Från lek till allvar

Om det är någonting jag är expert på så är det att kamma hem vinster. Resten av familjen är förresten rätt kompetenta inom det området de med, men jag tror ändå att jag tar priset… Nuförtiden deltar jag i och för sig inte i så många tävlingar och ibland har jag avstått för att någon annan ska få chansen att vinna någon gång. Jag brukar främst vinna med olika slogans, men tipstävlingar och annat funkar också bra.

Den finaste vinsten hittills är vår tandemcykel. Officiellt var det maken som vann den, men det var på min slogan. Det var en hel del trassel innan vi fick hem cykeln (och rätt mycket vinstskatt blev det också). En kul grej i sammanhanget var att samma dag som vinstbrevet kom så kom även en paketavi. Paketet innehöll lämpligt nog en cykelhjälm (reklamgrej för Lätta). Två VIP-biljetter till Melodifestivalfinalen tillhör också de lite mer speciella vinsterna. Teaterbiljetter och middag för två var också trevligt. Själva teatern var väldigt knepig minns jag, men middagen var fin.

Bokvinster har det blivit många genom åren, främst genom Hundsports årliga litteraturtävlingar. Tyvärr har jag ännu inte läst mer än en bråkdel av dem, men någon gång ska jag väl få tid för det också hoppas jag.

För något år sedan vann jag en stor korg med frukt, kaffe, godis med mera. I dag vann jag ett Dumleägg med olika Fazerprodukter i. Det är det andra stora Dumleägget jag vinner. Godis är förresten någonting som familjen vunnit åtskilliga kilo av. Häftigast var när Karamellkungen vid Hallowen gömt godis på ett par platser i landet och skickade ut ledtrådar under dagen som successivt ringade in platserna. En gömma visade sig vara placerad i Bro där vi bor. Det gällde att hinna fram först, utklädd, knacka på i rätt hus och säga kodordet, Bus eller Karamellkungen? När jag kom hem efter jobbet var barnen helt speedade och stod och hoppade i hallen. De hade hunnit fram först och fått släpa hem en låda full med godis, tio kilo! Det tog bra många timmar innan de lyckats fördela alla bitar systerligt och broderligt mellan sig.

När fotbollshallen invigdes för snart tio år sedan och priser lottades ut bland deltagarna i Fest i byn-loppet så kammade minstingen, då i lågstadieåldern, hem ett årskort på simhallen. Senare har jag vunnit ett par 10-kort till simhallen. Maken vann ett månadskort för lokaltrafiken tidigare och biobiljetter vinns det lite då och då.

Sedan har det förstås blivit en hel del mindre vinster i tipspromenaderna under midsommar och så, och säkert en del lite större som jag inte lyckas komma på just nu.

Nu står novemberkaktusen i full blom, igen.  Jag undrade lite över det när jag såg att den var på gång häromdagen. För mig verkar ju blommor, och då menar jag inte snittblommor, ofta ha en koppling till speciella händelser i livet, som ett meddelande med hopp och tröst. Det har hänt alldeles för ofta för att jag ska kunna bortse ifrån det, men det har jag ju skrivit om tidigare. Även de andra två kaktusarna börjar förresten också komma igång med sin blomning.

Kopplat eller ej, men någonting har i alla fall hänt precis parallellt med detta. Det började med ett lite försiktigt samtal i fredags eftermiddag som jag skulle fundera vidare kring. I måndags kom jag med mitt svar, skriftligt och så avskalat det gick, men redan det tog visst snurr. Mina symptom ansågs klart oroväckande, speciellt som de håller i sig fast jag redan gör så mycket för att försöka stävja dem. I går, tisdag, pratades vi vid igen och nu har jag fått löfte om att detta inte kommer att släppas, oavsett vad jag säger. Får jag inte den hjälp jag behöver första gången så testar vi igen, och igen, tills det blir bra. Vilken ofattbar lättnad!

Jag är så trött på alla som bara konstaterar att så här ska det ju inte behöva vara, men sedan ändå bara skickar mig vidare ut i tomma intet utan att på något sätt vidarebefordra vad de lyckats inse, eller försöka få någon återkoppling. De som inte förstår alls är en annan sak, men de som ser och förstår men inte agerar, fast de har mandat till det, känner jag mig så grymt sviken av. Jag hade verkligen tappat hoppet efter alla turer hit och dit under de senaste tre åren, men nu ska det äntligen bli ändring. Det blir säkert inte lätt ändå. Det kommer att gå åt mycket kraft till detta, men jag har någon som kommer att följa upp hur det går och jag slipper stå ensam med hela lasset. 

Förhoppningsvis blir detta den sista fasen av många innan jag äntligen kan komma på benen ordentligt igen. Kampen är långtifrån slut, men det finns ett klart skinande ljus och jag känner att det kommer att gå vägen. Det kommer att gå bra till slut, nu vågar jag äntligen hoppas på det igen. Jag gråter och gråter, har svårt att sluta, och om jag lyckas så börjar jag strax om igen, men det känns inte tungt utan befriande, som om tårarna bara legat och väntat på att våga komma fram.

I dag tog jag semester för att slippa känna någon press på mig att behöva åstadkomma någonting, att kunna ta dagen som den kom och vila så mycket jag behövde, när jag behövde det. Ett av mina klokare beslut hittills. Förmiddagen och nu i kväll har jag ägnat åt skrivande. Under dagen blev det en lugn promenad, samtal på vårdcentralen och flera timmars vila. Det funkar hyfsat när jag håller mig i stillhet, även om armar och ben känns helt avdomnade och pirrar och sticks hela tiden. Fler och otrevligare besvär när jag rör på mig. Måste verkligen få ett slut.

I morgon bitti ska jag få ett samtal från företagshälsan, sedan får vi se vart det leder. Erfarenheterna därifrån är väl lite si och så, men det finns väl förhoppningsvis några stjärnor också så nu gäller det bara för mig att lyckas hitta dem.

Min skaljacka är snart lika välfylld med praktiska saker som Skalmans skal.

• Kasse – bra när man behöver spontanhandla.
• Reflexer – ett måste under mörkare tider
• Pannlampa – ett ljus i mörkret
• Sittunderlag – för att kunna sätta mig ner vid behov, även på marken, ett smutsigt tåggolv eller en blöt bänk
• Mössa och vantar – för att slippa frysa om kylan slår till
• Kastanj – skön och lugnande att hålla i, och så ska det tydligen föra tur med sig
• Sugrör – att erbjuda sonen om vi glömt ta med mugg åt honom när vi är iväg någonstans tillsammans
• Vattenflaska (inte alltid, men ofta återkommande) – för att kunna ta en slurk vid behov

Penna och papper har jag konstigt nog sällan i någon jackficka, men desto oftare i byxfickan. En Pernilla utan penna är ingen äkta Pernilla.

Vad har du i dina fickor?

I brist på egna tankar delar jag med mig av makens tankar och efterforskningar för dagen. De känns helt enkelt alltför dagsaktuella för att inte sprida vidare.

Vi är nu inne i fastetiden. Den startade med Askonsdagen och pågår i fyrtio dagar, fram till Påskdagen. Alla söndagar bryter fastan och borträknas därför. Nu till det intressanta. Karantän, som under den senaste tiden tyvärr kommit att bli ett allt vanligare ord i nyheter och samtal med anledning av Corona-virusets framfart, har kommit via franskans quarantaine från det italienska uttrycket quarantena, vilket betyder fyrtiodagar(speriod). Hur kommer det sig? Jo, när det kom fartyg från fjärran länder så var de tvungna att vänta i fyrtio dagar innan de tilläts komma in och lägga till i hamnen i Venedig. Detta för att visa att det inte fanns någon smitta ombord och därmed undvika smittspridning. Karantän härstammar alltså från norra Italien, även om regeln som sådan har funnits längre än så, och det är just i norra Italien som man nu satt miljontals människor i karantän för att försöka få bukt med smittspridningen.

Men låt oss avsluta med någonting trevligare. För lite drygt två veckor sedan hade vi förmånen att få vara med och fira barnens stilige kusin på fyrtioårsdagen. Det var en trevlig, och tack och lov rätt lugn, fest som jag hoppas att vi kommer att minnas lång tid framöver.