privata, har endast kollats av lite sporadiskt och jag har till stor del undvikit teven eftersom jag har svårt att klara av ljudet, speciellt när jag fått för lite återhämtning. Promenader har jag knappt tid/ork till alls längre, utom på helgerna. Gick varje dag tidigare då det fanns utrymme att prioritera det. Blev ändå två vardagspromenader denna vecka så halvt godkänt ändå. Börjar få till det med maten i alla fall vilket är en lättnad. Dusch och tvätt? Alltså, det finns ju helger, vad ska man ha dem till annars? Hm.
Måndag – Veckans tuffaste dag. Hade en uppgift som behövde göras klart under dagen och inte gick att påbörja tidigare. Tidspressen var inte det jobbigaste och uppgiften var inte särskilt svår. Det svåra låg i att inte helt tappa tråden trots ständiga växlingar mellan nio olika mappar/platser och 15-20 olika dokument. Inte alls min starka sida nu så det kändes lite övermäktigt. Tänkandet fungerade rätt bra, men hjärnan hade svårt att hänga med i växlingarna. Det blev väldigt ansträngande och gick allt långsammare tills det till slut inte gick alls längre.
Under eftermiddagen hade jag två entimmesmöten, ett bra avbrott som inte alls krävde samma koncentration. Jag tog merparten av dessa möten halvliggande i sängen, ett bra beslut. Sedan kunde jag återgå till tidigare uppgift ett tag till innan det återigen blev för svårt att hänga med i svängarna. Tog paus ett par timmar för att vila och äta middag innan jag tog nya tag och körde på i ytterligare tre timmar. Det gick bättre då än tidigare under dagen. Loggade till slut ut strax efter midnatt. Totalt tolv timmars arbete under dagen. Hade inte hjärnan varit så seg så hade jag säkert klarat det på under halva tiden, men klart blev det i alla fall (frånsett en liten detalj som inte gick att komma åt då).
Tisdag – Började med möte redan kl 8. Stressad, sirapströga tankar, tom i huvudet, behövde tänka till ett tag innan jag ens begrep hur jag skulle koppla upp mig till mötet. Gick bättre sedan. Min (o)tur att föra anteckningar (inga stora krav på den som skriver, frånsett från undertecknad förstås, vissa skriver knappt någonting alls). Nytt möte kl 10. Jag kunde ta det mötet lite på halvfart, mest lyssna, men bidrog ändå med en viktig iakttagelse som gjorde att vi kunde minska ner arbetsmängden betydligt och hålla tidplanen för onsdagens möte.
Efter lunch tog jag en promenad i det fina vädret och hade ett inledande (fysiskt!) möte kring inventarieförteckning och digitalisering av densamma. Mindre tröttande än väntat, snarare uppiggande, men tinnitusen tog rejäl fart.
Ytterligare ett möte när jag kom hem igen, men det tog jag från sängen. Avslutade arbetsdagen med att renskriva mina mötesanteckningar och tyckte att det här gick ju riktigt bra. Hittade sedan mitt kladdpapper med ytterligare sidoanteckningar på onsdagen och upptäckte att jag bara tagit med de fyra första raderna därifrån. Fick gå tillbaka och komplettera.
Onsdag – Intensivt möte under halva dagen. Jag hade några kortare inpass, vilket mest kändes roligt, rätt avslappnat för övrigt. Månadsrapportering, väldigt kortfattad, men det fick duga. Jag tyckte att dagen fungerat förvånansvärt fint, men under kvällen började jag få betala för utebliven återhämtning. Tog till mig det och gick upp och la mig tidigt för att jag behövde lugn och ro. Efter nästan tre timmars lugn nedvarvning somnade jag sedan i ungefär vanlig tid. Vaknade igen efter två timmar, hemskt illamående, vågade knappt röra på mig för att inte riskera att spy. Länge sedan jag mådde så intensivt illa. Drack vatten ett par gånger (har alltid en vattenflaska vid min sida), men det gjorde ingen skillnad. Efter ett par timmar dämpades det i alla fall något och jag lyckades somna om. Fick nästan tre värdefulla sömntimmar till.
Torsdag – Förmiddagsmötet blev lyckligtvis avblåst redan under onsdagseftermiddagen så jag kunde tillåta mig att sova tills jag vaknade av mig själv och ta det lite lugnt under förmiddagen. Vaknade med rejäl tinnitus, men illamåendet var betydligt mildare än under natten. Åt frukost och tillbringade sedan arbetsdagen i (gäst)sängen, en förutsättning för att kunna klara dagen. Hjärnan hängde med helt okey, men kroppen behövde vila och protesterade genom ilningar i bröstet, antydan till domningar i händer och fötter, nackstelhet och lite annat smått och gott när jag försökte vara uppe. Jag lät de mer tanke- och simultankapacitetskrävande uppgifterna stå på vänt till nästa vecka och valde lite lättare, laptopvänliga småuppgifter istället. Två möten under eftermiddagen, där jag mest hade en lyssnande roll. Stängde sedan ner tidigt och tog ut en del av den tid jag jobbat in i början av veckan.
Pulsade iväg i snön tillsammans med dottern och köpte hämtmat i centrum. La det i en liten strandkylväska så att det skulle hålla värmen(!) bättre på hemvägen. Det fungerade bra. Kände mig svimfärdig när vi skulle gå tillbaka, men klarade upp det tack vara mina eviga följeslagare (vatten och druvsocker). Maken hade skottat större delen av vår stora grusplan och en gång ända ner till grinden när vi kom hem igen. Klar kontrast mot alla oplogade (gång)vägar dittills.
Fredag – Strax under fyra timmars sömn fick visst räcka, kändes ändå rätt okey. Sover jag så sover jag, sover jag inte så gör jag det inte, typ bara att acceptera läget så som det är. Långmöte igen, två timmar före och drygt tre timmar efter lunch. Avsevärt jobbigare än onsdagens möte. Mycket strul innan alla lyckades ansluta till mötet och sedan svårigheter att förstå varandra. Extra ansträngande på grund av bruten engelska, riktigt svårt att uppfatta vad vissa sa. Jag hade väldigt svårt att orka hänga med, men hade som tur var bara en fråga jag behövde koncentrera mig lite extra på. Mötet kändes mest som att ha en skvalande radio i öronen hela tiden. Tinnitusen blomstrade. Efter mötet ägnade jag en stund åt att läsa en rapport. Intressant att få fördjupa sig i olika ämnen.
Firade arbetsveckans slut med ett varmt bad före middagen, första tvagningen på nästan en hel vecka. Verkligen välbehövligt, och skönt. Som sagt, någonting måste ju bort och när det inte finns kvar fler ”Nice to have”-saker att ta bort så får det tyvärr naggas även på mer basala behov. Undrar hur det ska gå när jag inte längre slipper ifrån 14-15 timmars restid i veckorna. Hemska tanke, men det kanske inte blir förrän efter sommaren. Hur hade jag överlevt utan detta pandemipåtvingade aktivitets- och jobbresestopp (inkl. t/r kontoret)?
Lördag – Somnade som en klubbad säl på fredagskvällen och sov hela natten, sju timmar i sträck. Fantastiskt skönt! Kände för att piffa upp frukosten lite och snodde ihop scones. Gjorde det ofta tidigare, men nästan aldrig nu längre. Kände knappt av något energitapp medan jag fixade till dem. Härligt, ett liv! Darrighetskänslan kom sedan direkt när jag hällde upp tevattnet i muggen, så det var rent bokstavligt (vatten)droppen som fick det att rinna över denna gång. Passande! Bra att det går framåt i alla fall. Verkligen stor skillnad mot i somras, för att inte tala om förra våren. Frukost, tandborstning och kort vila innan det var dags för två timmars digital adeptträff. Började dåligt för min del. Försökte logga in från min dator, men det gick inte. Testa med jobbdatorn, men det gick inte heller. Upptäckte jag inte kom åt nätverket. Försökte med nätverkssladden, men det blev ingen skillnad. Startade om routern, men det ville sig fortfarande inte. Försökte koppla upp mig via mobilen, men kom inte på hur jag skulle göra. Stressen ökade och jag undrade hur jag skulle klara av att orka sitta vid skrivbordet. Gjorde ett nytt försök med datorn och lyckades äntligen, nästan tio minuter sent, koppla upp mig mot mötet. Skönt för de här mötena betyder mycket för mig och jag tror att de gör det även för övriga deltagare för annars hade vi väl inte fortsatt med dem under så många år. Hoppas att vi kan återgå till fysiska möten igen även om det är praktisk att slippa all restid.
Efteråt var det lunchdags. Jag kände mig illamående och proppmätt trots att det var flera timmar sedan jag åt. Fick i mig lite äppelmos med mjölk och hårdbröd. Sedan blev det promenad med familjen ner till Mälaren, långsammare och långsammare, orkade knappt lyfta benen på slutet. Hade med varm choklad och fikabröd (som vi köpte på vägen). Det smakade riktigt gott i kylan! Fick energi nog för att orka hem igen och illamåendet försvann äntligen. Fantastiskt fint vinterväder. Dagen hade kunnat vara vilsammare, men det kändes bra att få fylla på med lite måbrasaker också.
Söndag – Strålande vackert väder även denna dag, verkligen fint helgväder. Stapplade till sist upp ur sängen. Kändes för jobbigt att sitta upp på min plats vid köksbordet och det blev inte bättre av att solen lyste rakt in på mig genom fönstret, kändes som om jag var på väg att smälta ner till en oformlig massa. Flyttade över till kökssoffan istället. Där var det svalare och jag behövde inte hålla mig upprätt medan jag åt upp frukosten. Följde med maken på en promenad till kyrkan. Runt tio minusgrader, men det kändes att solen värmde. Soppa och smörgås till lunch när vi kom tillbaka hem igen. Plockade fram en av gardinerna och upptäckte till min glädje att den redan var slät nog utan att jag behövde stryka den. Satte upp den istället för en av julgardinerna. Bara sju fönster kvar, men julen varar ju än till påska så det är lugnt. Det blev en liten utflykt även denna dag, men inte lika lång som lördagens utflykt. Vi gick bort till Lejondalssjön och satte oss och fikade i vindskyddet mittemot slottet innan vi knallade hemåt igen. Såg två fina dovhjortar på hemvägen. Mäktigt!
Nu är veckan alldeles strax slut och en ny vecka, rentav en ny månad, står för dörren.
Jag heter Pernilla och bor utanför Stockholm tillsammans med min man. Jag är civilingenjör inom elkraft och arbetar till vardags inom energibranchen. Fackliga frågor ligger mig också varmt om hjärtat. På fritiden sjunger jag i kör och är aktiv förtroendevald inom Svenska kyrkan, Bro församling.
