Från lek till allvar

Då var även denna vecka snart till ända. Livet känns lite som att springa runt i ett ekorrhjul, modell större. Det kommer hela tiden nya saker innan jag hunnit igenom det som redan står på kö för att få min uppmärksamhet.

Veckan inleddes med en massa hostande. Låg vaken flera timmar på nätterna. Körövning var inte att tänka på. Natten till onsdagen fick jag i alla fall äntligen sova igen och sedan minskade hostan successivt under dagen. Tur det för jag började bli lite orolig för att jag inte skulle kunna åka till Västerås och ha det utlovade samtalet med Försäkringskassan. Passade på att plocka upp lite saker från källaren när jag ändå var där. De andra hade inte lyckats hitta sakerna, men jag hittade direkt vad jag sökte. Åkte sedan till kyrkorådets budgetmöte. Skönt att det inte blev alltför utdraget för jag hade en jobbuppgift som behövde färdigställas innan jag kunde komma i säng sedan.

I torsdags klev jag upp tidigt för att hinna till arbetsplatsträff tillsammans med kollegorna. Det var full aktivitet med operativa uppdrag och annat under dagen och gemensam middag på kvällen. Riktigt gott! Frågesporten jag hade satt ihop blev riktigt uppskattad, lite av en snackis. Kom hem framåt halv tolv och fick några timmars sömn innan jag behövde ge mig av igen vid halv sju. Fortsatt arbetsplatsträff som avslutades med en god lunch. Därefter några timmars digitalt standardiseringsmöte. Jag blev helt däckad av trötthet, typisk Zoom fatigue, så jag fick stänga ner kameran efter ett tag för att alls ha chansen att lyckas hålla ögonen öppna under resten av mötet. Skönt att få komma hem sedan. Orkade verkligen inte ta itu med någonting på kvällen.

I går, lördag, fick vi en riktigt fin höstdag. Vi började med körövning inför söndagens stora begivenhet, det vill säga i dag. Tur att jag hann bli tillräckligt frisk och hostfri för att kunna vara med och sjunga denna helg, även maken hann tillfriskna. Det blev ju lite trist att missa båda konserterna förra helgen. Illamåendet har inte hunnit släppa helt ännu, men det är inte alls så farligt som tidigare. Bra att det var kortare stycken denna gång och att vi fick sitta mycket. Det behövdes. Under eftermiddagen satt jag på entrétrappan och tog hand om mina pelargoner. Mycket av dem har blivit uppätet av larver. Tråkigt, men de verkar i alla fall inte vara kvar och smaska längre. Kanske föråt de sig? Jag hade tänkt sätta mig på verandatrappan först, men det gick inte att komma ut den vägen på grund av målarpapper som låg i vägen för att kunna öppna dörren. Kändes lite för omständligt att behöva bära runt alla växter. Skönt att få lite ordning på växterna innan de åker ner i källaren över vintern.

Så kom då söndagen med pompa och ståt. Det blev en riktigt lyckad kyrkoherdemottagning. Roligt att få vara med och sjunga tillsammans med alla duktiga sångare. Det kändes bra. När vi kom hem igen tog jag äntligen itu med en del uppgifter för Anhörigföreningen. Det finns så mycket mer att göra där, men tiden räcker verkligen inte till för det och nu finns det annat som måste få förtur. Borde ha kommit mycket längre med det andra, men har inte riktigt haft den orken och disciplinen.

Jag skulle behöva minst tre dagars helg känner jag. Dag ett för att vila, dag två för att göra någonting jag vill och dag tre för att vila igen och kanske ta en skogspromenad eller någonting annat lugnt. Om jag ska hinna klart med det som behöver bli klart nu till veckan så måste jag nog ta semester en dag, hur jag nu ska få in det. Kanske lättare med två halvdagar? Det är protokoll som ska skrivas, utredningar som ska läsas och kommenteras senast på fredag och myndighetssamtal som ska ringas, samtidigt som dagarna är inbokade med jobb och kvällarna med körövning, kyrkvärdsträff och aktivitet med kyrkorådet. Jag behöver i alla fall inte känna mig sysslolös.

Det blir inte alltid som planerat och detta är verkligen ett praktexempel på en helg som inte alls blev som det var tänkt, tyvärr inte åt det positiva hållet. Det började egentligen redan tidigare under veckan då maken insjuknade och fick ställa in den resa han länge sett fram emot. Naturligtvis en dag för sent för att kunna få några pengar tillbaka ens för hotellkostnaderna. För sjuk för att kunna åka eller delta i någonting ens på hemmaplan på flera dagar, men ändå för frisk för att kunna få något sjukintyg. Bara man inte har någon feber så är man ju frisk, eller?

Själv hade jag avanmält mig till Göra skillnad-konferensen för att kunna vara med och sjunga tillsammans med vår och en annan kör. Det blev ingenting av med det för i fredags kände jag mig väldigt frusen och fick rejält ont i huvudet. Feber förstås, 38,5-38,7 under hela lördagen (i går). I dag, söndag, kom jag i alla fall ner under 38 och känner mig inte alls så frusen längre, däremot har jag hostat så att jag fått kramp i tungan. Mycket obehagligt. Huvudvärken börjar avta, så i morgon är jag nog feberfri igen. Något sjungande blev det inte tal om för varken mig eller maken denna helg.

Dottern var på besök för att gå på Grönan med en kompis och besöka alla läskiga spökhus. Just det gick faktiskt enligt plan, däremot var det inte planerat att hon också skulle bli sjuk, men i dag blev det ändå hennes tur, eller kanske snarare otur.

I fredags kom både kommunens och Försäkringskassans nya assistansutredningar. Trots ett ökat hjälpbehov har Försäkringskassan kommit fram till att tiden för de grundläggande behoven är en timme mindre per vecka än tidigare, så vi får fortsätta att tampas med den totalt oförstående handläggaren på kommunen. Det saknas drygt 2 h för att det ska läggas över till Försäkringskassan istället. Tidigare var det drygt 1 h som saknades. Så nära, men ändå så omöjligt långt ifrån.

I går förmiddags skickade sonen bilder på blodbadet i sin lägenhet. Bältet till toalettstolen hade gått sönder och han hade ramlat och slagit sig. Han var inte helt olik Jesus på korset, med blodet som rann längsmed de nakna armarna. Det blev ambulans till akuten och fyra stygn i huvudet (korsstygn?), sedan kvar ett dygn för observation. Nu är han i alla fall hemkommen igen.

När huvudvärken började avta i dag försökte jag göra lite nytta, som att läsa igenom materialet inför veckans kyrkorådsmöte, men efter ett tag insåg jag att det var någonting som inte stämde. Det var visst innevarande års budget som bifogats kallelsen, inte den budget som ska lyftas upp på mötet. Konstigt att ingen hade lagt märke till det tidigare. Det gick i alla fall snabbt att få ut det korrekta budgetförslaget när det väl blev uppenbarat.

Ja, vilken helg, nu hoppas jag i alla fall att den kommande veckan blir betydligt bättre än denna.

Den här helgen har jag varit ensam hemma, eller det var i alla fall planen. Husmålarna var här i knappt tre timmar i går eftermiddag. Vad de gjorde vete gudarna, men en dryg timme satt de bara i bilen. I dag kom de i två omgångar och har tydligen lyckats måla åtminstone någonting innan skymningen föll. Jag har inte vågat titta efter hur det ser ut, om jag nu ens skulle se det (frånsett att det är alldeles mörkt ute nu).

Jag känner mig ledsen och uppgiven över dessa hantverkare som vi anlitade för att få ordning på fönstren och måla om huset. De frågade en fredag för några veckor sedan om de fick komma under helgen eftersom någon av vardagarna hade regnat bort. Då fick de okey, för vi ville ju inte att arbetet skulle stanna upp. Vädret var fint hela den helgen, men de dök inte upp, däremot gjorde de det helt utan förvarning helgen efter och denna helg. Kommunikationen är minimal och när det kommuniceras så stämmer det ändå inte. Exempel: I morgon börjar vi med fönstren! Det var för två veckor sedan. För att de ska kunna göra det behöver någon vara hemma (vilket vi turats om att vara så gott som varje dag sedan start för drygt en månad sedan), men några fönster har de fortfarande inte tagit itu med, inte så mycket annat heller för den delen.

De kommer och går vardag som helg och är liksom överallt och ingenstans på samma gång. De här sällan här mer än halva dagen, om de nu alls dyker upp. Det enda som verkar mer eller mindre klart i dagsläget är innertaket på verandan. Det tror jag faktiskt att vi skulle kunna ge dem godkänt för.

Den halvmålade gaveln har sett ut så i drygt två veckor. Hemmet ska ju vara en lugn och trygg plats att komma hem till, men nu känns det bara deprimerande och instängt. Jag blir nedstämd bara jag tänker på eländet. Det första de gjorde var förresten att montera en byggställning på entrétrappan, något som den verkligen inte är gjord för. Tack och lov höll trappan i alla fall, men sedan dess har dörren varit väldigt trög att stänga, så pass att handtaget lossnade efter ett tag. Skönt att ställningen, placerad mitt för vårt duschutrymme, är borta nu i alla fall, även om problemet med dörren kvarstår. Det löjliga var att de i stort sett inte använde ställningen medan den stod där.

Är det ens någon idé att låta dem fortsätta? Kommer de någonsin att bli färdiga? Är det en strategi från deras sida att inte göra någonting riktigt klart utan att hela tiden dutta lite här och lite där? Tack och lov har vi åtminstone inte betalt någonting i förskott. Man kunde ju tycka att de borde vara intresserade av att göra klart så att de kan få betalt. Har de över huvud taget någon plan?

Tur att det snart är arbetsvecka igen så att mina omtänksamma kollegor kan få mig på bättre tankar för en stund. På jobbet är det en massa intressant att ta itu med så om jag är på kontoret kan jag för det mesta koppla bort mina privata bekymmer. Det ska verkligen bli skönt när detta är ur världen, om det nu kommer så långt någon gång.