Blog Image

Från lek till allvar

Om bloggen

Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.

Syskon

Udda dagar Posted on ons, april 10, 2019 07:56:41

I dag är det internationella syskondagen, och vad vore väl världen utan syskonkärlek eller kanske snarare kärleken mellan syskon? Visst kan det gnabbas en hel del mellan syskon, men när det väl gäller så är syskon guld värda. Nej förresten, ovärderliga är vad de är. Visst kan man ha nära vänner, men ingen kommer ändå så nära som ett syskon, oavsett om man delar intressen eller ej. Man behöver inte förklara så mycket, man vet ändå på något intuitivt sätt. Kanske är det därför man gnabbas också, för att man vet var de svaga punkterna sitter och har så svårt att låta bli att testa gränserna. Man liksom övar sig på varandra för att våga stå på sig ute i den stora vida världen, för att lära sig var gränserna går. När ett yttre hot dyker upp står man sedan enade, för ingen ska få kröka ett hårstrå på min älskade syster.

Första gången dagen firades var i USA 1998. Två mig närstående tycker säker att det är helt logiskt att det började just då, för innan dess fanns det ju inga syskon, inte för dem i alla fall. De har nog varit lite trötta på varandra ibland, och kan nog vara det fortfarande, men det finns ändå en speciell närhet som växt sig ännu starkare sedan de båda blev vuxna.

Dagen till ära valde jag att inta mitt frukostte i den fina muggen som jag fått av min syster tidigare. Jag vill skicka med en stor, varm, kram till henne.



Mutualism

Tankar Posted on sön, april 07, 2019 22:46:06

Ole Bramserud och Stig-Helmer Olsson, det är två (fiktiva) personer som inte tycks ha så mycket mer gemensamt med varandra än att de lever för sig själva. Hur kommer det sig då att de dras så starkt till varandra? Jag tänker att den blyge och försiktige Stig-Helmer förundras över alla tekniska prylar hans världsvane vän Ole omger sig med, allt han verkar kunna. Stig-Helmer är ju själv teknikintresserad, men vågar inte ta första steget för att prova på nya saker, eller platser. Han behöver någon som liksom banar väg och får honom att våga ”smaka” på nya situationer och miljöer.

Det som känns svårare att förstå, åtminstone vid en första anblick, är vad som får Ole att dras till Stig-Helmer. En viktig del i detta tror jag är att han behöver någon som lyssnar och ger honom bekräftelse. Pengar och prylar är inte allt. Han behöver någon att få dela sina upplevelser med, någon som låter honom få vara som han är och som är villig att prova på hans idéer.

Förhållandet vännerna emellan är ömsesidigt, en slags symbios som båda parter gynnas av. Med andra ord mutualism.



April april

Minnen Posted on mån, april 01, 2019 00:18:14

Nu är det ny månad igen. Hur kan tiden gå så här fort egentligen? Fast den gör väl det när man har roligt och första april kan ju vara lite extra rolig. Numera tycker jag i och för sig inte att det är så många roliga skämt i omlopp under dagen, men ibland dyker det upp någonting som är lite mer genomtänkt och klurigt. Det gillar jag.

Det bästa aprilskämtet är nog ändå det som inte alls var något skämt, nämligen min syster. När hon föddes var det ingen som trodde mina föräldrar när de ringde runt för att berätta. Ingen utom en vill säga, för bebisar har ju lite svårt att hålla tyst ibland och då hördes det i luren att det var äkta vara. Avslöjad! Ett år fick min syster en massa olika skämtartiklar när hon fyllde år, däribland tuggummin med pepparsmak. Fast dem satte hon i sig själv, helt frivilligt. Det som är tänkt att avskräcka är inte alltid så avskräckande som det är tänkt.



Finland och farbror Gösta

Minnen Posted on sön, mars 31, 2019 20:37:21

I natt ställde vi fram klockorna en timme, eller egentligen gjordes det väl först i morse i de fall det inte skedde automatiskt. Det här med klockan och olika tidszoner är inte alltid så lätt att hålla ordning på och ibland glömmer man bort helt att det är dags att ställa om tiden igen. Då är det i alla fall skönt att mobiltelefoner, datorer och liknande oftast ställs om automatiskt.

Jag kommer ihåg när jag var liten, sommaren innan jag fyllde tio år. Farfars lillebror, Gösta, fyllde 60 år och vi – jag, mamma, pappa och lillasyster – passade på att ta en semestervecka i Finland under vår väg upp till Luleå där han bodde. När den stora dagen var inne och vi skulle komma och överraska var vi lite efter i tidsplaneringen. Det var antagligen lite längre att åka än vi först tänkt, eller så startade vi senare än planerat. Nåja, vi fick väl komma lite senare då. Fast det löste sig för vi gick ju på den finska tiden och skulle ställa tillbaka tiden en timme för att få svensk tid. Det hade vi missat. Plötsligt hade vi rätt gott om tid på oss istället. Oj, så överraskade de blev när vi kom.

Det finns fler minnen från den här resan, varav ett kommer här. Tyvärr började jag inte skriva dagbok förrän ett knappt halvår senare, så jag har inte så många detaljer, men jag skrev lite om det när vi skulle berätta om vårt sommarlov och en del kommer jag ihåg ändå. Vi tog båten, Viking 2, från Stockholm. Av bilden att döma var det ett koldrivet fartyg. Vårt första stopp var i Åbo där vi tittade på slottet. När vi kom tillbaka till bilen stod en polis och skrev och satte en lapp på vår vindruta. Var det parkeringsförbud där vi stod? Hur hade vi kunnat missa det? Det stod bara på finska och vi förstod ingenting av det. Jag väljer att citera det jag skrev då: ”Vi kunde inte läsa det för att finska är så krångligt. Det går väl an att prata, men inte att läsa.” Vadå prata, tänkte jag innan jag fortsatte att läsa. ”Förresten kunde vi inte prata heller mer än att säga glass och jordgubbsglass.” Ja, då kunde vi ju de viktigaste orden i alla fall… Hur som helst så kunde polisen bara finska, men han pekade på bilen och visade att det var en repa på sidan. Vi lyckades förstå att det var en buss som kört för nära. Vi fick följa med till polisstationen och där kunde mamma och pappa prata med någon och få reda på hur vi skulle göra. Bilen i sig gick fortfarande att köra med så det var ingen fara på det sättet. Lite trist start på resan, men sedan hade vi en fin vecka tillsammans och fick se en hel del intressanta platser. Den här och en del andra händelser under resan gör ju också att jag fortfarande kommer ihåg den.



Lyset ljuser

Tankar Posted on lör, mars 23, 2019 11:17:03

Jag har börjat känna mig så konstig de senaste dagarna, lite som när de sju dvärgarna kommer hem efter att Snövit utan deras vetskap hittat dit och finstädat hela huset och de, med viss förskräckelse i rösten, utbrister ”Lyset ljuser!”, ”Spindelväv saknas!”.

Alltså, ibland kan jag vakna upp UTAN huvudvärk och undra vart den tog vägen. Tänker den överge mig? För gott? Duger jag inte längre? Det låter helt galet, men det ger ändå lite av den känslan, att någonting liksom saknas. Fullständigt obekant och därmed nästan lite skrämmande. I dag var den, huvudvärken alltså, inte tillbaka igen förrän jag ätit klart frukosten och den tycks kunna ta paus lite som den känner för mitt under dagen också. Ingen ordning alls längre! I går tror jag till och med att tinnitusen, min trogne (och på senare tid rätt ilskne) vän sedan snart två år, lämnade walkover för en stund. Under den senaste månaden har jag annars haft ont i nacken en hel del, nära gränsen till nackspärr, sannolikt en kompensation för att inte tomrummet ska kännas för stort. Naturen är verkligen finurligt uttänkt.

Plötsligt är det bekanta och invanda inte där på samma sätt längre, lite som att flytta till ett nytt hem. Det tar tid att vänja sig vid tomrummet och kanske hitta bättre saker att fylla det med. Fast jag ska kanske inte planera den nya möbleringen för mycket innan kontraktet är helt hemma? Än lär det nog ta lite tid innan jag blir helt övergiven, fast uppklarnandet är envist och fortsätter trots ett rejält bakslag för (den annars allt bättre) sömnen i början av veckan och ett mindre bakslag lite senare igen. Trekvarts sömn är definitivt för lite och fyra timmar är ingen höjdare heller, speciellt inte när man ska jobba en hel dag efteråt och kanske behöver vara sällskaplig eller rentav tänkande på kvällen också. Fast jag har vanan inne och nuförtiden, när förhållandena på övriga fronter är så mycket bättre, så är det inget oöverstigligt hinder längre. Speciellt inte som jag upptäckt att det finns ett ord som heter nej och nu börjat lära mig hur det uttalas, och inte ohejdat säger ja till allting oavsett hur lockande det låter. Det är viktigt att stanna upp ibland och sätta gränser både inåt och utåt, men det är långtifrån lätt i praktiken. Tiden känns aldrig rätt, men jag skulle nog säga att den rätta tiden är nu, eller i går eller förrgår, och att världen inte alls kommer att gå under medan du, eller jag, undviker att göra det.

I natt blev det i alla fall hela sju timmars sömn. Nu känner jag ändå att jag skulle behöva sova någon timme till, men det kan jag förstås glömma. Jag behöver fixa bilen (och mig själv) och slå in paket innan det är dags för Afternoon tea på Lejondals slott i eftermiddag tillsammans med mina nära och kära.

Ta väl hand om dig! Kom ihåg att ta på dig din egen syrgasmask innan du hjälper andra, annars stryker ni kanske med allihop, och det vill vi ju inte.



Pi-dagen

Udda dagar Posted on tor, mars 14, 2019 18:03:55

I dag, 14 mars (3.14) är det pi-dagen. Det uppmärksammas ibland på barnens skolor, speciellt inom matematikämnet skulle jag tro. Det en ganska försynt dag som inte firas så mycket ute i det svenska samhället, som andra mer sönderkommersialiserade temadagar. Just därför är det lite extra roligt att uppmärksamma den, de år jag ens kommer ihåg den. Dagen till ära passar det bra att äta pi-zza, den är ju vanligen rund också, vilket manar till praktiska tillämpningsövningar. Annars kan det kanske duga med paj (pie) också, men det lutar kanske mer åt kladdkaka eftersom det går snabbast att sno ihop. Ibland får man ta en liten genväg.



Fastetid

Traditioner, Tro och bön Posted on sön, mars 10, 2019 22:47:02

I onsdags var det askonsdagen, dagen efter fettisdagen, och då inleddes den fyrtio dagar långa fastan som pågår fram till påskdagen, Jesu uppståndelsedag. Tittar man i kalendern så ser man att perioden är längre än fyrtio dagar. Söndagarna bryter fastan och räknas därför bort.

När man pratar om fasta tänker man nog ofta på mat, eller snarare att avstå ifrån mat, men den kristna fastan handlar om någonting annat. Fasta är att avstå ifrån någonting och det behöver inte alls vara just mat. Det är upp till var och en att bestämma vad, eller ens om, man vill avstå. Det får gärna vara lite småknepigt så att det inte går alltför obemärkt förbi, men det väljer man som sagt själv. Det kan vara att avstå från sociala medier, godis, socker, tevetittande eller någonting annat, eller kanske att begränsa tiden för någonting som man har svårt att helt avstå ifrån. Det går också att avstå från någonting för att hjälpa en medmänniska, kanske med pengar, materiella ting eller varför inte genom att stå till förfogande med sin tid. Att ägna tid åt sina nära och kära är nog ingen dum idé. Det borde jag öva upp mig lite bättre på.

Själv har jag under flera års tid avstått från kaffe och te under fastetiden. Det har verkligen inte varit lätt, speciellt inte teet. Själva avståendet har inte varit så farligt egentligen, åtminstone inte sedan jag bytte ut det rakt av mot kranvatten istället för att försöka med någon annan frukost- eller fikadryck, men oj vilken abstinens jag har haft, som jag har längtat efter att kunna sitta och njuta av min kopp te. På något sätt har det också känts bra att göra detta, att kunna hålla emot suget och samtidigt känna av längtan. Det ger vissa insikter och en form av självkännedom och ödmjukhet som leder till eftertanke. Det går att klara av lidandet, men ibland blir kanske priset för högt och det är knappast syftet.

I år har jag ändå bestämt mig för att inte fasta, i alla fall inte från te. Kaffe dricker jag mer sporadiskt så det känns inte alls lika svårt att avstå ifrån. För övrigt ska jag istället försöka göra mitt bästa för att komma ur lidandet och då behöver jag behålla rutiner som jag trivs med och mår bra av. Det blir lite omvänt att gå ur lidandet under fastan istället för att gå in i det, men det kan få räcka med de bördor som varit och de som fortfarande återstår.

I slutet av januari, efter ungefär fyra månader med i det närmaste konstant spänningshuvudvärk, började det komma pauser då och då. Ibland har friheten kunnat vara i nästan en hel dag. Då känns det att det finns gott hopp för framtiden. Sömnen går också framåt. Nu i mars finns det till och med god chans att, för första månaden sedan jag vid nyåret 2017/18 började hålla koll på hur mycket (eller snarare lite) jag sov, komma upp i ett snitt på sex timmars dygnssömn. Det har aldrig tidigare sett så lovande ut som nu. Samtidigt inträffar det minst en gång i veckan att jag absolut inte lyckas somna förrän efter flera timmar, men efter en dålig sömn-natt kan jag oftast sova lite mer normalt natten efter. Tidigare, från åtminstone november 2017, lyckades jag inte ens sova ut under helger eller andra ledigheter. Den otäcka känslan av att tappa greppet om medvetandet, att falla och att liksom vilja klösa bort någonting som klibbat fast vid själen och håller på att förgöra mig drabbade mig flera gånger om dagen fram till jul, men nu blir det allt glesare och det är verkligen en oerhörd lättnad. Det känns som att det är lite kopplat till den avtagande huvudvärken.

Det känns skönt att en del bitar som envist hållit sig kvar nu gradvis börjat ge vika. Vägen är inte lätt och dikena är djupa, men finns det liv finns det hopp.



Måltidsgemenskap

Traditioner Posted on fre, mars 01, 2019 23:02:07

Den här veckan har jag varit ensam hemma några dagar medan dottern varit till Rom fyra dagar under början av sportlovet och maken är på tjänsteresa hela veckan. Det har varit väldigt skönt att få rå om sig helt själv, fast egentligen har jag inte varit särskilt ensam för jag tillbringade mer tid på jobbet och utanför hemmet än hemma innan dottern kom tillbaka igen.

I måndags kväll var jag ut och åt middag tillsammans med en tidigare kollega. Det gör vi ett par gånger om året. Samma restaurang, nästan alltid samma val av mat (gjorde ett undantag en gång) och oftast samma plats i restaurangen. Det är faktiskt rätt skönt att slippa ägna tid åt en massa val. Sedan sitter vi och pratar i ett par timmar. Det blir sällan att man fortsätter träffas när någon slutar, även fast man har den ambitionen, men just i detta fall så har det faktiskt blivit av.

I onsdags kväll blev jag och några körkollegor hembjudna till en tidigare körkollega. Hon har under många år bjudit oss på fisksoppa i samband med sin födelsedag, så även i år. Mycket gott! Dessutom trevliga samtal och sällskap nästan hela vägen hem efteråt.

I kväll blev det inte heller middag hemma. Det är Världsböndagen i dag och i år var det vi i Bro som höll i det i vår kommun, med medverkande från såväl Bro, Kungsängen Västra Ryd och Skogakyrkan. Totalt blev vi 27 st. Varje år är det ett nytt värdland som man får lära sig mer om och just i år var det Slovenien som var värdland. Efter den lekmannaledda gudstjänsten visades det bilder från Slovenien och bjöds på en smakrik grönsakssoppa tillsammans med hembakat bröd, kaffe, bullar och kakor. Jag undrar vilket värdland det blir nästa år. För ett år sedan skrev jag lite mer om Världsböndagen, så jag länkar till den texten ifall du skulle vilja veta lite mer om vad det är. http://pernillabloggen.gamlebo.se/#post63



Vilken vecka!

Tankar Posted on fre, februari 22, 2019 23:42:09

Det här har på många sätt varit en händelserik vecka, på gott och ont, och än är den inte slut. Nu hoppas jag ändå att det bara finns goda bitar kvar att fylla ut den återstående delen av veckan med, för att liksom kompensera lite för det oerhörda mörker som just drabbat vårt lilla samhälle.

Veckan började med en mycket tidig morgon. Jag gav mig av hemifrån tjugo i fem för att vara säker på att hinna i tid till tåget, och kom sedan hem igen strax efter nio på kvällen. Däremellan hann jag träffa kollegor i Karlstad och diskutera projektupplägg. Det blev en bra, men ändå rätt jobbig dag även om jag under dagen kände mig piggare än jag rimligen borde. Hemresan tog en timme längre än planerat på grund av spring på spåren så att polisen tvingades stoppa trafiken. En av dagens höjdpunkter, utöver att det var trevligt att få träffa och prata med en del nya kollegor, var den medhavda frukosten som intogs under tågresan. Te och smörgåsar med Brie och salami. Grundade med ett äpple när jag gick hemifrån, för att inte vara helt på fastande mage. Började få ont i halsen.

I tisdags vaknade jag med rejäl huvudvärk, halsont, ont i nacken och kände mig allmänt ruggig (dock inte någon som helst feber). Öm i ena armbågen, som när jag tidigare fått slemsäcksinflammation, men det försvann igen till kvällen. Skönt! Hann med veckomässa och en kort stunds övning med kören innan jag avvek för föräldramöte inför ungdomarnas Romresa. Fruktade att jag skulle behöva ställa in min medverkan i vår konferens de två följande dagarna, men när jag vaknade i onsdags var åtminstone ruggighetskänslan borta. Intensiv huvudvärk, men den gick konstigt nog över efter en huvudvärkstablett. Annars brukar jag bara bli illamående när jag stoppar i mig någonting sådant, så det gör jag bara i yttersta nödfall. Möttes av nyheten att en lägenhetslänga i Västerås brunnit ner under natten, på dotterns gata visade det sig efter lite efterforskning, fast något hus bort. Ingen skadad turligt nog.

Kände mig privilegierad som kunde ta lite sovmorgon innan det var dags att sammanstråla med mina närmaste kollegor och köra igång med vår konferens. Väl avvägt program med kunskapsöverföring och diskussioner där alla hade sin egen del att bidra med. En och annan hostattack under dagen, inte alltför hemskt ändå tyckte jag. Body flight på kvällen. Lite för mycket instruktioner – svårt att hänga med i alla tecken som gavs hela tiden. Eftersom vi var en så liten grupp fick vi i alla fall ovanligt mycket flygtid. Roligt, utom på slutet då det kändes som att axeln skulle blåsa ur led. Kände av axeln även i går, torsdag, men i dag verkar den okey igen. Däremot vaknade jag i morse med en rejäl ömhet i revbenen och en del muskler däromkring. Vågade knappt andas ett tag av rädsla för att behöva hosta, men man vänjer sig vid det mesta och ibland är det bara att bita ihop och försöka stå ut. Tur ändå att hostan var lite mindre frekvent än under gårdagen även om den var lite besvärlig ett tag nu under kvällen.

I går morse stod det klart att våldet i vårt lilla samhälle skördat två offer under natten. Två personer i tjugoårsåldern hittades skjutna någon halvtimme efter midnatt, varav en inne på en förskolegård, och deras liv gick inte att rädda. Jag hoppas verkligen att man kommer att kunna rekonstruera händelsen och få ett riktigt avslut på detta tragiska. Det verkar i alla fall som att krishanteringen i samhället fungerat som den ska och det känns bra att det funnits möjlighet för den som behöver att få prata med någon kring det som hänt. Nu i kväll anordnades även ljuständning och en kortare andakt i kyrkan. Dessförinnan hann jag med arbetsutskott med bland annat policydiskussion.

Nu återstår två dagar av veckan. I morgon blir det matlagning hos sonen – chili con carne och broccolipajer står på menyn. Det ska sedan räcka till ett antal matlådor framöver för att få lite mer variation i kosten. På söndag är det sångdags och då hoppas jag att hostan håller sig i schack (och att den inte blir lika enträgen som under förra året då den höll i sig i tre månader). Halsen känns i alla fall mycket bättre. Inte helt optimalt att jag även är ensam kyrkvärd, men det får lösa sig på något vis. Jag har i alla fall en del rutin, tack och lov.



Bättre fly än illa fäkta!

Tankar Posted on tis, februari 19, 2019 23:19:53

För någon dag sedan tänkte jag ut en ny plan att ha i bakfickan, för att inte inledas i frestelsen att vifta undan magkänslan ifall den skulle återkomma med någon varning framöver. Det kan kännas som att ge upp, men vissa kamper tycks vara omöjliga att vinna och det var ett konkret råd jag fick. Om du hamnar i detta igen, följ magkänslan och ta dig därifrån. Stanna inte kvar! Går det inte att komma bort direkt så lägg åtminstone upp en (flykt)plan! Ingen utifrån kommer att förstå, åtminstone inte innan skadan hunnit bli för stor. Instruktioner och policies i all ära, men vissa saker är svåråtkomliga, svårt att se igenom om man ser på det från fel håll. Detta verkar gälla oavsett hur många som sett och upplevt saker från andra hållet, kanske för att det är så svårt att sätta fingret på vad det är och att det kombineras med skuld och skam. Vem vågar man anförtro sig åt? Jag såg, men ändå tog det fem år innan jag förstod hur det hängde ihop, innan det som varit så förvirrande plötsligt fick ett sammanhang. Mindre reflekterande personer kommer nog aldrig fram till den punkten. Jag blev ändå förvånad över hur utbrett det var, att döma av hur många som helt plötsligt, just innan jag slutade, öppnade upp sig och tog upp egenupplevda händelser och funderingar. Tro inte att du är ensam.

Magkänslan brukar visa sig ha rätt, och ja, jag kände dåliga vibbar väldigt tidigt (men ett par andra fick det långt tidigare). Precis i början verkade det bra, men sedan var det som om någonting liksom skavde, en rätt obehaglig känsla som var svår att ta på, men som jag sedan aldrig blev riktigt kvitt. Någonting falskt.

Plan var det ja. Om jag börjar märka av dessa tendenser i nuvarande grupp kommer jag att vara tydlig med att det inte är acceptabelt. Det räcker att jag bär mina egna apor. Förbättras inte situationen så ser jag mig om efter andra lösningar, fast jag hoppas förstås slippa det.

Skulle det bli så att en viss person så småningom får anställning där jag jobbar nu (inte helt otroligt tyvärr) så kommer jag sannolikt att försöka ta mig någon annanstans, något beroende på var han hamnar organisatoriskt och fysiskt. Vid en placering (hemska tanke) i min nuvarande lilla grupp kommer jag definitivt att söka mig bort så snart jag kan. I det fallet är jag inte alls främmande för att säga upp mig även utan att ha någonting annat på gång, men då tänker jag först konsultera lite med familjen. Jag tror inte att jag kommer att bli måltavla igen (fast det trodde jag ju inte tidigare heller), tvärtom kan det mycket väl bli frågan om en massa superlativ och gulligull, men det är en bräcklig tillvaro som snabbt kan vända. Det går inte att veta från gång till gång hur det kommer att bli. Det värsta är ändå att höra hur kollegor runtomkring drabbas av detta skavande. Det är långt värre än att själv vara drabbad (och inte nå fram). Jag känner att jag inte kommer att klara av känslan av total maktlöshet igen. Det är lite som att ha en svår allergi, håller man sig inte på sin vakt och är beredd så är det inte ens säkert att man överlever. Just därför känns det extra viktigt att ha tänkt igenom en plan redan nu.

Slutligen några tips…

  • Var medlem i facket, då står du i alla fall inte helt ensam.
  • Notera det som inträffar, kanske främst för din egen skull när tvivlen kommer.
  • Berätta för någon du litar på, det är en lättnad även om situationen i sig kvarstår.
  • Fly om det behövs – lägg upp en plan om det inte går att komma bort direkt!


« FöregåendeNästa »