Blog Image

Från lek till allvar

Om bloggen

Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.

Bokstavskombinationer

Tankar Postad av Pernilla OwePosted on fre, oktober 27, 2017 07:11:29

Vi har alla en bokstavskombination (och en del har flera). Före sommaren fick jag anledning att prova Myer-Briggs personlighetstester. Jag har ju gjort olika tester tidigare, för skoj skull, men inte förstått att just dessa tester är lite mer än bara tidsfördriv med slumpvisa hokus pokus-svar, så som det brukar vara när man t.ex. får upp små snabba tester på Facebook. Myers-Briggs Type Indicator (MBTI) är ett av världens mest använda personlighetstest. Det används främst för självkännedom och personlig utveckling, samt för att förstå och tillvarata olikheterna mellan individer. Man tittar på fyra olika delar, med två motsatta svarsalternativ på varje, representerade av varsin bokstav. Den matematiskt begåvade räknar då snabbt ut att man kan få ihop sexton (2*2*2*2) olika bokstavssekvenser med fyra bokstäver. Det finns alltså sexton olika personlighetstyper enligt detta test. Man ligger kanske sällan 100% åt ena eller andra hållet, men jag tycker i alla fall att det ger en bra indikation, och det är en bra utgångspunkt för diskussioner. Läs gärna mer om Myers-Briggs Type Indicator på Wikipedia. Det bästa av allt är att det inte finns något rätt eller fel, alla kombinationer är lika okey och alla har sina styrkor och svagheter. Själv skulle jag nog vilja påstå att även en del av svagheterna kan vara, eller bli, styrkor om de hanteras rätt.

Det finns mängder av personlighetstester att hitta gratis på nätet, men just den här, på engelska, kändes lite roligare, och på samma gång seriösare, än de andra. Testa gärna och lär känna dig själv lite bättre. Kanske kan du också diskutera det med familj, vänner och kollegor som också testat.

https://www.16personalities.com/free-personality-test

Här har man valt att symbolisera de olika personlighetstyperna med fina yrkesroller och titlar för att illustrera de olika dragen, även om det kanske blir lite klichéartat att pådyvla alla inom en yrkesroll samma personliga egenskaper. Jag vet ju själv att många skräms av ingenjörsyrket på grund av klichéartade föreställningar. Nåväl, nu blev jag inte ingenjör i detta test utan någonting helt annat. För min del tror jag absolut att det yrke jag fick skulle ha passat mig. Jag kunde känna igen mig väl i den beskrivning som gavs av personlighetstypen. När man har gjort testet finns det redan i gratisversionen ganska mycket beskrivet kring varje personlighetstyp. Själv tyckte jag att det var intressant att det kändes så rätt, och att det är helt okey att vara jag, att världen behöver även min typ av individer. Det kändes som en befrielse för jag tycker ofta att det verkar som att alla måste vara stöpta i samma form för att passa in och accepteras, fast egentligen borde det ju vara tvärtom. Olikheterna behövs för att det ska kunna bli någon utveckling. Om alla tänker lika så kommer man ju inte framåt, mer än möjligen i karriären…

På tal om bokstavskombinationer så kom jag i onsdags av en händelse in mitt i P1 Svenska berättelser, jag som nästan aldrig lyssnar på radio annars. Det blir i stort sett bara när jag åker bil ensam vilket ju inte är så ofta, men nu satt jag alltså i bilen mitt på dagen. Alltid på väg. Jag hade lyssnat en stund på P2 för att jag tröttnade på P1-programmet som sändes. Nu bytte jag tillbaka igen och det kändes som att det var meningen att jag skulle byta tillbaka till P1 exakt vid den tidpunkten, halvvägs in i programmet. Avsnittet från 25/10 hette Läkaren som fick diagnosen ADHD. Det gick rakt in i hjärtat från första meningen jag hörde (Ingen i min omgivning blir det minsta förvånad över min diagnos) och jag förstod genast vad det handlade om, trots att det faktiskt inte nämndes på ett bra tag. Sedan var jag helt enkelt tvungen att leta upp programmet och lyssna på det från början när jag kom hem. Väl värt att lägga en halvtimme på tycker jag. Det finns förresten många fina program om man bara tar sig tid. Borde lyssna oftare.

Alla goda ting är tre, så även här. Det får alltså bli även en tredje aspekt på det här med bokstavskombinationer. Det används många förkortningar i de projekt jag är inblandad i, speciellt i de Londonbaserade. Vissa lär jag mig snabbt, men andra blandar jag ihop eller glömmer bort om det går långt mellan tillfällena. Till slut förde jag in dem i en lista allteftersom de dök upp. I dagsläget är jag uppe i 324 mer eller mindre frekvent använda akronymer och förkortningar och listan fylls varje vecka på med ytterligare någon handfull rader. Själv tycker jag att det har underlättat för mig sedan jag började samla dem i mitt register för det är svårt att hålla isär allt i huvudet. Dessutom lär man ju faktiskt in det lite snabbare bara genom att skriva ner det. Förhoppningsvis kan det även hjälpa någon av kollegorna framöver.

Var stolt över dig själv och dina bokstavskombinationer. Du behövs!



Återvinningsnörd

Tankar Postad av Pernilla OwePosted on ons, oktober 25, 2017 20:51:01

I vår familj är vi mästare på återvinning, eller egentligen skulle jag nog säga att det är jag själv som är det och de andra som försöker hänga på. Ibland, rätt ofta faktiskt, känns det som att det bara är jag som slänger ner allting i återvinningskassarna – samma kassar sedan flera år tillbaka förstås – när de ursköljda förpackningarna torkat eller brödpåsen blivit tom. Så är det nog med mycket hemma, ingen har liksom förmågan att se det som ligger framme och skräpar, medan jag inte har förmågan att se någonting annat. Nåja, jag börjar nog definitivt bli lite mindre nogräknad även jag. Annars är det nog just det som är mitt största bekymmer. Jag är för noggrann, tycker aldrig riktigt att någonting duger, ser bara skavankerna och förväntar mig alltid att det behöver göras mer, fast det nog ofta kan vara bättre att göra mindre, fast snabbare. Sätter man ribban för högt så når man ju aldrig upp. Sätter man den å andra sidan alltid lågt så utvecklas man aldrig. Själv brottas jag med att försöka göra rätt saker istället för att bara göra saker rätt, till minst 150%. Det klarnar dag för dag, men kommer att ta tid att hitta det som är rätt för mig.

Åter till återvinningstemat. Det är tidningar, kartonger och plast, både mjuk och hård. Metall, batterier (går dock inte så mycket av den varan nu, och det finns ju uppladdningsbara också), glas, lampor, elektronikskrot och omslagspapper (varav en del först har återanvänts). Mjölk- och juicekartongerna viks och paketeras så tätt det går. Eventuella konservburkar (ej längre så vanligt) öppnas i båda ändar, sköljs ur och plattas slutligen till ordentligt. När kassarna fyllts på bär vi iväg dem och tömmer vid återvinningsstationen, går dit förstås, men det är ju bara någon kilometer. Till kretsloppscentralen blir det dock bil, men dit åker vi ju mer sällan.

Återanvändning är ju också en del av konceptet. En del av bärkassarna har överlevt i runt 20 år nu. Även kläder återvinns som bekant, liksom musikstycken (se tidigare inlägg om Loppisfynd/Second hand respektive Födelsedagsfirande). Tepåsar/tekulor delas och matrester hamnar på komposten och senare i trädgårdslandet. Återvinnings- och återanvändningsribban når vi upp till med råge skulle jag vilja påstå, trots att den säkert ligger långt högre än för många andra, fast nog är det trist med alla dessa förpackningar hela tiden. Så mycket slit och släng (fast utan slit!). Det borde gå att lösa på något bättre sätt.



Egna ord och namn

Lekar och fantasi Postad av Pernilla OwePosted on mån, oktober 23, 2017 07:04:41

Språket är viktigt för kommunikationen mellan individer och finns det inte redan tydliga ord så får man hitta på egna. Alla har nog åtminstone något ord som andra inte riktigt vet vad det står för, men som inom familjen eller någon annan mindre krets nästan är övertydligt exakt. Bakom dessa ord finns ofta en liten historia som lett fram till just den benämningen av en sak, plats eller företeelse. Här kommer några av de ord som ingår i min familjs vokabulär.

Vi kan börja med ett av de äldre orden, Klämkläm. Det var farmor som hade ett järn som man hade dubbla smörgåsar med fyllning i och värmde på spisen. Nuförtiden vimlar det ju av elektroniska järn för detta istället, fantasilöst kallade för smörgåsjärn. Hur som helst så undrade farmor vad man skulle kalla det för och min syster föreslog Klämkläm för smörgåsarna och Klämklämjärn för själva verktyget. Sedan dess har det fått heta så och det är väl en fyrtio år sedan snart. Det är en väsentlig skillnad mellan Klämkläm och varma smörgåsar. De sistnämnda gör man ju i ugnen, med bara ett bröd per smörgås. Den absoluta favoriten tidigare var varma smörgåsar med bläcksvampstuvning. Mums!

Det äldsta ordet som myntats inom nuvarande familj och fortfarande används är Lottakex. Som synes på bilden så stavas det väldigt konstigt, Smörgåsrån, men det uttalas som sagt Lottakex. På den tiden, då detta årtusende var ungt, fanns det bara röda förpackningar, men nu finns det i flera varianter. Namnet kom till när Charlotte var liten och vi tog med egna kex åt henne att sysselsätta sig med i olika situationer. Nu har vi dem mest som segel i chokladpuddingen. Ingen chokladpudding utan Lottakex. På tal om att ord ibland uttalas helt annorlunda än de stavas så finns det ett roligt exempel från 1855, lite krystat men en rolig lek med ord. Ordet är Ghoti och det ska uttalas Fish (engelskans fisk). GH uttalas F, som i rouGH/enouGH (lauGH), O uttalas I som i wOman, och TI uttalas sh som i naTIon (staTIon). Lätt som en plätt! På tal om det så hade jag en kollega på mitt första jobb som ibland kallades för Plätten för att han brukade köra med just det uttrycket. Vi hade väldigt roligt på fikarasterna då och diskuterade de mest vansinniga idéer a la Chalmeristhumor. Ironman kan förresten utläsas Female (Fe-male) om man är lite bekant med det periodiska systemet.

Ett av de gulligaste ”egenorden” är nog ändå kramsked. Det var Caroline som inte visste vad krm stod för när hon skulle baka. Msk var matsked, tsk tesked, men krm? Det fick bli kramsked. Så finns det en del egennamn på ”levande” varelser/maskiner också. Mammas bil fick heta Agaton (Sax) efter, den numera rätt okände, detektiven med samma namn eftersom registreringsbokstäverna var AGX. Vår robotgräsklippare har fått det mystiska namnet Mr X och svärmor kallar sin för Lille drängen. Sedan har vi namn på olika platser. Här i Bro har vi den branta Zebrabacken upp från Lantmätarvägen till Klockarvägen, namngiven efter strecken som är målade tvärs över gången i den brantaste delen av backen. Myrstigen är en del av gångvägen mellan Mistelvägen/Hästhovsvägen och Vitrotsvägen. Där brukade det alltid vara myror tidigare.

Man kan förvränga befintliga ord också. Vi kallar ibland Postkodmiljonären för Popcornmiljonären då vi ibland hade popcornmys när vi tittade på programmet. Nu ser vi sällan på det alls. Ett annat skämtsamt aliasnamn var Portkodmiljonären. På tal om ord och namn så blev det lite roligt mitt i bedrövelsen då Charlotte som två-treåring brutit benet. Hennes något yngre kompis kunde inte uttala hennes namn, så det fick bli Tott istället. Läkaren som skrev på läkarintyget innan vi äntligen, mitt i natten, kunde bege oss hem från sjukhuset, hette Ove Thott. Tott Owe och Ove Thott! Jag kunde inte låta bli att le.



Jag och min nästa

Tankar Postad av Pernilla OwePosted on lör, oktober 21, 2017 07:11:45

Älska din nästa såsom dig själv! Det uttolkas nog oftast som att vi ska behandla personerna i vår närhet med respekt och inte göra dem något ont. Vi ska ta väl hand om varandra och det är i grunden något gott. Älska din nästa såsom dig själv! Men, vad händer om du inte älskar dig själv, om du inte behandlar dig själv med respekt? Ska man då behandla sin omgivning lika illa? Nej, det kan väl knappast vara meningen, men det ligger ändå någonting i det. Om man själv hela tiden intalar sig att man inte duger som den man är, att man är otillräcklig och inte värd att älskas, hur ska man då från hjärtat kunna älska sin nästa? Det betyder inte att man alltid ska sätta sig själva centrum, en trend som tyvärr blir allt vanligare i dagens egocentriska samhälle, men du måste ta hand om dig själv också. Flygvärdinnas uppmaning under säkerhetsgenomgången är nog inte så tokig ändå, speciellt inte för kvinnor. Ta på din egen syrgasmask innan du hjälper barn och andra medpassagerare. Man kanske skulle leta fram den där syrgasmasken…



Loppisfynd/Second hand

Tankar Postad av Pernilla OwePosted on mån, oktober 16, 2017 23:57:05

Jag tycker att det är roligt med loppisar och second hand butiker. Många gånger hittar man ingenting av intresse och då kan det kännas lite tråkigt, men å andra sidan så behöver man ju inte lägga mer tid på det än nödvändigt heller. Andra gånger, ibland på samma ställen, gör man fantastiska fynd. När det gäller kläder så har jag lärt mig vad jag letar efter och brukar sällan bry mig om att prova. Ofta sitter det perfekt i alla fall. Faktum är att de finaste och mest älskade kläderna jag har är just sådant som någon annan inte velat ha.

Fördelarna med second hand är många. Utbudet är större och mer varierat. Man kan hitta väldigt unika saker. Det är ofta prisvärt, men inte alltid och inte allt. Det leder till minskat slit och släng. Ofta går också pengarna till en god sak i form av hjälparbete och socialt engagemang i samhället (Läkarmissionen, Myrorna, Erikshjälpen, Röda korset) eller kanske en klassresa och då kan även ett och annat felköp kännas rätt. Man kan gå på nitar och upptäcka att saker eller kläder inte är hela, men det är vanligare att det blir bra så plussidan leder stort över minussidan. Eventuella impulsköp blir inte heller så kostbara som de hade kunnat bli på en shoppingrunda i köpcentret. Jag ser det också som en lite uppfostrande inställning. Nytt är inte nödvändigtvis bäst. Second hand kan vara ett sätt att både spara pengar och miljö, samtidigt som pengarna inte går rakt ner i fickan på multimiljonärer.

Ett tag letade jag främst efter olika Iorfigurer. Det tittar jag i och för sig efter nu med, men jag är mer kräsen och köper bara sådana som jag inte har tidigare, och som sticker ut lite. Annars är det trevligt att hitta fina anteckningsböcker som kan fungera som kommande dagböcker. Det går ju åt några varje år och jag är noga med att det inte ska finnas två stycken som är lika. Lite opraktiskt kanske, men eftersom det blev så från början så fortsätter jag på det spåret även framöver. Vad gäller kläder så blir det mest strykfria tröjor som inte skrynklar till sig för mycket när man är ute och reser.

Möbler går också ofta att få tag i begagnat, men eftersom det kan vara svårt att få hem lite större möbler när man inte har plats för dem i bilen, och inte har släpkärra eller ens dragkrok så har det mest blivit att vi har köpt små platta paket när vi behövt bokhyllor eller så. Bokhyllebehovet tycks förresten aldrig riktigt sina.

En sak borde jag definitivt försöka bli bättre på och det är att även göra mig av med saker och kläder som jag har. Det är mycket i skåp och lådor som är fullt fungerande, men som ändå aldrig används. Jag borde ge någon annan chansen att ha nytta av det jag själv inte använder. Sedan borde jag försöka utvidga det till (arbets)uppgifterna också. För varje uppgift som tillkommer behöver något annat tas bort. Prioriteringar och omprioriteringar är en nödvändighet. Ja och nej behöver gå mer hand i hand.



Temakalas

Lekar och fantasi Postad av Pernilla OwePosted on fre, oktober 13, 2017 23:36:09

Istället för att locka med kalas på äventyrsbad, i bowlinghallar eller någonting annat mer eller mindre spektakulärt så har våra barn alltid haft sina kalas hemma. Det brukar bli rätt trevligt. För att göra det lite roligare har vi ibland valt att ha olika tema för kalasen. En gång då de var lite yngre hade vi färgtema med rött och blått. Då uppmanades de som kom att ha någonting på sig i den färgen och ballonger, serpentiner och servetter höll samma färgtema. En annan gång var temat prickar. Vi har ju en dotter som gillar prickiga saker, i alla fall om det är leopardprickar.

Detektivkalaset var rätt kul, inte minst när vi tänkte ut ledtrådarna, gömde skatten och hittade på namn på de misstänkta. Vi har haft tivolikalas en gång. Då fick barnen kalasarmband a la åkband och så hade vi burkpyramider att kasta bollar på, bowling, sakletartävling, varmkorv och hamburgare. Skattjakt har vi haft flera gånger, både inne och ute.

Roligast var nog ändå när vi hade ”hall- och vindfest” och barnen fick klättra upp till den skumma vinden medan det spelades lite småkuslig musik. Där uppe hade vi riggat med spindelnät, spindlar och andra passande detaljer. Självklart fick de också någonting gott att äta. Vid något tillfälle hade vi minitema och gjorde allting i miniformat. Pyttesmå kanelbullar, chokladbollar och syltkakor. Det bästa var att det inte blev några rester kvar på tallrikarna för alla tog bara vad de orkade äta upp. Det blev för övrigt ingenting kvar på kakfaten heller. Sedan dess blir det ofta minichokladbollar på kalasen, annars är väl det stående temat nuförtiden att vi bjuder på minipizza där var och en själv får ha på det den tycker om. Uppskattat och gott. Mums!



Ordminnen

Minnen Postad av Pernilla OwePosted on fre, oktober 06, 2017 07:15:08

Intresset för ord är någonting som barnen fått i arv, åtminstone flickorna. Det är egentligen förunderligt att det fanns några ord kvar att ärva när vår förstfödda tagit sitt. Vi roade oss med att notera alla ord hon lärde sig, och kunde skilja på, fram till sin tvåårsdag. Det gjorde vi förresten även med de andra två. Vi försökte också skriva in hur uttalet var då ordet var nytt i vokabulären. Det var väl inte perfekt uttal från första början, men så mycket bebisspråk blev det då inte med den tösen, i synnerhet inte efter tvåårsdagen. Jag tror inte heller att hon ritade mer än en enda huvudfoting innan hon övergick till mer personlika porträtt och vid fyraårskontrollen hade hon mycket hellre velat skriva bokstäver än rita figurer och hon tyckte att kritorna de hade på BVC var groteskt stora att hålla i. Hur som helst så kunde vi räkna till hela 500 ord då hon fyllde två, vilket tydligen är minst dubbelt upp mot det som anses normalt. Vi trodde att det var det normala för då hade vi ju ingenting att jämföra med. Fast på BVC förundrades man. Hon hade knappt hunnit öppna munnen innan de sa att talet var det då inget fel på (ingenting annat heller för den delen). Oj, är inte alla barn såhär, tänkte jag, hur är de då?

En del ord minns man bättre än andra, speciellt om det finns en historia kring dem. Vi var ofta och tittade på runstenar, makens specialintresse, då barnen var små och de fick hjälpa till att ”meta” ”tentenens” storlek. När den förstfödda, då runt två år, var med på Gustavianum och fick se ett koppartryck (eller liknande) med en man vid en rest sten så blev hon genast mycket intresserad. Titta, runsten! Ett annat välkänt ord vid samma tid (liksom nu då hon själv studerar) var Tenta. Jag pluggade fortfarande och skulle ha en tenta några dagar senare. Det är väl ingen tvååring som vet vad en tenta är men hon trodde att hon hängde med i samtalet. Tenta! sa hon förväntansfullt. Fast den Tenta hon trodde att vi pratade om var hennes fasters hund Zenta, vilket förstås var någonting mycket trevligare. En annan populär figur var Lö-lu som man skulle läsa om varje dag, ibland varvat med Tom Fing. Det vill säga Rödluvan och en pojke som kallades för Tommy Tuffing.

För ett litet barn är allting nytt och behöver byggas upp från början. Det gäller förstås även ordförrådet och förståelsen för vad som heter vad. Ettan tyckte att det var svårt att skilja på vardagsrum (bardagsrum) och badrum (bardrum). Sa vi att det fanns i badrummet så frågade hon Vilket bardrum? Trean blev arg på oss när hon ville ha en smörgås och fick en macka. Det tog lång tid innan vi förstod att för henne betydde smörgås mjukt bröd och macka hårt bröd, eller om det nu var tvärtom. Ettan kallade länge smörgås för sujja, tills hon en dag sa Jag vill ha smörgås! Menar du sujja? frågade vi häpet och undrade om vi hört rätt. Tvåan tyckte att det var konstigt att bilen skulle ha appensin i tanken. Det var ju någonting man åt till mellis ibland.

Förutom att notera alla ord fram till tvåårsdagen så skrev vi även några rader varje dag i varsin femårsdagbok åt dem. Ibland var det svårt att hitta på någonting att skriva, andra gånger var det svårt att få plats med allt. Jag hoppas att de ska tycka att det är roligt att läsa när de blir lite äldre och kanske själva får barn någon gång. För egen del har jag skrivit dagbok i nära 39 år och ska strax avsluta den 120:e. Världshändelser har fått rätt liten plats, möjligen reaktioner på dessa. Världshändelser kan man ju få sig till livs via andra kanaler tänker jag, men hur dagen tett sig i det mindre perspektivet är någonting mer unikt. Det skulle vara intressant att skriva någonting mer publikt, men jag vet inte riktigt vad eller var. Jag övar mig med denna blogg så länge, och skriver en del på Facebook utöver det. Det är en helt annan sak att skriva fritt ur hjärtat, på sitt modersmål, än att skriva tekniska rapporter, på engelska, kopplade till diverse observationer och andra referenser.



Laget runt-berättelse

Lekar och fantasi Postad av Pernilla OwePosted on lör, september 30, 2017 18:13:04

Om man har en stund över och vill ha sig ett gott skratt så kan detta vara ett trevligt tidsfördriv. Man behöver papper, penna och en gnutta fantasi. Den första personen börjar skriva på en berättelse och skriver några rader. Därefter avslutas berättelsen mitt i händelsernas förlopp. Pappret viks så att berättelsen döljs, sånär som det sist skrivna ordet som nästa person ska fortsätta berättelsen på. Sedan får en i taget skriva en liten bit utan att veta vad den innan har skrivit om. Berättelsen avslutas när pappret är fullt eller alla skrivit en eller flera gånger. Då vecklar man upp det igen och någon läser upp vad som har skrivits. Roligast blir det om den som läser verkligen tar berättelsen på allvar, som om den hängde ihop hur bra som helst, men det brukar kunna vara svårt att hålla sig för skratt. Nedan följer ett exempel på en berättelse som vi skrev vid frukosten i morse. Jag har valt att markera övergången mellan olika berättare med … Ordet före punkterna är då det enda ordet som är synligt för den som sedan fortsätter skrivandet

”Det var en gång en liten snigel som hette Stefan. En dag så skulle Stefan plocka blommor till sin lärare som skulle gå i pension. Han gick … till Matöppet för att köpa godis. Det är ju ett måste för överlevnaden. En dag i veckan är det tillåtet att hänge sig åt sina inre lustar, eller i alla fall det alltför stora sötsuget. Fast allra först måste man … som flög i luften när hästen sprang mot solnedgången. Plötsligt stannade hästen och luktade på blommorna på marken, vad var detta? En doft av klöver bland alla smörblommor. Kunde det finnas … blommor i skogen tänkte Stefan. Han kröp vidare tills han kom fram till den mörka och läskiga skogen. Han blev rädd, men det var den enda skogen i … Västerås. Det är en trevlig plats, nära men ändå tillräckligt långt bort. Lagom för en dagsutflykt. Kanske kan vi gå på bio där någon gång. Då blir det i alla fall nära hem för några av oss. Vi får väl testa hur … hade klöverblommorna försvunnit? Var det kaninerna som hade ätit upp dem? Hästen frågade Uggla som sett allt från ovan. Men Uggla ville bara prata om de smådjur han hade sett, t.ex. mus … som tittade fram bakom ett träd. Musen grät och Stefan fick reda på att han hade gått vilse. Stefan bad den lilla musen att hoppa in i hans … förkärlek till choklad. En varm sommardag är det inte så praktiskt. Chokladen smälter och allt blir kladdigt och kletigt. Nej, tacka vet jag lakrits. Det är ju dessutom godare också.”

Om man inte vill skriva berättelser så kan man istället rita tillsammans på motsvarande sätt. Den första personen ritar huvudet och en del av halsen. Pappret viks så att endast lite av de nedersta strecken syns. Nästa person ritar överkroppen, därefter ritas benen och så slutligen fötterna. Man kan rita människor eller djur – verkliga eller overkliga – lite som man vill. Sedan vecklar man ut pappret och ser vad det blivit. Det brukar kunna bli rätt roliga bilder.



Alltid på väg

Tecken och pepp Postad av Pernilla OwePosted on sön, september 24, 2017 15:24:22

När jag tankade i slutet av augusti förundrades jag över att slutbeloppet blev så jämnt, 795,00 kr. Annars slutar det ju sällan på 00. Nåväl, sedan tänkte jag inte mer på det. Normalt brukar vi inte behöva tanka mer än en gång i månaden, men nu har det blivit en hel del resande till Västerås och även till Roslagen och då blir det naturligtvis oftare. Nästa gång var i september. Även denna gång hamnade beloppet på 795,00 kr, liksom en tredje gång. Varje gång vid olika literpris och volymer. Sedan tankade maken två gånger och då var det helt vanliga, slumpmässiga, belopp. I torsdags var det dags igen. Jag tankade, men tittade inte på kvittot förrän jag kom hem och skulle skriva in det i körjournalen. 795,00, en fjärde gång!!!

Ända sedan det inträffade andra gången har jag funderat på vad det kan betyda. Kan det vara mer än bara en slump? Tredje gången kändes det lite frustrerande. Vad är det jag inte förstår? Jag har sökt och funderat. Är det ett pris på någonting annat? En biljett till någon konsert eller teaterföreställning kanske? Eller kan det ha någonting med siffertal i Bibeln att göra? Något specifikt ord? Vilket i så fall? I dag kom jag på att slå upp psalmboken. Konstigt att jag inte gjort det tidigare. Psalm 795, Alltid på väg. Kan det stämma bättre? Där finns ju faktiskt en koppling till tankningen också.

Gud är större! ”Vad jag än gör, vad jag än tar mig för, ska jag aldrig släppa taget om denna osynliga hand som Herren sträckt mig.” Jag vet att jag har en beskyddare. Det har jag märkt av flera gånger, inte minst under den senaste veckan. Det innebär inte att livet blir en dans på rosor utan snarare att det finns någonting som gör att svårigheter och hinder till slut viker åt sidan, att det finns en lösning som plötsligt uppenbarar sig, att jag aldrig behöver stå helt ensam.



Då och nu

Minnen Postad av Pernilla OwePosted on sön, september 24, 2017 10:04:25

Förut tänkte jag ibland att det är rätt fantastiskt hur mycket världen förändrades under mina far- och morföräldrars tid, från början av 1900-talet och framåt, eller för den delen under mina föräldrars uppväxt. Hur klarade man sig utan kylskåp, bil och telefon som var mans egendom? Sedan slogs jag av att utvecklingen fortsätter, kanske fortare än tidigare, och att det som är självklart i dag kanske inte ens existerade när jag själv växte upp. Det som var lyx då är vardagsmat nu. Det jag själv eftersträvade blev plötsligt uppfyllt utan minsta ansträngning. Ja, hur gör man egentligen för att hänga med i samma takt som utvecklingen? Är det okey att vara nöjd med det som är eller är man bara mossig då?

I dag behöver man inte kunna så mycket själv längre, på gott och ont. Det kan vara lite fördummande ibland tycker jag. Tekniken har blivit mer självförklarande, fast om du är tekniker och jobbar med det som ligger bakom alla flashiga interface så har du nog desto mer att hugga tag i.

Någon gång på 1980-talet köpte pappa en datorbyggsats som vi byggde ihop. Det var spännande att få vara med från början och att få programmera små spel som sparades på kassettband (om nu någon vet vad det är). Det pep, tjöt och hade sig när man använde minnet. Grafiken var riktigt dålig och naturligtvis monokrom. Spelen var av karaktären Några punkter, eller snarare klossar, rör sig framåt och om du har tur så kommer din punkt först i mål. För att få till det behövde man programmera ”på riktigt”, med IF, ELSE, FOR, GO TO, osv. Man behövde ha en plan och veta vad man gjorde. På skolan kunde man välja data som fritt val. Då satt alla i gruppen runt en (1) dator, en ABC 80 eller kanske till och med den lite modernare typen, en ABC 800. Bilden ovan visar ingen av dessa utan en helt annan gammal klenod från datorvärlden. Så småningom gick man över från kassettband till disketter. 1,44 MB kunde man få plats med, så det krävdes ofta många disketter för att kunna spara ner allt. Nu är det sällan det finns så små filer och dagens ungdom har kanske aldrig sett en diskett annat än som symbol i datorn när någonting ska sparas. Från svartvitt (eller grönsvart) till färg. Från DOS till Windows. Från stationär till bärbar. Från vanlig skärm till touchskärm. Ja, om man tänker tillbaka så har det absolut hänt en del.

På mitt första jobb efter gymnasieingenjörsexamen fanns det en gemensam dator för alla i korridoren, fast avdelningscheferna hade egna och sedan fick även enhetscheferna den förmånen. En riktigt bra sak var att man lät alla gå på datautbildning, en eftermiddag i veckan (ungefär hälften på arbetstid) under ett par veckors tid för att lära sig grunderna. På den tiden fanns det inga genvägar eller visuella hjälpmedel a la Windows utan det gällde att lära sig de olika kommandona. Efter knappt två års arbete, nere i Trollhättan, pluggade jag vidare till civilingenjör. Utöver intressanta arbetsuppgifter strävade jag även efter ett jobb där jag var betrodd med en egen dator. Det senare visade sig ha blivit ett självuppfyllande mål när jag kom ut. Det var redan var mans (och kvinnas) arbetsverktyg. Under en tid var jag i alla fall en av få som hade tillgång till extern e-post (ansöktes speciellt) eftersom jag behövde kunna utbyta filer externt. Övriga hade bara ett internt meddelandesystem. Ett par månader senare bestämdes att alla skulle få egna e-postadresser.

Telefonerna då, ja de hade nummerskiva och satt fast i väggen med en sladd. Senare kom de modernare knapptelefonerna och man slapp riskera att slinta med fingret i nummerskivan, mycket smidigt! Mobiltelefoner var ovanliga och krävde speciell utrustning i bilen. Det fanns även en portabel mottagare som man kunde ha med sig i t.ex. båten. Mobiltelefonen i sig var stor och klumpig, nästan i storlek som ett mjölkpaket. Alla förutsatte att den man ringde till befann sig hemma och det tog ofta en stund innan man fick dem att förstå att man befann sig miltals därifrån och inte hade möjlighet att komma förbi en sväng för något göromål. Efter ett tag krävdes inte längre egna basstationer och lurarna blev allt mindre innan de så småningom blev större igen. Det viktigaste med telefonerna var att kunna ringa med dem. I dag rymmer de en hel datamaskin, kamera, musikanläggning och lite allt möjligt. Själv fick jag inte min första mobiltelefon förrän i början av 2000-talet. Av någon anledning var det kvinnorna på jobbet som fick det sist, även med motsvarande arbetsuppgifter. I Enid Blytons böcker är just avsaknaden av telefon ett viktigt inslag. Barnen i böckerna behöver ofta ta sig till närmaste hus med telefon för att få kontakt med omvärlden, ringa polisen och höra av sig hem. Hade det ens kunnat bli någon story om det varit på mobiltelefonernas tid?

Det har naturligtvis hänt en hel del även på andra områden, men det får jag skriva om en annan gång.



« FöregåendeNästa »