Från lek till allvar

Under de senaste månaderna har vi haft ovanligt många blommor här hemma, varav merparten i form av snittblommor. På ett sätt kan man säga att det är mina föräldrars förtjänst, åtminstone det inledande blomsterhavet. Det började med min födelsedag i november då jag fick flera imponerande vackra blombuketter, varav en del stod sig riktigt länge. Några dagar senare blev jag även firad på jobbet med ytterligare en tjusig bukett som faktiskt höll sig fin i flera veckor. Till en början såg jag knappt blommorna, det var väl nästan som att kasta pärlor åt svin, men innan de hann vissna ner började jag få in dem på min radar och njuta av deras skönhet.

Före julledigheten fick jag blommor av mina fackliga kollegor i samband med vårt sista möte tillsammans. Efter årsskiftet skulle vi gå skilda vägar, eller rättare sagt jag skulle gå och de skulle bli kvar. Det kändes förstås lite ledsamt att skiljas även om det var ett högst frivilligt val från min sida, ett stort och helt nödvändigt steg att ta. Strax innan var det dags för årets kyrkvärdsblomma, en trevlig amaryllis, och under helgen precis före jul fick jag plötsligt såväl lust som ork att själv sätta ihop ett par mindre julgrupper varav en blev kvar hemma och de andra gavs bort. Vi hade även ett par lösa hyacinter hemma. Just hyacintdoften är det jag minns starkast från när vi i början av året kom hem igen efter några ruggiga dagar på landet under Alfridas härjningar. Jag kunde plötsligt ta till mig dofter igen. Tidigare hade jag haft svårt att sortera alla sinnesintryck i min trötta hjärna, som att ha igång tio radiokanaler och fem tevekanaler samtidigt, att uppfatta allt men samtidigt intet eftersom analysfunktionen inte klarade av att sortera och prioritera. Luktsinnet fick liksom inte chansen att komma in i matchen även om det rent fysisk säkert fungerade som det skulle. I sanningens namn så är det väl inte alla lukter som är lika behagliga som hyacintdoft, men jag tycker ändå att doftupplevelserna vida överstiger odörerna jag får uppleva på köpet.

Ett nytt år hade tagit sin början och det blev dags att ta farväl av alla kollegorna på jobbet. Blommor igen, varav en fortfarande står kvar i en liten vas på bordet intill mig medan jag skriver ihop detta. Fast nu har även den gett upp så det är nog dags att byta ut den mot någonting fräschare. En dryg vecka efter att jag börjat på mitt nya jobb fick jag blombud dit. Jag undrade så vem det kunde vara ifrån och det visade sig vara rekryteringsfirman som ville önska mig lycka till med det nya jobbet.

Sedan många år tillbaka har vi främst haft gröna växter och inte så många blommor i fönstren här hemma, utöver ett antal orkidéer och styvmoderligt behandlade Sankt Paulior i köket. Vi rationaliserade snabbt bort alla växter från övervåningen eftersom de ändå aldrig fick vatten och därför envisades med att dö inom ett par månader. Växterna på nedervåningen har inte haft några glansdagar de heller, men ändå kunnat få en skvätt emellanåt. Själv har jag i ärlighetens namn knappt vetat om att de funnit under de senaste åren, än mindre brytt mig, och under förra året lyckades jag till och med ta kål på ett par av orkidéerna som ju tål det mesta annars. Fast på senare tid har tydligen både jag och maken upptäckt att växterna existerar och en del av dem har plötsligt fått liv igen och ser riktigt välmående ut. En av orkidéerna har förresten just slagit ut i blom.

I en text jag läste i morse kring söndagens tema om att så och skörda nämndes det någonting om pelargoner och då slog det mig att jag inte sett till dem alls sedan de hängde ute på verandan. De hängde väl inte kvar där fortfarande? Jag vill ju inte att de ska behöva dö, även om jag aldrig haft någon bra hand med dem. I somras fick jag dem i alla fall att blomma ovanligt bra. Det visade sig att maken haft förbarmande om dem och ställt ner dem i källaren. De såg rätt eländiga ut men visade ändå visst tecken på liv så det finns väl hopp för dem ändå. De fick en skvätt vatten.

Blomsterlökarna som inhandlades i höstas kom tyvärr aldrig ner i jorden, men i år blir det nya tag. De fina bollkryssen som jag i en stund av klarsynthet satte ut i de fina björkkrukorna på försubron förtorkade redan innan de hann slå ut ordentligt. Fast nu har lusten börjat återvända och jag kan åter känna en njutning av att få pyssla med hem och trädgård, i min egen takt. Det börjar bli tid att förbereda årets sådd inför växthussäsongen. Till våren orkar jag kanske rentav ge mig på att laga takfönstret på växthuset som lossnade för snart ett år sedan, men jag tänker inte lova någonting. Vad gäller odlandet så är tomater och gurka givna kandidater, men kanske kan det bli ytterligare någonting. Förra året sådde jag till slut, väldigt sent, men resultatet blev ändå över förväntan. Det stackars trädgårdslandet fick däremot ligga i träda fast fröpåsarna låg beredda vid ytterdörren under flera månader. I år finns det hopp om att det ska bli någonting även där, någonting enkelt som rödbetor och morötter kanske. Jag känner mig sugen på att börja redan i dag, men jag får hålla mig till tåls ett tag till. Det finns mycket annat att ta itu med innan dess och än så länge är det lite väl vintrigt ute även om det för tillfället är några grader plus.

Jag har ett litet skrivhäfte för ”Stunder av välbefinnande”. I det skriver jag bara ner saker som skänker mig någon form av välbefinnande. Det kan ofta vara till synes små och obetydliga händelser, men det har varit ett sätt för mig att försöka fånga det positiva i livet. Det finns ju en hel del sådant när man tänker efter. Alla negativa tankar är strängeligen förbjudna i boken. Inga men, inget dömande.

Det finns flera syften med detta. Ett är förstås att kunna gå tillbaka och läsa och se att det trots allt finns en hel del fint i livet även om det inte alltid känts så, men det har jag sällan utnyttjat. För mig har det nog varit viktigast att få skriva ner det och att öva mig i att inte bara vifta bort eller förringa det. Det går att finna ett slags välbefinnande i vissa ögonblick även om det finns en icke njutbar grund och då är det väl bra att försöka se den ljusa sidan av det. Det är ju nog så tungt att leva ändå. Jag försöker febrilt att undertrycka det negativa även i andra sammanhang, vilket i sig kan vara negativt, men det är en annan sak.

Den första noteringen är från 11 mars 2017: ”Adeptträff på Vetekatten”. Dagen efter skrev jag ”Vaknade till precis för att se morgonhimlen när den var som vackrast.” Andra noteringar är ”Tre fina dagar i Nederländerna tillsammans med S, m och p, samt vår privatguide A”, ”Virtuell påskäggsjakt för barnen”, ”Cykeltur med Cha till Kvistaberg”, ”Bra stund med [svärmor] M”, ”Fantastisk konsert”, ”Målade och plockade ved. Roligt att arbeta praktiskt tillsammans”, ”Vandring med Cha”, ”Där får jag komma till min rätt och känna acceptans. Jag bidrar!”, ”Körövningen får tid och rum att försvinna”, ”London. Mådde mycket bättre. Ingen gråt”, ”Givande samtal och workshops”, ”Påbörjat CV-arbetet. Roligt!”, ”Glad på jobbet, på riktigt!!”, ”GA ringde!!”, ”Förtroliga små samtal”, ”Ensam i simbassängen”, ”Lyckad sprintdemo”, ”Stolt”, ”Ordentligt simpass som kändes i armarna”, ”Roligt att formulera ihop tacktalet”, ”Klarar raska promenader, varje gång. Känns skönt i kroppen!”, ”Ingen huvudvärk förrän alldeles på kvällen och inte ens då var den så mycket att tala om. Ljuvligt!”, ”Det är så fint ute med det skira, vita på träden.”

Oj, vilken vecka. Det är verkligen svårt att förstå att det inte har gått mer än en vecka sedan jag satt och kämpade med att få ordning på alla mejl och filer. Jag lyckades rätt hyfsat med det till slut, men hann tyvärr inte spara ner så mycket av det väsentliga på rätt ställen ändå. Fast vem bryr sig egentligen, sannolikt ingen annan än jag själv och vad gör väl det om hundra år? Två överlämningar känner jag mig i alla fall rätt nöjd med.

I måndags var det avslut och sedan möte med internationella gruppen på kvällen. I tisdags började jag på mitt nya jobb. Jag gav mig av hemifrån i god tid så att jag skulle hinna promenera sista biten ifall allt klaffade som det skulle, fast det gjorde det förstås inte. Väglaget var visst lite sämre än jag trott och det tog längre tid att gå till stationen än det annars brukar göra. Väl där åkte tåget ifrån mig när jag kom ut på perrongen. Det var bara att vänta en knapp halvtimme på nästa tåg. Bussen jag hoppade på sedan var visst inte den jag hade tänkt ta så plötsligt befann jag mig på okänd mark. Hur skulle jag ta mig därifrån? Det visade sig ligga rätt nära min slutdestination ändå och jag hann fram precis i tid, efter nästan två timmars resande. Bland det första som slog mig var hur mitt i prick det varit att prata om pusselbitar dagen innan för precis utanför det nya kontoret finns det just pusselbitar i olika former och konstellationer.

Tillfälligt passerkort löste sig direkt och mobiltelefonen hade visst legat och väntat ända sedan Lucia, men den tog halva dagen och ett flertal omstarter på sig innan den äntligen ville köra klart installationen (fast riktigt allt verkar inte vara klart ännu, så jag måste ta itu med det igen nu till veckan). Datorbeställningen hade visst missats, men jag fick snabbt tillgång till en lånedator och efter inte alltför mycket strulande lyckades jag även logga in på den. När jag fyllt halva koppen med tevatten och skulle fylla upp med mer så råkade jag slinta med fingret och trycka på kaffeknappen istället för vattenknappen. Slutligen fick jag mitt skåp att gå i baklås när jag försökte ställa in en personlig kod på kodlåset. Först ville det inte låsa sig alls, men vid andra försöket låste det sig istället för gott. Tur att jag varit klok nog att inte lägga in mina saker i skåpet först. Jag hoppas att det ska gå att ordna till igen nu till veckan för det känns lite onödigt att släpa hem datorn varje dag om jag ändå inte har för avsikt att använda den på kvällen. Även om en hel del gick snett så var det på det hela taget ändå en riktigt positiv dag med god stämning och trevliga och hjälpsamma kollegor. Jag känner verkligen att jag kommer att trivas där. Inte ens kontorslandskapet var så farligt som jag fruktat – mycket snack visserligen, men det är ju inte bara av ondo utan ger även ett bättre hum om den verksamhet som pågår.

Redan under min första dag kändes det som om jag blivit av med en stor tyngd, en fotboja som jag under lång tid tvingats släpa runt på, eller kanske mer en riktigt tung ryggsäck. Jag hade inte förväntat mig att det skulle kännas så påtagligt, så fysiskt på något sätt. Lättnaden var mycket större än jag anat, som att få tillbaka livet igen. Jag börjar känna mig som en HEL människa, fast än är det en bit kvar. Tidigare har det mer varit som optimisten säger ”the glass is only half-broken” och det har inte varit så lätt att använda ett sådant glas på ett fullgott sätt.

På något sätt har jag ändå lyckats använda det där hela i botten, och då har hela glaset verkat helt. Inte ens jag har velat kännas vid någonting annat för vad finns det väl för värde i ett sönderspräckt glas? Fast så fort jag fyllt på lite för mycket, vilket jag envisats med att göra gång på gång på gång, så har det blivit som med Pythagoras mugg. Allt har runnit ut och jag har fått börja om från början igen. Samtidigt, om jag inte envisats med att glaset, som sprack långt innan glasflisorna började lossna, ändå gick att använda så hade jag nog aldrig klarat av att resa mig upp igen.

Jag borde förstås ha sökt mig bort redan (eller kanske senast) för fem år sedan då jag började märka av tendenserna, men jag var inte stark nog då, hade inte orken. Sedan maldes jag successivt ner ytterligare (men inte som huvudoffret till att börja med – finns många skikt i detta, varav det djupaste endast föräras en åt gången) samtidigt som den privata situationen krävde alltmer fokus och det inte fanns någon som helst möjlighet till återhämtning vare sig privat eller på jobbet. För ett drygt år sedan blev det äntligen lite andrum privat, medan jobbdelen kändes värre och värre. På ett sätt kändes det också bättre för jag hade under året förstått att jag var jag och att det var just det jag skulle vara. Att jag dög gott som mig själv, redan gjorde en hel del bra och att jag var uppskattad för det. Det som gjorde det värre var att jag under hela året upplevt att det inte längre spelade någon roll vad eller hur jag gjorde för från ett håll skulle det ändå aldrig duga, inte ens om jag försökte bli någon annan vilket tidigare ansetts vara så viktigt. Det hade varit en sak om de argument som lyftes fram varit sakliga, för visst hade jag brister (vem har inte det), men det verkade istället vara hens egna brister som jag skulle ges skulden för. Det tog tid för mig att förstå hur olika handlingar hängde ihop för de följde inte det mönster jag fått lära mig tidigare. Till slut trillade de sista bitarna ändå på plats. Det var en lite annan bild denna gång.

Nu är jag där igen, i ältandet, men det är nog det enda sättet för mig att successivt bearbeta detta. Tankarna fastnar fortfarande dagligen vid en viss person, men allt flyktigare tack och lov och det gör mig inte längre lika ont. Jag försökte skilja på person och handling, men blev ju samtidigt varse nya handlingar mot andra personer och att ha hen – som tidigare varit så gott som osynlig på kontoret – i min omedelbara närhet var ändå lite som att dagligen behöva stå öga mot öga med sin våldtäktsman. Då spelade det inte så stor roll att jag inte blev utsatt för det igen. Varje liten beröring, varje antydan, väckte ju minnena till liv, och hjärnan kan inte skilja på tankar och verklighet.

De värsta delarna syns och hörs ju sällan för en utomstående, men de andra delarna kan vara nog så illa. Hen var förresten väldigt angelägen om att ta farväl av mig ordentligt då jag slutade, kanske för att ingen av de andra runtomkring skulle missa det? Två gånger i anslutning till avtackningen och sedan ytterligare en gång i kontorslandskapet med tal vitt och brett om att vi säkert skulle ses igen i något annat sammanhang. Så kan det absolut bli, men någonting säger mig att det då blir på mina villkor, vilket hen nog inte kommer att vara så road av.

För övrigt har det varit en rätt inbokad vecka med arbetsutskott och Charlottes teateruppvisning på onsdagskvällen, adeptträff på torsdagskvällen och kyrkvärdsfortbildning med övernattning under lördag-söndag. Många positiva saker, men kanske lite väl fullspäckat schema. Nu till veckan är jag bara inbokad måndag, tisdag och söndag och har ännu ingen inbokning alls på jobbet (väntar dock på en som det visst inte blev tid för under förra veckan), men därefter är det rätt fullbokat under dagarna. En sak som är lite lustig är att varje gång jag har sökt nytt jobb så har jag fått en chef som heter Anders, men nu är det tredje gången gillt, så kanske är förtrollningen bruten?

Jag har verkligen undrat om jag skulle orka detta för allting gick ju så långsamt framåt, i den mån det alls gick framåt. Jag vågade ändå chansa och tyckte att det var bra att rekryteringsprocessen drog ut lite på tiden. Efter julledigheten var jag äntligen hyfsat redo och det känns som att det skulle kunna gå lite fortare framåt framöver. Gråten kommer allt glesare sedan årsskiftet, knappt alls denna vecka, men spänningshuvudvärken kommer nog att bestå ett tag till, har ju bara haft den sedan jag började kvickna till i oktober (samtidigt som det började bli klart med nya jobbet). Jag har inte så mycket att göra ännu, men det är på gång. Det är rätt skönt att få ta det lugnt i början så att jag kan acklimatisera mig; lära mig rutiner, hitta i olika verktyg, läsa på instruktioner och annat av vikt. Balans arbete-fritid verkar vara någonting man tar på allvar och jag känner att jag får energi av att komma till jobbet, även om jag känt mig trött på vägen dit och sedan faller ihop på soffan när jag kommer hem igen. Jag förstår att det är alltför lätt att ge järnet och sedan krascha inom en vecka eller två, men jag försöker lyssna inåt för att undvika det. Ligger nära gränsen, men det får räcka nu!

Då var det alltså dags. Efter sammanlagt 28 år vid samma koncern så har jag nu klarat av min sista arbetsdag i det sammanhanget, åtminstone för denna gång. Naturligtvis räckte inte tiden till alls för att hinna strukturera upp och lägga över allting på sina rätta platser och i sitt rätta skick. Allting krånglade under helgen och i dag, program hängde sig, lösenord krävdes (med accepterades ej) och så vidare. Sedan gick hjärnan ner lite i varv ibland också eftersom jag inte ansett mig hinna sova ordentligt under helgen. Det får bli ändring på det nu, även i veckorna för den delen. Naturligtvis missade jag också att aktivera epostens frånvarohanterare innan jag gick, trots att det stod med på min att göra lista. Det blev alltför bråttom att komma iväg för att inte försenas ytterligare till det möte jag skulle iväg på i kväll.

Jag började för 30 år sedan nere i Trollhättan, men var sedan borta två år under mina fortsatta studier. Det har hänt mycket under den tiden. När jag började jobba hade alla sina egna rum, med totalt oergonomiska trästolar. Det fanns en semistationär dator (stationär dator på rullvagn) som alla i korridoren delade på och posten delades ut varje dag, direkt till rummet. Telefonerna var fasta och ofta låsta för andra samtal än lokalsamtal – utom där faxen stod, denna oumbärliga tingest som nästan helt fallit i glömska i dag. När datorerna några år senare blev var mans, och kvinnas, dagliga arbetsverktyg fick man ansöka speciellt för att få möjlighet att få en extern e-postadress. Jag var en av få som under en period hade det eftersom jag hade ett samarbete med ett externt bolag. Sedan fattade man beslut om att öppna upp denna möjlighet för alla. Wow!

Uppbrott är alltid jobbiga och efter så här lång tid blir det kanske lite extra jobbigt. Jag känner både glädje och sorg över detta stora. Måste nypa mig i armen flera gånger för att förstå att detta är någonting som händer här och nu. Det är ingen dröm. Framför allt är det ingen mardröm, som den jag tidigare blev kvar i alltför länge. Jag är ändå glad och tacksam för de sammanhang jag fått vara med i, de personer jag fått lära känna – en del på ytan, andra mer på djupet, allt jag fått möjlighet att lära mig. Mest stolt känner jag mig över de gånger då jag har kunnat hjälpa kollegor som haft det jobbigt även om jag sällan kunnat göra så mycket annat än att lyssna. Det, att lyssna, är för övrigt någonting som inte ska underskattas. Tyvärr praktiseras det alltför sällan.

Nej, jag ångrar mig inte. Jag ser verkligen fram emot det nya, okända, som också skrämmer mig lite, att få börja om från början fast med många viktiga erfarenheter med mig i bagaget. Jag har många ljusa minnen och erfarenheter, men också tunga. Jag trodde nog inte att det fanns så många tårar som den mängd som har flödat fram under framförallt de här senaste två-tre åren – synliga likväl som osynliga. Den senaste veckan har de i alla fall inte kommit riktigt varje dag.

Nu hoppas jag på att jag ska få nytta av och kunna vidareutveckla mina styrkor istället för att ständigt behöva tampas med mina svagheter. Det borde i alla fall vara lättare nu när jag vet bättre vilka de är och jag får väl se till att hjälpa det på traven. För mig känns det viktigt att inte behöva vara en exakt kopia av alla andra. Vi kan likna oss själva med pusselbitar. Vi är olika, och vi SKA vara olika. Då passar vi bäst ihop och kan komplettera varandra. Enskilt kan vi absolut åstadkomma många bra saker, men det blir trist och ensamt i längden och tillsammans kan vi göra någonting mycket större. Det är olikheterna, inte likheterna, som berikar och bidrar till utveckling, föder nya idéer.

För att det ska fungera behövs förstås även likheter, beröringspunkter, som ett slags kitt som håller ihop, eller ett språk för att kunna prata med varandra. Om vi återgår till pusslet så finns det ett gemensamt motiv. Alla bitar passar inte ihop med varandra, men de kan passa in i sammanhanget ändå, fast en bit bort. Det kan också finnas andra pussel där biten passar bättre.

Jag har haft svårt att få ihop alla bitar, känt att det saknats bitar medan en del andra tycks komma från en annan kartong. Jag har funderat en hel del kring hur just mitt pussel ser ut och nu börjar bitarna trilla på plats en efter en. Bitarna fanns visst där ändå, fast det visade sig vara ett annat motiv än det som visades på asken.

Nu får jag snart min fjärde chef inom loppet av ett år, inte ens tio månader faktiskt. Sett till det kan man ju tro att jag är en riktig hoppjerka, men det är det nog ingen som skulle påstå om mig. I just detta specifika fall så är det i alla fall bra mycket bättre med fyra chefer på ett år än med en under fyra år, men i mer normala fall borde det inte vara fallet så jag hoppas ombytligheten ska stanna av ett tag nu.

Våga tro att du duger, att just dina styrkor är viktiga pusselbitar för att åstadkomma ett bättre resultat, en bättre värld. Utgå från styrkorna, inte svagheterna!