Från lek till allvar

Hemma har vi böcker i parti och minut. Jag har böcker på byrån i sovrummet och i min klädkammare (främst fylld av väskor, böcker och presenter, inte så mycket kläder). I vardagsrummet finns flera hyllmeter böcker och i matsalen ytterligare några, liksom i övre hallen och barnens rum. I köket är det nog främst kokböcker och trädgårdsböcker, mer blädderböcker än pärm-till-pärm-läsning. På landet finns det också fullt av böcker. Böcker, böcker, böcker, men sannolikt inte alls lika många som svärfar fortfarande har i sin ägo trots en rätt rejäl utrensning. Han har dessutom läst alla sina böcker, vissa flera gånger. Många av de böcker vi har hemma har jag ännu inte läst, och många kommer jag nog aldrig att läsa framöver heller, men åtminstone något femtiotal av dem vill jag verkligen få suga i mig. Jag kan känna lite panik över att ”vill läsa”-högen växer sig för hög, men jag vill inte dra igång något läsprojekt innan jag vet att jag har möjlighet att slutföra det. Det finns ju också så mycket annat som behöver göras. I bästa fall lyckas jag läsa en bok i kvartalet.

När jag bytte jobb i början av året fick jag ett presentkort på Akademibokhandeln som avskedspresent. Jag känner, som ni kanske förstår, inte att jag har någon direkt brist på böcker, mer brist på ork att läsa dem. Jag vill också ägna mig mer åt skrivandet medan jag fortfarande tycker att jag har någonting att skriva om. Egentligen skulle jag kunna skriva på heltid under en tid, och skulle kanske behöva det, men nu får jag ta de sammanhängande tillfällen som ges och göra det bästa av det. Hur som helst så har jag tagit en titt på vad det finns för utbud, och ungefär halva beloppet får nog gå till en bok om just skrivande (för tips att utveckla mitt eget skrivande), samt ytterligare en dagbok. Resterande har jag inte bestämt ännu. Akademibokhandeln har förresten inte bara böcker utan även pussel och spel, vilket vi i och för sig inte heller har någon brist på.

Nu har jag en massa saker att försöka komma ikapp med, varav en del har fått ligga nere under flera år för att det inte funnits någon ledig tid (eller ork) över. Jag tar ett litet steg i taget – ibland framåt och ibland bakåt – sätter in styrelsepapper i pärmar, renskriver gamla noteringar, förbarmar mig över stackars förtvinade växter, rensar undan gamla kläder, förbereder plantorna till växthuset, skriver på mina memoarer, osv. Det händer att jag läser någon gång emellanåt också.

I dag när jag skriver detta, 23 april, är det passande nog världsbokdagen, men den traditionen skrev jag ju om redan förra året. Se http://pernillabloggen.gamlebo.se/#post72.

I dag har vi haft en riktig vilodag. Jag tror inte att någon av oss här hemma har varit utanför tomten ens, fast vi har åtmistone varit ut allihop. Enligt stegräknaren har jag varit aktiv i 16 minuter i dag vilket sannerligen är ett riktigt bottennapp, fast ett välbehövligt sådant. En normalaktiv dag brukar jag ligga på 1½-2 timmar.

Jag tycker att vi har haft en bra påskhelg. Vi har tagit det rätt lugnt, ätit lunch i Lunda, gått på bio i Västerås med barnen, promenerat, varit kyrkvärd, bjudit på spenatsoppa och cheesecake i Uppsala. Fast det kostar på att göra även de minsta utflykter, även om det inte märks så mycket just då. Det som ger energi kan också ta energi, speciellt om energinivån är för låg från början, så det gäller att försöka hålla en bra balans mellan trevligheter och vila. En längre helg, som nu över påsk, går det ändå att kosta på sig vissa utsvävningar, för då finns det ju lite extra tid för vila, men en vanlig helg gäller det att vara mer restriktiv. Det gör mig lite orolig inför den stundande körresan. Just där och då går det nog bra, men det är det som händer efteråt som bekymrar mig. Jag kommer sannolikt att känna mig rätt utmattad efteråt. Tur ändå att det bara är två arbetsdagar innan det är ledigt igen (1 maj), annars hade jag nog behövt ta ledigt en extra dag för att vila upp mig efter helgen. Kanske behövs det ändå.

Lite då och då känner jag av ett slags orkeslöshet och lite som yrsel men ändå inte. Det känns inte så kul, men jag har upptäckt på senare tid att det finns ett botemedel. Om jag ser till att hålla mig stilla så brukar jag inte känna av det även om det väl inte direkt försvinner på ett tag ändå. Jag tror att det är kroppens sätt att säga ”Nu måste du ta det riktigt, riktigt lugnt ett tag”. Jag märker att det hjälper.

Vila behöver inte betyda att man ligger i sängen och slumrar. Det bästa vilan kan ofta vara någonting helt annat, någonting som aktiverar andra delar av hjärnan än de som alltför ofta går på högvarv. Här har jag sänkt prestationskraven avsevärt, vilket är viktigt. Det ska vara för vila och återhämtning, för att det är någonting jag vill, inte för att jag måste. Det är okey att avsluta även om det finns mer att göra. Ibland orkar man bara sitta och stirra i soffan och då är det okey. Andra dagar blir det mer gjort.

I dag fotograferade jag en del av blommorna på tomten och sedan höll jag mig i stillhet och påtade i jordgubbsodlingarna. Jag hade som ambition att försöka orka rensa klart en av de någorlunda grovrensade pallkragarna, eller att åtminstone börja lite med den. Resultatet blev att jag även tog itu med den som var helt igenväxt, och efter ett tag var även den klar. Jag känner mig jättenöjd med det. Sedan planterade jag om en krukväxt också som varit lite ledsen. Just det tog faktiskt bara någon minut.

Bara du själv vet hur det känns och vad som egentligen är bäst för just dig, men det kan ta lång tid innan man kommer på vad som funkar eller inte. Det kan behövas hårda restriktioner, men samtidigt får man göra vissa offer ibland och göra saker som man verkligen vill göra, även om man anar att det kan komma surt efter. Livet måste få gå vidare. Det tar tid att ta igen all den återhämtning som missats (och fortfarande missas), förmodligen ett slags livstidsdom.

I dag är det två år sedan jag skrev mitt första inlägg här på bloggen. Sedan dess har det blivit ytterligare 132 inlägg om man räknar med det i dag. 132 var förresten numret på mitt hus när jag bodde i Trollhättan i min första egna lägenhet. Vem vet, kanske var det den sista också, för det har i alla fall inte blivit någon mer sedan dess, varken egen eller lägenhet.

Jag känner mig stolt över att ha lyckats hålla bloggen vid liv så här länge. Vissa veckor har det varit kämpigt att få till något, andra har det nästan skrivit sig själv. Mitt första inlägg handlade om virtuell påskäggsjakt. Just i dag är det skärtorsdag så påskägg känns verkligen högaktuellt igen. Påskens drama går från mörker till ljus och det känns som en bra sammanfattning av mitt liv under dessa två år. Det har hänt minst lika mycket under det här senaste året som under året dessförinnan. För ett år sedan trodde jag att jag var så gott som i mål, men det visade sig snarare vara början på slutet och jag tvivlade stundtals på att jag någonsin skulle komma igen ordentligt. Skulle jag behöva må sådär för resten av livet? Helt i mål är jag nog inte förrän om ett år till, eller kanske redan till jul om det vill sig riktigt väl. Fast tinnitusen får jag kanske leva med för resten av livet.

Efter att ha sovit alltför upphackat under veckan, sov jag faktiskt riktigt bra i natt, men ändå kände jag mig galet trött under dagen, med ihållande huvudvärk och tjutande tinnitus som pricken över i. Fast oftast är det rätt okey nu så det har verkligen gått framåt i år. Arbetsmiljöombytet har varit välgörande. Det kommer säkert att komma ytterligare en hel massa dippar på vägen, men de glesar ut med tiden märker jag och är ingenting att hetsa upp sig för. Det gäller att ha så få inbokningar som möjligt vid sidan av jobbet, helst inga alls fast så blir det förstås aldrig. Jag tycker ändå att vi har blivit mycket duktigare på att hålla oss till hemmets lugna vrå. Det finns väl helt enkelt ingen ork till något annat och redan en timmes resa blir som ett helt företag. Det kan kännas lite trist att behöva så mycket vila för att orka med vardagen att man oftast tvingas välja bort besök hos nära och kära, men det är så det är. Så nära, men ändå så långt bort.

I dag tog vi en promenad med familjen. Det brukar vi göra så gott som varje lördag, men just denna gång blev promenaden något längre än vanligt. Annars hade jag inte kunnat ta denna natursköna bild. Hm.

Under den första delen av promenaden ägnade jag mig åt att plocka upp det skräp jag såg vid sidan av gångvägen. Det var mestadels tomma cigarettpaket, men även plastpåsar, pappersmuggar, plastlock och en del annat. Vissa gånger fastnade jag i riktigt taggiga buskar så att jag hade svårt att ta mig ut från dem utan att riva sönder både mig och kläderna, men vad gör man väl inte för den goda sakens skull?

Även om jag rätt snart hade händerna fulla av allehanda skräp, som jag sedan slängde i närmaste papperskorg, så kändes det ändå som det inte var överdrivet skräpigt där vi gick, snarare tvärtom. Det var också möjligt att plocka upp det som ändå fanns där. Fast sedan blev det allt skräpigare och när vi kom till det ställe där bilden är taget så fanns det så mycket skräp utspritt att det nog skulle ta en hel skolklass minst ett par timmar att samla ihop det. Alltså, vad tänker folk på när de bär sig åt på det viset. Gör de likadant hemma hos sig?

Jag tyckte att det kändes bra att få göra det lite finare under min väg även om jag förstås helst sett att det inte hade behövts. Samtidigt kände jag mig som en riktigt dålig människa när jag slängde allt i närmaste papperskorg innan jag plockade vidare och slängde det i en annan papperskorg. Alltså, man kan väl inte bara slänga saker i soporna sådär utan att källsortera det, vrålade min inre kritiker. Jag försökte lugna ner vrålandet och intala mig själv att även om jag kände mig ruskigt lat som inte tog med det som kunde återvinnas bort till återvinningscontainrarna så var det i alla fall bättre än att det låg kvar i naturen och skräpade. Kanske kunde det bli till fjärrvärme i alla fall. Jag lyckades väl sådär. Det är så typiskt mig, men jag kämpar på med att försöka intala mig själv att varken jag eller andra i min omgivning behöver vara perfekta och jag lyckas åtminstone bra mycket bättre med det än för något år sedan.