Blog Image

Från lek till allvar

Om bloggen

Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.

Jul, jul, strålande jul

Traditioner Postad av Pernilla OwePosted on lör, december 23, 2017 23:16:18

Julen firar vi alltsom oftast hemma hos oss, men på senare år har vi blivit färre och färre. Barnen är inte små längre, en del av de äldre släktingarna finns inte kvar i livet och några nya har inte hunnit tillkomma ännu. I år blir vi åtta personer. Det är egentligen rätt lagom för då blir inte julen så hysterisk. Man hinner äta, prata, umgås och ha trevligt tillsammans. Frånsett adventsljusstakar i fönstren, någon stjärna och en stake att tända på bordet så finns det inte mycket som påminner om den stundande juletiden, inte förrän ett dygn innan då febril verksamhet råder i tomteverkstan. Ett tu tre så åker julgardinerna upp, juldukar plockas fram, skinka och revbenspjäll tillagas, trillingnötter tillverkas, mandelparfait rörs ihop, pepparkakor garneras och pepparkakshus sätts ihop. Rågkakor och 1-2-3-kakor bakas (möjligen någon dag tidigare) och sillsallad fixas till. Julkrubban ställs iordning, liksom den Stilla natt-spelande kyrkan med kyrkbacke. Granen tas in och kläs – i år trilskades den riktigt mycket och ville inte alls stå stadig och rak. Sent omsider blir det även tid för paketinslagning och versskrivande till långt in på småtimmarna. I år har jag verkligen noll fantasi, har hittills bara fått till en enda vers. Hoppas att det lossnar snart.

På julafton är det samling vid krubban i kyrkan på morgonen, men det hoppar vi över nu. Någon av oss läser julevangeliet högt för hela familjen. Sedan får vi öppna varsitt paket, kallat morgonpaket. Sedan är det dags att äta risgrynsgröten som jag har kokat åt oss. Framåt tre kommer gästerna och bjuds på glögg och pepparkakor. Sista handen läggs vid maten medan flertalet bänkar sig framför Kalle Anka och hans vänner. När teven slås av blir det julbord. Förutom gästerna brukar även Sten Matsson vara med på ett hörn. Han är mycket intresserad av hur det smakar.

Har man tur så kommer tomten på besök en stund. Då har han med ett litet tomtepaket till var och en. Det kan vara ett ljus, en julgransprydnad eller något annat mindre. Var och en blir först tillfrågad om en viss person har varit snäll under året. Till exempel kan Charlotte bli tillfrågad om mamma Pernilla har varit snäll, och det har hon förstås varit, precis som alla de andra som finns på plats. Sedan går tomten igen, dock inte förrän han har dansat lite långdans och fått sig ett par rågkakor. Han får ju inte gå ut med julen, det vill säga gå utan att få någonting. Därefter fortsätter kvällen med versläsning och paketutdelning. Så småningom, när maten har smält, blir det mandelparfait och rågkakor till efterrätt. Så småningom åker var och en hem till sig igen. Vi plockar undan en del, tar hand om den första omgången disk och går sedan och lägger oss, nöjda och belåtna.

På juldagen brukar jag och maken åka iväg på julottan för att sjunga, men i år ska jag dit som kyrkvärd istället. Det är rätt skönt att det inte börjar förrän halv åtta, så att man hinner sova några timmar också. Sedan tar vi det mest lugnt under resten av dagen.

God Jul på er allesamman!



Pepparkaksbak

Traditioner Postad av Pernilla OwePosted on lör, december 16, 2017 00:26:23

I lördags var det dags igen för det årliga pepparkaksbaket. I år var vi bara fyra personer som deltog som mest, två som minst, på grund av andra aktiviteter. De stora barnen har ju hunnit flytta ut också, och var inte på plats. Innan svärföräldrarna flyttade från sin villa, och vi flyttade till Bro, hölls baket hos dem. Då var vi sju stycken. Degen gör jag själv efter ett gammalt släktrecept och just i år blev den extra lättbearbetad. Fråga mig inte hur det kom sig, men kanske kan även jag drabbas av flyt ibland. Vi bakar pepparkakshus och gör stora gubbar och gummor som sedan garneras och delas ut till gästerna (och några till) under julen. Sedan gör vi vanliga, mindre, ätespepparkakor också. Pepparkaksformar har vi så många olika att det nog är omöjligt att använda alla utan att degen tar slut. Det gubbar, gummor, hjärtan, stjärnor, granar och grisar i olika storlekar. Mina favoriter är ett får, en gris och en stor gran. Vi har även dinosaurier, häst, hund, tupp, rymdraket, bil, elefant, älg och säkert många fler som jag inte kommer på just nu.



Femtio

Tankar Postad av Pernilla OwePosted on lör, december 09, 2017 14:53:43

Det här är mitt femtionde inlägg sedan jag startade min blogg. Vem hade kunnat tro att jag skulle vara så uthållig? Ja, det skulle väl vara äldsta dottern då som redan inledningsvis konstaterade att jag, om någon, hade potentialen att hålla en blogg levande. Smickrande, och kanske även insiktsfullt. Skrivande har jag ju sysslat med länge i olika former, främst i form av dagböcker och brev (betydligt färre på senare år dock), men även olika rapporter på jobbet. Det känns verkligen roligt att få skriva av sig. Jag gör det mest för min egen skull, men även för att dela med mig av min berättelse. Vill andra läsa så är det en bonus. Fast jag sprider inte ut bloggadressen till precis vem som helst. Jag har alltid varit lite hemlighetsfull av mig och en del har väl helt enkelt inte gjort sig förtjänta av att få dela mina innersta tankar. Nu är det förstås inte några jättehemligheter som jag lyfter fram i detta forum, men det är ändå en del personliga funderingar som inte alla i min omgivning skulle kunna ta till sig på rätt sätt.

Femtio ja, vad finns det att skriva kring det? Jag roade mig med att leta fram min femtionde dagbok för att se om det hände någonting speciellt som jag skrev om då. En händelse var dopet i Hässelby strands kyrka, 11 juni 1995. Jag minns att vi var tvungna att vänta utanför kyrksalen för att vi skulle gå in i procession. Det kändes väldigt oklart hur det var tänkt. Fast vi var ju helt ovana vid situationen också. När andra barnet döptes, tre år senare, var det mycket klarare (och helt annorlunda). Bästa dopet var ändå för yngsta dottern, tredje gången gillt alltså. Hon döptes i samband med en familjegudstjänst med glad musik och trevlig körsång av barnkören som storasysters sjöng i. Lite lustigt förresten att alla våra tre barn har döpts i olika kyrkor.

Vad finns det mer med femtio? Vecka 50 kanske? Det passar ju rätt bra nu. Synd bara att inlägget måste göras redan denna vecka, vecka 49, för annars bryts ju trenden med (minst) ett inlägg per kalendervecka. Nästa vecka är det luciavecka, men det blir nog inte så mycket luciastämning för min del. Jag tar morgonflyget till London vid sju och kommer inte hem igen förrän vid midnatt dagen efter. Fast jag funderar på om jag ska ta med mig lite glitter till håret och sjunga Luciavisan i samband med middagen med våra tekniska arbetsgrupper. Det är flera nordiska deltagare så den fina texten går kanske fram till några av deltagarna i alla fall. De andra kan ju få förundras av det exotiska inslaget istället. Om det nu är möjlig att göra sig hörd där vi ska vara på kvällen.

Femtio, dit har jag inte kommit ännu, men jag har relativt nyligen gått in i mitt femtionde levnadsår. Planen är att det ska bli ett av mina bästa år hittills. Det är lång väg dit, men jag jobbar på det och det måste lyckas. Jag har fått så många tecken på att det är dags nu, att jag ska lita på mig själv och ta steget. Det kommer att vara kämpigt, stundtals riktigt kämpigt, men det kommer att vara värt det i slutändan. Jag är värd någonting bättre och min familj behöver ha en gladare, piggare och mer avslappnad mamma, fru, dotter, syster…



Advent

Traditioner Postad av Pernilla OwePosted on sön, december 03, 2017 22:46:36

I dag är det första advent och första dagen på ett nytt kyrkoår, så Gott nytt kyrkoår allesamman!

På första advent brukar jag och maken alltid sjunga i Bro kyrka under förmiddagens adventsgudstjänst. Under några år sjöng barnen, eller i alla fall ettan, i Håbo-Tibble kyrka under tiden. Lite tråkigt att aldrig få tillfälle att lyssna på deras sång då, men vi fick i alla fall höra dem vid andra tillfällen tack och lov. I år är Bro kyrka stängd och i Håtuna var det fullt upp med familjegudstjänst så där fanns det inte plats i programmet för någon kyrkokör. Vi fick sjunga på kvällen i den lilla trevliga kyrkan i Låssa istället.

En annan tradition på första advent är att äta julbord tillsammans med kören under eftermiddagen. I år blir det någonting lite senare istället. Det har hänt så mycket under det senaste året, omvälvande, ömsom tråkigheter, ömsom positiva förändringar. Många nya personer och helt naturligt låg kännedom om tidigare traditioner och historik, på både gott och ont.

En tradition kvarstår i alla fall, en mycket lokalfamiljär tradition, adventspresenterna. Varje adventssöndag får barnen, i alla fall de hemmavarande, en liten present efter ljuständningen, ibland även de vuxna. Presentkalendrar i all ära, men en present i veckan är ungefär vad jag har mäktat med. Med den ambitionsnivån har det också varit lite roligt att komma på någonting passande. För barnens del blir det inte heller lika slentrianmässigt och få få få fokuserat utan en fin stund i samband med ljuständningen att längta till. Åtminstone inbillar jag mig det.

En trevlig sak med adventstiden är att det äntligen blir lite ljusare igen, med stakar och stjärnor i fönstren, både i det egna hemmet och på andra ställen i samhället. Med lite ledljus i tillvaron blir det också lättare att se var man sätter fötterna när man kliver upp på morgonen.



Pussel

Lekar och fantasi Postad av Pernilla OwePosted on tor, november 30, 2017 08:56:29

Vi har börjat lägga pussel igen. Det är en trevlig och avstressande familjeaktivitet som ger goda tillfällen till vardagssamtal och avkoppling. Denna gång var det tonårstjejen som föreslog det för oss. Pusselkartongen stod redan på bordet sedan några veckor, en present från äldsta dottern på min födelsedag.

Vi har två regler när vi bygger pussel. Den ena är att man ska knacka på bitarna när man lägger ihop dem, så att det hörs att det går framåt. Den regeln är inärvd från makens släkt, så jag anser mig stå över den. Jag är ju mer den tysta typen. Den andra regeln försöker jag i alla fall följa. Det är att man måste lägga en pusselbit varje gång man går in i rummet där pusslet finns. Vi brukar ha det på matsalsbordet och där passerar man om man ska till eller från vardagsrummet. Det vill säga tidigare var man tvungen att ta den vägen, men nu när sonen flyttat hemifrån så kan man fuska och gå via hans gamla rum istället. I vilket fall som helst så går pusslandet lite framåt för var dag, till viss del tack vare den andra pusselregeln. Själv brukar jag fastna en stund till för det är ju kul att se pusslet växa fram också. Dessutom är det placerat på en central plats i hemmet och därmed ett sätt att vara med lite i händelsernas centrum.

På tal om pussel så lyssnades det en del på denna hurtfriska sång när barnen var små. Den fanns på en av de LP-skivor som spelades som godnattsagor eller godnattsånger.

”Tänk att få vara en pusselbit i Guds stora pussel. Det finns en plats där jag passar in. Den har han bestämt för mig.”

Jag tycker att det känns trösterikt, speciellt i de fall då man själv känner sig utanför och obehövd. Själv har jag ibland liknat mitt liv under de senaste åren med ett pussel där en del bitar saknas och andra kommer från en helt annan kartong, eller att man upptäcker att pusslet i asken är ett helt annat än det som visas på bilden på kartongen. Hur ser egentligen mitt pussel ut? Det är någonting jag funderar en hel del på nu.



Domssöndagen

Traditioner Postad av Pernilla OwePosted on sön, november 26, 2017 16:44:33

I Bro församling är det tradition att Domssöndagens gudstjänst har internationell prägel och följs av någon timmes föredrag om Svenska kyrkans internationella arbete, Svenska kyrkan i utlandet (SKUT) eller någon annan utlandserfarenhet. Under flera år har församlingen också haft förmånen att få besök av en utvald, internationell, gäst under kyrkornas globala vecka, veckan som leder fram till Domssöndagen. Under Kyrkornas globala vecka uppmärksammar kyrkor och organisationer gemensamt rättvisefrågor i gudstjänster och aktiviteter. Veckan firas varje år och i år var veckans temat ”Hållbar värld för alla”. Tyvärr har det gått oss helt förbi i år. Det har inte funnits någonting som antytt att vi varit inne i den globala veckan, eller att det skulle vara någon internationell prägel på någonting nu under Domssöndagen. Jag är osäker på om det alls varit det någon gång under hela detta år. Det skulle vara synd om denna fina tradition försvann.

Jag har roat mig med att titta igenom mina anteckningar för att se vilka aktiviteter och föredrag vi har haft under denna dag under mina mer aktiva år inom församlingen. Se nedan.

2016: Benny Runsten höll föredrag efter gudstjänsten.
2015: Johanna Holmlund Lautmann berättade om SKUTs arbete.
2014: Mikael ”Zifa” Eriksson. Sångworkshop och föredrag.
2013: Tanken var att ha någon från flyktingmottagningen i Ekolsund, men det var ingen som hade tid. Sussanne Persson berättade i alla fall lite om deras verksamhet och om Americos besök under onsdagen och föredraget då om Coconopoca.
2012: Doreen Månson pratade om fördom och rasism.
2011: (Krockade med Ingenjörsfullmäktige, så jag har inte noterat kyrkans program)
2010: (Krockade med Ingenjörsfullmäktige, så jag har inte noterat kyrkans program)
2009: Högmässa följt av sopplunch. Gert Lyngemark, ordförande i SKUT-rådet berättade om sin utlandstjänstgöring i många olika länder och visade bilder.
2008: Internationell temagudstjänst med sopplunch efteråt. Peruansk änglahårssoppa. Eva Glemme pratade om möten med andra människors kulturer. Det blev på engelska, så att hennes afrikanska medföljerska skulle kunna hänga med.
2007: Internationell gudstjänst i kapellet. Potatis- och purjolökssoppa. Margareta Temneus berättade om sitt arbete som diakon på Filippinerna.
2006: Temagudstjänst med Georg Riedel, Stefan Nilsson, Bro kyrkokör, Coro Amicitia och Coro Nova.
2005: Gudstjänst med internationell prägel. Sånger från olika länder. Textläsning på flera språk.



Åtkomstproblem

Tankar Postad av Pernilla OwePosted on lör, november 18, 2017 08:53:19

Det har gått ett tag sedan förra veckans inlägg, men nu är det hög tid att skriva igen. Jag visste exakt vilket ämne jag skulle ta upp denna vecka, en lek som lockar till skratt, men nu blir det inte så utan någonting mer vardagligt och betydligt mindre skrattretande, åtkomstproblem. En naturlig kategori för det här inlägget skulle kunna vara (o)tillgänglighet, men just denna typ av otillgänglighet handlar ju om någonting annat än det jag har tänkt ta upp där.

En dum sak med det bloggverktyg jag använder är att jag inte kan spara efterhand. Det gör till exempel att ett inlägg kan försvinna om någonting strular till sig vid publiceringen. Det går inte heller att skriva en bit och sedan återuppta skrivandet lite senare. För att råda bot på det brukar jag först skriva inlägget i en separat textfil. Då kan jag skriva så långt jag hinner, exempelvis på vägen till jobbet, och sedan fortsätta nästa gång jag får tid. Det har fungerat bra hittills, men nu har det strulat till sig. Jag tror att det beror på att jag försökte ladda ner en fil inför kommande ingenjörsfullmäktige och sparade den på en dum plats. Den både finns där och inte, och jag lyckas inte få bort den helt. Hur som helst så kommer jag inte åt mina filer med skrivämnestips och inte heller de grundanteckningar jag gjort kring vissa lekar och andra ämnen. Det jag hade tänkt ta upp hade jag gjort en kort inledning till och nu var det den roliga delen kvar att skriva ihop, men det får vänta tills jag förhoppningsvis kan komma åt skattkistan igen. Jag hoppas i alla fall att inte mina 6-7 sidor med olika bloggämnen är oåterkalleligt borta. I så fall är det kanske meningen att bloggen ska ta en annan riktning. Återstår att se.

Åtkomstproblem, ja det drabbas man ju av titt som tätt även på jobbet. Under de senaste veckorna har jag haft rätt mycket sådant. Ett av de besvärligare problemen visade sig bero på ett program som inte blivit ordentligt avinstallerat och därför krockade med det nyinstallerade programmet, vilket bland annat yttrade sig i att filåtkomsten blev extremt omständig. Nu är i alla fall det löst, men igår kraschade officeprogrammen gång på gång. Jag hoppas på bättre tur i dag så att jag kan fixa till en presentation som behövs till på måndag. En annan svårighet med den presentationen är att lyckas koka ner vad som hänt under det senaste halvåret inom runt tio större projekt i olika stadier för en redovisning på fem minuter. Då gäller det att fokusera på det som är väsentligt, vad det nu är.



Slå in i paket

Lekar och fantasi Postad av Pernilla OwePosted on tor, november 09, 2017 18:36:59

När barnen var små ville de bli inslagna i paket efter badet, blev de inte utlovade det så vägrade de att bada. När de hade badat klart fick man torka dem och sedan använde man badlakanet som omslagspapper och gömde dem från topp till tå. Man låtsasskrev adress på paketet med fingret och vem det var till och från. Det skulle gärna kittla lite. Det kunde vara från jultomten till mamma i köket, från djurparken till storasyster, eller något annat. Barnet fick bestämma inifrån paketet. Leken utvecklades lite med barnets ålder. Frimärke skulle sättas på och stämplas. Sedan skulle paketet levereras och öppnas och mottagaren fick se vad som fanns i det. Den delen var inte alltid så lätt. Ibland var det en älskad son eller dotter, ibland en bebis eller hundvalp, ett läskigt odjur eller en robot. Det gällde att känna in och vara lyhörd, att spela med i teatern och bli rädd eller förundrad på rätt ställe. Det var en rolig, lite mysig lek och den fortgick långt upp i åren, nästan upp i tonåren. På slutet var det svårt att hitta tillräckligt stora badlakan, men vi hade ett jättestort som fungerade, eller så fick man helt enkelt ta två olika. Leveransen blev också svårare och svårare, dels på grund av storleken, dels vikten. Av säkerhetsskäl fick adressaten komma till paketet istället för tvärtom på slutet. Jag hoppas att leken kan föras vidare i släkten för den var mycket uppskattad, som en riktig mysstund.



Alla helgons dag

Traditioner Postad av Pernilla OwePosted on lör, november 04, 2017 21:37:30

Allhelgonahelgen brukar vara en helg då man besöker gravarna för de närmaste som inte längre finns hos oss. I vår familj blir det inte så mycket sådant, men ljuständning är ändå en central del även för oss. Under flera år har kören, och med den jag och maken, varit ett stående inslag i minnesgudstjänsten på lördagskvällen. Det är en finstämd musikgudstjänst med körsång varvad med stunder av bön, betraktelse, ett par psalmer och ljuständning, och inga stämningsstörande applådåskor mitt i allt. I år sjöng vi nio stycken, varav flera nya. Det kändes riktigt fint. Allt gick förstås inte perfekt, men det mesta blev i alla fall rätt och en del fick ett riktigt fint lyft. Innan vi åkte hemåt igen tog vi en sväng på kyrkogården och tittade på alla lyktor som lyste upp mörkret. Sorgen behöver få ta plats, men det är fint att detta ändå blir en ljus högtid, där ljuset får övervinna mörkret!



Lätträknat

Övrigt Postad av Pernilla OwePosted on tor, november 02, 2017 09:32:13

Jag läste ett inlägg en gång om ett smart snabbräkningssätt, mycket tydligare än med staketpinnar eller vad det nu heter när man drar ett streck för varje sak eller dag man räknar och ett tvärstreck för den/det femte man räknar. Enligt inlägget, som jag inte lyckats hitta tillbaka till, hette den som kom på denna fiffiga metod Tukey. Mer än så vet jag tyvärr inte, men jag vill gärna försöka lära ut metoden så att fler kan få nytta av den framöver.

Bilden ovan illustrerar hur det fungerar. Punkterna i respektive hörn i en tänkt kvadrat symboliserar 1-4. Efter det får sidorna i kvadraten symbolisera 5-8. Slutligen sätts diagonalerna tvärs igenom kvadraten, vilket symboliserar 9-10. För att ytterligare illustrera skillnaden mellan denna nya snabbräkning och den gamla så har jag även visat hur det kan se ut då man har prickat av 43 saker eller vad det nu är man räknar. Använder man streckmetoden så flyter det lätt ihop i varandra och man får inte samma snabba överblick. Det gäller inte minst när synen börjar bli sämre. I år har jag använt Tukeys metod när jag räknat våra gurkor och tomater. Tyvärr blev det ingen jätteskörd detta år, men något hundratal tomater blev det i alla fall.



« FöregåendeNästa »