Från lek till allvar

Denna vecka blir det ett litet bonusinlägg eftersom jag plötsligt fick inspiration till, och möjlighet att, tänka och skriva. I dag är det Den helige Mikaels dag, ärkeängeln Mikael. Hans kamp mot draken är en helt annan sida av änglaskapet än de där söta bokmärkesänglarna man hade som liten. Inget gulligull och inga njutningsfulla leenden utan mer en kamp på liv och död. Jag tror absolut att det finns en okänd dimension som inte riktigt går att ta på, men som man då och då ser spåren av om man är riktigt uppmärksam. Uttryck som ”änglavakt” och ”du är en ängel” är inte bara tomma ord.

Jag har aldrig sett någon vandra omkring med änglavingar, utom i teatersammanhang, och jag tror att det i många fall handlar mer om gärningar än om utseende, att det vi kallar änglar i mångt och mycket är någonting rätt vardagligt som finns omkring och i oss hela tiden. Fast det finns också händelser som är mer oförklarliga, då änglavakten gripit in från ingenstans. Det kan inte minst min svärfar vittna om. Han blev som ung avknuffad när han skulle kliva på spårvagnen, utan att någon fanns där. Strax därefter spårade vagnen ur. Hade han inte blivit avknuffad så hade mycket kunnat se annorlunda ut i dag och min make hade kanske aldrig fått chansen att se dagens ljus.

Kanske bor det en ängel i oss alla. Vi kan hjälpa vår nästa, ibland genom en så enkel sak som att ta oss tid att lyssna aktivt på den andre, men det är också viktigt att vi tar emot den omsorg som andra vill ge oss. För att kunna ge behöver det finnas mottagare, och vi behöver även låta andra få uppleva tillfredsställelsen av att få ge av sig själv till någon annan. Jobba på att våga vara svag, inte bara stark, inte minst för att också få andra att våga sig på denna svåra konst. Välkomna änglarnas gärningar, såväl de mänskliga som de mer immateriella.

Du är inte förmer än andra, men inte heller för mindre. Du är du, med dina fel och brister, men också med dina förtjänster, precis som jag. Vi ska inte sträva efter att bli varandras kopior utan vi ska snarare försöka vara varandras komplement, på samma sätt som en människa inte kan bestå av enbart huvuden eller enbart armar. Vi har olika uppgifter, men alla är lika viktiga för helheten. Änglar eller ej, ta hand om varandra och er själva så gott det går. Tillsammans blir vi starkare.

Det är väl bara att erkänna. Jag är nog lite av en siffer- och statistiknörd, men jag är inte ensam om det intresset i familjen.

Jag har ett register där jag skriver upp titel, datum, veckodag, kategori och någonting om innehållet (om det inte framgår av titeln) för alla mina blogginlägg. Det är dels för jag ska kunna hålla reda på vad jag har skrivit om och inte (börjar ju bli rätt många inlägg nu, detta är mitt 219:e), dels för att kunna föra statistik och göra roliga diagram.

Det märks att veckorna går i en rasande takt nu. Jag hinner nätt och jämt andas innan det är helg känns det som, på gott och ont. Jag vågar knappt tänka på hur det hade varit om jag tvingats åka till kontoret också istället för att bara jobba på distans. Då hade dygnets timmar absolut inte kunnat ge tillräckligt med återhämtningstid. Det gör de förstås inte nu heller, men jag drunknar i alla fall inte.

De mest frekventa kategorierna är Tankar (41%), Lekar och fantasi (16%), Minnen (12%) och Traditioner (10%). Ingen av övriga kategorier kommer över 5%. Som synes i cirkeldiagrammet i början av inlägget så har jag lagt ut drygt hälften av mina inlägg under lördag eller söndag. Det är lite av en stressfaktor att hinna få till det innan veckan är slut, men jag vägrar ändå, än så länge, att bryta trenden med minst ett inlägg i veckan. Vissa perioder finns det tid och ork att få till det redan under någon av vardagarna, men nu när jag inte ens orkar med att skriva dagbok i veckorna för att hjärnan protesterar med huvudvärk om jag fortsätter anstränga den efter arbetsdagens slut så får även blogginläggen vänta. Ofta vet jag inte ens vad jag ska skriva om förrän i sista stund, och har jag idéer tidigare så är de kanske ändå för komplicerade att skriva om i detta läge. Av de senaste tio blogginläggen så har sju lagts ut på söndagar, två på lördagar och ett en torsdag. Fullt så illa har det aldrig sett ut tidigare.

När barnen var små skrev vi upp alla ord de lärde sig fram till tvåårsdagen och det blev ju en hel del, speciell för vår förstfödda som lyckades komma upp i ett ordförråd på makalösa 500 ord. Vi har också skrivit in längd och vikt och gjort kurvor på det. El- och vattenförbrukning är annat som vi försöker hålla koll på efter att vi för några år sedan åkte på en hejdundrande elräkning då det visade sig att en ventil för bergvärmen korkat igen utan att vi upptäckt det och elen försökt ta över all uppvärmning.

Statistik kan vara bra att stödja sig mot, men beroende på hur man vrider den kan man ibland få den att visa helt olika saker och ibland kan den rentav bli riktigt missvisande. Jag minns att någon lärare berättade en gång att man gjort undersökningar av matematikkunskaper kontra individens längd och det visade sig finnas en god korrelation mellan just dessa två. Det som inte framgick var att det snarare var ålder och erfarenhet som vägde in än längden i sig. Eleverna i lågstadiet var ju helt naturligt betydligt kortare i rocken än eleverna på högstadiet och hade inte heller hunnit tillskansa sig samma kunskaper som dem. 

Den statistik jag envisas mest med är dock den över sömnen, och det tänker jag nog fortsätta med ända tills den ligger stadigvarande över sex timmar i snitt, både på vecko- och månadsnivå. Ibland tvivlar jag på att det någonsin kommer att inträffa, men skam den som ger sig. Det går ofta att koppla både toppar och dalar till veckor av extra lugn eller extra stressmoment, likaså i stora drag på månadsbasis. I år såg det ju riktigt lovande ut fram till och med augusti (pga semesterlugnet), men sedan jobbstart på 75% direkt efter semestern har det tyvärr rasat igen. Det får nog bli en del tjänstledighet under hösten för att slippa gå upp i heltid nu i oktober. Det skulle ju vara himla skönt och smidigt att köra all in nu och slippa bromsa hela tiden, men statistiken, huvudvärken, med mera, visar att det nog inte är riktigt läge för det ännu oavsett vad läkaren anser eller vad Försäkringskassan kommer fram till. Det finns gränser även för mig, ibland.

Nej, nu är det nog bäst att jag lägger ut detta innan huvudvärken blir alltför besvärande. Jag vill ju orka skriva ikapp mig lite bättre i dagboken också innan jag kryper till sängs.

Liten blir stor. I dag har vår minsting passerat den magiska gränsen in till vuxenlivet. Tänka sig att tiden kan gå så fort, samtidigt som det har hunnit hända en hel massa under denna tid. Många glada minnen och en del lite tråkigare. Bland det finare är regelbunden tid på tu man hand, dels några dagar varje sommar under de senaste åren, men också på vardagsbasis i samband med tidigare simträningar med bastubad, vid köksbordet eller under någon av alla promenader. Det är någonting som jag verkligen har uppskattat och som jag fortfarande uppskattar.

Hon är en tjej som spelar roll. Som liten, och även långt upp i ungdomsåren, var det teaterlekar vart än vi gick, och så småningom även lite mer organiserade teaterövningar genom kulturskolan. Vilken fantasi och vilken klokskap. Fantasin och humorn ligger fortfarande inom räckhåll, vilket inte minst märks i samband med målandet. Numera blir det sällan teaterlekar, men desto oftare givande samtal kring nya lärdomar, skolarbete och funderingar. Kort och gott en riktig gudagåva.

Grattis på 18 årsdagen!

Den här veckan har bitvis känts riktigt mörk, men jag vet att den varit mörkare och jobbigare för flera andra. Hur kan man visa sin medkänsla och försöka trösta på håll? En blomma kändes inte riktigt som det rätta, men ett ljus hade känts fint. Jag hade önskat att det gick att skicka ljusogram på samma sätt som man kan skicka blommogram, men det verkar inte som den tjänsten finns. Visst hade det gått att skicka ett ljus med posten, men då skulle det inte ha kommit fram förrän flera dagar senare, efter helgen, Dessutom skulle det kanske inte gå ner i brevlådan så det kändes inte som någon smidig lösning.

Själv tände jag två ljus i dag. Först ett för dem som har det extra tungt just nu, de som nyligen mist en närstående, därefter tände jag ett ljus för mig själv. Det känns nästan lite väl egocentrerat att göra så, men jag tror att det är viktigt att också ta hand om sig själv för att kunna orka vara ett stöd för andra. Det finns alltid någon som har det värre, men det betyder inte att vi ska förringa oss själva, för hur ska vi kunna rädda någon annan om vi själva har gått under?

Jag hade ett möte i mitten av veckan som liksom kastade mig tillbaka tre år i tiden. Jag såg klara likheter med det som var då och pågick som värst under ungefär ett år, och jag kände mig så fruktansvärt försvarslös. Jag lyckades inte få fram det viktigaste och kände mig oerhört arg och upprörd för att de inte alls tog till sig det jag sa. Efteråt förstod jag att det, precis som då, inte hade spelat någon som helst roll vad jag lyft upp. Jag hade ändå sågats vid fotknölarna. Vissa personer går inte att övertyga, och just de har en förmåga att få med alla på sin sida. Det läskiga under mötet nu i veckan var hur hela jag blev alldeles skakig. Speciellt benen darrade så häftigt att de liksom studsade omkring där jag satt. Senast det inträffade var annars under den tuffa häxprocesstiden fram till början av 2018. Det var otäckt att känna att det kom tillbaka så starkt, en känsla av skräck och maktlöshet. Verkligen obehagligt. Efter mötet kunde jag inte sluta gråta på två timmar och sedan hade jag mycket lätt till tårar även efter det.

En positiv sak denna vecka är annars att jag inte alls har känt mig så där matt eller yr som jag ofta gjort tidigare. Huvudvärken har också varit ovanligt frånvarande och vardagen har fungerat. Det har varit mycket lättare att klara av att sitta vid skrivbordet istället för att halvligga ner som jag brukar behöva. Sömnen har däremot blivit avsevärt sämre igen, 5½h i snitt att jämföra med strax över 6h som jag nu lyckats masa mig upp i under några veckor. Fast kanske är det just det som hållit mig uppe, hur konstigt det än låter. För lite sömn stressar kroppen till vakenhet. Även om jag nu sluppit yrsel och huvudvärk och inte känt mig lika dåsig och matt så har det nästan varit svårare att jobba än tidigare. Det har varit totalt omöjligt att fokusera och jag har tappat tråden på bråkdelar av en sekund och inte haft en aning om vad jag varit på väg att göra. Då gäller det verkligen att försöka ha struktur om det ska gå att göra någonting vettigt.

I dag tändes det ljus för tre personer som avlidit i vår församling under den senaste tiden. Jag tittade på ljusen innan de ännu hade tänts och då såg det ut som det brann i en av de tre glasljusstakarna. Jag vet inte riktig varifrån ljuset kom, men det var väl en spegling någonstans ifrån. Det var ett starkt sken, som en eld, inneslutet i glaset. Jag tänkte att den här gången är det kanske någon vi känner som har avlidit, men vem skulle det vara? Äh, fåna dig inte! Lite senare flyttades ljusen åt sidan för att ge plats åt ett ljusfat och då försvann ljuseffekten. Ljusen tändes sedan i tur och ordning då namnen på de avlidna lästes upp. Jag visste inte längre vilket av ljusen det var som lyst så, men trodde att det kanske var det första som tändes. Inget bekant namn, inte för andra ljuset heller, men när det tredje ljuset tändes hajade jag till för henne visste vi ju mycket väl vem det var, en beundransvärd och stark kvinna har gått ur tiden.

Tänk så mycket trevligare livet blir om man är tacksam över det man har istället för att avundas vad andra har eller tros ha. Nu är det lite drygt två år sedan jag skrev mitt tidigare inlägg om tacksamhet, så i brist på någon annan skrividé har jag i dag valt att återanvända en gammal idé. Att regelbundet öva sig i att vara tacksam och hitta glädjeämnen oavsett motgångar är någonting som åtminstone jag tycker berikar livet.

Jag känner mig tacksam för …

• att gurkorna kom igång till slut och att de är så otroligt goda
• mina fina auberginplantor
• dagens goda thaisoppa
• att vi har en del färdiglagad mat till veckans distansarbetsluncher
• att jag orkade läsa en del under sommaren
• växthuset
• att vi hann ta in den just torkade tvätten innan regnet kom
• att jag inte har huvudvärk just nu
• min familj – i Bro, Utsund, Västerås och Uppsala
• sommarens trevliga naturpassorienteringsutflykter med fikastund
• mina bloggläsare

… och mycket mycket mer.

Det första inlägget om tacksamhet finns att läsa här: https://pernillabloggen.gamlebo.se/2018/08/09/tacksamhet-90/

Den här veckan har jag känt mig ruskigt energilös (trots att jag förstås försökt inbilla mig annat) och två av dagarna kom jag inte ens ut på min dagliga promenad. En fördel nu är i alla fall att jag har rätt bra koll på hur stora, eller snarare små, energireserverna är så att jag inte kör dem helt i botten. Jag vet när det är fara å färde och har hittat mina överlevnadsstrategier, så pass att jag ofta går in i dem automatiskt innan jag själv hunnit bli medveten om att det behövs. Det blir snarare att jag reagerar på det ändrade beteendet och utifrån det förstår att energin är på upphällningen.

Jag har funderat en hel del på det här med energi och eftersom jag jobbar inom energibranschen så tänker jag att även effekten är väsentlig. Med en hundrawattslampa går det bra att lysa upp ett stort område, medan en liten enwattare knappt kommer att märkas. Hur mycket energi som förbrukas beror däremot på tiden så om enwattaren är igång hundra gånger så länge som hundrawattaren så blir energiförbrukningen ändå densamma för dem båda. Med en lågenergilampa krävs det betydligt lägre effekt för att ge lika mycket ljus som en gammaldags glödlampa och därmed även lägre energi. Energin går också att tänka som bensinen i en bil, den kan räcka lite olika långt beroende på körstil, men oavsett hur energisnålt man kör så tar den ändå slut förr eller senare. Effekten däremot avgörs av motorn. Motorn kan vara slö eller stark och det sätter gränser för exempelvis acceleration och maxhastighet även när tanken är full. Om man ska koka upp vattnet i en full kastrull och sätter spisplattan på ettan kommer effekten sannolikt inte räcka till att få vattnet mer än möjligen ljummet, nästan oavsett tid.

Hur går då detta att koppla till utmattning? Jag tänker att effekten är orken man har i varje stund medan energin är uthålligheten, dvs hur länge man kan ”förbruka” orken. I början var orken helt i botten och det var ofta omöjligt att göra även det mest basala, oavsett hur långsamt det gick. Att t ex duscha var svårt för att orken knappt räckte till för att hålla i duschen. Nu räcker orken lite bättre, men det är fortfarande ett rätt stort projekt att genomföra som kräver att jag lägger in extra vila och tar bort någonting annat, t ex disk eller tvätt, den dagen. Det finns bara en viss mängd bensin i tanken och räcker den till att köra tre mil så går det inte att köra tio, man får göra ett ärende i taget. I vissa fall går det ändå att tillfälligt låna en bensindunk och ta sig en bit till, men det behöver betalas igen, med ränta, och det går inte att låna mer än i undantagsfall. Det gäller att försöka hitta så energieffektiva lösningar som möjligt, ungefär som att byta all belysning hemma till LED-lampor. Om det inte finns tillräckligt med effekt/ork för någonting så går det kanske att hitta andra sätt att göra det på som ändå gör det möjligt.

För egen del tycker jag att det är väldigt lugnande och meditativt att baka bröd eller ännu hellre göra matpajer och en utomstående tycker lätt att då är det väl just det jag borde göra mer av för att liksom ladda upp energin igen. Problemet är att orken fortfarande är för begränsad för att räcka till, i synnerhet som det behöver finnas ork till den vanliga grundtillvaron också. Ett försök alltför tidigt i utmattningen höll på att sluta i ren katastrof och i det läget vill jag inte hamna igen. Nu börjar det ändå närma sig en lösning som åtminstone fungerar ibland och i går lyckades jag, efter fyra veckors semester, faktiskt färdigställa fyra Västerbottenpajer som sannolikt är bland de enklaste pajer man kan tillaga. Det vinnande konceptet går ut på att dela upp arbetet i mindre moment och sprida ut dem i tiden så att orken räcker till varje moment fast den inte alls räcker till helheten. En första uppdelning kan vara att göra pajbotten som ett moment och fyllningen som ett, men det räcker inte.

Projekt Västerbottenpaj a la Pernilla

1. Vid projektstart: Inhandla ingredienser
2. Vid frukost x dagar/veckor senare: Ta fram bunke och pajformar (degen räcker precis till två formar)
3. Före (enkel snabb)lunch: Mät upp margarin och mjöl i bunken
4. Efter lunch: Rör ihop och knåda till en deg (tillsätt eventuellt vatten) – Arbeta ut degen i pajformarna – Ställ in i svalen
5. Riv osten (själv gjorde jag det till slut en natt då jag ändå inte kunde sova)
6. Några dagar senare: Grädda pajbottnarna – Gör fyllningen – Grädda pajen

Ibland kan väldigt små detaljer göra stor skillnad. Att dela upp momenten 2, 3 och 4 sparade en hel del på orken. Det blev också lite lättare att få ihop degen eftersom margarinet hann mjukna lite.

Överlag tänker jag att även om det inte går att hitta aktiviteter som ökar ”energin” (i detta fall syftas nog snarare på effekten, dvs orken), så går det oftast att hitta något litet som gör att energin man har läcker ut lite långsammare. Hur som helst. Min spaning är att effekten (den momentana orken) måste upp först och det går bara med mycket vila och lugn återhämtning, så lite hjärnaktivitet som möjligt, lugn och ro, inga krav alls. När effekten gått upp något kan man försiktigt, försiktigt, börja experimentera med energin (uthålligheten), göra små korta aktiviteter, kanske vattna en blomma och sedan vila, ta en promenad och vila, osv. Genom att testa sina gränser försiktigt istället för att rusa på i full fart och ta helt slut går det att lära känna just sina begränsningar och sakta, sakta röra sig framåt.

Olika aktiviteter kräver olika mycket energi och det kan skilja sig mycket mellan olika personer. Det är inte säkert att ”svåra” uppgifter kräver mer än ”lätta”, ibland är det snarare tvärtom. En till synes ”lätt” uppgift kan vara helt omöjlig att lösa. Det kanske beror på att det är olika delar av hjärnan som är aktiva för olika saker. Vissa skador går också att kompensera för genom att göra det på andra sätt.

Försök att njuta av dagen efter din egen förmåga. Studera fjärilen som satt sig på fönsterblecket, njut av dess skönhet. Känn den ljumna vinden mot ansiktet, var här och nu, var nöjd med dig själv oavsett ”prestation”. Du duger precis som du är!