Från lek till allvar

I dag har svärfar uppnått den aktningsvärda åldern 90 år. Vi ringde och sjöng för honom innan det var dags för vår körövning i kväll, men övrigt firande klarade vi av redan i lördags. Då sjöngs det både nyskrivna och gamla sångtexter. En god trerättersmiddag och en hel del presenter blev det också, liksom trevliga samtal. En mycket lyckad tillställning som uppskattades av såväl födelsedagsbarnet som av oss tio gratulanter.

Just detta födelsedagsbarn är verkligen still going strong. Det kan ju vara nog så knepigt att hålla hjärnan igång tillräckligt för att lösa ett eller annat kryss, men han knåpar ihop dem från grunden så korsordsmakare han är. Rätt underfundigt och klurigt för det mesta, vilket inte bara gäller kryssen. Det brukar vara riktigt roligt att se vad han hittar på att skriva till födelsedagar och andra speciella tillfällen.

En något mindre uppskattad del av firandet var min och makens hemresa med nattbussen. Det blev lite drygt åtta timmar på riktigt hårda och obekväma säten och knappt någon sömn alls (totalt runt två timmar för min del). Jag hade så ont i svanskotan efteråt att jag knappt kunde gå. Tack och lov gick det över efter ett tag. Nervägen var betydligt trevligare, med tåg till Göteborg och sedan bil med trevligt sällskap.

Utrensning för kanske tankarna till förintelsen under andra världskriget eller till mer sentida utrensningar av olika folkslag, men även om det är väl värt att sprida information kring detta så att det inte glöms bort av eftervärlden så var det någonting helt annat jag hade i tankarna denna gång.

Jag har under hösten börjat rensa ut bland mina gamla jobbpapper och rapporter som jag sparat på mig genom åren. Nu när jag efter över femton år på samma arbetsplats (men med ett brett spektrum av olika arbetsuppgifter) ska gå vidare till någonting annat så får jag inte ha med mig någonting av detta. Det känns som en lättnad att liksom bli av med en börda, men samtidigt känns det lite ledsamt att inte ens få behålla de rapporter jag själv skrivit och presenterat i olika sammanhang eftersom det är koncerninternt material. Det är lite som att göra sig av med en (mindre) kroppsdel.

De pappersutskrifter och anteckningar som funnits kvar från tidigare projekt har sannolikt ett mycket begränsat värde för eftervärlden och det är ytterst lite av det som redan avslutats som jag kommer att lämna över till någon av mina nuvarande kollegor. Filer och rapporter finns ju sparat elektroniskt om någon är intresserad av det längre fram. Även om det mesta nu slängs så har det varit roligt och uppmuntrande att få påminnas om tidigare projekt och samarbeten och inse hur mycket erfarenhet jag egentligen har och hur mycket intressant jag hunnit med.

Egentligen började utrensningen redan under sommaren, men då handlade det om en massa privat e-post. Jag rensade mängder av gamla föreningsutskick, medlemsbrevväxlingar och sådant. Även då blev jag varse hur mycket bra jag bidragit med och att jag ofta varit väldigt uppskattad, trots att jag sällan tyckt att jag gjort så mycket då. Jag kände att jag verkligen skulle ha gillat den person som skrivit detta och jag såg att andra verkade göra det redan då. Hur kunde äktheten i detta gå mig så förbi?

Det ska bli skönt med en omstart, men det kommer att bli jobbigt med alla nya intryck i början. Jag borde försöka hålla den första tiden rätt ren i kalendern, men redan nu finns det tyvärr ett och annat kvällsmöte inbokat under min första arbetsvecka. Till och med helgen är uppbokad. Nåväl, först kommer jag i alla fall att ta ut en del ledighet, från strax före jul och fram till mitten av januari. Då ska jag försöka ladda batterierna så mycket som möjligt genom att ägna mig åt sådant jag tycker om och värdesätter. En del i detta kommer nog också att vara att försöka få lite bättre ordning här hemma, utrensning på prylnivå. Jag tycker att det känns tillfredsställande de gånger som jag har lyckats skapa ordning ur kaos. Det händer alltför sällan och varar alltför kort, men när det händer är det mig en njutning. Den viktigaste delen under ledigheten bör annars vara att vila ut och inte sätta upp en massa måsten. Ta dagen som den kommer.

Nu är jag på väg hem igen efter tre intensiva mötesdagar på Sveriges Ingenjörers fullmäktigemöte, FUM, ute på Djurönäset. Det är mitt nionde och förmodligen sista Ingenjörsfullmäktigemöte. Jag är visserligen vald för tre år till, men kommer att lämna alla andra fackliga förtroendeuppdrag vid årsskiftet och det blir av olika skäl lite knepigt att behålla just detta. Det är självvalt, men det är ändå med stor sorg som jag nu står i begrepp att snart lämna detta kapitel bakom mig. Jag har känt att det fackliga engagemanget är ett mycket viktigt uppdrag och att det har stor betydelse, inte minst för de medlemmar som på något sätt råkat illa ut. Man tror lätt att man ska klara sig, att det bara drabbar andra, men tro mig, det kan drabba vem som helst, när som helst. Det är alla dessa personliga möten med andra människor som varit det bästa, men också att få bättre koll på vad som händer (även bakom kulisserna), och att få värdefulla kontakter på olika nivåer inom företaget, och i viss mån även utanför.

Ibland har jag känt mig frustrerad över att jag inte har kunnat göra någonting för att förändra en svår situation för någon, men trots det har det sedan visat sig att medlemmen kunnat vara av en helt annan uppfattning. Det viktiga är inte alltid att göra någonting handfast åt själva situationen. Ofta räcker det långt att man bara finns där och lyssnar och bekräftar. Det har jag också själv känt. Visst kan det behövas mer än så, men situationen känns ändå så oerhört mycket bättre när man får möjlighet att dela den med någon annan. Det är inte alltid så lätt att våga ta det steget för tänk om ingen vill lyssna och ta till sig det jag säger. Ja, det är viktigt att börja med någon som man har tillit till, kanske någon i familjen eller en kollega, eller just en facklig förtroendeman (eller kvinna).

På ett sätt skulle jag gärna vilja fortsätta och jag tror att jag passar bra i den här rollen. Förhoppningsvis kommer jag att få nytta av detta på annat sätt framöver, ja, jag har väl egentligen redan fått det. För mig är det också en del i att vara medmänniska. Det är inte alltid så lätt att göra det som är rätt. Framför allt är det svårt att göra rätt ur alla aspekter och från allas synvinklar.

Uppdrag, utöver FUM, som jag nu behöver lämna över:
– Ordförandeskapet i vår lokala akademikerförening
– Lokala MBL-förhandlingar
– Löneförhandlingar och andra lönerelaterade frågor
– Styrelse och verksamhetsutskott för akademikerrådet inom vårt moderbolag
– Svenska arbetsmiljörådet och Partsammansatta rådet
– Tillfälliga referensgrupper inför exempelvis upphandling av företagshälsovård
Därutöver är jag lokalt skyddsombud och ingår i arbetsmiljökommitten (AMK). Jag har som synes rätt stort fokus på arbetsmiljöfrågor, utöver löner och styrelsearbete.

Än är jag inte klar med detta, men ojojoj så mycket tid jag kommer att få över under nästa år. Fast det blir nog snarare att jag får möjlighet att ha lite bättre fokus på själva arbetsuppgifterna istället. Det är åtminstone min förhoppning.

Då kom jag alltså hit till slut, eller hur jag nu ska säga, till min 50 årsdag. För elva månader sedan gjorde jag mitt femtionde blogginlägg och filosoferade en del kring det där med femtio. Det var också då som jag drog till med att mitt femtionde år, som just inletts, skulle bli ett av mina bästa år hittills. Hur gick det då med den saken? Det är i alla fall helt klart att det inte blev något år fritt från sorg och smärta. Snarare tvärtom. Fyra dagar efter mitt inlägg dog svärmor, under sommaren var det min egen fars (o)tur och en vecka därefter dog även en körkollega. Ett underbart svensk-skotskt bröllop har vi i alla fall hunnit med också, men maken fick tyvärr lov att stanna hemma så inledningen kändes inte så upplyftande. Fast sedan blev det ändå en mycket trevlig tillställning och minnesvärd resa för oss som hade möjlighet att åka.

För egen del kan man säga att jag har vissnat ner under året samtidigt som jag samlat kraft i rötterna för att återigen kunna växa och blomma, men nu med en helt ny styrka. Inte för att kraften riktigt är tillbaka ännu, men med lite extra vattning och näring framöver så ska det nog ordna sig till slut. Nu har i alla fall de små skotten just börjat skjuta upp ur jorden, fulla av liv. Det kommer att dröja ännu en tid innan jag vecklat ut mina blad ordentligt och står i full blom, men jag känner att det är dit jag är på väg.

Just nu står jag precis vid en brytpunkt. Det börjar bli dags att lämna det gamla bakom mig och tänka framåt istället, ta steget in i ett nytt sammanhang. Nog hade jag hoppats att jag skulle vara mer på banan än jag är nu, men det är ju inte precis så att saker har flutit på som de ska, snarare tvärtom. Ibland undrar jag hur mycket som kan gå snett egentligen, om och om och om igen. Det kan vara svårt att begripa hur saker fungerar eller inte fungerar, speciellt när man inte själv fungerat på topp och klarat av att ta in information ordentligt. Minnesanteckningar eller åtgärdslistor med tydlig ansvarsfördelning för alla parter hade verkligen inte suttit fel. Må vara att det i grunden finns en tydlig uppdelning, men vad hjälper det om de flesta ändå inte tycks känna till det? Vissa saker är jag i alla fall glad för mitt i allt kämpande. Jag har lärt mig en hel del på vägen, personliga lärdomar som förhoppningsvis kommer att göra de kommande åren bättre. Även om året i sig kanske inte varit det bästa tänkbara så har det ändå med alla sina vedermödor lett mig fram till någonting bättre. Jag har blivit mer lyhörd för mig själv, och breddat min erfarenhetsbank ytterligare.

Nog kommer jag att minnas det här året, och året innan, då jag gått från den ena insikten till den andra. Det kommer att bli bra, är redan på god väg, men ingenting är gratis och det kommer att kosta på innan allt är på plats. Läskigt och spännande!

Visst är det fascinerande att mikro- och makrokosmos liksom följs åt hand i hand. Ett välkänt exempel är elektronerna som cirkulerar runt atomkärnan på samma sätt som planeterna snurrar runt solen. Nu under hösten märker man av löven när de först ändrar färg och sedan faller av och lägger sig i högar på marken, men har du någon gång funderat över hur de ser ut? För ett drygt år sedan fick jag en mycket intressant och lärorik guidning av Ekolsunds arboretum (trädsamling). Där fick jag och de andra deltagarna lära oss att lövträden på håll är förhållandevis lika konturen på sina egna blad. Har man lärt sig hur bladen ser ut så är det alltså lättare att också veta hur träden i sig ser ut. Jag tycker att det är lite konstigt att det inte är ett av de första knepen man får lära sig när man pratar om olika träd i skolan eller så. Själv har jag i alla fall inte hört talas om det vare sig förr eller senare. Det tillhör kanske kategorin onödigt vetande, men helt onyttigt känns det i alla fall inte.

Rent årstidsmässigt går vi nu mot mörkare tider, men personligen känns det precis tvärtom för nu ser jag äntligen ett klart ljus i tunneln. Under de tre senaste veckorna har jag känt allt tydligare hur hjärnan liksom börjar klarna upp igen. Jag tyckte redan innan att det kändes mycket bättre än under våren, trots att orken inte alls var på plats, koncentrationen fallerade och minnet svek. Det fanns ju ändå ljuspunkter lite då och då, små glädjande ahaupplevelser mellan varje bakslag. I brist på annan lösning har jag försökt kompensera tröttheten och den nedsatta arbetsförmågan med hjälp av kvarvarande arbetstids-
förkortning och några dagars sparsemester då och då. Jag har velat jobba och hugga tag i saker, men inte kunnat, i alla fall inte alls på fullfart. Det har gått bra en stund, tills tröttheten drämt släggan i huvudet på mig och tankebanorna huggits i småbitar. Det är lite som att gå på is. Ibland håller den. Ibland spricker den. Ibland halkar man. Enda sättet att klara av det är att gå sakta och försiktigt och hela tiden känna efter om isen håller. Det har jag inte alltid ro till och då försöker jag kravla mig upp på fötterna igen och på olika sätt hitta de där broddarna som åtminstone kan hjälpa till att hålla mig på fötterna. Jag har ofta varit helt övermannad av trötthet, men utan att kunna sova ordentligt. Tyvärr har det nog sällan synts på utsidan och många i omgivningen anar väl fortfarande ingenting. Det är mycket som inte går att se utifrån och annat som istället är svårt att förstå inifrån, sitt eget värde t.ex.

Nu när jag känner mig piggare igen, orkar mer och inte alltid känner mig helt urlakad efter arbetsdagen (eller delar av den) så blir det också oftare promenader både till och från tågstationen, i raskare takt. Jag börjar också känna mig redo att försöka mig på simningen igen. Tidigare hände det att jag visserligen klarade av själva simningen utan problem, men sedan visste jag inte hur jag skulle orka duscha, byta om och ta mig hem igen. Fram till för tre år sedan var jag väldigt nitisk med mitt promenerande. Jag höjde stegmålet successivt och kom jag inte upp i t.ex. 16 000 steg under en dag så tog jag en lång promenad under kvällen. Det blev lite åt det tvångsmässiga hållet, men det var nog också en viktig del i att rensa tankarna och orka hålla mig uppe. Sedan blev jag utsatt för rånförsök under knivhot och efter det var jag av någon anledning inte alls lika sugen på sena ensampromenader. Jag gick fortfarande en hel del, tog trapporna på stationerna och åtta våningar upp till kontoret, men visst blev det ett tapp. Rånförsöket satte sina spår, men framför allt hände det så mycket annat i livet och på arbetet, alldeles för mycket att hantera på olika plan och under lång tid fanns det absolut ingen återhämtning på någon front. Det är egentligen förvånande hur jag kunde överleva detta under så lång tid, att jag liksom vägrade att ge upp. Bara ett litet steg till, och ett till. Fast ibland är det nog bättre att tillåta sig att falla för att sedan resa sig ordentligt igen istället för att bara stå och stampa utan att komma vidare. Vänta inte på rätt tillfälle för det kommer sannolikt aldrig att dyka upp!

En bieffekt av mitt uppklarnande tillstånd är att jag kan börja klara av att köra bil igen. Det har knappt gått alls under de senaste 8-9 månaderna, åtminstone inte mer än någon halvtimme åt gången. Det är nog mest detta och att sömnen fortfarande varit dålig som fått mig att förstå att det nog inte varit riktigt bra ändå. Det går ju inte att blunda för fakta. Jag har tack och lov inget större behov av bilen till vardags, men det har ändå känts rätt handikappande emellanåt att t.ex. inte ha möjlighet att träffa kollegorna på vårt andra kontor på det sätt som jag hade önskat.

Jag behöver fortfarande få till sömnen. Det är svårt att veta vad som är hönan och vad som är ägget. Jag har tänkt att bara jag lyckas sova bättre så reparerar nog det andra sig också, men nu verkar det nästan som om det är tvärtom, att sömnen blir en effekt av att övriga delar börjar falla på plats. De små framstegen börjar bli alltmer bestående. Jag tappar inte fullständigt koncentrationen så fort någon i kontorslandskapet börjar prata. Jag kan, åtminstone ibland, fullfölja en tankekedja och uppgift även om det kräver flera moment. Enkla saker, men ändå som natt och dag. Jag börjar successivt återfå lite av mitt forna, analyserande, reflekterande och tänkande jag, egenskaper jag tidigare sett som naturliga, men gång på gång förvånats över att så många tycks sakna (oberoende av utbildning och position). Jag har tvivlat och förtvivlats. Bakslaget med sömnen efter sommaren verkade aldrig vilja vända tillbaka uppåt igen, men efter natt kommer dag och rätt vad det var så började det alltså ljusna igen och nu står jag här i tidig gryning och ser fram emot att möta dagen. Jag förundras över hur stark jag varit genom allt detta, även när jag känt mig som svagast, att jag hela tiden rest mig upp igen och försökt ta några steg till, att jag aldrig gett upp helt. Jag är glad att jag vågade chansa, fast jag visste att jag för stunden inte var redo ännu. Hade jag inte gjort det så hade jag säkert ångrat det för resten av mitt liv. Alla processer tar ju tid, fast kanske inte fullt så lång tid som en del annat tenderat att ta. Jag har fortfarande en bit kvar, men känner mig alltmer redo. Det kommer definitivt att gå vägen. Nuvarande lösning var säkert den bästa då i våras, helt nödvändig faktiskt, men ingenting som riktigt håller i längden med tanke på övriga omständigheter. Var sak har sin tid och nu är det verkligen hög tid för en ordentlig nystart.

I grunden är den förestående förändringen positiv och mycket välkommen. Samtidigt är det en stor sorg att inte ha fått den hjälp som jag hade behövt, inte ens det som utlovats, åtminstone inte utan tjat och ett flertal påminnelser under flera veckor. Jag har känt mig väldigt nedstämd och ledsen över detta på senare tid. Jag hade kanske inte nått fram tidigare till den punkt där jag är i dag, men jag tror det och lidandet hade definitivt kunnat mildras med en annan hantering.

Det är dags att gå vidare för att möta en ny dag.