Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.
I år har det inte blivit många tankningar eftersom det knappt blivit några inte blivit bilresor. Ja, inte andra resor heller för den delen. Vi har mestadels hållit oss inom hemkommunen och då låter vi bilen stå, likaså om vi ska in till stan. Några resor i månaden har det ändå blivit och då främst till Västerås och Uppsala och inför långresan till landstället i onsdags, hela två timmars resväg hemifrån, började soppan ta slut. Jag fick äran att genomföra detta ytterst komplicerade uppdrag.
Jag klev ur bilen, låste upp tanklocket och stirrade sedan på hålet. Hm, vad gör man nu då. Just ja, tankkortet… Men hur stoppar man in det i ett runt hål? Konstigt att jag inte har något minne av det. Aha, visst ja, kortet ska in i automaten och sedan tankar man i hålet. Ibland undrar man vilken planet man kommer ifrån. Tur att det inte var jag som körde och jag fortfarande har en veckas semester kvar att vila upp mig på.
Jag tycker att jag har rätt tur som så sällan gör illa mig, och när jag väl gör det så kan det bli så knasigt att det är svårt att inte le åt det. Nu efter en rejäl vandring i går (2,6 mil i kuperad terräng) känner jag mig förstås rätt stel i kroppen och har lite ömma fötter. Inga skavsår på hälarna, men däremot ömmande blåsor precis i nagelbanden på två av tårna. Jag visste inte ens att det var möjligt. Tur att det går att vara barfota en del nu när vi är hemma igen.
När jag bodde i Trollhättan fick jag för mig att jag skulle cykla ut på långtur en riktigt varm sommardag. När jag var en mil hemifrån fick jag punktering. Ingen fara för jag hade förstås lagningsgrejer med mig. Det visade sig dock snart att slangen spruckit och fullt så välutrustad var jag inte. Det var bara att ställa cykeln och börja traska hemåt. En och en halvlitersflaskan med saft tog snabbt slut i värmen. Jag traskade på, men tog fel väg på ett ställe så att det blev en lång omväg. Sista kilometerna fick jag i alla fall skjuts av en snäll familj som stannade och plockade upp mig. En mils traskande i nya tygskor var inte riktigt vad fötterna gillade. Jag var väldigt öm under hälarna och dagen därpå hade jag stora, hästskoformade blåsor under hälarna. Skavsår på hälarna är ju vanligt, men inte på själva fotsulan. Det fanns inga skor som inte gjorde ont. Jag minns också att jag var så törstig när jag kom hem att jag utan problem drack en liter vatten i ett svep.
När vi bodde i Hässelby skulle vi ta ner ett av plasttaken hemma. Det satt fast med häftade plastlister. Jag rev ner listerna och klev ner från trappstegen där jag stått i bara strumplästen. Det stack till i foten och den vita strumpan färgades röd på hälen. Jag hade trampat rakt på en list och fått in ett centimeterlångt klammer hela vägen in i hälen. Jag fick ta i lite för att få ut det igen. Ytterligare en skada, som blev något mer långvarig var när jag skulle kliva upp på en pall i badrummet. Jag lyckades dra foten mot en skrovlig kant på pallens undersida när jag skulle kliva upp på den. Såret gjorde sedan ont trots att det såg ut att läka ihop. Till slut fick jag riva bort sårskorpan och då visade det sig att den liksom växt ner som en tagg i såret på ett ställe. Efter det läkte det i alla fall ordentligt, men jag var länge känslig för beröring just där och har fortfarande kvar ett två centimeter långt ärr.
Det mest dråpliga jag lyckats med ur skadehänseende (eller heter det misslyckats?) var nog ändå när jag klämde stortån i bänklocket. Fast det var inte fullt så omöjligt som det låter. Det var på mellanstadiet. Vi skulle städa ur våra bänkar inför skolavslutningen. Jag hade vält min bänk på sidan för att lättare kunna borsta ut allt småskräp och stod och höll i bänklocket. Istället för att försiktigt sänka ner locket mot golvet kom jag på den briljanta idén att bara släppa det. Vad jag inte tänkte på var att bänklocket var lite längre än bänken och att jag råkade ha mina fötter i vägen. Pang! Eller, det var väl så det hade låtit om jag inte haft en stortå som dämpat smällen. Det gjorde fruktansvärt ont, tånageln blev vackert blålila och hela tån dunkade. Tack och lov la sig smärtan redan till nästa dag.
Jag besparar er bilder denna gång, delvis för att jag inte har några förutom på de allra färskaste skavsåren på tårna.
När jag gick i gymnasiet, för ganska precis hundra år sedan eller åtminstone dryga trettio, krävdes det ett visst antal veckors praktik för att få ut slutbetyget på fyraårig teknisk linje som jag gick. Praktik krävdes för övrigt även på högskolan (vilket de senare slopade) men då kunde jag tillgodoräkna mig den tid jag hade hunnit jobba innan jag bestämde mig för att utbilda mig vidare.
Genom pappa, som var elektriker, fick jag en praktikplats på Uppsala Energi. När jag var dit på besök ett tag innan jag skulle börja sommarjobba var lokalerna fortfarande rätt tomma och golvet var täckt av kartong med mjölktetratryck, alltså sådan kartong som de gör mjölkkartongerna av. Det var helt nya lokaler och kartongen låg där för att skydda golvet när byggarna och flyttfolket sprang omkring där.
Första sommaren jag jobbade där fick jag ibland följa med ut på elbesiktningar hos olika kunder. Det var en service som erbjöds gratis till nyinflyttade kunder. Det var inte helt ovanligt att hitta livsfarliga installationer i t.ex. badrummen, ”jordade” uttag utan någon nolla framdragen eller fast monterad utrustning med skarvsladdar. Vi åkte också ut till kunder som hade något elproblem. Ett par gånger gjorde vi jordtagsmätningar vid nätstationer, med det kan ha varit sommaren efter också. Det fanns en dator på kontoret där kunderna var listade. Illgrön text mot svart bakgrund, inget konstigt med det, på den tiden.
Jag minns att de hade svårt att sätta mig i arbete på kontoret för att jag blev klar med uppgifterna så snabbt, men nu hade de kommit på någonting som borde kunna hålla mig sysselsatt någon dag eller två i alla fall. De hade skaffat nya arkivskåp där de skulle hänga in ritningarna, ungefär som man stoppar in papper i en pärm. Jag skulle klistra på remsor med hål i överkanten på ritningarna och hänga in dem i skåpet. Sagt och gjort. Någon timme senare var det klart. Då var det egentligen en timme kvar innan jag skulle sluta för dagen, men de kunde inte hitta på någonting nytt i all hast och tyckte att jag hade gjort mig förtjänt av att sluta tidigare. Det resulterade tyvärr i löneavdrag från min dagslön, vilket nog inte var meningen. Ett söligt arbete hade alltså gett mig mer betalt. Året därpå fick jag jobba på planeringsavdelningen. Jag fick bland annat rita in elanslutningarna till ett nytt bostadsområde, Sävja. Någon vecka var det så varmt inne på kontoret att det knappt gick att tänka.
För övrigt minns jag inte att jag haft några sommarjobb, frånsett tidningsutdelning. Jag hade mer jullovsjobb med brevutdelning. När jag gick på högskolan var det i och för sig lite mer åt sommarjobbshållet också även om jag hade en fast anställning och fick bättre betalt än de vanliga feriearbetarna. Då jobbade jag bland annat i Borgvik, Värmland, under flera veckor. Jag la upp ett register över alla olika artiklar som fanns i de olika reservdelsförråden. Det jag minns bäst från Borgvik är annars att vi som jobbade där åt gemensam gröt med russin i på förmiddagen, att vi turades om att bjuda varandra på lunch och att det var ett par riktigt rejäla åsknätter då jag bodde där alldeles ensam i husvagnen. Då behövdes det ingen belysning för det var ljust och smällde precis hela tiden. Det blev också många fina, och ibland rätt djupa, samtal under min tid där. Sedan minns jag förstås också att alla kollegor kom dit och överraskade mig med att bjuda på middag i kvarnen för att fira att jag skulle gifta mig.
Ett annat minnesvärt sommarjobb var när äldsta dottern fick prova på entreprenörskap genom Bästa sommarjobbet. Sett till förtjänsten så var timpenningen tyvärr extremt låg, men det gav ändå många nyttiga erfarenheter. Hennes affärsidé var Fika för alla. Hon bakade och sålde fikabröd utan gluten, mjölk och ägg. Lite svårsålt regniga dagar. Soliga dagar fick gitarren följa med så att hon kunde sitta och spela mellan kunderna.
En annan sommar klagade sonen på att han inte hade någonting att göra. Vi skulle ha hjälpt honom med sommarjobbsansökan, men missade tiden. Vi hade tidigare pratat om en spelidé och jag gav honom uppdraget att försöka programmera det. Helt rätt uppdrag tydligen för plötsligt hade han fullt upp. Det var nästan omöjligt att få honom att ta paus ens för att äta och att behöva följa med familjen ut på en semestertripp var inte populärt. Han var som besatt och löste systematiskt ett problem i taget, nya problem tillkom och många nya lärdomar. Han fortsatte sedan med ytterligare ett par olika spel och när skolan började utvecklade han det vidare som sitt gymnasiearbete.
Angående sommarjobb så är yngsta dottern nu inne på sista veckan av sitt nuvarande sommarjobb, sedan ska hon jobba ytterligare en vecka i slutet av sommaren som teaterkolloledare. Det nuvarande sommarjobbet är mer åt utbildningshållet vilket en del beklagar sig över. Själv verkar hon trivas som fisken i vattnet, men så är hon ju också extremt kunskapstörstande och studiemotiverad. Det handlar om Civil beredskap. De har fått träffa olika samhällsaktörer, har fått gedigen utbildning i HLR och första hjälpen, provat på radiokommunikation, mm. Den här veckan genomför de även olika projekt som de själva fått hitta på för att sprida information om civil beredskap till sina jämnåriga kamrater. Många bra erfarenheter och lärdomar för livet och att skriva in i sitt kommande CV.
Nuförtiden orkar jag allt som oftast inte skriva mer än några rader åt
gången, i bästa fall ett helt stycke, så hur har jag då lyckats klämma fram
detta mastodontinlägg? Jo, jag har klippt och klistrat från sådant jag skrivit
på olika håll tidigare och sedan skrivit på inlägget lite då och då under över
en veckas tid. I början var det något ord i taget, men alldeles nu på slutet lossnade
det faktiskt och flöt på riktigt bra. I vanlig ordning har det varit svårt att
inte flyta ut för mycket. Tro det eller ej, men trots den aldrig sinande svadan
i detta inlägg så har jag faktiskt skurit bort en hel del för att åtminstone
någon ska orka ta sig igenom allting. Här kommer alltså en lång uppdatering
kring nuläget och hur saker liksom utvecklat sig, i den mån de nu gjort det. Jag
skriver också för att jag själv behöver få lite utifrånperspektiv för att få
bättre insikt kring hur (o)normalt det ”normala” egentligen är. Jag är ju
alltid jag, oavsett om jag är frisk eller sjuk, glad eller ledsen, trött eller
pigg. Hur ska jag kunna veta var gränserna går när de för länge sedan har passerats?
Om jag fixade det då kan jag väl göra det nu också, men hur kommer jag då någonsin
innanför gränserna igen? Hur långt är det bra att stå ut och hitta lösningar
för att kunna fortsätta ett steg till och när blir det ett sätt att cementera
en sjuk situation?
Månadssnittsömn per dygn 1/1 2018 – 15/7 2020
Sömnen är en viktig faktor och en rätt bra indikator, så jag börjar med den. Rent statistiskt börjar sömnen se betydligt bättre och stabilare ut nu än tidigare, åtminstone på makronivå (månadssnitt). Förhoppningsvis kommer även juli månads snitt, som nu baserar sig på första halvan av månaden, lyckas masa sig upp över sextimmarsstrecket tack vare semestern på sluttampen. Ett långsiktigt mål är att komma upp i sju timmars månadsdygnssnitt. Jag tror att jag skulle behöva det för att få upp grundenerginivån igen, men just nu känns det mest som en utopi. Ett viktigare och mer realistiskt mål är att stadigvarande få upp veckodygnssnittet över sex timmar och det kommer nog att ta ett par månader till och förutsätter att inga ytterligare käppar sätts i hjulet (vilket tyvärr redan är inplanerat). Det går att utläsa en hel del intressant ifrån veckosnittkurvan, men den biten tänkte jag bespara er. Hur som helst så har den gett mig en del insikter om vad jag behöver eftersträva för att sömnen ska kunna fungera. Övertidsarbete och resor ryms definitivt inte där i dag. När jag visade min veckokurva för en läkare våren 2018 framgick det tydligt att sömnen var som bäst (om än inte alls bra) de veckor som varit förkortade på grund av vårens alla helgdagar. Hans slutsats var ”Så du gillar inte att jobba”, men sanningen var väl att jag gillat det alldeles för mycket och varit för hängiven och lojal alldeles för länge. Han tyckte för övrigt också att fem timmars sömn inte var så illa så det var ingenting att beklaga sig över. Jag undrar hur livet hade sett ut nu om jag istället hade fått adekvat hjälp redan då, men det som inte dödar härdar så det har väl på något sätt ändå inneburit någonting positivt också.
Åter till nutid, för det var visst den tråden jag skulle försöka hålla denna gång. Det känns ju pinsamt skämmigt att inte klara av jobbet nu när jag tycker att jag på så många sätt har hamnat rätt. Jag känner mig uppskattad på ett helt annat sätt än tidigare och har en arbetsplats jag blir glad av att komma till, istället för att få ångestattacker. Fast det där med att åka till jobbet ligger ju inte direkt i tiden detta år. Just nu är det rätt skönt att det är så, men väldigt konstigt att alla andra också är hemma, trots att de är fullt friska. Det är också en stor lättnad att ingen annan verkar se mig som en svikare. De är snarare rätt förstående, och omtänksamma i den mån det alls går att uppfatta nu när kontakterna är så glesa.
Nu är jag hur som helst deltidssjukskriven. För den som inte redan är insatt i turerna kring detta finns det att läsa i det tidigare inlägget, Nuläge.
Efter tre veckors heltidssjukskrivning fick jag fyra jobbinvänjningsveckor på 25%, men oj vad det var svårt att orka med. Jag blev ju yr så fort jag satt upp, även vid frukostbordet eller till middagen. Efter ett tag började i alla fall myrkrypningarna och domningarna avta och bli mer uthärdliga, men sömnen var (och är) fortfarande racklig och även när jag sovit okey, rentav värre då, var jag så trött att jag behövde lägga mig och vila flera timmar under dagarna. Till slut hittade jag i alla fall en fungerande rutin och det kändes att det gick lite framåt med återhämtningen igen. Jag kom aldrig så långt att jag kunde klara av mina två timmar (inklusive pauser) vid skrivbordet, men jag fick åtminstone ihop min tid. Pang bom, upp i 50%, vilket bestämdes i förväg utan extra avstämning. Alla rutiner var bara att kasta i sopkorgen och vila fanns det liksom inte tid till med alla långa ställtider som krävs nuförtiden. Jag är visserligen inte ständigt lika bedövande trött som tidigare, men det är läskigt hur snabbt energin kan sina och hur ofta jag känner mig helt matt, trots att jag blivit väldigt bra på att känna av läget. Det är hela tiden en balansgång.
Sedan två månader tillbaka ska jag alltså jobba 50%, fyra timmar om dagen och bara hemifrån. Hur svårt kan det vara? Jag har fortfarande inte landat i det. Bröstilningarna som precis börjat glesa ut återkom nästan genast och jag vaknade oftast med huvudvärk som sedan gick lite fram och tillbaka, ofta var den så häftig att jag omöjligt kunde somna om igen när jag vaknade mitt i natten (och huvudvärkstabletter biter inte i det läget utan ger mig bara illamående). Efter tre veckor var den huvudvärken en ständig följeslagare, dygnet runt. När jag tog upp det med läkaren efter tre veckors kontinuerlig huvudvärk av olika intensitet fick jag höra att den säkert berodde på värmen vi hade då (fast den kom ju in i bilden först efter huvudvärken) och en annan person skyllde senare på att jag kanske satt konstigt vid skärmen. Det enda det inte alls verkade kunna bero på, ens till viss del, var att jag hade fått gå för fort fram. Själv hade jag i alla fall insett att om jag ska ha någon chans att någonsin komma tillbaka ordentligt igen istället för att raskt gå mot nästa krasch så måste jag lyssna mer på kroppen än på läkaren så den senaste veckan hade jag utnyttjat tidigare inarbetad tid och flexat ner till tre timmar per dag för att orka med, sedan får jag väl ta till arbetstidsförkortningen. Läkaren konstaterade, säkert helt korrekt, att en del symptom berodde på att jag fortfarande har så låg energi och måste vara noga med att hushålla med den och inte överbelasta mig. Frågan är hur hon tänkt sig den ekvationen. Jag fick visserligen tre veckors extra tidsfrist på 50%, men sedan MÅSTE jag upp i 75%. Tack och lov kommer jag att ha semester de första veckorna, men därefter lär det bli riktigt tufft. Semestern kan säkert göra gott, men knappast så gott. Fast jag kanske bara oroar mig helt i onödan? Oro och oro förresten, det är som det är och är mer någonting jag konstaterar och har försökt klura ut en lösning på.
Sista augusti, efter två arbetsveckor på 75% är det finito om företagsläkaren får som hon vill, allt för att slippa få Försäkringskassan (som jag inte haft minsta problem med, handläggaren undrade snarare om jag klarade av att jobba) på halsen då 180 dagar har gått i mitten av september. Det har för övrigt varit drivkraften hela tiden, att ligga gott och väl inom Försäkringskassans (och Socialstyrelsens) ramar och till varje pris gå vidare till nästa steg oavsett hur det sett/ser ut. Jodå, jag är införstådd med att jag inte kommer att vara 100% produktiv när jag går upp i 100% arbetstid och att arbetsgivaren är skyldig att anpassa arbetet, men en förutsättning borde väl i alla fall vara att jag orkar hålla mig upprätt hela arbetsdagen, oavsett hur långsam arbetstakten kommer att vara. I dagsläget skulle jag förresten inte ens orka ta mig till jobbet mer än en eller max två halvdagar i månaden, men det är ju en annan femma åtminstone så länge det fortfarande är på distansarbete. Sedan är tanken att jag ska börja med att vara 1-2 dagar i veckan på kontoret, vilket i dagsläget är helt omöjligt. Jag nämnde för företagshälsan att jag inte ser någon annan lösning än att ta till tjänstledighet i höst om jag ska orka och då blev det förstås jubel för att jag hade hittat en lösning på problemet. Jag kontrade med att jag tyckte att man borde tillåtas vara sjuk när man är sjuk, men det togs visst som om det var Försäkringskassans regler jag avsåg, inte att de själva hade något inflytande över det. Ja, det är väl så det är. Jag är helt enkelt bara extremt uppmärksam på alla fåniga symptom och måste acceptera läget. Fast sedan tänker jag (när jag orkar göra det) att de flesta kanske ändå inte skulle acceptera det. Alla dessa strider, när ska de ta slut egentligen? Tack och lov har jag åtminstone en förstående chef som tycker att hanteringen är som att uppmärksamma att det brinner och sedan springa fram och hälla på bensin i ett försök att släcka elden.
Efter en vecka då jag minskat ner arbetstiden till ca 35-40% började huvudvärken bli intermittent igen. Tyvärr satte myrkrypningarna fart på nytt, och ilningar i händer och fötter gjorde det extra svårt att somna, även när jag tog till sömntabletterna igen. Såå jobbigt, men jag har i alla fall hunnit lyssna på ett och annat sommarprat under de sömnlösa nattimmarna och det finns många intressanta pratare i år. Nu börjar myrkrypningarna lugna ner sig igen, men huvudvärken är ofta rätt störande och tilltar genast vid minsta mentala ansträngning (speciellt textläsning), tinnitusen skriker så mycket den orkar (lite som att ha en ilsken bisvärm inneboende i huvudet, föreställer jag mig) efter minsta utflykt utanför huset och mattheten anfaller titt som tätt. Koncentrationen är ibland helt obefintlig och allting går oerhört långsamt framåt. I går var lösenordet till datorn putsväck ur minnet, men sedan lyckades jag i alla fall ta mig en liten bit framåt med min arbetsuppgift. I dag känns det som jag kommer att kunna ta det vidare ytterligare en bit. All text finns egentligen på plats, men jag har jättesvårt att få till en dokumentstruktur som fungerar. Vissa dagar klarar jag inte av att behålla fokus alls, inte ens för en minut. Det är sällsynt att jag klarar hela dagens arbetspass vid skrivbordet, trots att jag delar upp det. Jag vet inte hur många timmar jag halvsuttit på sängen, uppallad med kuddar, och jobbat. Det är i alla fall åtskilliga, sannolikt mer än halva arbetstiden. De första veckorna satt jag nog aldrig mer än totalt en halvtimme vid skrivbordet. Läkaren verkar tycka att det är det naturligaste i världen och konstaterade vid det senaste återbesöket att det är bra att jag har hittat strategier som fungerar för mig. Själv tycker jag allvarligt talat att det är helt sjukt att det ska behövas i den omfattningen. Hon var noga med att påpeka att jag behövde ta det lugnt under semestern, inte starta upp en massa projekt, osv, utan bara njuta och koppla av. Som om det fanns ork till att ens tänka tanken att göra någonting produktivt. Visst, det hade ju varit lockande att utnyttja tiden hemma till att få lite ordning och reda, men det är ju bara att fetglömma och istället glädjas åt det som eventuellt kan orkas med ändå. Alla planer är lagda på is sedan länge (utom de obligatoriska och efterlängtade mamma-dotter-dagarna förstås) och även korta resor tröttar ut oerhört så vi håller oss nog i huvudsak hemma på tomten.
Det mest utmärkande sedan lång tid tillbaka är nog energibristen (som i sin tur resulterat i de symptom som jag har i dag), som en mobiltelefon med dåligt batteri. Förra sommaren var jag under en tid konstant nere i 5% och då gick det helt enkelt inte att göra någonting innan batteriet laddat upp till maxnivån på 15%. Marginalerna var minimala och energin sögs ur på ett kick. Jag kunde inte ens gå runt kvarteret utan någon form av energilager/powerbank med mig. I början var det en pärs att klara av att duscha utan riskera att trilla ihop i en hög redan på vägen in i badrummet. Det fanns liksom inte den sammanhängande energimängd som krävdes. Nu handlar det mer om att energin ska räcka för totalen och att någonting måste bort istället. Allting måste vägas mot varandra. Inte så mycket tidsmässigt som energimässigt, eller både och förresten för en dusch är fortfarande oftast ett halvdagsprojekt som kräver vila både före och efter. Nu gläds jag åt att jag fått energin tillbaka. I praktiken är jag väl som mest uppe i 30-40% en bra dag, så det behöver fortfarande laddas på kontinuerligt för att inte ta slut direkt. Icke desto mindre är det ändå flera hundra procent mer energi än tidigare, en avsevärd skillnad som säkert bidrar till känslan av att jag innerst inne nog bara är en gnällig kärring som inte låter mig nöja med dagens glassiga tillvaro. Fast någonting säger mig att det kanske inte är fullt så enkelt ändå.
Ibland laddar batteriet ur väldigt snabbt, som när man är i ett område med mycket dålig täckning. Så är det ofta när jag försöker koncentrera mig på en uppgift. Huvudvärk, yrsel och hjärtklappning kommer nästan omedelbart och sedan rinner energin iväg. Fast vissa saker fungerar tack och lov bättre än annat. Läsandet är klart jobbigast, men det beror mycket på sammanhang och typ av text också. En stor fördel är att jag med tiden fått en riktigt god självkännedom, inklusive tillit till mig själv. Jag kan känna av var jag befinner mig, vad olika aktiviteter kommer att kosta mig energimässigt och vilka avvägningar jag behöver göra för att ladda på en stund extra vid behov och undvika att hamna på noll. Jag vet att även roliga saker kostar mycket energi och måste betalas tillbaka med ränta, ofta runt ett dygns plåga i form av skärande huvudvärk och/eller total matthet för varje timmes nöje.
Nog svamlat, men skönt att få skriva ner sina funderingar rakt ut i cyberspace och inte bara bolla dem med sig själv.
Avslutningsvis tänkte jag skriva om KEDS (Karolinska Exhaustion Disorder Scale), ett självskattningstest som Karolinska Institutet har tagit fram och som används inom sjukvården som en hjälp i utredningen av utmattningssyndrom. Jag fick göra testet för snart 2½ år sedan och låg då nätt och jämnt över riskgränsen (fick 20 poäng och gränsen går över 18). Problemet var att man ska utgå ifrån hur det varit under de senaste två veckorna. Jag visste att jag hade diverse symptom, men jag hade ingen koll på hur frekventa de var, inte så konstigt eftersom jag inte alls mindes vad jag gjort ens några minuter tidigare under samma dag. Under de närmaste två veckorna skrev jag ner varenda gång jag märkte av något och listan blev skrämmande lång. Det jag tänkt inträffade någon gång ibland visade sig inträffa flera gånger dagligen. Med lite perspektiv på saken inser jag att symptomlistan hade kunnat bli mycket längre, men vissa saker ser man inte när man är mitt i dem. Med detta underlag som grund fick jag något mer realistiska 30 poäng (i praktiken låg det nog närmare 40) och sedan dess har jag gjort KEDS-testen någon gång då och då på egen hand för att se hur läget är. Det brukar pendla mellan 30 och 33 vilket inledningsvis var grova underskattningar jämfört med verkligheten. Förra hösten blev de fysiska symptomen allt svårare att hantera och jag var till Vårdcentralen för det flera gånger. I november tog jag med mig formuläret själv eftersom läkaren envisades med att jag var deprimerad trots att testerna jag fått göra snarare pekade på att jag inte var det. Då låg jag på 34. Läkaren tittade igenom svaren, hummade och sa att han skulle skanna in det så att det fanns med i min journal, varpå han förnyade recepten på sömntabletter och lugnande trots att jag redan hade kunnat klara mig i flera år på det han skrivit ut sedan tidigare. Ville jag ha mer hjälp fick jag kontakta psyk. Jag var tvungen att fråga om vad han sa, men jag hade visst hört rätt. Jag undvek att störa honom mer och kämpade vidare. Jag behövde tid och lugn snarare än tabletter, och så är det fortfarande. Såhär efteråt fattar jag inte hur jag alls lyckades klara av någonting på jobbet, eller ens ta mig dit (vilket jag i och för sig inte alltid gjorde).
Testa gärna själv. Man tittar på de två senaste veckorna. Får man högt resultat första gången bör man göra om testet igen några dagar senare för att säkerställa att det inte bara var en tillfällig svacka.
Jag fick KEDS 35 när jag testade före helgen. Inte bra alls, och inte konstigt att jag inte lyckades hålla fokus på min just nu enda arbetsuppgift. Fast nu har jag nog sjunkit ner till 33-34 och då känns livet genast lite lättare igen. Ingen hållbar nivå att ligga på, men det är som det är.
Ta hand om dig och lita på dig själv oavsett om någon annan gör det eller ej. Du är det enda exemplaret av just dig och du duger precis som du är!
I dag fick det bli tortillapizza till middag. En av de godare jag gjort hittills. Saftig men inte alltför blöt, som den kan bli ibland på grund av tomaterna, lagom frasig. Kan det möjligen bero på de närodlade tomaterna från Kvarnnibble gård? Vi brukar göra två var åt oss. Använder man den lite mindre modellen av tortillabröd kan man få plats med tre bröd på en plåt.
Ingredienser – mängd efter tycke och smak
Tortillabröd
Tomater – skärs i skivor
Eventuell ytterligare topping – denna gång tärnad rökt skinka
Riven ost
Basilika eller oregano
Täck tortillabröden med de skivade tomaterna. Lägg på eventuell topping. Strö över riven ost och krydda. Grädda i 200 grader i mitten av ugnen, ca 8 minuter.
I söndags gick jag i kyrkan. Det blir inte alls lika ofta som tidigare även om det nu tar mindre på orken med coronanedkortade högmässor (utan mässa) och avsaknad av bullrigt kyrkkaffe efteråt. Jag kände på morgonen att jag egentligen inte hade så mycket ork över att spela med och behövde ju dessutom ha kvar lite energi till att vara social under eftermiddagen och kvällen. Jag valde ändå att traska dit i hettan, trots den energimässiga uppförsbacken och väl medveten om att jag nog inte skulle orka så mycket mer sedan, men jag har ju en veckas semester att vila upp på så det kändes inte så farligt att tillfälligt övertrassera energikontot. Sedan dog mina brusreducerande lurar redan under inledningen av eftermiddagens bilresa vilket sög ytterligare en massa energi, men det hade jag förstås inte tagit med i beräkningen. Jag överlevde hur som helst men är väldigt tacksam över att inte ens behöva försöka jobba denna vecka.
Hur som haver (eller i detta sammanhang heter det kanske Gud som haver?) så ångrade jag verkligen inte mitt val för denna gång fick jag också en hel del energi tillbaka. Söndagens namn/tema var Förlorad och återfunnen. Evangelietexten handlade om Den förlorade sonen. Jag tänker att den liknelsen och den om Den barmhärtige samariern/samariten nog måste vara de mest kända för gemene man, och kvinna. Vi fick också höra om hur Gud liknades vid en mor som tröstar sina barn, inte en gubbe som svävar omkring uppe bland molnen. Vem har förresten påstått att han är man? Varken man eller kvinna skulle jag nog säga, eller både och.
Predikan tog en lite annorlunda vändning som fick igång tankarna och väckte många minnen. Det finns tre personer i berättelsen: Sonen som hittade hem efter att ha varit förlorad, eller borttappad, föräldern som fick sitt älskade barn tillbaka och den avundssjuke brodern. Egentligen är det en ganska svår berättelse att ta till sig tycker jag, speciellt om man ser den ur broderns perspektiv. Samtidigt är det lätt att identifiera sig med de olika rollerna.
Jag minns när jag var liten, runt fyra år, och mina föräldrar plötsligt var försvunna på storköpet (Obs! i Gränby om jag minns rätt) där vi handlade. Vart hade de tagit vägen? Tänk om de hade glömt kvar mig och åkt hem. Jag har bara fragmentariska minnen, men jag vet att jag började med att gå ut till parkeringen för att se om bilen stod kvar och det gjorde den. Sedan var det väl någon vänlig själ som tog med mig till informationsdisken. Jag fick berätta vad jag hette och hur gammal jag var. Fast det där med åldern hade jag inte så bra koll på, men de frågade lite kring det och om jag kanske skulle börja på lekis eller skolan snart. Mina föräldrar kom förstås så fort de hörde utropet för namnet stämde ju även om inte resten gjorde det. ”Pernilla, snart 6 år söker sin mamma”. Nog för att de i informationen tyckt att jag såg väldigt liten ut för att snart fylla 6 år. Det konstigaste var nog ändå att de ropade efter min mamma. Jag var så pappig att jag knappt såg åt mamma (stackars henne, men min lillasyster var ju i gengälld det omvända på den tiden). Kanske hade de frågat om de skulle ropa efter mamma, liksom förutsatt att det var henne jag saknade, men jag har för mig att jag på något sätt skämdes över att be dem ropa efter pappa. Det var som om det betraktades som fel. Nästa gång vi var tillbaka försvann de nästan på direkten igen, dumma föräldrar, men då visste jag ju precis vart jag skulle gå för att de skulle hitta mig igen. Mina föräldrar däremot var helt säkra på att jag gick dit för att det var roligt att få höra sitt namn i högtalarna (och något pinsamt för dem antar jag), men jag kunde väl inte rå för att de sprang bort hela tiden? Det var i alla fall skönt att bli upphittad igen, även om jag nog aldrig blev rädd utan mest var lösningsinriktad. Jag har haft stor nytta av det förhållningssättet många gånger i livet.
Hur är det då att som förälder, om än bara för en stund, förlora det käraste man har? Panikartat förstås. Vi var i Jakobsbergs Centrum och vår förstfödda knallade på vid sidan av oss. Hon var väl strax över året och tog sig inte fram så fort. Plötsligt var hon borta. Hon måste ju finnas i närheten, hade ju varit där strax innan. Hjälp, hade något tagit henne? Tack och lov inte. Det som hade hänt var att jag och maken hade svängt av några meter åt sida för att titta på någonting i bokhandeln där, minns inte vad, medan lillan gladeligen fortsatte rakt fram. Vilken lättnad när vi återfann henne, tultande en bit bort.
Den avunssjuke brodern då? Jo, visst känner jag mig avundssjuk titt som tätt. Jag tror att det är väldigt mänskligt. Varför får han/hon när inte jag får, varför lyssnar ingen på mig medan andra tycks glida fram på en räkmacka? Ser de inte alla brister, som jag själv aldrig skulle släppt fram? Jag tror att det är viktigt att inte bara kväva dessa känslor utan att tänka ett steg längre och arbeta medvetet med känslan (liksom med andra känslor och hur de påverkas av olika tankar), se det som just mänskligt men försöka undvika att fastna i känslan och göra sig till ett offer. Livet är inte rättvist och kommer aldrig att bli det, men vi kan alltid försöka göra vår del så bra som möjligt och försöka se mer till det vi har än det vi inte har.
Kan man förresten förlåta allt och vad är det egentligen att förlåta? Hur är det med Guds förlåtelse? Man kan nog tycka att vissa handlingar är helt oförlåtliga, som att med berått mod ta livet av någon, men jag tror att vi behöver tänka på ett annat sätt även kring detta. Handlingen kan aldrig rättfärdigas genom förlåtelsen och straffet måste tas, men det är aldrig för sent att bli en bättre människa framöver, ett hopp, en omstart och jag tror att det är det förlåtelsen avser.
För att återvända till söndagens högmässa så var det inte bara predikan som väckte tankar och minnen utan även en av psalmerna. Psalm 231 – Oändlig nåd, dock inte texten utan melodin. Vi har nämligen en tecknad film med Teskedsgumman som barnen tittade på när de var små. I en av berättelserna får hon rycka in som kantor i kyrkan. Naturligtvis blir hon liten som en tesked, men jag tror att kyrkråttorna (eller snarare möss) hjälpte henne. Minns inte så noga, mer än att det var just den psalmen som spelades.
Det blev förresten en stunds kyrkkaffe ändå i söndags, fast på stående fot ute i det fina sommarvädret. Det smakade mycket gott!
Nu har jag visst lyckats knåpa ihop ett riktigt långt inlägg. Det blir ju så mycket lättare och roligare att skriva när inspirationen väcks till liv av någonting, men jag har fått ta det i omgångar eftersom jag fortfarande får huvudvärk och yrsel nästan direkt när jag försöker koncentrera mig på någonting mer mentalt ansträngande. Bättre nu under lediga dagar i alla fall då det inte är så mycket annat som konkurrerar om hjärncellerna. Behöver som sagt den här semesterveckan, även om det inte blir en massa semesteraktiviteter utan bara en riktigt lugn hemester på hemmaplan. Inte alls så bara det förresten.
I dag upptäckte jag att tomaterplantorna ute i växthuset har börjat få tomater på sig. Det är bara den allra minsta plantan som ännu inte kommit igång, men den blommar åtminstone. I år har jag lyckats hålla ner lite på plantorna så det är lite luftigare i växthuset – åtta tomatplantor (fyra sorter), fyra gurkplantor (två sorter), två miniaubergineplantor, en chili och en paprika. På verandan har jag tre tomatplantor till, men de ligger lite efter.
Jag minns att min mamma odlade på balkongen när jag var liten. Hon odlade grönsaker på ett bord med kanter på, har för mig att det var rött. Det hade visst varit skötbord tidigare har hon berättat. Min lillasyster försökte odla Zoo-tabletter, men de plantorna togs väl för ogräs när de kom upp och rensades bort. Det hade annars varit lite kul att kunna plocka tablettaskar. Mamma odlade även tomater, i en stor röd hink som det hade varit ketchup i. Jag undrar var hon hade fått tag i den, från något gatukök?
Själv har jag odlat tomater sedan 2002, så nästa år blir det tjugonde säsongen. Då, 2002, hade jag en kollega vars man brukade prova på olika odlingsexperiment eller vad man nu ska kalla det för. Något år hade han odlat en massa olika potatissorter om jag minns rätt. Just detta år odlade han tomater, 28 olika sorter, röda, gröna, gula, randiga, stora och små i en salig blandning. Det blev en hel del dubblettplantor över som gavs bort till intresserade. Jag var lite tveksam, men fick tre stycken. En bifftomat, en normaltomat och en Black sweet cherry. Bifftomaten har jag skrivit om tidigare – fick en enda tomat, men den vägde nästan ett halvkilo. Black sweet cherry har vi haft flera år därefter. Vacker och god! Hur som helst så blev jag visst fast för alltsedan dess har jag odlat tomater om somrarna, de senaste åren även gurka.
Vår minsting, som snart är myndig, föddes på hösten 2002. Sommaren därpå kröp hon runt och av någon anledning försvann alla mogna tomater inom räckhåll när hon hade varit framme. Gott tydligen, ända tills det inte fanns någon mogen kvar och hon valde en omogen grön istället. Bläk, det var visst inte alls lika smaskigt.
Så småningom blev vi med växthus och nu odlas det både där och en del på verandan. Vissa år svämmar det över av tomater, andra år undrar man om det ska ge någon frukt alls. Ibland börjar jag tidigt, ibland sent. I år var det ovanligt lagom tror jag, bara aningen sent, och plantorna har tagit sig bra. Ser fram emot att få skörda så småningom.
I dag, 18 juni, för exakt tio år sedan körde jag i godan ro in på vår tomt efter att ha varit i Älvkarleby på två kabelnätverksdagar som jag anordnat med deltagare från Sverige, Tyskland, Polen. Solen sken och jag minns att jag reagerade på hur konstigt det såg ut redan på uppfarten, som om det hade regnat, nej snöat, eller som om det låg högar med stora romkorn utmed vägen. Vid huset såg det ännu värre ut.
Det låg drivor utmed kanten på vändplanen och delar av gräsmattan var alldeles vit av stora hagel, ca 8 mm i diameter, och då var det ändå 10-15 plusgrader ute och hade gått tre timmar sedan haglet kom ner med dunder och brak. När maken hade kommit hem såg det än värre ut med drivor av hagel i blomkrukorna också. Tur att han rensade ur dem för plantorna hade nog frusit ihjäl om det hade fått ligga kvar. Nu överlevde de som tur var även om de såg väldigt medtagna ut till att börja med.
Det hade varit lite extra dramatiskt för våra två yngsta, då 7 och 12 år gamla. De gick hem tillsammans från sin dagkolloverksamhet, iklädda tunna sommarkläder. Det är en promenad på ungefär 2 km. Först regnade det en massa på dem och sedan kom haglet dundrande. De var isande kalla och genomblöta när de kom hem, och hade nog gärna haft hjälm som skydd mot artilleriet, eller ännu hellre benskydd. Ovädret hade gått fram så hårt att minstingen fått blåmärken på benen av den häftiga hagelskuren. Då var det i alla fall tur att de kunnat ringa hem till storasyster och be henne tappa upp ett varmt bad som de kunde tina upp sig med när de kom hem.
Två dagar senare låg haglet fortfarande kvar i skuggan under buskarna och då var det ändå sol och normal sommarvärme ute. Apropå hagel så minns jag också en episod från när äldsta dottern fortfarande låg i liggvagn, för sisådär 25 år sedan alltså. Vi var ute och gick och hon var övertrött och envisades med att hålla sig vaken. Plötsligt började det hagla, dock av betydligt lättare kaliber än för tio år sedan. Det bröt på något vis förtrollningen och inom ett par sekunder sov hon djupt. Ibland, eller egentligen rätt ofta skulle jag tro, är det just det där lilla som gör susen. Mer, störst och dyrast är sällan det som ger mest lycka. Tänk på det när ni försöker slå knut på er själva för att försöka leva upp till alla helt onödiga och ouppnåeliga krav ni ställer på er själva. Försök ta livet lite mer med en klackspark, för på ett eller annat sätt brukar det lösa sig ändå.
Jag hade kunnat skriva om veckan som gick med digital skolavslutning, eller om hur dotterns fysiska skolavslutning hastigt och ytterst olustigt gick henne om intet, följt av ett sommarlov som abrupt ändrade inriktning, badmöjligheter som försvann och en bil som fick bogseras till verkstan. Jag hade också kunnat skriva om sömnlösa nätter, bedövande mental trötthet med tryckande huvudvärk och en hjärna som plötsligt stänger av sig för att sova, eller varför inte om en pånyttväckt fysisk ork med härligt sköna och raska långpromenader för att ta någonting mer positivt. Jag hade kunnat nämna hur inget sommarjobb ett tu tre vändes till dubbla sommarjobb, om jordgubbarna som växer till sig i trädgården, sommarvärmen som äntligen kommit hit, den stundande midsommaren och många sköna stunder på verandan. Jag hade också kunnat kommentera hur kulturskolans teaterföreställning fick spelas utan publik och istället ses på film i efterskott. Men jag orkar inte formulera ihop någonting sammanhängande så jag avstår och avslutar istället med Monica Zetterlunds bedårande sommarvals som jag helt osökt kom att tänka på.
”Hör min bedårande sommarvals, inte alls något om havets spegel, vita moln och vita segel, inte nån logvals till handklaverets ton.
Den handlar inte om bryggorna, vaggorna, myggorna, inga bränningar som bryts vid reven, ingenting om Calle Schewen som fyller fredligt sin kaffekopp med kron.
Min sommarvals, vad handlar den om? Ingenting alls – den bara finns här!
Vikens stilla krusning, skepparn står på kajen. Sommarnattens tjusning putar i kavajen. Flickan från Vinga, hon heter väl Inga, men är det på kvällen så heter hon Ellen. Dom finns förut, Huldas Karin och dom, så dom sjunger jag ingenting om.
Hör min bedårande sommarvals, ingen jungfru här på Jungfrusundet, ingen dans på Almagrundet, inget om barmar och armar om din hals en sommarvals om ingenting alls.”
För någon vecka sedan damp det ner ett brev i brevlådan. Det innehöll deltagarvinsten för församlingens första tipsrunda i Coronatider. Nu pågår den andra, med separata frågor för barn och vuxna, och jag hoppas att det kan bli fler. Hur som helst så tycker jag att det är trevligt att alla får en liten uppmuntrande hälsning för att de har deltagit, att deltagandet i sig är viktigare än resultatet. Livet behöver inte levas som en tävling. Vi duger som vi är. Jag hade antagit att det nog skulle kunna bli en reflex (har flera fina reflexänglar sedan tidigare), men när jag kände hur knöligt brevet var så gissade jag istället på ett nyckelband. Jag vet ju att det har funnits även sådana tidigare. Det visade sig vara fel gissat medan reflexgissningen var rätt. Det låg verkligen en reflex i kuvertet, i form av ett rött hjärta med texten Värdefull. Jag hade blivit glatt uppmuntrad av det och verkligen inte förväntat mig någonting ytterligare, men det fanns någonting mer i kuvertet utöver reflexen och en liten hälsning. Där låg en frälsarkrans, ett sådant där armband som biskop emeritus Martin Lönnebo tog fram 1996 (fast då med färre än dagens 18 pärlor).
Jag har önskat mig en frälsarkrans i flera års tid och blev förstås riktigt glad över gåvan. Jag ska försöka förvalta den på bästa sätt och lära mig mer om den. Tyvärr är armbandet lite för trångt för att det ska vara bekvämt att ha på handleden kontinuerligt, men det går kanske att töja ut det lite med tiden. Just det är en världslig sak, som så mycket annat. Jag kommer att ha stor nytta av det ändå.
Vilka är då de olika pärlorna? Vi börjar med den guldfärgade pärlan och går sedan medsols enligt bilden ovan. Fritt sammanfattat utifrån lite olika källor.
Gudspärlan (guld) – Armbandets början och slut. Tro, tillit
Frälsarkransen kan användas på olika sätt. Grundtanken är nog som hjälp i bön, för att lättare få med livets och trons alla aspekter, eller att koncentrera sig på det som för stunden känns mest angeläget. Jag tänker att armbandet i sig kan ses som en tyst bön. Där finns ju allt samlat.
Jagpärlan på min frälsarkrans är lite defekt. Jag känner att det är ju precis så det är, men det gör ingenting. Vi är älskade som vi är, med alla våra brister och tillkortakommanden. Vi behöver inte vara perfekta, eller ens försöka låtsas att vi är det. Det är nog till och med bättre att vi är lite defekta och att vi vågar visa det, så att de runtomkring oss också vågar göra det istället för att förtvivlat kämpa med att försöka dölja sina skörheter och brister. Det ligger en skönhet i skörheten. I andra sammanhang räknas det sköra och spröda som någonting riktigt fint och dyrbart, varför inte också hos oss människor?
Jag heter Pernilla och bor utanför Stockholm tillsammans med min man. Jag är civilingenjör inom elkraft och arbetar till vardags inom energibranchen. Fackliga frågor ligger mig också varmt om hjärtat. På fritiden sjunger jag i kör och är aktiv förtroendevald inom Svenska kyrkan, Bro församling.
