Från lek till allvar

Dags för inlägg nummer tvåhundra. Den svenska tvåhundrakronorssedeln med Ingmar Bergman har snart fem år på nacken. Jag tycker att det är ett rätt behändigt belopp eftersom femhundringen oftast behövde växlas och hundralappen inte räckte hela vägen. Fast nuförtiden har jag nästan aldrig några kontanter på mig. För tillfället har jag bara en ynka liten enkrona.

För att skapa lite gemenskap såhär i coronakarantänstider anordnar min arbetsplats learning lunches en dag i veckan och så har vi frågesport med menti på fredagar. Denna vecka utgår dock fredagsquizet till förmån för dagens helgquiz för sedan har vi långhelg. Välbehövligt! Som av en händelse är temat just denna vecka Filmer, serier och annat i den svenskt i rutan. Från Bergman till Bornebusch. Det är populära och lättsamma aktiviteter med relativt hög svårighetsgrad. Drygt hundra av våra femhundra anställda brukar delta och vinnaren belönas med ett presentkort. Olika tema varje gång. Hittills har vi tagit oss igenom Vår, Djur, Sverige/geografi, Svenska traditioner och högtider, Musik, samt Kroppen och knoppen. Undrar vad de hittar på till nästa vecka.

I dag, 5 maj 2020, fyller mångsysslaren Lasse Åberg 80 år. Jag blev uppmärksammad om det i tidningen i morse, och när jag förstod att det var just i dag han fyllde så kändes det givet att skriva några rader kring vilka tankar det väckte. Bara en sådan sak som att jag tog mig för att bläddra igenom morgontidningen är ju nästan värt att fira, liksom följden att få skrivinspiration redan i början av veckan så att jag slipper våndas i slutet av veckan över att jag ännu inte lyckats hitta på någonting.

På något sätt får Lasse mig alltid att tänka på min pappa. Jag vet egentligen inte varför, men jag tycker att det är lite samma stil över dem. Pappa hade väl inte direkt någon konstnärlig ådra, men han gillade att arbeta med händerna och var noga med att det skulle bli bra. Kanske är det det lite styltiga rörelsemönstret, ett slags grovhuggen rufsighet, att liksom se uppklädd ut i arbetsbyxor snarare än i kostym, jordnära. De var ju också årsbarn även om just pappa lämnade oss mitt i livet redan som 78-åring. Han blev liksom aldrig gammal, speciellt inte till sinnet. I jämförelse med de flesta andra verkade det oftast som om datumet i pappas födelseattests var fel på tio år. I likhet med en av Lasses mest kända karaktärer, Stig-Helmer, var pappa också ingenjör. Det är för övrigt även jag själv, men då mer av det teoretiska slaget än det praktiska.

Lasse Åberg har många strängar på sin lyra, även om just lyra nog inte är hans instrument. Grafisk designer, konstnär, filmregissör, manusförfattare, musiker och skådespelare. Komplex och underfundig, lite som en ordkonstnär fast i bild. En mästare på att få oss att skratta igenkännande åt det vardagliga, för det är ju precis det vi får göra när vi följer med honom på alla sällskapsresor. Vardagshumor är en viktig del av livet, för att hitta ljusglimtar i livet även när det är som tyngst.

Lasses alldeles egna mus-eum, Åbergs Museum (som jag för övrigt bor rätt nära) är också ett trevligt ställe för både vuxna och barn. Där står hans älskade Musse Pigg i centrum, i sällskap av annan konst, trädkojor och kafé. Just Musse Pigg har vi nog bara i en och annan Kalle Anka tidning här hemma, och så till julen förstås då jag brukar göra trillingnötter som av barnen fått namnet Musse Pigg eftersom de ser lite ut som honom i formen.

Hur som helst så hoppas jag att Lasse får en riktigt fin födelsedag i dag. Grattis!

Jag orkar inte skriva och har ingen större lust heller, ingen inspiration. Konstigt, för skrivande är ju mitt absolut största intresse. Nu kräver det för mycket koncentration. Tankarna står stilla, hjärnan är trött. Det märks extra tydligt på Wordfeudturneringarna nu under våren som bara har gått sämre och sämre. Efter den här veckan lär jag vara tillbaka på ruta ett där jag började spelandet. Fördelen med det är att jag inte riskerar att bli nedflyttad om jag tar paus mer än en spelomgång. Nackdelen med att hoppa över turneringsomgångar är annars att man inte får öva upp sig tillräckligt, men just nu fungerar det knappt alls att spela, möjligen något enstaka spel men inte en hel turnering med sju taggade motståndare på samma gång.

Skönt i alla fall med en extra dag ledigt den här helgen. I veckorna orkar jag ingenting extra utöver mina två timmars arbete under dagarna, men nu under helgen lyckades jag i alla fall få ork att skriva klart dagboksanteckningarna för veckan, skrev rentutav slut på den dagbok jag haft under det senaste halvåret (ovanligt länge, i sig ett tecken på att inspirationen inte direkt flödat) och ska nu hugga in på dagbok nummer 130, en ljusgrön bok med guldfärgade kaktusar på. Har även kommit mig för att tvätta såväl kläder som mig själv och planterat två nya begoniaskott som jag hoppas ska ta sig lika fint som de två tidigare. Till sommaren hoppas jag att jag ska orka snickra ihop den där blomstertrappan som jag hade i tankarna redan förra våren, så att alla växter kan få komma ut på lite ferie på verandan.

Det är verkligen en annorlunda vår det här, en vår och ett år som nog ingen kommer att glömma (fast själv glömmer eller släpper jag alldeles för mycket nu). En vår då samhället liksom stannade upp, men sjukvården fick desto mer att göra. En vår med fysisk distansering och innovativ socialisering. En vår då vi tvingas tänka om och hitta nya rutiner, nya sätt att hålla kontakt när vi inte ska träffas fysiskt. En vår då gymnasier, högskolor och universitet övergick till distansundervisning och examensfesterna ställdes in. Ett osynligt hot far runt i världen och det gäller att akta sig, om inte för sin egen skull så åtminstone å sina medmänniskors vägnar. Många av oss kommer att drabbas, en del hårt medan andra kanske inte ens märker av det, men det gäller att inte alla blir sjuka samtidigt och att de som redan är försvagade skyddas. Det ansvaret har vi alla.

Jag vet att jag skrivit om det tidigare, men kan inte hitta var så kanske har jag bara noterat det i mina privata anteckningar. Hur som helst, en av mina arbetsuppgifter under hösten och början av detta år handlade om utbränd utrustning och corona, dock inte viruset men det kan ställa till det nog så mycket och är någonting man vill undvika, viss parallell alltså. Det känns nästan lite som ett omen. Även det där med utbrändhet känns ju tyvärr rätt slående, som om uppgiften verkligen var ämnad för just mig. Hur som helst, när alla som hade möjlighet uppmanades att jobba hemifrån så gick jag också hem, men jag fick bara jobba ett par dagar innan företagsläkaren satte stopp för det. Utmattningssyndrom. Under tre veckor skulle jag inte få jobba alls.

Det kändes lite snopet. Varför just nu? Nu när det ändå bara skulle bli distansarbete, inga jobbiga resor till och från jobbet, inget kontorslandskap, ingen surrig lunchrestaurang. Det har varit mycket mer akut flera gånger tidigare och då har det ju bara viftats bort, gång på gång. Det blev till slut jobbigare att försöka få relevant hjälp än att försöka leva med det som var. Jag har blivit en mästare på att parera, stanna upp och hitta nya knep för att få det att fungera, men trots det har det hållit i sig och snarare blivit sämre igen ur åtminstone några aspekter. Det har inte gått att blunda för det, men samtidigt har det blivit en så naturlig del av livet att det blivit svårt att sätta en gräns. Jag klarade hjälpligt av en (1) dag på kontoret, eller åtminstone delar av dagen (huvudvärken brukade dra in vid lunch och sedan tappade jag konceptet lite under eftermiddagen), men efter två dagar var jag så slut att jag behövde stanna hemma i två dagar. Första dagen hemma orkade jag knappt tänka alls och ville egentligen bara få sova hela tiden innan jag så småningom piggnade till framåt sena eftermiddagen, andra dagen var lite mer effektiv. Daglig yrsel och armar och ben pirrade och domnade bort så fort jag rörde mig. Ja, så hade det rullat på vecka efter vecka. Kroppen verkade vilja ha fullständig vila för att läka, men det fick den förstås aldrig. Det kanske var rätt vettigt att stanna upp lite ändå.

Det blev lite konstigt att bara tvärnita sådär för rörelseenergin behövde ju ta vägen någonstans. Jag lyckades ändå avsluta det mest akuta innan jag gick hem så att inte min frånvaro skulle behöva stanna upp allt annat. Sedan kände jag nog mest tomhet och saknad, lite som att luften gick ur. Tankarna var tröga som sirap, orden hoppade ut ur munnen i fel ordning, jag liksom balade taklänges. Första veckan var långtifrån vilsam. Jag förstod inte hur uppvarvad jag var förrän jag börjat finna mig i situationen och komma till ro lite bättre. Jag ville fortfarande så mycket (och orkade så lite, mindre än innan), kände mig avstängd från all gemenskap med kollegorna (och övriga familjen som satt instängda på sina håll hela dagarna), klättrade nästan på väggarna och visste inte riktigt var jag skulle ta vägen under dagarna, var jag skulle finna vila. Jag störde mig på minsta ljud omkring mig, som om sju radiokanaler och fem tevekanaler var igång samtidigt. Jag registrerade allt med fick inte ihop helheten. Nu med mina nya brusreducerande hörlurar kan jag i alla fall klara av att åka bil, som passagerare, utan att genast förgås av trötthet. Hoppas att de ska hjälpa mig i kollektivtrafiken sen också för resvägen till och från jobbet samt ljudmiljön på lunchrestaurangerna är ofta jobbigare än möten mm på kontoret. Flera av kardelerna i mitt livsrep har nötts sönder och en del har skurits av med kniv. Kniven och det som skavt är borta nu, men skadorna har bestått. Nu försöker jag spinna nya trådar för att kunna bli hel och stark igen.

De första dagarna ägnade jag åt att skriva ihop ett brev till mina närmaste kollegor för att förklara läget. Jag kände mig nöjd efteråt, men samtidigt skämdes jag lite över att sätta mig själv i centrum på det viset, lite egotrippat sådär. Måste jag alltid vara så himla präktig, veta bäst och försöka ratta allting själv? Det kändes själviskt att rikta strålkastarljuset mot sig själv på det viset. Fast så verkade inte läsarna reagera som tur var, snarare tvärtom faktiskt. Min förhoppning är i alla fall att det ska kunna öppna upp för andra att våga prata mer öppet i framtiden.

Det tog lite tid att landa, men efter ett tag avtog i alla fall ljudkänsligheten så pass att det gick rätt bra att klara av den lite lugnare innemiljön, men när jag öppnade ytterdörren överöstes jag av ljud utanför och det gjorde mig genast så trött. Jag har ändå lyckats ta mig ut på promenad varje dag och nu dröjer det oftast tills jag har kommit hem igen innan det börjar pirra och sticka i fötter och ben. Dagliga, lugna, promenader och mycket vila och lugn även för övrigt, för att liksom stanna upp och vänta in min själ. Långsamhetens lov. Det verkar vara det enda som hjälper och kan få mig att läka. Nu domnar i alla fall inte armar och ben bort riktigt lika ofta som tidigare och det är skönt. Fast andra fysiska stressreaktioner hänger i sig och jag känner mig snarare tröttare än tidigare. Vissa dagar är helt hopplösa, kan inte ens sitta upp mer än en halvtimme innan yrseln kommer, lite som när man är på väg att svimma, och jag behöver lägga mig ner för att den ska mildras igen.

Nu har jag jobbat 25% under två veckor. Det blev en rivstart med slutgenomläsning och kommentering av en teknisk specifikation vi jobbat med under flera månader. Läsandet gick bra i början, men sedan gick det trögt. Jag fick läsa om och läsa om och ingenting ville riktigt gå in. Jag tog mig ändå igenom det till slut och fick iväg mina kommentarer. Sedan hade vi en lång genomgång för att se vad var och en behövde gå in och justera. Jag deltog alldeles för länge i mötet, men det var svårt att bryta innan det var klart. Kände mig mycket trött på slutet, och efteråt. Dagen efter orkade jag knappt göra någonting annat än att delta i Skypefikat med kollegorna och besvara en enkät, så mina justeringar fick vänta ytterligare en dag. Den dagen var jag så trött och yr att jag gick och la mig igen direkt efter frukosten och låg kvar och vilade fram till lunch innan jag tog tag i arbetsuppgifterna under eftermiddagen. Det visade sig sedan att jag ändå blev klar bland de första, men så hade jag ju inga andra uppgifter som jag måste ta först, och inte så knepiga justeringar att göra heller. Skönt att ha det gjort.

Den här veckan har gått så fort. Jag förstår inte vart den tog vägen. Inte har det blivit mycket gjort heller, knappt någonting alls känns det som, men det känns helt okey ändå. Jag känner mig verkligen utmattad, värre nu än i början. Det gör mig ledsen. Jag vill ju orka en massa saker, men det gör jag inte. Fast jag är glad att jag för en gångs skull insåg läget och inte försökte släta över det utan istället stod på mig. Nu får jag ligga kvar på 25% i ytterligare två veckor innan jag går upp i 50% arbetstid. 25% är ju löjligt lite kan tyckas, men hade jag inte haft förmånen att kunna ta det hemifrån och dela upp tiden över hela dagen, en halvtimme, eller absolut max en timme, i stöten med mycket vila emellan så hade jag inte mäktat med ens det. I fredags kände jag mig yr så fort jag reste på mig så då fick jag fixa dagens jobbpass liggandes på sängen. Jag vill (kunna) jobba mer, men det är för mentalt påfrestande i dagsläget. Jag kan bli så obeskrivligt trött av att bara försöka läsa en halv sidas text att jag behöver vila en stund innan jag kan fortsätta igen och jag får ibland huvudvärk av att försöka fokusera tankarna. Det känns jobbigt att erkänna att läget inte är bättre. Läkaren kommenterade att många kan komma upp i tid snabbare (än plan) nu när arbetet kan göras hemifrån. Själv tänkte jag att ja, jag kan jobba mer än om jag behövt vara på jobbet (för då hade jag stupat direkt), men nej, 50% finns inte på kartan i dagsläget. Jag hoppas att det gör det när det är dags om två veckor. Samtidigt måste jag säga att jag mycket hellre jobbar 25% än är helt sjukskriven, speciellt nu när övriga familjen också sitter hemma under dagarna. Det är också skönt att få tillbaka lite av sin identitet igen, att slippa känna sig borträknad och att tillåtas ha lite jobbkontakter igen.

På ett sätt tycker jag att det är väldigt skönt att hela samhället liksom har stannat upp och att vi varken haft körövningar eller framträdanden. Jag behöver verkligen paus även från det nu, medan andra säkert kan sakna övningarna och den sociala samvaron. Samtidigt är det lite jobbigt att aldrig riktigt få chansen att bara rå om sig själv.

Ytterligare ett år har gått och bloggen lever fortfarande. Den är kanske inte lika strukturerad som tidigare utan tankarna och ämnena hoppar lite hit och dit, men det spritter i den och det kommer fortfarande ut minst ett inlägg i veckan även om det är väldigt trögt vissa veckor. Så här på treårsdagen har jag försökt fundera lite kring det här med tre, men det står nästan helt still i skallen nu. Alla goda ting är tre sägs det, men jag kommer knappt på ett enda exempel, frånsett våra tre älskade barn. Ska kanske tillägga att vi inte har något ytterligare stackars oälskat barn, om nu någon undrar. Tro, hopp och kärlek. En fin trerättersmeny. Nej, det spåret får jag nog lämna innan jag spårar ur helt.

Hur har det senaste året varit då? Kontrastrikt är kanske bästa beskrivningen. Uppåt och nedåt, framåt och bakåt, samtidigt. Fullständigt energilöst och upprepade energikickar. Gas och broms. Läkning tar tid och är ingenting som kan hastas fram eller springas ifrån. Det känns i alla fall tryggt att veta att jag valde rätt då för 1 1/2 år sedan och jag är rätt övertygad om att min nuvarande arbetsgivare gjorde det också även om det kom med en del tråkigheter i bagaget. Nu känner jag mig trygg.

Året som kommer då? Jag hoppas få se resultatet av de projekt som pågår nu. Jag hoppas slippa byta chef igen – har haft fyra olika under den senaste tvåårsperioden, fem om jag lägger till ytterligare en månad. Om ett år hoppas att karantäntiden är över för länge sedan, att jag är helt på banan och utan problem orkar åka till jobbet igen utan att bli övermannad av alla sinnesintryck, samt att det är fritt fram att träffa nära och kära och umgås utan restriktioner.