Från lek till allvar

Vad är egentligen ålder? Ibland är det fint att vara lite äldre, exempelvis om man är en antikvitet eller ett årgångsvin. Andra gånger kan åldern mer vara ett hinder, åtminstone i västvärlden. Jag tror att vi är lite för fixerade vid ålder ibland, åldern som en siffra. Vi är alla olika, en del är ovanligt mogna och insiktsfulla redan som tonåringar, eller dansar på borden som pensionärer. Andra personer kan vara väldigt omogna (och påstridiga), kanske främst blanda de yngre och mer oerfarna, men då brukar det rätta till sig åtminstone något med tiden. Som nyexaminerade kan de allt, tills de något eller några år senare inser att de som varit med en tid faktiskt sitter inne med en hel del kunskap och erfarenheter som de själva inte hunnit tillskansa sig. Ja, ju mer man lär sig desto mer inser man att man inte kan, vilket i sin tur leder till en viss ödmjukhet. Fast det finns även gott och väl fullvuxna personer som helt tycks sakna livserfarenhet, trots att de är välutbildade och borde ha en hel del att relatera till.

En upptäckt jag har gjort är att själen inte verkar åldras alls. Man är hela tiden jämnårig med sig själv, både i nutid och i alla livets tidigare faser. Samtidigt! Kanske är det det som gör att det är så lätt att falla tillbaka i en annan tid när minnet sviktar på ålderns höst. Det spelar ingen roll hur kroppen ser ut på utsidan eller hur orörlig man kanske blivit. På insidan är man hela tiden samma ålderslösa jag. Det är väl klart att även jaget utvecklas genom de erfarenheter man får, men det åldras inte. Man ser hur jämnåriga skolkamrater, arbetskollegor och andra bara blir äldre och äldre. Ibland råkar man även se sig själv i spegeln och inser att man börjar se lika förfallen ut som de andra tanterna och farbröderna runtomkring. I den mån det finns några som är jämnåriga.

När jag var strax över tjugo år arbetade jag vid ett tillfälle ihop med en man som var minst dubbelt så gammal som jag. Då kändes han rätt lastgammalt, men i dag har jag själv passerat den åldern med råge. Jag tyckte att han verkade lite småtråkig, men hade fått höra av en annan kollega att han var väldigt trevlig och rolig. Otrevlig var han i alla fall inte, det visste jag redan, resten återstod att se. Det visade sig rätt snart att den andra kollegan hade rätt. Det blev en av de bästa perioderna i mitt arbetsliv hittills. Arbetsuppgifterna var nog rätt enformiga egentligen, men stämningen var god och vi hade många givande samtal kring de mest varierande ämnena. Jag har för mig att det var just han som vid något tillfälle plötsligt kom på att jag var mycket yngre och inte kunde ha varit med på den tid han berättade om. Han glömde bort åldersskillnaden. Jag minns att jag tyckte att det var lite konstigt. Det syntes väl rätt tydligt. Tja, kanske det, men man ser ju bara den andre och inte sig själv. Nu är jag själv där som den lite äldre kollegan, tanten, eller vad man nu tänker om mig, och glömmer bort att jag inte är en av ungdomarna. Vi är inte så olika egentligen. Skillnaden är erfarenhetsbanken, vad vi har att referera till och vilken fas i livet vi befinner oss i. Fast det där med fas i livet har inte längre så mycket med åldern att göra. En person kan precis ha blivit förälder medan en annan, jämnårig, kan ha utflugna barn och till och med barnbarn.

Nej då, jag är inte sjuk, så gott som helt frisk nu faktiskt. Hostar bara lite, sådär så att lungorna vänds ut och in eller om det kanske bara är magen, och det är inte alls hela tiden heller utan främst på kvällen. Jag misstänkte ett tag att det kanske var lunginflammation på gång, men nu känns det lugnare och jag har ju inte ens haft någon feber. Det kan gå långa stunder ibland utan att jag behöver hosta, flera minuter faktiskt. Lite hes fortfarande, men ingen större fara. Kan prata rätt obehindrat. I dag tappade jag visserligen en massa ord ett tag, men det har ju andra orsaker och jag kunde som tur var göra mig tillräckligt förstådd ändå, med viss hjälp av en kollega. Märkte att jag tappade fokus på mötet ibland.

Jag är nu mitt inne på min andra rejäla förkylning inom en månad, med samma symptom. Trodde först att det kanske var en kombination med pollenallergi men det verkar inte riktigt stämma, inga kliande ögon till exempel. Jag hann knappt bli av med den första förkylningen innan nästa tog vid. Jag brukar ju annars aldrig bli riktigt sjuk, frånsett min vanliga högfärdshosta, eller vad den nu klassas som. Senaste sjukdagen, fram till i år, var år 2012, men immunförsvaret fick sig visst en rejäl törn när situationen till slut började ordna upp sig och jag inte behövde vara stridsberedd på samma sätt som tidigare. Intressant hur det fungerar, eller inte fungerar, egentligen. Stenålderskroppen är rätt sinnrikt konstruerad ändå, uttänkt in i minsta detalj, men inte alltid så välanpassad för dagens moderna tjänstemannasamhälle.

Nu sover jag också riktigt bra. Skönt! Visst, jag har börjat vakna på nätterna igen, men jag ligger sällan vaken överdrivet länge innan jag lyckas somna om och sova någon timme till. Tyvärr känner jag mig mindre utvilad på morgonen trots att jag totalt sett sover mer än tidigare. Då var väl kroppen konstant speedad och jag kunde inte riktigt känna av den ständiga slöjan av trötthet som trots allt fanns där, märkte bara när hjärnan (eller delar av den) hux flux tvärdog ibland. Det händer fortfarande, men inte lika ofta, är mycket bättre på att känna av läget och agera på det nu, ta ett steg tillbaka igen och vänta ut situationen. Det känns rätt skönt att faktiskt kunna känna sig sådär mysigt sömnig, eller att känna sig relativt pigg på kvällen och ändå veta att det kommer att gå bra att somna en stund senare. Under maj lyckades jag faktiskt komma upp i nästan sex timmars sömn i snitt, minus en kvart. Wow, årets rekordmånad, en timme bättre än under årets första månader. Bästa sömnen är natt mot lördag då jag nu är uppe i fantastiska sju timmars sömn och det är ju verkligen bra mycket bättre än när jag snittade på fyra och en halv. Undrar hur jag orkade hålla mig på fötterna då, men jag var väl tvungen att hålla fasaden på något sätt och det visade sig att jag var (och är) en verklig naturtalang på det området. Ingen tycktes förstå eller ana hur desperat situationen egentligen var, och de flesta lever nog kvar i total ovisshet, men jag har ändå kunnat dela med mig av min version till rätt många som lyssnat och förstått och i viss mån själva sett delar av detta även om det inte tillåtits sätta lika djupa spår.

Hemlighetsfull till tusen trots en stor frustration över det osynliga spelet bakom kulisserna, de vridna sanningarna, känslan av att betraktas som den ensamt felande länken, i kontrast mot det stackars oskyldiga helgonet. Ohejdad gråt efter en del av dessa hemska uppföljningsmöten och annat som var en del av den process som fick pågå under ett års tid innan jag sa ifrån, kanske i ett desperat försök att slippa träffas i den konstellationen igen. Ännu mer oro efter det, för vad skulle hända med mig nu? Hur mycket skulle de ens försöka, det satt ju så hårt inne ibland. Skulle jag bli deporterad, på nåder få komma in någonstans som den evigt besvärlige, en psykiskt instabil person som behöver tas omhand, som inte klarar sig själv och inte har något egentligt egenvärde. Kanske förstod man ändå till slut något av allvaret i konflikten, fast oförståelsen varit så total tidigare. Jag tycker mig ana lite av det nu, att jag återfått min status som kompetent, värd att lyssna på i olika sammanhang. Tonläget har plötsligt blivit ett annat även om det aldrig sagts rätt ut. Det är lite som om det aldrig har hänt. Jag är inte heller intressant som offer längre och jag vägrar ta på mig mer skuldbeläggande, låter det rinna av utan att få fäste. Nu har jag initiativet. Jag är den som går stärkt ur detta, medan hen förvirrat står kvar och undrar vad som hände. Resultatet blev i alla fall överraskande bra, just den vändningen är jag väldigt glad över, men någon tacksamhetsskuld tänker jag då inte belasta mig med. Det senaste året har till slut fått mig att växa, men också krympa. Det är okey att vara svag, men svårt att erkänna det för sig själv, att inte fortsätta att förtränga och försköna.

Till synes ovidkommande saker kan ge stora insikter. För en månad sedan upplevde jag en överväldigande känsla av glädje, hela vägen inifrån och ut. Jag kände mig helt överrumplad när jag insåg hur länge sedan det måste vara sedan det inträffade senast. Skratt är inte så ovanligt, men det har varit mer på ytan, som en social kod, lite småtrevligt sådär. Det har inte alls berört mig på djupet även om det kanske uppfattats som att det kommit därifrån. Det var förresten efter det här som immunförsvaret verkar ha slappnat av och tagit semester, men det kan det väl vara värt. Så det är alltså så det känns att vara glad, helt utan Iors dystra, deprimerade, sinnesstämning. Bra att veta!

Jag känner mig rätt okey nu, så det så. Mycket mindre oro, inget ständigt magknip som under mars-april och för stunden varken ont i nacken eller ryggen. Näsblodet som varit ovanligt frånvarande i år har visserligen kommit tillbaka under de senaste två veckorna, men, men, och huvudvärken dyker upp allt oftare. Det är nytt, men omväxling förnöjer. Livet känns faktiskt riktigt roligt emellanåt och jag har blivit bättre på att njuta av stunden. Jag orkar göra någonting hemma ibland, vattna blommorna, plantera om någon växt, sätta på tevattnet, kliva upp ur sängen. Känner mig mer med på jobbet, men fortfarande helt borta ibland. Det poppar upp massor av roliga uppgifter att ge sig på. Har lite sämre ork kanske, men jag känner mig inte alls ledsen lika ofta som i början, då livet liksom rasade ihop i en hög när alla spänningar släppte och det inte längre fanns ett så stort behov av att vara stark. Såren behöver få läka och det tar tid. Ärren kommer alltid att finnas kvar som en påminnelse. Eleonor Roosevelt lär ha sagt ”Ingen kan få dig att känna dig underlägsen utan din tillåtelse” (inte visste jag att hon var så bra på svenska). Det tål att tänka på och det gör jag också i mycket större utsträckning nu. Det är bra! Man ska inte förminska sig själv, speciellt inte när någon annan också är så ivrig att göra det.

Summa summarum så är det nog inte dags att gå tillbaka till heltid riktigt än, fast det är svårt att låta bli, finns ju så mycket som behöver göras. Jag får väl lov att stå ut nån vecka till eller så, vet ju att det kommer surt efter annars. Suck, det är ju ingen fara med mig nu, två timmar mer eller mindre spelar väl ingen roll? Fast det gör det ju visst. Två timmars extra sömn skulle bli en ökning med 35%. Går det ens att sova så mycket?! Mitt mål för juni är att komma upp i sex timmar och att efter semestern kunna sova minst sju timmar minst två gånger i veckan. Kanske borde man försöka ha balans mellan sömn och arbete, typ lika mycket av vardera. I så fall är balansen nästintill perfekt nu, i alla fall på papperet (5 1/2 h sömn, 5 1/2 h arbete).

Jag är så glad över att jag började tro på mig själv igen, och att jag satte ner foten till slut så att en förändring kom till stånd. Vet inte hur länge till jag hade överlevt annars. Det är nog lite så som Norman Schwarzkopf uttryckte det ”Sanningen är den att du alltid vet vad som är det rätta att göra. Det svåra är att göra det”. Just i den här frågan hade jag bestämt mig redan ett par månader tidigare och jobbade för en förändring absolut senast inom ett år. När det sedan kom till stånd på annat sätt så var det med ett halvårs marginal, och tur var väl det. Fast jag vet inte riktigt om citatet stämmer så bra i alla sammanhang. Ibland tvingas man att välja mellan pest och kolera, ta en sjukdom i taget, och då får man försöka ha tillit till att det blir bra i slutänden ändå. Det känns väldigt frustrerande och kan tyckas helt fel, men kan vara ett nödvändigt ont ur ett helhetsperspektiv.

Ta hand om er därute!

För tio år sedan var det många av mina kollegor som åkte i skytteltrafik mellan Sverige och Tyskland. På den tiden åkte jag på en eller två utlandstjänsteresor per år, i samband med nätverksträffar som jag höll i. Sedan blev det kärvare tider med reserestriktioner och så gott som ingen var ute och reste, utom jag som i samma veva blev involverad i ett utvecklingssamarbete med flera olika vindkraftutvecklare som är verksamma i Storbritannien. Från 2012 och framåt har det blivit 6-8 Londonresor per år, utöver ett par andra resor till främst Storbritannien. Inte jättemycket resande jämfört med andra globetrottrar, men ändå mer än för gemene man och ibland svårt att få ihop med övriga aktiviteter och engagemang i veckorna.

Jag tycker att det är rätt skönt att inte åka till nya platser hela tiden. På semestern vill man kanske se nya delar av världen, men på tjänsteresor är det skönt att veta hur det fungerar med mötesrutiner, flyg- och tågförbindelser. Oftast hinner man ju inte se så mycket mer än flygplats, hotell och konferensrum, men om man är på samma plats flera gånger så finns det större chans att se en bit åt gången och till slut få en bättre helhetsbild. Vi åker förresten sällan på utlandssemestrar, förmodligen just för att vi ändå tillbringar så mycket tid på resande fot, både jag och maken. Det som lockar mest, åtminstone för egen del, under semestern är istället att äntligen få lite tid till att pyssla hemma, ta det lugnt och bara vara.

De vyer man får se är kanske inte alltid de roligaste, men nu ser jag verkligen fram emot dagens studiebesök och möte i Blyth, inklusive samtalet under den halvtimmeslånga bilresan dit (förutsatt att jag lyckas förstå ett enda ord av min medresenärs, för mig, svårbegripliga dialekt).