Det är viktigt att tro på sig själv för hur ska någon annan kunna känna tillit till dig om du inte ens själv ger dig den tilliten. Därmed inte alls sagt att du eller jag är en bättre människa än någon annan. Vi är alla värdefulla skatter även om en del hamnar på avvägar i livet och några mer eller mindre medvetet åsamkar andra, och kanske även sig själva, ett stort lidande. I grund och botten är vi ändå värdefulla och kanske beror mycket av världens ondska på att vi tror att vi måste vara felfria och därför gör allt vi kan för att dölja att vi inte är det och att försöka övertyga både oss själva och omvärlden om att det är just vi som vet bäst i detta felfria tillstånd.
Alla behöver få känna att de är värdefulla, inte främst för vad de gör utan för att de är. Det är när det går till överdrift, som i Mats Rådbergs text, som det kan bli farligt. Nu gäller det ju inte mig förstås (hm) för jag är ju inte man även om jag har ett mansnamn till efternamn:
”Det är inte lätt att vara ödmjuk, för den som är felfri som jag!
Jag längtar så hem till min spegel. Jag blir vackrare för varje dag.
Och alla som ser mig vill ha mig, jag är en sjutusan till man!
Det är inte lätt att vara ödmjuk. Men jag försöker så mycket jag kan.”
Ingemar Olssons text uttrycker det desto bättre:
”Du vet väl om att du är värdefull
Att du är viktig här och nu
Att du är älskad för din egen skull
För ingen annan är som du”
Det är inte en helt lätt process för den som under lång tid känt sig otillräcklig, hur falskt det än må ha varit. Det blir lätt så med en prestationsbaserad självkänsla. Man försöker klara allt och tycker att det är normaltillståndet att göra det. Istället för att glädjas åt framstegen så hamnar fokuset lätt på allt det som återstår och det blir istället till en nedåtgående spiral. Omgivningen kan ju inte mena allvar med att detta lilla kan vara någonting av värde. Det hade ju vem som helst kunnat fixa (vilket sällan är sant – det som är självklart för mig behöver inte alls vara det för någon annan, och tvärtom). Jag är ju egentligen bara en stor bluff och de är väl inte helt blinda ändå?
Ja, det är tungt att inse att så mycket här i livet handlar om vilken inställning man har och att det bara finns förlorare om man fortsätter att slå på sig själv. Det är inte någonting man vänder på i ett nafs och man måste påminna sig själv om det gång på gång på gång. Det kan hjälpa att försöka se saker ur andras perspektiv. Varför tror jag egentligen att andra lägger någon vikt vid vissa saker hos mig när jag själv inte lägger märke till motsvarande hos dem. Klädsel till exempel. Visst, om den helt saknas eller sticker ut alltför mycket så är det väl svårt att undvika att lägga märke till, men knappast annars. Det är en styrka att ha insett detta, även om jag önskat att någon öppnat mina ögon för det långt tidigare, fått mig att inse vad det innebar. Så mycket onödigt lidande, men bättre sent än aldrig förstås. Den här insikten fick mig att förstå saker om livet som jag inte kunnat ta till mig tidigare så att jag till slut kunde växa och blomma ut. Det var bara det att jag inte tilläts blomma. En person hade till fullo tagit till sig av mina forna tankebanor och fortsatte gladeligen att applicera det på mig. Jag var helt enkelt ett lämpligt offer. Jag skulle inte tro att jag var någon, kompetensen värdesattes (fortfarande) inte och arbetssituationen såg minsann ut så för alla. Inte för att just det borde rättfärdiga arbetssituationen egentligen utan snarare pekade mot ett systemfel ifall det nu hade varit sant. Som löneförhandlare hade jag förresten rätt god insikt i vad/vilka som värderades eller ej, men till vilken nytta. Man blir bara vimmelkantig av att dunka huvudet i väggen hela tiden. Det hjälpte inte att jag inte längre lät dessa (inlindade) anklagelser fastna på mig på samma sätt som tidigare, att jag vägrade ta hens upprepade skuldbeläggningar. Det gjorde ont ändå och jag fick ingen hjälp framåt utan knuffades snarare tillbaka gång efter annan.
Jag fortsatte att stå på mig, vilket hen också gjorde och hen var förstås mest trovärdig även om motiveringarna blev alltmer genomskinliga. Hen hade kunnat komma med så mycket bättre motiveringar än att tugga på med det som så uppenbart gick att slå hål på, men hen blev trodd ändå hur nu det kunde vara möjligt. Det blev allt tydligare för mig att hen la över sina egna brister på mig, men inte ens när de mest uppenbara av dessa brister uppenbarats för tredje part fick jag någon upprättelse. Jovisst, jag hade nog haft det lite jobbigt, men jag var ju klok och förståndig så nu skulle jag inte bry min hjärna med det längre. Det andra skulle de ta hand om. Visst någonting gjordes, det märktes och det blev kanske bättre för övriga medarbetarna, men faktiskt bara ännu jobbigare för min del. Så naivt att tro att faran kunde undanröjas genom att försöka kapa av toppen på isberget. Att tro att det var allt och vägra låta mig prata om det. Det där med behov av bearbetning det fanns liksom inte på kartan. Varför skulle jag ha något behov av det? Det var väl bara att glömma och gå vidare som om ingenting hade hänt. Lätt för dem att säga. I dag, efter ett halvårs total bortkoppling från tidigare arbetsmiljö har jag just lyckats komma så långt att jag kan skriva om det utan att fullständigt bryta ihop, men jag känner hur jag spänner mig och börjar skaka i hela kroppen. Det sitter så djupt.
Efter år av nedvärderande, från både sig själv och vissa andra, är det inte så lätt att bara glömma och gå vidare. Jag förstod ju till slut vad det i grunden verkar handla om och det är väl klart att jag vill rädda de som räddas kan genom att ge dem insikt och användbara verktyg. Det som är gjort är gjort och den skada som redan är skedd är det inte så mycket att göra åt (frånsett att försöka hitta en fungerande läkning för kvarvarande sår), men det kommer att komma nya offer, ja, finns säkert redan ett även om denne själv kanske inte förstått det. Det är bara det att det är en omöjlighet att ensam rädda världen och nu när jag fått lite mer distans så inser jag dels det, dels att jag faktiskt redan gjort vad jag har kunnat och att det är bra mycket mer än vad någon annan gjort.
Sedan jag började komma till insikt om hur det hängde ihop, ungefär ett år innan jag började slita mig loss och knappt två år innan jag även fick fysisk distans till det hela så var hen inte längre det värsta. Det gick att ha viss tankemässig distans till hens handlande och det underlättade när jag tänkte mig hen som den pajas jag uppfattade hen som. Det var ju som det var och jag insåg rätt snart att det tyvärr inte skulle bli någon ändring på det. Hen kunde ju inte för allt i världen visa att hen inte haft full koll för det skulle ju sätta hen i dålig dager. Nej, det värsta var – och är – sveket från alla som vägrade lyssna, eller som, från andra sidan, tyst teg om situationen (det var ju så svårt att sätta fingret på som någon ursäktade sig med) vilket gjorde mig till ensam syndabock när jag plötsligt tog ton och vägrade vika mig. Ja, riktigt besvärligt var jag.
Efterdyningarna av detta och de otaliga fel som begicks under denna period (”Du måste haft riktigt otur”, som någon insiktsfull uttryckte det efteråt. Ja, men tack och lov också en hel del tur på vissa fronter.) kommer att sitta i länge än. Jag försöker att ta det med ro, men det känns samtidigt så irriterande med alla dessa begränsningar som det trots allt innebär alltsom oftast. För att ta i dag som ett exempel. Jag sov till synes väldigt länge på morgonen, men egentligen lyckades jag bara sova två timmar under hela natten. Först en stund efter sex lyckades jag äntligen somna ordentligt och hade turen att få sova i hela fyra timmar till. Verkligen välbehövligt. Jag har överlag sovit ovanligt mycket denna vecka när jag väl somnat. Känns som jag skulle kunna sova bort hela semestern och det, och mer därtill, skulle nog behövas. Nåväl, när jag sedan vaknade efter tio i förmiddags så tog jag ytterligare en timme på mig innan jag klev upp och åt frukost framåt lunchtid. Det är den stora fördelen med att ha semester på hemmaplan. Inte blir det mycket gjort, men det har jag redan slagit ur hågen. Det som blir blir, medan övrigt får vara. Det får ta den tid det tar. I går lyckades jag i alla fall skriva ihop svaret på de där breven som legat och väntat sedan april på att orken skulle infinna sig. Tur att avsändaren har tålamod att vänta ut mig.
Åter till i dag. Jag kände en längtan efter att få vara med på veckans lilla middagsandakt i kapellet och tog mig dit på ren viljestyrka. Det var upplyftande att se att såväl våffelservering som andakt var såpass välbesökta som de var, men jag hade knappt ork att sitta utan kände att jag helst hade velat lägga mig ner på rygg och blunda medan ord och sånger sköljde över mig. Det blev ändå en riktigt fin stund och sedan lunkade jag hemåt igen, glad över att jag inte valt bort just detta. Passade på att ringa mamma och pratade sedan på hemvägen och en stund efter hemkomst. Borde göra det mycket oftare. Det kändes fint att få prata en stund. Hon har haft det väldigt jobbigt denna vår/sommar och kommer säkert att få dras med det ett bra tag till tyvärr. Förstår inte hur hon står ut, men det finns väl inget annat alternativ. Åt lite yoghurt. Benen kändes som kokt spaghetti och armarna var inte mycket bättre. La mig på sängen för att försöka återfå såpass mycket energi att jag skulle orka åka och lyssna på sommarmusiken några timmar senare. Det vore ju tråkigt att missa den fina stunden. Funderade på att försöka läsa någonting, men det stannade vid att jag skrev, och skrev, på delar av detta inlägg istället. Kroppen fick i alla fall lite välbehövlig vila. Lite dåligt samvete kände jag ändå när jag hörde hur maken envist kämpade på med klippning av häcken utan att jag lyfte minsta finger för någonting. Det är rätt många meter han tvingas ansa år efter år. Efter lite lättare fika kunde vi så småningom åka iväg tillsammans för att avnjuta veckans sommarmusik och efter hemkomst festade vi loss på fisksoppa och varma minibaguetter. Snipp, snapp, snut så var hela dagen slut. Det må vara lång väg kvar att vandra innan livet förhoppningsvis blir mer normalt igen, men de yttre förutsättningarna är i alla fall på plats och det är ändå gott att leva redan som det är.
