När jag var liten, under lågstadiet och kanske en bit upp i mellanstadiet, brukade jag gå och simma på Centralbadet i Uppsala tillsammans med min pappa. Kanske gjorde vi det främst under vintern, kanske året om. Jag minns att jag tyckte att det var roligt att väga mig på en sån där våg där man fick dra vikter fram och tillbaka tills det väger jämnt, precis en sådan våg som nu står ute på landet. Det var också en så härlig känsla att komma ut i den bitande vinterkölden efter att ha tvättat sig ren och bastat. Det var som en mjuk, värmande hinna runt hela kroppen.
I högstadiet och i början av gymnasiet gick jag och simtränade med Upsala simsällskap och när jag fått mitt första jobb, nere i Trollhättan, brukade jag simma en dag i veckan innan jag gick till jobbet. Efter morgonsimningen brukade jag unna mig en halv kexchokladkaka. Då stod jag mig lagom till lunch, annars blev det lite för långt ifrån den tidiga frukosten.
När jag flyttade upp till Stockholm sedan så blev det inte så mycket simmat, åtminstone inte regelbundet, men ett tu tre så började äldsta dottern simträna och senare blev jag simtränare och lärde de mindre barnen att simma, ett tag med dottern som hjälptränare. Det var så roligt när barnen kom på hur de skulle göra, när de plötsligt lyckades ta sig framåt. Och när de blev så säkra att de vågade vara med och tävla. Oj, vad de växte efteråt. Nackdelen var väl att jag inte fick simma så mycket själv, men när vi flyttat upp i stora bassängen så blev det i alla fall några sträckor simmade varje vecka. När jag efter flera år slutade som tränare simmade jag under en tid två mornar i veckan. Det var nog det och promenerandet som höll mig uppe när resten av livet skakades om, men det höll inte hur länge som helst.
I dag har jag varit till badhuset och simmat. Det blev visserligen bara 500 meter och var avklarat inom en kvart, men det var också planen att inte köra på mer än så. Oj vad det kändes bra att få hoppa ner i bassängen igen, men det kändes i armarna att det var länge sedan sist. Under förra julledigheten var jag iväg och simmade hela tre gånger, men sedan dess har det på sin höjd blivit en eller kanske två gånger ända fram till nu. Jag har undrat om jag någonsin skulle lyckas komma igång med simningen igen, men nu finns det äntligen lite hopp igen. Sedan jag under hösten fick chansen sova mer ordentligt på helgerna så har jag ju äntligen fått lite ork till annat än att bara vila i hemmets lugna vrå, även om den orken sällan infunnit sig förrän badhuset redan varit stängt, eller på väg att stänga.
Först var jag så obeskrivligt trött under våren och under sommaren hade jag så lite energi kvar att jag under flera veckor knappt klarade av att röra mig alls. Satt bara stilla och läste, eller skrev. Hösten har fortsatt lite i samma tecken och jag har titt som tätt blivit helt däckad av minsta fysiska ansträngning. Fast jag förstår nu att det beror mer på medicinerna än på att symptomen biter sig fast. Det är som om sömnmedicinen äter upp mig inifrån. Samtidigt som jag får sova lite mer normalt så gör de också att jag inte piggnar till riktigt förrän det är dags att varva ner igen och försöka sova, vilket förstås blir helt omöjligt då. Jag har inte kunnat se något slut på detta. I veckorna har jag oftast fått dra ner på dosen för att orka ta mig upp ur sängen och åka till jobbet. Det har nog varit min räddning. Sedan har jag varit så matt och mått så dåligt de dagar jag varit hemma och på helgerna, men det är ju bara då som jag (nästan) kunnat följa läkarens ordination. Trots försiktighet har det varit på gränsen många gånger, men nu känner jag mig inte riktigt lika nära den gränsen. Under veckan som var fungerade det till och med riktigt bra med resande och heldagsmöten. Så skönt!
Helgerna är värst för då tar det 15-16 timmar innan verkan försvinner, men sedan kan jag gå från att bara vilja ligga helt stilla i soffan till att göra saker i hemmet, som jag inte riktigt orkat på flera år. I dag fick alla växter vatten. Är det kanske för att de får det regelbundet nuförtiden som de grönskar så och blommar för glatta livet? Jag satte den enorma födelsedagsamaryllislöken i en kruka, rensade flertalet av återstående tomatplantor på tomater (blev ett par hundra), tvättade och packade in i diskmaskinen. Sedan, efter en sen lunch, gick jag och simmade (en timme före stängning). Hade med en smoothie som jag drack upp medan jag började gå hemåt i lugn takt. Jippie, jag klarade det! Nu känner jag mig äntligen ordentligt ren igen. Det finns en väg tillbaka, eller snarare framåt, och det finns hopp om att komma igång med simningen (så småningom) också. Det gjorde mig glad och hoppfull i dag.
