Från lek till allvar

Det är så svårt att förstå
hur fort det kunde gå
från aktivt liv till stilla död.
Du som hjälpte alla i deras nöd.

Vad har vi nu för val
när det inte går att slå en signal
och berätta vad man tänker och tycker
när det är någonting som trycker

Mitt i sorgen känns det ändå gott
att du en plats i allas hjärtan fått.
Det fanns så många som hade skäl
att i dag få ta ett sista farväl.

Våra liv har för en stund gjort halt.
Det tar sån tid att försöka fatta allt.
Att det händer nu och här,
att vi mist den vi haft så kär.

Världen runtomkring den tycks ändå bestå.
Hur i hela friden kan det vara så?
Med tiden kan vi nog åter glädjas åt minnena vi har
av en älskad make, broder, vän och (mor)far.

Tänk om man kunde vara lite mer tacksam för det man har, medan man har det, istället för att beklaga sig över det man inte har och det som inte fungerar som man vill. Det är verkligen inte lätt alla gånger, men å andra sidan så är det nog inte heller bra att alltid gå omkring med ett fånigt leende på läpparna och aldrig reflektera över sorg och saknad. Då blir livet trots allt fattigare och mer livlöst. En väl avvägd blandning är kanske det bästa. Om det inte finns något mörker att jämföra de ljusa delarna med så uppfattar man nog inte ljuset på samma sätt. Mycket hänger ändå på vilken inställningen man har och det är inte särskilt effektivt att gräva ner sig i saker som inte går att göra någonting åt (sagt av en mästare på just detta). Det borde inte få suga så mycket kraft. Fast helt går det förstås inte att undvika den sidan heller.

Jag läste just några rader om tacksamhet, att man måste visa den, inte bara känna den, för att känna tacksamhet men inte utrycka den är som att slå in en present utan att ge bort den. Hur ofta visar vi egentligen andra hur tacksamma vi är? Det behöver inte alls handla om stora hjältedåd utan kan lika gärna, kanske ännu hellre, vara de där små vardagssakerna, sånt som tas för självklart. Det är lätt att känna sig otillräcklig, men livet ska inte behöva vara en enda lång prestationstävlan. Det är också viktigt att även lyfta fram andra delar än prestation, och kanske är det sådant som åtminstone jag känner mig mest tacksam för.

Jag känner mig tacksam för …

• Chas fem kramar i morse, så att jag ska kunna sova gott om nätterna tills jag kommer hem till henne igen.
• den fina gemenskapen under de årliga mamma-dotterdagarna med samme Cha.
• Cs omtänksamhet, inte minst om sin bror.
• Chs finurlighet och humor som gett mig så mycket att skratta åt och vara glad för.
• min makes omtanke, och att det ofta går att använda honom som levande (historiskt) uppslagsverk.
• mamma-dotterdagarna nu med min egen mamma, så att vi får chans att prata och umgås på tu man hand under lite längre tid.
• pappa som på många sätt varit en förebild för mig och som säkerligen bidrog till mitt teknikintresse.
• min älskade syster, så olika och så lika. Syskon är guld värt att ha. Förståelse och gemenskap, även utan ord.
• förtroendefulla samtal med nuvarande och tidigare kollegor.
• A1s stora gästfriheten då vi besökte henne i somras.
• A2 som puffat så för mig.
• P som gav mig tips och råd, visade omtanke och på allvar fick mig att inse värdet av mig själv.
• K som lyssnade på mig, tog in och gav bekräftelse, som märkte att det fanns en hel del fakta som borde kunna lyftas vidare.
• mina trogna bloggläsare som står ut med mitt gnatande.
• att livet inte är en enda räkmacka, för hur skulle jag då ha lärt mig att uppskatta livets små glädjeämnen, då när det plötsligt flyter på igen efter en lång kamp.

… och mycket mycket mer.

Har du lekt viskleken någon gång? I så fall vet du hur det som sägs kan förvanskas utan att att det finns något egentligt uppsåt i det. Den som börjar viskar någonting till den bredvid, som viskar vidare vad hen har hört. Efter bara några led kan det ha förändrats helt. I leken är det just det som är det roliga, men hur många är det som funderar över att detta även sker i det dagliga livet, i den dagliga kommunikationen? Hur säkerställer vi att mottagaren uppfattar sändarens budskap? Ett sätt, för mottagaren, kan vara att ställa kontrollfrågor. Du menar att…? Någon hundraprocentig överensstämmelse blir det nog inte ändå eftersom vi alla är olika och har olika referensramar, men det behövs sällan bara det blir bra nog. Sedan finns det också fall då man undrar hur mottagaren gång på gång kan missuppfatta och förvränga budskapet så totalt, oavsett hur mycket energi som läggs på förtydliganden, men det är tack och lov undantag och om det är möjligt är det kanske bäst att försöka undvika sådana personer. Handlar det om att de inte förstår eller att de inte vill förstå? Själv har jag nog bara stött på en person med utpräglade egenskaper av den typen. Tack och lov!

Jag använder nog ofta ett indirekt språk, ibland med liknelser och liknande, speciellt när jag pratar om mig själv. Det är dels för att inte försöka framstå som förmer än någon annan, dels för att jag inte vill ställa någon i dålig dager. Det är oftast lättare att föra talan för någon annan än för mig själv. Fast när jag hör allt självskryt från andra medan jag själv vet att jag många gånger kan och har gjort så mycket bättre än det andra premieras för, då får jag lust att köra samma fula spel som alla andra. Ja, för problemet är att det är så jag uppfattar självskryt och (indirekt) angiveri, fast det verkar vara de spelregler som hör till om man inte ska hamna helt i skymundan. Jag har trots allt börjat bli mer direkt mot vissa personer, samtidigt som jag fortfarande tassar fram i andra situationer. Detta tassande kan ibland göra andra besvikna och arga på mig, ibland för lång tid, samtidigt som jag är övertygad om att det i vissa fall har varit den enda vägen framåt. Kanske inte den bästa vägen sett till den önskade, men den minst dåliga i praktiken. Andra sätt hade kunnat göra att det skurit ihop totalt och då hade så mycket mer gått förlorat. Saker ser alltid olika ut beroende på vilket håll man ser det ifrån. För att överleva livets (psykiska) vedermödor gäller det att inte tillåta sig att bli nedtryckt, att inte ta emot den skit som slängs på dig. Oj, hur hamnade jag i dessa tankebanor? Förmodligen för att det fortfarande är någonting jag kämpar med för att komma över, någonting som fått mig att känna mig så totalt nertrampad och pressat så mycket must ur mig att det är ett rent under att jag nu ändå lyckas resa mig bit för bit, samtidigt som det stora flertalet inte ens har en aning om att jag legat där på botten. Sånt syns inte alltid på utsidan, vilket alltför ofta leder till rätt tanklösa kommentarer, inte minst från professionella personer. De tycks inte begripa att de sista krafterna läggs just på att försöka hålla fasaden och leka motståndskraftig och stark, att inte krackelera offentligt. Plus att situationen just i den stunden förmodligen är mindre hotfull och utsatt än i en del andra situationer.

Efter en smått utflippad inledning ska jag försöka återgå till det jag tänkte skriva om, referensramar och hur det påverkar kommunikationen. När jag var liten tittade i stort sett alla på samma teveprogram eftersom det helt enkelt inte fanns fler än två tevekanaler att tillgå och det var då lätt att referera till dessa. Nu är programutbudet avsevärt större och vi har blivit en referensram fattigare. Andra typer av referensramar, undermedveten bakgrundskunskap, grundar sig i uppväxtmiljön – typ av bostadsområde, kultur, familjekonstellation, språk (inklusive dess uppbyggnad) – eller i olika fritidsintressen. Vissa referenser är gemensamt för många, andra för betydligt färre. Jag och maken har exempelvis väldigt speciella associationer till orden förvaltare och mästerkock sedan vi var med och framförde operetten En natt i Venedig. Det har bidragit till flera glada skratt. För att kunna göra sig förstådd är det bra att förstå att mina referensramar förmodligen inte alls är desamma som mottagarens. Kanske behöver jag ändra på mitt sätt att ”sända” budskapet för att mottagaren ska kunna ta emot det. Det tror jag att många skulle behöva tänka på en extra vända. Vem är egentligen mottagaren?

Saker, ord och uttryck kan också ändra betydelse över tid. Ibland på grund av missuppfattningar och gissningar, andra gånger på grund av samhällsutvecklingen. Fullt begripliga symboler kan bli helt obegripliga när den tidigare referensen fallit i glömska. Symbolen när man ska spara ett dokument har ju länge varit en ikon med en diskett på, men i dag sparar man inte data på disketter och många tonåringar har nog inte ens sett någon sådan. Uttryck som Att gå som tåget, känns inte alls lika positivt laddat nu som det var i begynnelsen. Det är signalfel, nedrivna kontaktledningar och elfel om vartannat, så sådär alldeles punktliga är väl inte tågen längre. Det kan ju också bero på att det går många fler tåg i dag. Tåg är ju förresten ett kommunikationsmedel i sig, om än inte ett muntligt sådant.

Ett ord där betydelsen istället är på väg att svänga över från negativ till positiv är björntjänst. En björntjänst är visserligen välmenad, men den får negativa eller rentav förödande konsekvenser. Ursprunget till uttrycket Att göra någon en björntjänst kommer från en gammal fabel, en sedelärande berättelse med djur i huvudrollerna, där en tam björn slog ihjäl en fluga på sin sovande väns ansikte med en sten. Följden blev att slaget visserligen dödade flugan, men att det oavsiktligt även dödade hans gode vän. Men nu verkar allt fler tro att en björntjänst har med styrka och kapacitet att göra, att någon hugger i ordentligt. Det finns till och med företag som marknadsför sina björntjänster.

Apropå detta så kan jag rekommendera Anders Trulssons D-uppsats Ursäkta, men skulle du kunna göra mig en björntjänst? Om idioms betydelser och deras fortlevnad i svenskan.

Dagen blev inte alls som planerat, men så hade vi ingenting direkt planerat heller och det är svårt att planera för döden. Trots den hundraprocentiga dödlighet som livet innebär så sägs det nog oftare OM jag dör än NÄR jag dör, och i morse var det pappas tur, eller kanske otur. Det verkar ha gått rätt lugnt till, vilket känns skönt, men det är klart att det är lite chockartat att det skulle komma så plötsligt. Döden är så definitiv på något sätt. Den lämnar ett tomrum efter sig där den har svept fram. Varför frågade jag aldrig om ditten, varför gjorde vi aldrig datten, och kanske en känsla av skuld för att man ibland varit irriterad och sagt dumma saker. Fast mycket har vi ändå gjort och upplevt och det finns många fina minnen.

Själv kunde jag omöjligt somna i natt, inte förrän strax efter sex. Jag förstod inte varför för jag borde vara trött och jag kände mig rätt lugn. Sjukvårdspersonalen trodde att det var någon gång vid den tiden som pappa hade dött, att döma av stelheten. Kanske var det bara en slump, kanske inte. Liknande sammanträffanden har inträffat tidigare.

Vila i frid pappa!

Jag uppenbarligen väldigt förtjust i män. Jag pratar i alla fall om dem stup i kvarten eller åtminstone mer än jag borde. Eller pratade, för nu försöker jag lägga band på mig och undvika en del av detta. Man eller kvinna spelar väl egentligen inte så stor roll, eller borde inte göra det. Vi bör alla bli respekterade för den vi är och kunna vara oss själva så länge vi inte skadar någon. Jag tänker inte så mycket på att jag är kvinna, icke-man, tänker mer att jag, liksom mina medmänniskor, är just människa. Vi kan vara sköra och starka på samma gång, men det syns inte alltid på utsidan. Jag vill inte väljas ut för att jag är kvinna utan för att jag är just jag, för mina specifika egenskaper. Det kan lätt bli stereotypt, som om kön skulle vara viktigare än andra likheter och olikheter. Vi är alla unika, och bör tillåtas vara det. Världen skulle bli urtrist om den bara bestod av en massa kopior. Fast när man pratar ska man undvika män har jag fått lära mig. Dels i formen MAN, dels MEN. Det första var någonting som jag själv blev uppmärksammad om under ett mycket innehållsrikt och tänkvärt trepartsmöte precis före jul. Det andra var ett av många kommunikationstips som min motpart uppmanades tänka på.

Undvik vaghet! ”MAN kan tolkas som Vi. Använd Jag om det är det du menar. Det lyfter dig och det kan vara bra i många olika sammanhang.” Den som sa detta till mig visste att jag sökte nytt jobb, vilket inte motparten visste, och jag förstod att det var delvis av den anledningen som hon ville trycka lite extra på detta. Själv har jag ibland använt mig av denna vaghet i min iver att inte ställa andra i dålig dager, men tyvärr på bekostnad av mig själv. För övrigt fick jag flera gånger bekräftelse på att jag var väldigt verbal, tydlig och uppmärksam i min kommunikation. Wow!

Angående MEN så handlade det om att först bekräfta ordentligt före eventuella invändningar. Ja, men… uppfattas inte som en bekräftelse utan bara som en invändning. Visa först att det som tagits upp tagits emot innan nästa steg tas.

Säga vad man (hm, jag?) vill om män och kvinnor, men ibland är det alltså en bra strategi att försöka undvika männen.