Blog Image

Från lek till allvar

Om bloggen

Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.

Älskade pappa

Tankar Posted on fre, augusti 17, 2018 23:56:02

Det är så svårt att förstå
hur fort det kunde gå
från aktivt liv till stilla död.
Du som hjälpte alla i deras nöd.

Vad har vi nu för val
när det inte går att slå en signal
och berätta vad man tänker och tycker
när det är någonting som trycker

Mitt i sorgen känns det ändå gott
att du en plats i allas hjärtan fått.
Det fanns så många som hade skäl
att i dag få ta ett sista farväl.

Våra liv har för en stund gjort halt.
Det tar sån tid att försöka fatta allt.
Att det händer nu och här,
att vi mist den vi haft så kär.

Världen runtomkring den tycks ändå bestå.
Hur i hela friden kan det vara så?
Med tiden kan vi nog åter glädjas åt minnena vi har
av en älskad make, broder, vän och (mor)far.



Tacksamhet

Tankar Posted on tor, augusti 09, 2018 18:42:01

Tänk om man kunde vara lite mer tacksam för det man har, medan man har det, istället för att beklaga sig över det man inte har och det som inte fungerar som man vill. Det är verkligen inte lätt alla gånger, men å andra sidan så är det nog inte heller bra att alltid gå omkring med ett fånigt leende på läpparna och aldrig reflektera över sorg och saknad. Då blir livet trots allt fattigare och mer livlöst. En väl avvägd blandning är kanske det bästa. Om det inte finns något mörker att jämföra de ljusa delarna med så uppfattar man nog inte ljuset på samma sätt. Mycket hänger ändå på vilken inställningen man har och det är inte särskilt effektivt att gräva ner sig i saker som inte går att göra någonting åt (sagt av en mästare på just detta). Det borde inte få suga så mycket kraft. Fast helt går det förstås inte att undvika den sidan heller.

Jag läste just några rader om tacksamhet, att man måste visa den, inte bara känna den, för att känna tacksamhet men inte utrycka den är som att slå in en present utan att ge bort den. Hur ofta visar vi egentligen andra hur tacksamma vi är? Det behöver inte alls handla om stora hjältedåd utan kan lika gärna, kanske ännu hellre, vara de där små vardagssakerna, sånt som tas för självklart. Det är lätt att känna sig otillräcklig, men livet ska inte behöva vara en enda lång prestationstävlan. Det är också viktigt att även lyfta fram andra delar än prestation, och kanske är det sådant som åtminstone jag känner mig mest tacksam för.

Jag känner mig tacksam för …

  • Chas fem kramar i morse, så att jag ska kunna sova gott om nätterna tills jag kommer hem till henne igen.
  • den fina gemenskapen under de årliga mamma-dotterdagarna med samme Cha.
  • Cs omtänksamhet, inte minst om sin bror.
  • Chs finurlighet och humor som gett mig så mycket att skratta åt och vara glad för.
  • min makes omtanke, och att det ofta går att använda honom som levande (historiskt) uppslagsverk.
  • mamma-dotterdagarna nu med min egen mamma, så att vi får chans att prata och umgås på tu man hand under lite längre tid.
  • pappa som på många sätt varit en förebild för mig och som säkerligen bidrog till mitt teknikintresse.
  • min älskade syster, så olika och så lika. Syskon är guld värt att ha. Förståelse och gemenskap, även utan ord.
  • förtroendefulla samtal med nuvarande och tidigare kollegor.
  • A1s stora gästfriheten då vi besökte henne i somras.
  • A2 som puffat så för mig.
  • P som gav mig tips och råd, visade omtanke och på allvar fick mig att inse värdet av mig själv.
  • K som lyssnade på mig, tog in och gav bekräftelse, som märkte att det fanns en hel del fakta som borde kunna lyftas vidare.
  • mina trogna bloggläsare som står ut med mitt gnatande.
  • att livet inte är en enda räkmacka, för hur skulle jag då ha lärt mig att uppskatta livets små glädjeämnen, då när det plötsligt flyter på igen efter en lång kamp.

… och mycket mycket mer.



Referensramar

Tankar Posted on sön, augusti 05, 2018 15:55:27

Har du lekt viskleken någon gång? I så fall vet du hur det som sägs kan förvanskas utan att att det finns något egentligt uppsåt i det. Den som börjar viskar någonting till den bredvid, som viskar vidare vad hen har hört. Efter bara några led kan det ha förändrats helt. I leken är det just det som är det roliga, men hur många är det som funderar över att detta även sker i det dagliga livet, i den dagliga kommunikationen? Hur säkerställer vi att mottagaren uppfattar sändarens budskap? Ett sätt, för mottagaren, kan vara att ställa kontrollfrågor. Du menar att…? Någon hundraprocentig överensstämmelse blir det nog inte ändå eftersom vi alla är olika och har olika referensramar, men det behövs sällan bara det blir bra nog. Sedan finns det också fall då man undrar hur mottagaren gång på gång kan missuppfatta och förvränga budskapet så totalt, oavsett hur mycket energi som läggs på förtydliganden, men det är tack och lov undantag och om det är möjligt är det kanske bäst att försöka undvika sådana personer. Handlar det om att de inte förstår eller att de inte vill förstå? Själv har jag nog bara stött på en person med utpräglade egenskaper av den typen. Tack och lov!

Jag använder nog ofta ett indirekt språk, ibland med liknelser och liknande, speciellt när jag pratar om mig själv. Det är dels för att inte försöka framstå som förmer än någon annan, dels för att jag inte vill ställa någon i dålig dager. Det är oftast lättare att föra talan för någon annan än för mig själv. Fast när jag hör allt självskryt från andra medan jag själv vet att jag många gånger kan och har gjort så mycket bättre än det andra premieras för, då får jag lust att köra samma fula spel som alla andra. Ja, för problemet är att det är så jag uppfattar självskryt och (indirekt) angiveri, fast det verkar vara de spelregler som hör till om man inte ska hamna helt i skymundan. Jag har trots allt börjat bli mer direkt mot vissa personer, samtidigt som jag fortfarande tassar fram i andra situationer. Detta tassande kan ibland göra andra besvikna och arga på mig, ibland för lång tid, samtidigt som jag är övertygad om att det i vissa fall har varit den enda vägen framåt. Kanske inte den bästa vägen sett till den önskade, men den minst dåliga i praktiken. Andra sätt hade kunnat göra att det skurit ihop totalt och då hade så mycket mer gått förlorat. Saker ser alltid olika ut beroende på vilket håll man ser det ifrån. För att överleva livets (psykiska) vedermödor gäller det att inte tillåta sig att bli nedtryckt, att inte ta emot den skit som slängs på dig. Oj, hur hamnade jag i dessa tankebanor? Förmodligen för att det fortfarande är någonting jag kämpar med för att komma över, någonting som fått mig att känna mig så totalt nertrampad och pressat så mycket must ur mig att det är ett rent under att jag nu ändå lyckas resa mig bit för bit, samtidigt som det stora flertalet inte ens har en aning om att jag legat där på botten. Sånt syns inte alltid på utsidan, vilket alltför ofta leder till rätt tanklösa kommentarer, inte minst från professionella personer. De tycks inte begripa att de sista krafterna läggs just på att försöka hålla fasaden och leka motståndskraftig och stark, att inte krackelera offentligt. Plus att situationen just i den stunden förmodligen är mindre hotfull och utsatt än i en del andra situationer.

Efter en smått utflippad inledning ska jag försöka återgå till det jag tänkte skriva om, referensramar och hur det påverkar kommunikationen. När jag var liten tittade i stort sett alla på samma teveprogram eftersom det helt enkelt inte fanns fler än två tevekanaler att tillgå och det var då lätt att referera till dessa. Nu är programutbudet avsevärt större och vi har blivit en referensram fattigare. Andra typer av referensramar, undermedveten bakgrundskunskap, grundar sig i uppväxtmiljön – typ av bostadsområde, kultur, familjekonstellation, språk (inklusive dess uppbyggnad) – eller i olika fritidsintressen. Vissa referenser är gemensamt för många, andra för betydligt färre. Jag och maken har exempelvis väldigt speciella associationer till orden förvaltare och mästerkock sedan vi var med och framförde operetten En natt i Venedig. Det har bidragit till flera glada skratt. För att kunna göra sig förstådd är det bra att förstå att mina referensramar förmodligen inte alls är desamma som mottagarens. Kanske behöver jag ändra på mitt sätt att ”sända” budskapet för att mottagaren ska kunna ta emot det. Det tror jag att många skulle behöva tänka på en extra vända. Vem är egentligen mottagaren?

Saker, ord och uttryck kan också ändra betydelse över tid. Ibland på grund av missuppfattningar och gissningar, andra gånger på grund av samhällsutvecklingen. Fullt begripliga symboler kan bli helt obegripliga när den tidigare referensen fallit i glömska. Symbolen när man ska spara ett dokument har ju länge varit en ikon med en diskett på, men i dag sparar man inte data på disketter och många tonåringar har nog inte ens sett någon sådan. Uttryck som Att gå som tåget, känns inte alls lika positivt laddat nu som det var i begynnelsen. Det är signalfel, nedrivna kontaktledningar och elfel om vartannat, så sådär alldeles punktliga är väl inte tågen längre. Det kan ju också bero på att det går många fler tåg i dag. Tåg är ju förresten ett kommunikationsmedel i sig, om än inte ett muntligt sådant.

Ett ord där betydelsen istället är på väg att svänga över från negativ till positiv är björntjänst. En björntjänst är visserligen välmenad, men den får negativa eller rentav förödande konsekvenser. Ursprunget till uttrycket Att göra någon en björntjänst kommer från en gammal fabel, en sedelärande berättelse med djur i huvudrollerna, där en tam björn slog ihjäl en fluga på sin sovande väns ansikte med en sten. Följden blev att slaget visserligen dödade flugan, men att det oavsiktligt även dödade hans gode vän. Men nu verkar allt fler tro att en björntjänst har med styrka och kapacitet att göra, att någon hugger i ordentligt. Det finns till och med företag som marknadsför sina björntjänster.

Apropå detta så kan jag rekommendera Anders Trulssons D-uppsats Ursäkta, men skulle du kunna göra mig en björntjänst? Om idioms betydelser och deras fortlevnad i svenskan.



Ångermanland

Minnen Posted on fre, juli 27, 2018 20:51:35

Jag och femtonåringen har just varit på en fin minisemester i Ångermanland. Vi tog tåg upp till Kramfors och har sedan blivit väl omhändertagna och guidade av en tidigare arbetskamrat med sambo. Vi bodde på Dockstacampingen i Skovsta, var bland annat upp på Skuleberget, tittade på landskapet, stannade till i Nordingrå och Bönhamn. Det blev även en hel del umgänge med prat och god mat. I dag var det dags att åka hemåt igen. Vi var på plats ungefär en halvtimme före avgång och passade på att äta lite smörgåsmellanmål. Om vi inte skulle hinna få i oss allt så kunde vi ju ta med oss det sista på tåget. Det visade sig snart att tåget skulle bli tjugo minuter sent. Då kunde vi äta upp i lugn och ro, men skulle vi hinna med bytet i Sundsvall? Förseningen, på grund av elfel och totalstopp (vilket inte informerades om) blev allt längre. Klockan hann bli 17:25 innan vi till slut kom iväg. Ordinarie avgångstid var 14:33. På grund av byten blir förseningen i slutänden 4-5 timmar. Beräknas komma hem strax efter två i natt. Det lär bli en resa vi minns, men förhoppningsvis mest på grund av trevliga upplevelser och mindre på grund av resestrulet, fast efteråt kan man ju skratta även åt struligheter och informationsbrister.

Före denna resa har jag tyvärr inte varit till Ångermanland sedan 1997. Då bodde vi i min farmors stuga vid Lesjön. Jag maken och äldsta dottern, då knappt två och ett halvt år gammal, tog bland annat en båttur till Ulvön på vår femåriga bröllopsdag. Jag minns att vi åt mat på Ulvö hotell och att dottern blev stormförtjust i deras fluffiga klappgröt. Sedan gick vi upp på Lotsberget och den lilla parveln gick själv alla 250 trappsteg upp. Vilken tur att det fanns en hallonbuske på toppen som belöning. Ner blev hon buren. Det finns fler minnen från den resan. Bland annat ett besök på Lokatta gård där det fanns en modern runinskription. Där köpte vi en kanna i rakubränd keramik som vi fortfarande brukar ha som såskanna ibland.

När jag var liten åkte vi och hälsade på farmor och farfar i Sollefteå under en del av våra lov. På sportloven åkte vi skidor uppför Hallstabacken, spände sedan fast pjäxorna stumt i de metallkantsförsedda (längd)skidorna och avslutade med ett slalomåk nerför backen. Det tog säkert ett par år innan vi provade skidliftarna uppför och sedan också skaffade oss riktiga slalompjäxor och skidor. På somrarna var vi till stugan vid Lesjön. Jag minns att vår äldste farbror lekte en slags lek med oss. När han hade sagt godnatt till oss gick han ut och när han – som i fantasin var en läskig figur – tittade in genom fönstret gällde det att det såg ut som om vi sov. Jag minns inte på vilket sätt han var läskig, men kanske åt han upp olydiga små barn som inte sov fast klockan var sen. Lite pirrigt, fast vi visste att det bara var en lek. Någon gång besökte vi Häxberget på andra sidan sjön.

Sommaren 1983 var vi med farmor i Sollefteå och vid Lesjön under hela juli. Farfar hade dött i februari och i slutet av juli var det urnsättning i Sollefteå. Efteråt satt vi ute i trädgården och åt. Det var min äldste farbrors födelsedag. Själva begravningen hade hållits på min pappas födelsedag i februari, sex dagar efter att farfar dog. Inte då kul födelsedagsfirande, men trevligt efteråt när pappas fastrar kom igång och berättade gamla minnen. Farfar var visst före sin tid och kunde både ses dra barnvagn och byta blöjor på någon av pojkarna, fast inte samtidigt förstås. Själv minns jag mest att han var enormt sportintresserad och ofta löste korsord. Han hade nog gått bra ihop med min svärfar om de fått chansen att träffas. Nåväl det jag minns bäst från denna sommar var att vi fick riktigt fin solbränna (fast utan att bränna oss) och att alla trodde att vi varit på utlandssemester. Första veckan regnade det bara, men sedan blev det riktigt fint väder och tidvis över trettio grader. Vår yngste farbror, B, tillbringade en stor del av sin semester med oss vid Lesjön och många dagar bodde vi mer eller mindre i vattnet. Jag fick prova på vindsurfing och det gick rätt bra att komma upp och surfa iväg en bit, men att svänga hann vi aldrig öva in. För att vi skulle lära oss att hålla balansen på brädan kom B på att han skulle binda fast brädan bakom motorbåten. Jag och min syster fick sedan ställa oss på brädan och försöka hålla balansen medan vi åkte efter båten i full fart. Det lyckades över förväntan så efter ett tag började B göra tvära svängar för att vi skulle trilla av någon gång. Han hade fullt sjå med detta, men lyckades förstås då och då. Naturligtvis hade vi alltid flytväst på oss. Någon gång fiskade vi också, men jag blev lite besviken på att det bara var katten som fick all fisk, även när vi fick upp någon lite större abborre.

Det var roligt att äntligen få återse delar av Ångermanland om än inte just de platser jag vistats mest på tidigare. Jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge till jag kommer upp nästa gång.



Livets förgänglighet

Tankar Posted on tis, juli 24, 2018 21:20:14

Dagen blev inte alls som planerat, men så hade vi ingenting direkt planerat heller och det är svårt att planera för döden. Trots den hundraprocentiga dödlighet som livet innebär så sägs det nog oftare OM jag dör än NÄR jag dör, och i morse var det pappas tur, eller kanske otur. Det verkar ha gått rätt lugnt till, vilket känns skönt, men det är klart att det är lite chockartat att det skulle komma så plötsligt. Döden är så definitiv på något sätt. Den lämnar ett tomrum efter sig där den har svept fram. Varför frågade jag aldrig om ditten, varför gjorde vi aldrig datten, och kanske en känsla av skuld för att man ibland varit irriterad och sagt dumma saker. Fast mycket har vi ändå gjort och upplevt och det finns många fina minnen.

Själv kunde jag omöjligt somna i natt, inte förrän strax efter sex. Jag förstod inte varför för jag borde vara trött och jag kände mig rätt lugn. Sjukvårdspersonalen trodde att det var någon gång vid den tiden som pappa hade dött, att döma av stelheten. Kanske var det bara en slump, kanske inte. Liknande sammanträffanden har inträffat tidigare.

Vila i frid pappa!



Boccia och Aiccob

Lekar och fantasi Posted on tor, juli 19, 2018 11:45:26

Boccia är ett sommarspel med enkla regler. Det är lätt att spela hemma på gräsmattan eller ta med sig på familjeutflykter. Det påminner starkt om Boule, men spelas inte på speciella banor. Varje deltagare har två likfärgade klot. Den som börjar kastar ut en kula och därefter sitt första klot. Sedan kastar övriga deltagare ut sina klot i tur och ordning. Det gäller att komma närmast den lilla kulan. När alla kastat sitt första klot kan man antingen välja att fortsätta kasta i samma ordning, eller så låter man den som har sitt klot längst ifrån kulan börja. Efter att alla klot har kastats kontrollerar man vilket eller vilka klot som ligger närmast. I figuren är det gula klotet närmast kulan och gul får då ett poäng. Skulle även näst närmaste klotet varit gult så hade det blivit två poäng. Beroende på hur länge man vill spela kan man bestämma hur många poäng man ska komma upp i för att vinna. Har man många otåliga deltagare kan det vara bra att köra kortare matcher. I går orkade vi bara köra först till fem poäng. Jag inledde bra, men lyckades inte vinna något av de tre partierna.

Att bara köra i gamla hjulspår är ju inte alltför utvecklande. ”Kan själv” är ett signum för släkten som raskt hittar på nya regler och spel. Varför inte spela baklänges istället? Aiccob är nu en populär variant av spelet. Här kastas alla klot ut först medan kulan kastas på slutet. Den som kastar kulan försöker förstås få den att hamna så att de egna kloten hamnar närmast, men det är ofta lättare sagt än gjort. En tilläggsregel jämfört med Boccia är att kulan måste hamna innanför den spelplan som omsluts av de kastade kloten (se de svarta linjerna i bilden). I detta fall var det inte en alltför liten plan, men ibland kan det bli riktigt knepigt om kloten ligger tätt eller på rad. Hamnar kulan utanför går turen vidare till nästa person som får kasta om kulan. Poängberäkningen sker sedan på samma sätt som i Boccia.

I går testade vi ytterligare en variant av spelet, Baklängesaiccob. Det spelas som Aiccob, men med ett viktigt undantag. När kulan kastas ut så gäller det att hamna så långt bort ifrån den som möjligt för att få poäng. Det var knepigt att klura ut hur man skulle kasta, vilket var kul, men det finns definitivt en del brister som kräver tilläggsregler om det ska kunna bli ett fungerande spel. Spelplanen tenderar att bli väldigt utspridd och kan behöva begränsas, exempelvis genom att spela det på en boulebana. Det satte i alla fall igång tankeverksamheten och kanske, kanske, kommer vi på någon fyndig lösning så småningom.



Utflyktsmat

Lättlagat och gott, Traditioner Posted on fre, juli 13, 2018 06:01:12

När jag har semester tycker jag att det är skönt att bara ta det lugnt hemma och pyssla med sånt som det så sällan finns tid eller ork till annars. Helst vill jag bara ta dagarna som de kommer, lite beroende på hur dagsformen är, men viss planering blir det i alla fall för att hinna med besök som ska göras och för att det ska bli lite omväxling, inte minst för övriga familjen. Det är också ganska roligt att blanda upp vilodagarna med lite utflykter, och då behöver man ju även ha med sig någonting att äta. För kortare utflykter, till badplatsen eller så, blir det kanske bara saft och bulle, men ska man bli borta en hel dag så krävs det lite mer.

En mycket populär sommarrätt i familjen är pastasallad. Vi brukar ha ingredienserna separerade tills det är dags att äta. Dels håller det sig fräschare då, dels kan var och en få det som den gillar. Utöver själva pastan så har vi massor av grönsaker – gurka, paprika, körsbärstomater, ibland ärtor – och basilika är ett absolut krav. De flesta av oss vill också ha någon enklare dressing till. Oftast har vi kryddiga kycklingbitar som komplement till salladen. Gott och mättande!

Ett tag hade vi väldigt ofta vattenmelon och skivad, rökt skinka under varma sommardagar, gärna till stranden. Det är inte det mest mättande man kan välja, men riktigt varma dagar kan det vara just vätska och lite salt som är det viktigaste att få i sig under dagen. Tyvärr är melon också väldigt populärt i getingkretsar har vi märkt, så vissa somrar är det helt omöjligt att få äta detta ifred.

Kräm och mjölk är ytterligare en somrig lättlunch. Själv tycker jag att det ofta blir alldeles för sött, men någon gång ibland känns det okey ändå. Ett arv jag har med mig hemifrån är att jag inte kan äta kräm och mjölk utan att komplettera det med krossat knäckebröd i. Jag tycker helt enkelt inte om det på annat sätt, då blir det bara sött och konsistenslöst. Jag tänker att brödet funnits med som utfyllnad för att ge bättre mättnad, eller kanske har det använts som flingor. I vilket fall som helst så vill jag helst inte ha kräm om jag inte får hårdbröd till.
Naturell yoghurt med färska bär i är också somrigt och gott, men det passar kanske bättre hemmavid än på resande fot.

Utflyktsmat kan behövas även under andra delar av året än under sommaren. Då brukar det vara populärt med plättar eller pannkakor, men även pastasalladen går hem. Någon gång har jag gjort kycklingwraps – tortillas med kryddig kycklingröra i, gratinerat i ugnen. Det kan också vara praktiskt att ha på lager i frysen så att man lätt kan plocka fram ett extra mellanmål när man behöver det.

I sanningens namn så är vi ofta rätt lata nuförtiden – kanske för att vi har bättre råd med det än när barnen var mindre, kanske med ålderns rätt – och köper någonting på plats istället, men om det finns tid, ork och fantasi – vilket det varit rätt dåligt med ett tag – så föredrar jag ändå att ha med mig egen mat.



Sommarmusik i Låssa

Traditioner Posted on ons, juli 04, 2018 22:24:06

I kväll var det återigen dags för en mycket trevlig tradition, sommarmusiken i Låssa kyrka. Vi fick njuta av fantastisk fin sång och musik, Det svänger i sommarkvällen, framfört av Kristina Bennet-Westre och Johan Westre tillsammans med Dag Palm. Dagen hade inte kunnat avslutas på ett bättre sätt.

Genom åren har det varit lite olika veckodagar – först söndagar under många år, men nu onsdagar – och tider, men alltid en gång i veckan under hela juli. Under många år avslutades kvällarna med syföreningens hembakade fika. Det var både trevligt och gott och gav tid för en stunds samtal. Nu får man ta med sig eget fika om man är sugen på någonting. Filt och fikakorg kan speciellt rekommenderas inför nästa vecka, 11 juli, för då är det repris på Vi minns Charlie Norman. Förra året var det så mycket folk att det blev fullt även utanför kyrkan. Härlig musik, härliga musiker och härlig stämning!

Plats: Låssa kyrka
Tid: onsdagar kl 19:30 under hela juli

Fri entré, men lämna gärna en slant vid utgången till Svenska kyrkans internationella arbete.



Män

Tankar Posted on sön, juli 01, 2018 22:13:57

Jag uppenbarligen väldigt förtjust i män. Jag pratar i alla fall om dem stup i kvarten eller åtminstone mer än jag borde. Eller pratade, för nu försöker jag lägga band på mig och undvika en del av detta. Man eller kvinna spelar väl egentligen inte så stor roll, eller borde inte göra det. Vi bör alla bli respekterade för den vi är och kunna vara oss själva så länge vi inte skadar någon. Jag tänker inte så mycket på att jag är kvinna, icke-man, tänker mer att jag, liksom mina medmänniskor, är just människa. Vi kan vara sköra och starka på samma gång, men det syns inte alltid på utsidan. Jag vill inte väljas ut för att jag är kvinna utan för att jag är just jag, för mina specifika egenskaper. Det kan lätt bli stereotypt, som om kön skulle vara viktigare än andra likheter och olikheter. Vi är alla unika, och bör tillåtas vara det. Världen skulle bli urtrist om den bara bestod av en massa kopior. Fast när man pratar ska man undvika män har jag fått lära mig. Dels i formen MAN, dels MEN. Det första var någonting som jag själv blev uppmärksammad om under ett mycket innehållsrikt och tänkvärt trepartsmöte precis före jul. Det andra var ett av många kommunikationstips som min motpart uppmanades tänka på.

Undvik vaghet! ”MAN kan tolkas som Vi. Använd Jag om det är det du menar. Det lyfter dig och det kan vara bra i många olika sammanhang.” Den som sa detta till mig visste att jag sökte nytt jobb, vilket inte motparten visste, och jag förstod att det var delvis av den anledningen som hon ville trycka lite extra på detta. Själv har jag ibland använt mig av denna vaghet i min iver att inte ställa andra i dålig dager, men tyvärr på bekostnad av mig själv. För övrigt fick jag flera gånger bekräftelse på att jag var väldigt verbal, tydlig och uppmärksam i min kommunikation. Wow!

Angående MEN så handlade det om att först bekräfta ordentligt före eventuella invändningar. Ja, men… uppfattas inte som en bekräftelse utan bara som en invändning. Visa först att det som tagits upp tagits emot innan nästa steg tas.

Säga vad man (hm, jag?) vill om män och kvinnor, men ibland är det alltså en bra strategi att försöka undvika männen.



Skrivande

Minnen Posted on sön, juni 24, 2018 07:58:01

Jag minns när jag fick min första dagbok. Det var en present från våra grannar på min tioårsdag. Den var brun med en ekorre på framsidan och inbyggt lås. Först blev jag glad. Jag trodde att det var en poesibok där man kunde samla små verser från sina klasskamrater och vänner. Det var väldigt populärt just då. Sedan, när jag fick veta att det var en dagbok, kände jag mig besviken. Vad skulle man ha en sån till? Jag fick det förklarat för mig, men kände mig fortfarande rätt skeptisk.

Två dagar efter min tioårsdag började jag skriva och sedan har jag fortsatt på det spåret. Man kan nog säga att dagboken blev min bästa vän, någon som lyssnade och lät mig prata till punkt. En följeslagare som snabbt blev mycket viktig för mig. Min terapeut i jobbiga stunder. Jag har nog alltid varit en tänkare som funderat och analyserat och då har dagboken kunnat vara den jag ältar runt tankarna med. Det är nog det som fått mig att fortsätta skriva. Vissa upplevelser är också bra att kunna gå tillbaka till i efterhand. Det kan vara trevliga händelser, men det kan också vara konstiga eller obehaglig saker som hänt. Minns jag verkligen rätt? Vad hände egentligen? Min beskrivning är förstås subjektiv och andra kan ha upplevt det helt annorlunda, men det går i alla fall inte att bortförklara hur som helst. Jag tror att det på ett sätt har bidragit till min räddning. Dels har jag haft ett sätt att bearbeta svåra upplevelser, dels har det inte gått att lura mig hur som helst genom att försöka ändra på (minnet av) olika händelseförlopp. Gaslighting och liknande har därför inte riktigt kunnat bita på mig fullt ut även om det fått mig förvirrad och ur balans för ett tag.

I början var skrivandet lite trevande, men sedan har stilen utvecklats och mognat allteftersom. Jag skriver huvudsakligen rätt självcentrerat, det vill säga om det som berör just mig och det som händer i min närmaste omgivning. Världshändelser blir ju dokumenterade ändå tänker jag, så det skriver jag mer om i förbifarten om jag alls skriver om det. Under många år hade jag en massa brevvänner också som jag skrev till. Under högskoletiden blev det i snitt ett brev om dagen. Nu har jag bara en brevvän kvar, men det är inte så bara i och för sig. När vi skriver till varandra kan det bli uppemot tjugo handskrivna sidor.

Den som känner mig vet att jag alltid brukar ha papper och penna i högsta hugg, inte minst nu när jag måste skriva ner allting för att ha en chans att kunna komma ihåg det, både sådant som hänt och sådant jag ska göra. Jag skriver mycket och gärna, men på senare tid har det gått allt trögare. Det kräver trots allt en del koncentration och fokusering och det har varit svårt att få till i det ständiga trötthetsrus jag befunnit mig i under större delen av våren, och tyvärr fortfarande är kvar i. Jag känner mig aldrig riktigt utsövd, är det väl inte heller, och märker alltmer av konsekvenserna av det. Det tar också emot att behöva återuppleva det som sker, eller framförallt skett, men är samtidigt en viktig del av bearbetningen.

Jag har nu skrivit ungefär 2/3 av dagbok nummer 123. Det är en fin och lättskriven dagbok med olinjerade blad och vackert Josef Frank-omslag (se bilden). Jag har en regel för mina dagböcker och det är att ingen får vara precis lik någon av de andra dagböckerna. De ska, liksom vi människor, få vara unika individer. I många fall har jag ett speciellt minne kopplat även till dagboken i sig. Jag kan ha köpt den som souvenir under en speciell resa, fått den vid ett visst tillfälle eller på annat sätt koppla den till någon(ting). En del tycker jag bättre om, men alla är viktiga för helheten, precis som vi alla är viktiga pusselbitar i den kontext vi själva är en del av. Jag funderar på att försöka läsa igenom alla dagböcker igen, men det projektet får nog vänta ett tag. Redan nu går jag i alla fall ofta tillbaka och läser bitar ur tidigare böcker, men sällan längre tillbaka än tio år.

Utöver de 123 vardagsdagböckerna har jag även en del andra böcker, även elektroniskt, som jag skriver mer nischade saker i. Under det senaste året har jag fyllt en tjock bok med olika karriärtips, livsinsikter och mötesanteckningar från en mängd möten och samtal kopplade till detta. I en annan bok skriver jag upp olika sammanhang som fått mig att må bra, för att lätt kunna gå tillbaka till det och läsa under dystrare stunder. Jag för en slags hälsodagbok och noterar hur jag (inte) sover. Även bloggen är en viktig del av mitt skrivande, någonting som liksom håller mig uppe. Den är ett sätt för mig att inse att jag kan, att jag duger och att just jag har någonting att förmedla till omvärlden. Vi har också barnens femårsdagböcker. Under respektive barns första fem år turades jag och maken om att skriva någonting ur barnens liv. Lätt ibland, svårare ibland, men det fanns ändå alltid någonting att fylla raderna med och jag hoppas att de ska tycka att det är lite roligt att ha som ett minne längre fram.

Dagboksskrivandet har förstås tagit åtskilliga timmar i anspråk och jag har många gånger funderat på om det är värt den tiden, inklusive den stress det innebär att inte alltid hinna eller orka lägga den tiden och på grund av det komma på efterkälken med skrivandet. Ja, för mig känns det fortfarande viktigt att fortsätta. Fast det hade kunnat sluta tvärt för sexton år sedan då jag och maken var på körresa till Barcelona. Det var vår sista dag där och vi hade checkat ut från hotellet. Jag upptäckte efter ett tag att jag inte hade min dagbok. Den fanns ingenstans. Vi gick tillbaka till hotellet, men den fanns inte kvar på rummet och det var ingen som hade sett till den. Kanske hade den hamnat bland lakanen? Tack och lov tog de sig omaket att titta igenom dagens tvättberg och där fanns den. Vilken lättnad! Hade den inte blivit återfunnen så vet jag inte om jag hade orkat börja om med dagboksskrivandet igen.

Kommunikation överlag kan vara en knepig balansgång. Det finns olika kanaler och sätt beroende på vem eller vilka som ska nås och vilken typ av frågor och ämnen som berörs. Det är lätt att försöka pracka på mottagaren för mycket ibland, vilket riskerar att leda till monolog snarare än dialog. Fast ibland borde jag lyssna mer på mina egna behov och inte försöka vara så överdrivet försiktig och omtänksam mot mottagaren.



« FöregåendeNästa »