Från lek till allvar

Minneslådor associeras kanske lätt till en skokartong med några snäckor, fotografier, brev från någon som stått nära eller annat smått och gott som väcker minnen man vill vårda. Det jag tänker beskriva här är någonting mer abstrakt, men ack så konkret. Jag har aldrig sett eller hört någon annan beskriva det på detta sätt, men har själv nämnt det lite i förbifarten tidigare, möjligen mer än en gång. För mig är det en så pass viktig insikt att jag tycker att den är värd ett bättre öde än att gömmas undan i någon bisats. Kanske kan det hjälpa någon annan att också förstå bättre.

Jag erkänner. Jag är lite (eller mycket) pysslig, gillar att sortera saker och ha struktur, var sak på sin plats, hitta mönster, osv, men denna gång har jag sorterat gem endast för att få en passande illustration till det här inlägget, sedan kommer de att få ligga blandade i sina burkar igen. Innehållet i varje låda är unikt, men det är lätt att se de olika lådor samtidigt och associera dem till varandra på olika sätt, i detta fall främst genom färg eller storlek, men också det faktum att de alla är gem. Lägger man ett lock på lådan så ser man inte längre innehållet, såvida inte locket är genomskinligt . Om det inte varit så svårt att få plats med hammare, spik, skruvar, olika skruvmejslar, brädor, bultar och muttrar i lådorna så hade jag nog valt det som illustration istället.

Jag tänker mig att minnet är som en massa lådor med olika innehåll. Allt man ser, hör och lär sig hamnar i egna lådor. När man sedan behöver tillgång till minnena så tar man fram de lådor som är aktuella för stunden. Det gäller förstås att sortera dem på ett bra sätt så att det går att hitta rätt låda. Mina egna minneslådor är nog främst taggade med tid, plats, och sinnesstämning.

När hjärndimman var som värst fick jag ta hjälp av kalender och egna noteringar för att se vad jag gjort tidigare samma dag. Jag hade ingen aning om jag hade gjort någonting speciellt den senaste helgen (jo, möjligen att, men aldrig vad) eller att jag kanske suttit i något större möte bara några minuter tidigare. Samtidigt hade jag sinnena på vid gavel och tog in allt, inklusive samtal på pendeltåget eller tvärs över kontorslandskapet. Jag förvånades ibland över att jag plötsligt kunde minnas och återge en hel massa detaljer från möten jag tidigare glömt att de ens ägt rum. Då var det nog inte så farligt ändå, hjärnan kunde ju registrera saker och jag kunde återge dem. Alltså var jag nog bara inbillningssjuk ändå. Det jag upptäckte långt senare var att jag inte kunde hitta minnena eller koppla ihop olika minnen med varandra på egen hand. Jag kunde bara vara här och nu. Om någon pekade på en av lådorna, eller snarare ledde mig ända fram till lådan och lyfte på locket åt mig, så kunde jag återge innehållet, men endast då. Jag kunde inte koppla ihop det med någon annan låda om inte den också pekades ut i samma veva (knappt då heller). Locken gick inte att se igenom.

Nu räcker det allt oftare med korta små ledord istället för omfattande beskrivningar för att jag ska hitta en viss låda och jag klarar tidvis av att själv plocka fram lådor som passar ihop med varandra. Jag känner mig så glad när jag märker att det fungerar, och försöker att inte fästa mig så mycket vid de dagar då jag tappar tråden hela tiden och inte för mitt liv kan komma på ord eller namn som jag annars använder dagligdags. Jag vet att det kommer både bättre och sämre dagar, men de bättre ska inte behöva förstöras av de sämre.

Förra helgen kom jag på mig själv med att tänka att helgen faktiskt känts ganska lång, att vi lyckats få en del gjort under lördagen, inte bara det allra mest akuta, och att jag accepterat och accepterats att inte prompt hänga med på precis allt som gjordes. På fredagskvällen var jag rätt inställd på att behöva stanna hemma när de andra i familjen åkte iväg på födelsedagsmiddag på söndagen, men sedan fixade jag ändå att följa med och fick chansen att träffa de två utflugna barnen en stund vilket inte blir så jätteofta. Det hade känts lite ledsamt att missa det, trots att vi skulle ses även denna helg.

Veckan kom och den kändes inte sådär evighetslång som den så ofta brukar göra. Före sommaren tyckte jag att två dagar hade varit en lagom lång arbetsvecka, tre dagar om jag ansträngde mig till det yttersta. Ändå var det förstås fem dagar som för alla andra. Tack och lov för alla helgdagar och extra ledigheter titt som tätt, utan dem hade det aldrig gått. Helveckorna var evighetslånga och helgerna sa bara poff så var de borta. Detta trots att jag verkligen trivs på jobbet, tycker om att vara där och har många intressanta arbetsuppgifter och möten under dagarna, och att helgerna, utöver den sedvanliga lördags(godis)promenaden med familjen, så gott som bara var ett evigt vilande utan att någonsin hinna bli tillräckligt utvilad. Två dagar jobb, fem dagar vila hade varit rätt lagom, istället för tvärtom. 4+3 kunde nog vara bra nu, eller 2 jobb, 1 vila, 2 jobb, 2 vila. Det behöver finnas luft i kalenderna även under veckorna. Reser jag en dag så kan jag inte ha fullbokat med möten dagen efter, helst inte dagen före heller. Det såg lite körigt ut ett tag kring en kommande resa, men som genom ett trollslag flyttades ett av mötena en vecka framåt i tiden. Perfekt!

Den här helgen var det tänkt att vara födelsedagsfirande hemma hos oss både lördag och söndag, men lördagens firande fick hastigt och (o)lustigt flyttas då alla utom en av gästerna fick förhinder (och den gästen skulle ändå behöva gå hem tidigare). Själv kände jag mig mest lättad för vi hade knappt förberett någonting och jag kände att jag egentligen inte orkade fixa allt som borde fixas under lördagsförmiddagen. Nu kunde vi ta det lite lugnare och satsa på firandet med den närmaste familjen i dag, söndag, istället. Det kändes plötsligt rätt lugnt, när vi fick en extra dag på oss. Mest nöjd känner jag mig med tårtan. Den blev så otroligt god, så det blev ingenting kvar av den alls. Vad som däremot finns kvar är en del svamp som behöver rensas. Lyxigt att få den till skänks. Själva kunde vi bistå med lite bullar och björnbär i retur. Björnbär har vi fått hur mycket som helst av i år och jag har börjat tycka att det smakar riktigt gott att ha i både yoghurt och gröt, eller att bara äta som de är.

Nästa helg blir det firande igen, men innan dess behöver vi äta upp en del av de ingredienser vi skulle haft i går och skaffa oss nya, fräscha istället. Nu, eller egentligen ännu mer när gästerna åkte hem, känner jag mig väldigt trött, tinnitusen tjuter på ordentligt och huvudvärken har tagit mig i sitt grepp, men det känns okey ändå efter en bra dag. Hög tid att hoppa i säng och försöka sova en stund innan det är dags för en ny jobbvecka.

Omtanke kan vara att med öppna sinnen lyssna till en av sina medmänniskor, att lämna plats för någon på bussen, eller att ge någon en fin kastanj att hålla i handen. Det kan vara att ringa eller skicka kort till någon man bryr sig om eller att sjunga en vaggvisa så att barnet kan glömma mörkrädslan och somna tryggt. Omtanke kan vara att fråga istället för att ta för givet, att visa att man sett och hört eller att hålla om någon som är ledsen.

Omtanke handlar inte bara om någonting man gör för andra utan det är minst lika viktigt att visa omtanke om sig själv, att lyssna och acceptera och inte alltid rusa fram genom livet utan eftertanke.

Var rädda om varandra, men inte för varandra!

Veckan går mot sitt slut och bloggidéerna är fortfarande noll och intet, så jag får väl skriva om just det, det vill säga ingenting. Ingenting är en bra sammanfattning av rätt mycket nu. Jag tvingas just använda det nya webbverktyget för första gången och begrep först ingenting. Nu har jag åtminstone hittat hur jag kan skriva in olika texter, men hur jag ska få det att se ut som tidigare vet jag ingenting om.

Kroppen orkar ingenting och skulle nog önska att jag bara ägnade mig åt att sova i några veckor eller månader. Ja, det är ju inte som när det var som värst i somras då jag behövde samla kraft en hel dag för att lyckas ta mig ut till växthuset utan att svimma och det känns ju skönt att inte vara yr och matt på det viset hela tiden. Nu är det mer att kroppen känns trött och sliten och att jag mår så illa att jag är nära att spy så fort jag ansträngt mig det minsta fysiskt, gått till bussen/tåget eller någonting sådant. Ingenting verkar ge mer energi än det tar. Jobbet kan i och för sig ge en hel del energi, åtminstone en del av kontakterna och samtalen där. Kören ger energi på vissa fronter, inte minst socialt, men tar sedan tillbaka det med råge efteråt då huvudet dånar ända till nästa dag.

Helgerna ägnas framförallt åt att göra ingenting, eller åtminstone så lite som möjligt. En promenad på lördagen blir det nästan alltid, men inte så mycket för övrigt. I går gick vi en sväng på Fest i byn som verkade festligare och mer välbesökt än tidigare år som ibland varit rätt folktomma. Tog en titt på den nya aktivitetsparken innan vi gick hem igen. Det tog på krafterna. I dag gjorde vi en ännu längre utflykt, vilket är rätt ovanligt nuförtiden. Vi var ända bort till Västerås, nästan en timmes bilfärd. Ur sonens hörlurar hördes ingenting av det som borde höras, så han fick hjälp med högtalare istället. Själv slängde jag mig i hans supermjuka säng för att jag mådde mindre illa om jag låg ner. Gladdes över att kunna ligga där i en hel timme innan vi gick iväg och åt lunch. Varför lägger du dig alltid i min säng mamma? Ja, det kan man ju undra.

Kanske finns det ändå någonting som ger mer energi än det tar. Ingenting går väl egentligen upp emot den dagliga kvällskramen. Den tar faktiskt ingen energi alls. Mer sånt tack!

I början av veckan var jag på utbildningsdagar i Kollektiv förmåga och personlig utveckling. Det är någonting som jag tycker genomsyrar hela företagsandan på min nya arbetsplats. Ny och ny förresten, jag har ju varit där i över ett halvår nu. Tiden går fort när man har roligt. Jobbytet känns lite som att äntligen hitta hem igen efter att ha varit vilsen i skogen. Visst saknade jag en del kollegor och mitt stora kontaktnät väldigt mycket i början, liksom att inte längre kunna vara den där stöttande personen (som jag själv så väl behövt ha). Just det sista var svårast för jag ville ju så gärna. Jag är ändå glad att jag lyckades hålla emot och inser att jag måste akta mig för att hamna i den gränslöst stöttande rollen igen, för att inte själv hamna i kläm. Fast det finns många andra vägar att gå istället, som stärker både mig och andra.

Precis som i de flesta andra jobb så är det ofta mycket på gång samtidigt och svårt att hinna med allt det man skulle önska. Då känns det bra att man försöker försvåra arbete under kvällar och helger, åtminstone på kontoret, så att man går hem istället för att jobba ihjäl sig. Alla behöver återhämtning, men om man slarvat med det under lång tid så kan behovet bli snudd på omättligt och det är ingen betjänt av. Under utbildningen lyftes det upp att vi INTE ska springa snabbare (tidigare har jag bara fått höra det omvända, vilket är rena hjärnsläppet), för då ränner man bara in i väggen till slut. Istället ska vi ska jobba smartare, tillsammans. Låter lite floskligt, men vi får i alla fall grundverktygen för att kunna klara av det.

Under två dagar varvades olika övningar i smågrupper (samma grupper hela tiden, skönt!) med genomgångar för alla samtidigt. Jag tyckte att jag, typ, pratade hela tiden i den stora gruppen, trots att jag inte brukar känna mig så bekväm med större grupper med helt okända personer (kände bara igen en sedan tidigare). Vem hade kunnat tro mig om det, men det var en väldigt trygg stämning och det är så jag uppfattar hela företaget. Jag var dessutom först ut i den mindre gruppen med att hålla min självpresentation. Utöver ett bra kursinnehåll så lärde vi också känna varandra, speciellt i de mindre grupperna (6 personer, inklusive observatör/ledare). Vi stöter ihop med varandra hela tiden nu känns det som.

Dag två skulle vi, under en promenad, prata två och två om vad vi tyckte hade gjort störst intryck dagen innan, viktigaste lärdomen och vad man själv kunde göra annorlunda. Efter det samlades vi i storgrupp och gick igenom det som kommit fram. Jag lyfte någon av punkterna, men tillade att det viktigaste för min del egentligen var någonting helt annat, nämligen att jag kände mig välkommen och trygg där och i företaget, att det var en fin atmosfär och att jag kände att jag kunde lita på min magkänsla, våga vara mig själv och slippa lägga en massa energi på att oroa mig. Senare under dagen övade vi oss på att ge varandra feedback i smågrupperna. Det var svårt först att komma på någonting till varje person, utifrån någon specifik händelse, men det gick efter en stunds övande. Det kan vara svårt både att ge och få feedback, även positiv, att känna sig värd den och inte vifta bort det som Det var väl inget. Jag har övat en del på det, liksom att ta mig själv på allvar, och nu kände jag mig väldigt glad och tacksam över den fina feedback jag fick. Jag fick höra att jag genom att öppna upp och våga vara sårbar gjorde andra tryggare, att jag kändes stabil, eftertänksam och ärlig, öppen och transparent, var uppmärksam på detaljer och ingav mod att prata om sådant som de normalt inte tyckte om att prata om. Det känns faktiskt lite svindlande med ett sådant omdöme. Det är en medveten strategi från min sida, att försöka vara öppen. Jag önskar att andra hade vågat vara det före mig så att jag sluppit stå ensam tidigare, men om det kan få någon annan att våga så har det i alla fall inte varit helt förgäves.

Jag har lärt känna mig själv rätt väl under de senaste åren och trivs med det, känner mig trygg i mig själv och tycker att jag duger som jag är, åtminstone för det mesta. Jag tror rentav att det är bättre att ha lite skavanker än att vara perfekt på alla plan, att låta sig vara människa och mänsklig. Jag tar inte längre så allvarligt på livet, men jag tar livet på allvar!

Det där med ordförståelse är inte alltid så lätt, och ofta ännu svårare skriftligt då minspel och situation inte finns med som komplement till kommunikationen. Utöver mer dialektala skillnader i såväl uttal som i betydelse så tolkar vi in olika saker beroende på tidigare erfarenheter och sammanhang. Ibland kan vi rentav bli riktigt upprörda för att vi väger in helt andra saker än vad avsändaren haft som syfte. Andra gånger får vi oss ett gott skratt för att vi helt enkelt råkat läsa fel.

Jag tänker på rolig och orolig som, till skillnad från exempelvis skyldig och oskyldig, inte är motsatsord på svenska. På norska och danska har rolig däremot en helt annan innebörd vilket förvånandsvärt många svenskar inte tycks begripa. Själv försöker jag ta det så roligt som möjligt nuförtiden för att försöka undvika en rejäl krasch. Sanningen att säga så finner jag det oftast roligare att umgås med mig själv eller med den närmaste familjen än att gå ut och roa mig på annat håll. Kroppen och knoppen blir för orolig av för mycket ståhej och för lite vila.

Jag minns en bildtext till en bild med fåglar. När jag läste tänkte jag att jag hade hört talas om djurens konung (lejonet) och skogens konung (älgen), men stor-kungarna var ett nytt begrepp för mig i djurvärlden. Det tog en bra stund innan jag förstod att det skulle uttalas stork-ungarna. För en vecka sedan råkade jag läsa fel i en bok, en enda bokstav gjorde att meningen fick en helt annan innebörd än det var tänkt. ”Vildsvinet som klättrar på fasaden” kändes överraskande och det var betydligt svårare att föreställa sig vildsvin klättrande uppe på fasaden än ekorren som jag tidigare under dagen sett kila upp och ner på kyrkans fasad. Fast det var inga vildsvin utan vildvin. Bara en sån sak som att jag nu, åtminstone ibland, orkar läsa böcker igen är förresten värt ett stort leende bara det.

Min pappa berättade en gång om någon bekant eller kollega som bjudit in någon i umgängeskretsen till en finare fest. Han hade blivit oerhört förnärmad av det, i hans tycke oförskämda svar han fick, ”Jeg finner dessverre ikke anledning till å komme”, och vägrat ta någon förnyad kontakt med personen ifråga. När de långt senare ändå stötte ihop med varandra tog han mod till sig och frågade vad den andre egentligen menat med att uttrycka sig på det viset, de hade väl inte haft någonting otalt med varandra? Nej, inte alls, men han hade redan varit inbokad på annat och därför inte haft möjlighet att komma även om han gärna hade gjort det om det varit möjligt. Han hade försökt uttrycka det på ett så ödmjukt sätt han kunde. Anledning har av någon anledning en annan betydelse på norska än på svenska.

Jag hade tänkt ta upp ytterligare ett ord som jag misstolkade nu i veckan, men eftersom hela det stycke jag just skrivit försvann när tanken var att bara ta bort ett felskrivet ord så var det nog inte meningen att det skulle med ändå. Det finns ingen ångraknapp i bloggprogrammet. Fast jag kan avslöja att ordet det handlade om var välvårdad.

Stolthet kan innefatta så mycket. Den här veckan känner jag mig speciellt stolt över min förstfödda som precis tagit sig an sitt första lärarjobb efter utbildningen. Lite avundsjuk är jag också på hennes blivande elever som får ha henne som sin och varsamt bli lotsade framåt utifrån deras egen förmåga. Måtte hon bli lika tålmodig och stark på insidan som på utsidan. Hon har verkligen förmågan att förklara saker på nya sätt istället för att bara repetera det som känns svårt att förstå. Det är en stor gåva som inte är alla förunnat. Önskar dig lycka och välgång på vägen framåt. Du kan!

Jag är förresten stolt över alla mina tre barn som vuxit upp till godhjärtade och självständiga individer som kämpar på utan att ge upp ens i hård motvind. Speciellt mellanbarnet är en riktigt tapper kämpe som vägrar ge upp, trots att många andra nog hade gjort det. Han är vår egen kryptiske och problemlösande Skalman. Självklart känns det fint i modershjärtat när det går bra för dem i skolan och när de gång på gång presterar på topp, vilket speciellt min yngsta gör mest hela tiden (men ack så mycket jobb som ligger bakom, kanske lite för mycket ibland). Det som gjort mig stoltast är ändå när hon blivit utsedd till klassens kompis eller liknande eller när jag fått höra hur hon hjälper kamraterna att komma över sina trösklar och så självklart värnar om allas lika värde.

Jag är också stolt över mig själv som lyckas hålla bloggen vid liv fortfarande även om den går lite på sparlåga nu. Jag har inte riktigt ork att hitta på nya saker att skriva om, eller ens att skriva om det som jag tidigare kommit på att jag ska skriva om. Det fastnar liksom på vägen. Fast någonting blir det ändå alltid och förhoppningsvis börjar det flyta på igen så småningom.