Från lek till allvar

För ett halvår sedan läste jag en text som Kay Pollak skrivit och jag tänkte redan då att det överensstämde en del med mitt eget synsätt. Är det värsta som kan hända verkligen det värsta? Tänk om det är det bästa. Pollak ger ett antal exempel: En skilsmässa, ett missat flyg, ett jobb du inte fick. Efter ett tag visar det sig att det som kändes väldigt tufft inledningsvis i slutänden faktiskt ledde till någonting mycket bättre. Inget ont som inte har något gott med sig. Vill du läsa hans text, som inspirerade mig till veckans inlägg, så finns den på hans Facebooksida, upplagd 21 maj 2020.

Om jag ser till mina egna erfarenheter så hittar jag flera personliga exempel som detta synsätt stämmer in på. Jag tror också att synsättet i sig kan göra det lättare att inte fastna i det negativa och därför snabbare komma fram till de mer positiva konsekvenserna av det som inträffat eller inte inträffat, beroende på vad det nu rör sig om.

För en massa år sedan skulle vi på körresa till Visby. Det visade sig vara väldiga förseningar i tågtrafiken på grund av en olycka. De flesta lyckades hinna med ett tidigare tåg som gick en stund före ordinarie tidtabell (eller snarare en bra stund efter att det skulle ha gått), men jag och tre andra korister hade desto mer oflyt. Långa väntetider, många byten, tåg som plötsligt inte skulle åka vidare utan istället vända, och vägstäckor som var under ombyggnad. Vi tycktes ha allt emot oss och hann fram till färjeläget lagom till att båten la ut. Vinkelivink! Nästa färja skulle gå först kommande förmiddag så det var bara att åka hem igen. Det blev helt klart ett antiklimax när vi såg båten åka ifrån oss, men det var ju faktiskt ingenting vi kunde göra åt den saken. Fast vi fick ligga i våra egna sängar en natt extra och dottern som annars skulle ha varit ensam hemma kom i säng ordentligt så att hon orkade upp inför sin egen spännande resa ner till Göteborg följande morgon. Dagen därpå flöt resan på utan minsta missöde och vi fick ett minnesvärt och trevligt dygn tillsammans med alla andra i kören.

Ett år, då barnen var i förskoleåldern, åkte vi på vinterkräksjukan precis till jul och fick lov att ställa in allt firande. Julbord var inte att tänka på, men mot julaftonens slut lyckades jag i alla fall få i mig en skiva julknäcke med skinka på. Det låter ju heltrist, men jag minns ändå den julen som en bra jul. Vi var helt matta och orkade ingenting, satt mest i soffan och läste sagor och myste med varandra. Hade en liten stillsam julklappsutdelning. Senare under helgdagarna, då vi hunnit tillfriskna, kunde vi i lugn och ro åka runt och träffa några släktingar i taget och utbyta julklappar. Vi fick mer kvalitetstid med var och en av dem än om vi samlats allihop på samma gång och vi slapp stressen med att få allting att klaffa med julbord, tomte, Kalle, och så vidare. Eftersom vi redan köpt in all julmat innan vi fick ställa in alltihop så hade vi också mat som räckte för oss under hela ledigheten. Istället för att blanda all mat vid ett tillfälle kunde vi koncentrera oss på en rätt i taget och vi slapp föräta oss på allting vid ett tillfälle.

Tiden vi lever i nu, och som ser ut att hålla i sig ett bra tag till, med Coronapandemin är ju ingenting som man ens hade kunnat föreställa sig för ett år sedan. Det är ett otäckt virus som härjar. Många har blivit riktigt, riktigt sjuka och det kan ta mycket lång tid att repa sig efteråt. Alldeles för många har avlidit av sviterna. Den biten vill jag verkligen inte förringa och vi har var och en ett ansvar för att i möjligaste mån försöka undvika att bli en källa till ytterligare smittspridning. För egen del ser jag samtidigt denna tid som en räddning. Vi uppmanas att hålla oss hemma. Det är inte ett undantag att jobba hemifrån utan det är någonting som förordas i den mån man har ett sådant arbete där det är möjligt. Jag slipper runt tre timmars restid per dag, slipper en massa tröttande omvärldsintryck, kan lägga upp arbetsdagen lite efter hur jag mår och har ofta möjlighet att vila middag en stund för att orka med dagen, eller rentav ta en del telefonmöten liggande i sängen för att spara på energin. Jag har fått chansen att fortsätta vara aktiv jobbmässigt (på både gott och ont i och för sig), trots att orken varit minimal. Allvarligt talat så vet jag inte hur jag hade överlevt om jag tvingats åka till jobbet åtminstone någon gång i veckan under det senaste halvåret. Jag gillar verkligen att komma till kontoret, så det är inte alls det som tar emot, men jag har fortfarande inte den extra energi som det skulle kräva. Framåt våren tror jag att det äntligen kommer att vara möjligt igen och fram till dess kommer det nog bara anses bra att inte ränna runt för mycket bland folk. Det passar mig utmärkt.

Alldeles i början av pandemin, under påsklovet, var det tänkt att vi skulle ha åkt till Rom. Det blev förstås inte av. Det kändes lite trist och avslaget och jag hoppas att vi så småningom kan resa dit tillsammans som det var planerat, men redan innan resan blev inställd hade jag börjat inse att jag var alldeles för trött och sliten för att orka hänga med på allt. Vi hade nog fått dela upp oss lite och jag hade säkerligen behövt tillbringa en hel del tid i sängen på hotellrummet. Säkert bättre då att avvakta tills vi alla är pigga och friska, när pandemin är över. Jag längtar efter att det ska bli möjligt att resa igen, och då inte bara till Rom utan även till andra platser och personer som vi vill besöka.

Under 2017/18 blev min jobbsituation alltmer ohållbar och jag insåg att jag måste ta mig därifrån. Jag höll ögonen öppna efter passande jobb, men hittade ingenting som kändes intressant. Även om jag kände att jag behövde komma bort så trivdes jag ju med det jag arbetade med (och med mina kollegor) och ville inte behöva byta ner mig. En jobbchans missade jag för att jag såg annonsen så sent och inte hann få ihop en ansökan. Efter ett tag hittade jag i alla fall ett jobb som jag tyckte lät lite intressant. Jag rotade fram mitt gamla CV och uppdaterade det, skrev ansökningsbrev och skickade iväg det. Bara några dagar senare blev jag kallad på intervju. Jag kom dit väl förberedd och det blev en bra intervju. Parallellt med detta söktes alternativa lösningar och samma dag som det blev klart att jag skulle få byta arbetsgrupp internt, eller som jag främst såg det, byta chef, fick jag samtal om att jag inte fått jobbet. De hade valt en intern sökande, men jag fick en tydlig återkoppling på att både rekryteraren och den rekryterande chefen varit mycket nöjda med intervjun och att de faktiskt inte kunnat komma på någonting som jag skulle kunnat förbättra. Det kändes å ena sidan lite ledsamt, men å andra sidan var det också en lättnad. Det fanns en annan, om än tillfällig, lösning så länge och ärligt talat så hade jag verkligen inte heller orkat med ett jobbyte då. Jag var inte riktigt redo ännu och det hade nog blivit mer en flykt från något.

Ett knappt halvår senare, blev jag kontaktad av en rekryterare som hittat mig på LinkedIn (som jag också uppdaterat efter den förutnämnda intervjun). Jobbet det gällde lät nästan för bra, med många av de ingredienser jag tidigare letat efter utan att hitta. För att göra en lång historia kort så skickade jag in en ansökan, var på diverse intervjuer och fick till slut detta jobb. Jag gick verkligen till någonting istället för att gå/fly från någonting och det möjliggjordes till stor del på grund av det tidigare jobbet som jag ju inte fick. Jag var redo med uppdaterat CV, även på LinkedIn, och ansökningsbrev att utgå ifrån. Jag hade fått öva mig på intervjusituationen, fundera kring mina styrkor och svagheter och tänka igenom vad som var viktigt för mig och jag hade hunnit bli själsligt starkare (om än inte tillräckligt återhämtad ännu). Det hade inte kunnat kännas mer rätt. Det påminner mig förresten om mitt allra första jobb, direkt efter gymnasiet. Jag sökte ett jobb nere i Trollhättan, utan att ens veta var det låg. Jag blev kallad på intervju, men när jag var dit så tyckte jag inte att jobbet lät speciellt intressant. Däremot kände jag att jag verkligen ville tillbaka till Trollhättan. Vad skulle jag göra om jag fick jobbet? Nu löste det sig på bästa sätt för jag fick inte det jobbet, däremot erbjöds jag ett annat jobb som jag tackade ja till. Inte illa!

När man tittar tillbaka och inser att livets stora och små katastrofer ofta bidragit även med positiva bitar blir det lättare att ta ytterligare ett steg och aktivt söka efter de positiva aspekterna. Övning ger färdighet och efter ett tag kommer det att ske med automatik. Tänk så mycket mer man kan få ut av livet då än om man fokuserar på det man missar.

När vi köpte vårt hus en sommar för lite drygt nitton år sedan hade vi ingen aning om vilken guldgruva tomten skulle bli vad gäller svamp. Inte så att vi kunnat tjäna vårt levebröd på det direkt utan det har väl snarare blivit någonting att bita i, fast då i en ovanligt positiv bemärkelse. Innan vi tog över huset var vi hit en extra gång för att få höra hur olika saker fungerade och då upptäckte vi att det växte Stolt fjällskivling utmed infarten till huset. Vilken lycka! Dåvarande ägare verkade inte ha noterat det, men de kanske inte gillade svamp? Just Stolt fjällskivling har ju en lite speciell smak, fint nötig, och har kommit att bli min favorit.

Genom åren har vi sedan kunnat plocka och äta avsevärda mängder svamp från den egna tomten. Utöver stoltisarna har åtskilliga Karljohanssvampar och nära släktingar till dessa poppat upp som svampar ur marken. Vissa år blev jag nästan irriterad över att vi så gott som aldrig fick chansen att gå ut i skogen och plocka svamp för svampkorgen blev ju fylld redan tio meter ifrån ytterdörren.

Kantareller har vi bara lyckats hitta på tomten en enda gång, men det är ju ändå mer än vad de flesta kan skryta med. För ett par år sedan upptäckte jag en hel massa svampar som jag trodde var oätlig skräpsvamp (kommer ju upp en del sådan också, inte bara matsvamp), men när jag tittade efter så var det rekordfin smörsopp, helt oangripen. Nu i år är de tillbaka igen och inte heller nu verkar maskarna ha hittat dem. Röksvamp ska jag väl inte heller glömma bort, vilket jag först gjorde. I år har vi också fått göra bekantskap med två nya svampsorter på tomten. Det ena är Kungschampinjon, som vi också hittat en del i slänten direkt utanför vårt staket. Det andra är Läcker riska (Blodriska) som verkligen varit läcker och så gott som maskfri trots att de fått växa till sig rätt mycket innan vi tagit dem. I slutet av sommaren hade vi också stora mängder Ängschampinjoner strax utanför tomten.

Denna vecka har det plockats, rensats och ätits svamp i flera omgångar och en del har även frysts in till senare tillfällen. Med facit i hand så känns det helt okey att inte ha orkat hålla tomten i minutiöst välskött skick även om det finns en hel del att önska kring vår lite väl ovårdade och igenväxta (före detta) grusgång. Som man sår får man skörda, men vi får konstigt nog skörda såväl svamp som smultron (dock inte i november) trots att vi inte sått. Det är verkligen något att förvalta väl och vara tacksam för.

I morse dök det upp en påminnelse i mobilen om ett minne som jag kanske ville komma ihåg. Nja, det är väl egentligen högst tveksamt om jag vill det, eller varför inte förresten. Jag återkommer om vad längre ner i texten. Nu i kväll fick jag plötsligt för mig att jag skulle gå in och titta lite på de stolpar som jag skrev för en dryg månad sedan inför ett framtida blogginlägg. Kanske skulle jag kunna fixa till det den här veckan tänkte jag. Stolpar, av ett helt annat slag, är för övrigt någonting jag diskuterade med min chef i dag. Det lutar åt att det kommer att bli ett av mina ansvarsområden framöver. För att återgå till ämnet så visade det sig att det första ordet jag skrivit i mina noteringar, utöver den rubrik jag tänkt ge inlägget, visade sig vara just precis det som minnet i dag rörde. Då var det nog meningen att jag skulle ta upp det nu. Tyvärr tar det en stund att få till eftersom jag överfalls av en tryckande huvudvärk så fort jag försöker koncentrera mig på vad jag ska skriva, men skam den som ger sig. Tar jag en liten bit i taget så är det ju till slut på plats ändå och efter ett tag brukar det faktiskt gå bättre igen.

Vad var det då för minne, vad var det för ord jag skrivit överst? Jo, Rånet. Tyvärr syftar det inte på ett sånt där rån som man har till eftermiddagsfikat eller på något av de fantastiska rullrån som farmor gjorde, utan kort och gott på det rånförsök jag var med om för i dag precis fem år sedan. Glädjande nog är det någonting som jag så gott som aldrig tänker på längre, men nu är det verkligen hög tid att jag försöker komma till saken, innan dagen tar slut.

Det blev egentligen aldrig något rån utan stannade vid ett rånförsök eftersom jag var dumdristig nog att käbbla emot och när det efter en bra stund började närma sig andra människor gav han till slut upp. Jag skulle tro att han var väldigt orutinerad på området och inte riktigt visste hur han skulle hantera det när han inte lyckades skrämma mig till lydnad. Han hade nog aldrig för avsikt att skada mig, och gjorde det ju inte heller. I dag skulle jag nog inte vara lika stursk, men risken att få uppleva det igen är sannolikt ytterst liten.

Det jag minns tydligast från själva rånförsöket är färgen på knivens skaft för den var så annorlunda mot andra moraknivar jag sett. Efteråt har jag undrat hur han egentligen höll i kniven eftersom skaftet syntes så tydligt. Det får mig också att tro att han var mer angelägen om att visa upp kniven än att använda den. Jag såg ingen annan i närheten, men det var mörkt och jag tar det inte alls för osannolikt att det fanns åskådare i närheten som skulle se hur det gick för honom. Jag minns en rad starka känslor kring denna händelse och de handlar inte alls så mycket om oro eller rädsla som om skuld och skam. Jag oroade mig i och för sig en del för någon slags hämnd, inte i form av personskador utan mer att få alla bildäck uppskurna eller någonting annat i den stilen. Den oron la sig efter ett tag och sedan kände jag främst skam kring hur jag hade beskrivit den unge gärningsmannen. Vad skulle de tro om mig egentligen, hemska människa. Den skammen var så stark att jag inte kunde med att öppna kuvertet med polisanmälan (antar jag) när det kom. Jag la det åt sidan och sedan blev det liggande. Jag har fortfarande inte öppnat det, men jag tror att jag vet ungefär var det ligger. En annan stark känsla var skuld. Jag borde ha sagt någonting som fått den unge mannen, eller snarare pojken, att komma på bättre tankar istället för att fortsätta in på den kriminella banan. Det kändes så onödigt att han skulle förstöra sitt liv med sådana dumheter. Han var värd bättre, det är alla. Åh, vad jag önskade att jag hade haft ett fint trähjärta i fickan, eller kanske en reflexängel, som jag hade kunnat räcka fram och ge honom. Du är älskad, ta hand om dig, förstör inte din framtid! Vem vet vad han fått genomgå, men nu var det för sent. Jag tänkte väldigt mycket kring just detta, att jag liksom försatt världens chans, hans chans, och så var jag lite nyfiken på hur han skulle ha reagerat. Hade han kommit av sig helt, eller vad hade hänt?

Jag tycker att det kan vara lite svårt att definiera skillnaden mellan skuld och skam, det flyter liksom in i varandra, men skam är när man upplever att man är fel och skuld känner man när man tror att man gjort fel. Skam är nog den känsla som är svårast att fly från. Ett sätt att försöka dämpa sin skamkänsla är att skuldbelägga någon annan. Där var jag ett ytterst tacksamt offer, tills jag insåg att det var just det som pågick. Då bröts förtrollningen och han fick det inte att fastna på mig längre. Jag har upplevt en del liknande situationer efter det, men nu när jag genomskådar det i tid och vet hur jag ska hantera det så rinner det av mig som vattnet på en gås.

Man kan känna skuld och skam av en rad anledningar, logiska eller ej, såsom

• att ha sagt saker man ångrar
• att man varit arg på eller elak mot någon, speciellt någon man egentligen älskar
• att inte orka
• att inte ha sagt ifrån tillräckligt tydligt då man utsatts för trakasserier eller fysiska övergrepp (fast den som borde skämmas är angriparen)
• att inte räcka till för alla ”måsten” (här binder många ris åt egen rygg)

Det är viktig att skilja på handling och person. Bara för att man gör någonting dåligt betyder det ju inte att man är en dålig person. Alla gör eller tänker dåliga saker ibland. Det är mänskligt att fela. Ett effektivt sätt att minska känslan av skam är att arbeta med sin definition av måsten. Hur många av våra ”måsten” är egentligen verkliga måsten? En försvinnande liten del skulle jag tro. Vad är egentligen viktigt då, på riktigt? Det vill säga, vilka ”måsten” är måsten? Jag brukar tänka Kommer någon att (riskera att) dö om jag inte gör detta nu på direkten, eller överhuvudtaget? Om ja, så är det definitivt prioriterat. Om nej, så är det kanske inget måste ändå.

Själv har jag insett att jag satt alldeles för höga prestationskrav på både mig själv och andra. Aldrig nöjd, alltid någon skavank. Fast nu jobbar jag åtminstone på det och tycker att jag börjar få in rätt bra snits på att duga som jag är. Jag har också blivit bättre på att släppa kontrollbehovet och tillåta andra att försöka på sitt eget sätt. På jobbet har jag fortfarande svårare för att inte sträva mot det 200% perfekta, men jag tar det åtminstone inte på lika blodigt allvar längre och börjar hitta en del genvägar och strategier som fungerar.

När man tänker efter efteråt så är det egentligen konstigt vad tankarna kan ställa till med, men å andra sidan så kan de ju också vara till enorm hjälp åt andra hållet ifall man bara ger dem chansen.

I natt drömde jag någonting om att jag var ute och reste. Jag skulle förflytta mig mellan punkt A och punkt B och det var rätt stressigt att hinna i tid. Det var personliga möten, samtal, tåg, byggnader, trappor och tunnlar i en salig röra. När jag vaknade kom jag inte ihåg att jag hade drömt, men när jag en stund senare började fundera lite mer kring detta inlägg så kom jag plötsligt ihåg slutet av drömmen och tänkte att det måste jag ta med i inlägget.

Jag skulle ta mig upp från underjorden, hade förmodligen kommit med något tåg. Istället för trappor eller rulltrappor var det som en lång, böljande rutchkana i ljusgulmålad betong jag skulle ta mig uppför. Det var flera hundra meter och bitvis rätt brant. När jag kommit kanske två tredjedelar av vägen upp hände det som inte får hända. Jag tappade min mobiltelefon och den började kana nedåt. Jag kanade efter, men hann inte riktigt ikapp den. När rutchkanan tog slut hade mobilen ganska god fart och for vidare ut på perrongen, rätt emot en golvbrunn, en sådan med galler som långa ränder som brukar finnas i vägar för att fånga upp dagvattnet. Jag hoppades att mobilen skulle glida över, men den kilade istället in sig mellan spjälorna i gallret och dök ner i brunnen. Plopp! Åh nej, vad skulle jag nu göra? Innan problemet hann lösa sig vaknade jag.

Med tanke på hur otursförföljd jag har varit vad gäller mobiltelefoner så hade ovanstående dröm lätt kunnat vara en vanlig dag i mitt liv, men denna gång var det bara en dröm. Vad du än gör, blanda inte in mig när du tänker skaffa mobiltelefon för det är dömt att misslyckas redan från början.

Min första jobbmobil fick jag inför en tjänsteresa i början av 2000-talet. Det första problemet var att det vid beställningen missats att jag även behövde ha ett SIM-kort eftersom jag inte hade någon telefon sedan tidigare. När kortet sedan kom hittade jag på olika associationer till numret för att lättare lära mig det utantill. Maken fick numret, men lyckades aldrig komma fram när han ringde. När sedan den första räkningen kom så stod det ett helt annat nummer där. Det visade sig att det nummer som uppgetts tillsammans med SIM-kortet inte alls stämde. Jag försökte då få byta till det nummer som jag med viss möda lyckats rista in i minnet, men då var det redan upptaget av en annan abonnent. Det var otroligt svårt att avprogrammera mig från det felaktiga numret för att istället lära mig det korrekta.

Jag trivdes rätt bra med min icke-smarta telefon, men en dag då jag klev av tåget så var facket i väskan där den låg öppet och naturligtvis trillade den ur och föll ner i den lilla springan mellan tåget och perrongen. Jag plockade upp den igen när tåget hade passerat, men den var utom räddning. Tyvärr blev jag inte alls lika nöjd med ersättaren som var av en annan modell.

När jag så köpte min första egna mobiltelefon så beställde jag den över nätet. Det visades sig att den inte alls fungerade som den skulle. Jag minns inte vad felet var, men det var väl någonting i stil med att den låste sig eller att skärmen slocknade. Jag fick åka till den fysiska butiken och lämna in den för service. Jag minns att det var jättenoga att uppge ett mobilnummer så att de kunde SMS:a mig när det var klart. Jag hade föredragit att få det med epost istället eftersom jag ju inte hade någon annan mobiltelefon. Det var ju den som behövde service. Hur som helst. Jag tror att jag hade in mobilen tre gången innan de gav upp och insåg att det inte klarade av att fixa. Jag tyckte då att jag borde ha fått en ny, fungerande mobiltelefon som kompensation, men istället fick jag ett tillgodokvitto på inköpsbeloppet som jag kunde använda i butiken. Kanske, kanske hade det gått att använda även i nätbutiken, men jag är långtifrån säker. I den fysiska butiken var telefonerna något dyrare än på nätet och de hade inte kvar modellen med den färg jag hade (svart!) så jag fick istället lov att ta den lite kitchigare i rosa med blomslingor. Den kostade ytterligare några hundralappar extra. Kändes som en riktigt dålig affär och usel service och jag har försökt undvika dem därefter.

Lite senare var det dags att köpa en mobiltelefon åt sonen. Då bojkottade jag tidigare företag och valde det stora, tyska, mediaföretaget istället. Det visade sig rätt snart att någonting var fel. Det fanns inga ringsignaler och telefonen reagerade inte det minsta då man ringde till den. Vi åkte tillbaka och reklamerade, taggade till tänderna för att kämpa för vår rätt. Vi blev mottagna på bästa sätt och fick förklara vad som inte fungerade. De testade att ringa till telefonen och såg genast att någonting var knas. Sedan fick vi en ny, fungerande, telefon på direkten och kunde nöjda åka hem igen.

När jag så småningom skulle slå på stort och skaffa mig en privat smartphone valde jag förstås att köpa den där jag visste att de hade en service som satte kunden i fokus. Tur det för även denna gång råkade jag ut för ett riktigt måndagsexemplar. Telefonen startade om sig själv hela tiden. Ibland var den bara frågan om sekunder mellan omstarterna. Inget problem att byta den, men jag drar mig verkligen för att skaffa en ny telefon nu trots att den jag har börjar bli väldigt åldersdigen och bete sig konstigt. Dessutom tycker jag att formatet är så behändigt på den jag har nu.

När jag under förra året bytte jobb var det dags för en ny jobbmobil. Det blev problem med installationen och jag är fortfarande inte riktigt säker på om allt verkligen blev som det skulle. En sak som jag länge tyckte var lite underligt var att personer som försökt få tag i mig aldrig pratade in något meddelande. Det hände att någon frågade när jag ringde om jag hört meddelandet, men det dök aldrig upp något. Jag tänkte inte så mycket på det förrän nu i våras då det trasslade till sig en hel del för mig för att ett par meddelanden inte nått fram. Då började jag nysta i det och blev skickade lite fram och tillbaka innan det till slut löste sig. Det visade sig att jag hade blivit inlagt i fel typ av grupp, under någon slags växel, så det skickades inte ut några SMS när det kom in meddelande till röstbrevlådan och jag visste inte alls vilket nummer jag skulle ringa för att lyssna av den. Nu verkar det fungera som det ska, men det är ändå aldrig någon som talar in någonting. Jag undrar hur många viktiga meddelanden jag missade tidigare för vid vissa tillfällen då jag hade haft mobilen avslagen hade jag förväntat mig att någon skulle ha hört av sig.

Det finns ytterligare ett par närbesläktade mobilmardrömmar, eller snarare sanndrömmar, som jag skulle kunna ta upp i sammanhanget, men det får räcka med detta.

Runfilosofi

Jag är ju en inbiten dagboksskrivare och det händer rätt ofta att jag går tillbaka och letar upp olika händelser och läser vad jag skrivit. När jag gjorde det för ett tag sedan råkade mina ögon falla på någonting som jag inte tänkt på på länge (skrevs för precis 100 dagböcker sedan), men som jag tycker kan vara lite roligt att berätta om. Jag är lite förvånad över att jag inte lyckades uppmärksamma det tidigare, men två veckor innan jag gifte mig med min runristningsentusiast noterade jag följande i min dagbok: ”Jag skrev Pernilla med runor i morse. När jag skrivit de tre första runorna började jag fundera hur Birgitta [mitt andranamn] skulle se ut. Namnen verkade ju börja så likt. Jag skrev ner namnen under varandra. Det var i stort sett bara n och g som skilde sig åt: [se bilden nedan]. Hade jag inte träffat en runälskare så hade jag väl aldrig upptäckt det.”

Håll med om att likheten mellan namnen är slående. Jag tycker att det är häftigt, lite som att någon visste vad som komma skulle redan när jag fick mina namn.