Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.
Sextio, det är någonting vi räknar med varje dag, trots att vi sedan länge brukar utgå ifrån tiotalssystemet. 60 sekunder på en minut och 60 minuter på en timme. Året är dessutom 6*60+6 dagar långt, åtminstone skottår som i år.
I går var det makens tur att passera 60-strecket, sist ut i sin brödraskara. Det firades med släktkalas på annan ort. Borta för oss, men hemma för sonen. Kul att det gick att få till så att även han kunde vara med på firandet.
Det blev mycket sång förstås; tolv olika födelsedagssånger och ytterligare ett flertal specialskrivna sångtexter, även talade texter för den delen. Vidare hade vi tipspromenad, ordletor och filmvisning där födelsedagsbarnet fick visa upp sin talang som barnskådis i storebrors Västernfilmer. Snacks, även av nyttigare sort, mat och tårta blev det förstås också. Ingen fiskdamm, men väl varsin glasspinne, som avrundning på tipspromenaden.
På det hela taget tycker jag att det blev en lyckad tillställning. Lite jobbigt med allt rännande mellan festlokal (utan tillgängligt kylskåp) och lägenhet, brist på uppläggningsfat (speciellt rena) och bestick, men det löste sig ju och på köpet fick jag ihop över 10 000 steg under dagen.
Jag skrev kring detta tema även förra året, se Hjälparen kommer. Vi behöver alla hjälp ibland och i dag var det jag och en annan kyrkvärd som fick rycka in då ordinarie kyrkvärd fick hastigt förhinder, sjukdom kan liksom inte schemaläggas utan den kommer när den behagar. Så passande för oss att dagens tema var just Hjälparen kommer. Nästa gång är det kanske vi som behöver hjälpen istället.
Jag kände mig rätt stressad över detta för det var mycket jag hade hoppats hinna med under dagen för att slippa ägna mig så mycket åt det under veckan som kommer. Den är full nog som det är. Det blev ändå några trevliga timmar, inklusive den solvarma promenaden dit och tillbaka. Jag fick prioritera om och skjuta fram en del, men det mest akuta lyckades jag i alla fall få till under kvällen. Det får räcka.
Ja, jag vet att jag har vänt på det och att man egentligen ska säga det omvända, efter regn kommer solsken. Fast den här veckan har det inte varit så och det behöver ju inte bara vara någonting negativt. Jag ska väl inte sticka under stol med (oj, vilket konstigt uttryck) att jag tyckte att det var skönt när solen och värmen kom efter en osedvanligt kall och ruggig aprilmånad. Äntligen slapp man gå runt i vinterkläder och äntligen kunde jag ställa ut mina plantor på avhärdning (fast de teatraliskt diviga gurkplantorna har fått vänta), men samtidigt kom ju världens pollenboost och en riktigt besvärlig hosta så dagens regn kändes ändå välkommet för att rensa luften. Det sätter säkert ytterligare fart på våren också. Nu har även de fina gullvivorna börjat dyka upp i gräsmattorna och vårt körsbärsträd knoppas för fullt.
Första gullvivorna
Det är full rulle nu under maj, knappt att man hinner andas, så det gäller att se upp och planera noga för att inte missa de viktiga pauserna. I går var det årsmöte och samtal i Gävle och i dag på Bönsöndagen var jag kyrkvärd under Mässa med små och stora. Jag var i vanlig ordning ensam kyrkvärd, men denna gång fanns det många hjälpande händer så det kändes ovanligt lugnt för min del. Barnkören Sångfåglarna kvittrade och sjöng så att solen i sinnet till och med fick regnet att upphöra. Temat för dagen är Bönen, men så är det ju också Bönsöndagen. Vid ankomsten till kyrkan fick var och en ett sidenband och under predikan fick man be en tyst bön för något eller någon och knyta fast sitt band i dagens böneträd. Jag tycker att det kändes lite fint även om det tog sin tid på grund av en ovanligt stor församlingsskara just denna dag, vilket ju i grunden måste anses vara ett positivt bekymmer. Jag gissar på 55-60 personer mot 25 i vanliga fall. Den utlovade kyrkkorven efteråt var beräknad för 40 personer, så kyrkvaktmästaren fick smita iväg och handla mer mitt under gudstjänsten. Med lite flexibilitet går det mesta att lösa.
Böneträd
När jag kom hem igen efter mässan gjorde jag iordning mina saker. Sedan la jag mig på sängen för att vila en stund. Jag vaknade igen tre timmar senare. Sedan hade större delen av dagen gått kändes det som, men det var nog ändå det klokaste jag kunde ägna dessa timmar åt. Jag behövde den sömnen.
I morgon bär det av ner till Göteborg på Arbetsplatsträff. Det blir första gången som jag träffar några av mina nya kollegor i verkliga livet. Annat som väntar under maj är gökottan i Vallbyvik (den får man bara inte missa), möten med Anhörigföreningen, Internationella gruppen, kyrkvärdar, kyrkofullmäktige och kyrkorådet, födelsedagsfirande, studieresa till norra Finland, Kungsdagen, ytterligare kyrkvärdskap, växtbytardag, planering av utbildning, mötesdagar i Trollhättan och diplomutdelning i Örebro. Pust! Det ska nog gå att få tiden att gå. Det känns som ett klokt val att jag avböjde att hålla i en utbildning också i slutet av maj. Nu blir det inte förrän i början av juni. Skönt att det finns möjlighet att jobba en del hemifrån också. Det sparar både tid och ork.
Jag hostar vidare, men det känns ändå betydligt bättre än i början av veckan. Hoppas att det fortsätter i samma riktning. Dags att packa inför den kommande resan; alltid lika jobbigt att bestämma vad som ska med.
På ett sätt tycker jag att det kan vara ganska skönt att gå till tandläkaren. Man får ligga ner en stund, blunda och slappna av. Fast jag är inte så avslappnad som min pappa brukade vara. Han kunde till och med slumra till i tandläkarstolen. Själv brukar komma på mig själv med att ändå ligger och spänner mig, speciellt armar och händer av någon anledning.
När jag gick i mellanstadiet, möjligen redan i lågstadiet, hade jag en tandläkare som gjorde det rätt obehagligt med tandläkarbesök. Han hade en stor ring på ena handen och varje gång hon var in och petade i munnen på mig så fick jag stötar. Det kanske inte hade med ringen att göra, men oavsett orsak så var det ytterst obehagligt.
I början av veckan var jag till en tandhygienist för egen del första gången i mitt liv. Tidigare har tandläkaren även tagit bort tandsten. Det var ett väldans ståhej med ryck och slit i tänderna så att det är ett rent under att de fortfarande sitter kvar i munnen. Hade jag haft minsta tendens till tandlossning så hade jag väl fått med mig tänderna hem i en påse. Det känns ju skönt att de är väl förankrade i käken. Tandläkaren som skickade mig vidare till henne hade pratat om att jag skulle bli sövd under behandlingen. Jag tänkte att hon kanske menade bedövad. Fast väl där kom ingetdera på tal ändå. Lika bra det. De få gånger jag har behövt borra i tänderna har jag kunnat göra det utan bedövning, frånsett första gången då jag fick bedövning utan att bli tillfrågad. Obehagligt! Jag föredrar definitivt att slippa. Det gäller för övrigt även vid barnafödande, men just det lär förstås aldrig bli aktuellt igen för min del.
Apropå barnafödende så brukade vi berätta att det var barnbarn på gång på min mormors födelsedag (utom tredje gången; delvis för att hon inte längre levde då, men främsts för att födelsen skulle äga rum precis runt hennes födelsedag och inte ett drygt halvår senare). Mormor hade arbetat som tandsköterska, men det var lustigt nog hon och morfar som alltid brukade ha med sig godis till mig och syrran när de kom på besök. Fast en gång hade de inte med sig något godis, kanske för att de inte hunnit köpa det, kanske för att det var helgdag och inte var öppet. Jag vet inte, men jag vet att jag sa någonting i stil med att det inte gjorde någonting för vi fick ju träffa dem och det var ju ändå det viktigaste. Efter det hade de aldrig med sig godis och min syster kommer sannolikt aldrig att förlåta mig för mitt tilltag. Ja, hur kunde jag?
Då var det dags att fira bloggens tillblivelse igen. Nu har den varit igång i hela sju år, inte illa.
När jag var sju år bodde jag på Karin Boyegatan i Uppsala. De andra gatorna i området hade bara efternamn i sina gatunamn och så var det även med Boyegatan, som den kallades även senare, till att börja med. Anledningen till att det blev ett namnbyte var för att det blev för många fel i postgången. Med skrivstil blev Boyegatan blev för likt Börjegatan. Det kunde ju se nästintill identiskt ut och då var det svårt att veta vilken försändelse som skulle vart. I dag hade det kanske inte varit samma problem för det finns väl snart ingen som kan skriva skrivstil längre, eller skriva för hand över huvud taget förresten.
Jag gick i ettan i Ferlinskolan, alldeles intill von Bahrska häcken, som mer är en skog än en häck. Vi hade ingen matsal i skolan så när vi skulle äta lunch fick vi gå över till Heidenstamskolan, på andra sidan häcken, för att äta i deras matsal. Där gick de stora barnen, så det var lite småläskigt.
På lekplatsen utanför min skola fanns det en båt. Där ville min lillasyster leka, länge, men det fick hon inte. När hon blev större och började skolan skulle hon få leka där varje dag, men det fick hon inte heller för då hade vi flyttat därifrån för länge sedan, faktiskt redan innan jag hade hunnit fylla åtta. Just detta var en enorm besvikelse för henne, ett riktigt löftesbrott, och det är väl tveksamt om hon någonsin kommer att förlåta det.
För någon vecka sedan hittade jag häftet ”Nybörjare 75 Råd inför skolstarten” bland mina dagböcker. Det skickades ut till vårdnadshavarna, i mitt fall till Herr K T G Hortlund. Jag blir full i skratt utan att ens öppna häftet. Jag kan inte minnas att vi fick någonting liknande när mina egna barn började skolan, något blad kanske men långtifrån detta. Vilka pekpinnar, vilken detaljstyrning och människosyn. Här måste de dumma/aningslösa medborgarna undervisas i allt för att de framåt ålderns höst i bästa fall skulle lyckas förstå sitt eget bästa. Det känns på något sätt så 70-tal, och det är ju precis vad det är också. Allt var inte bättre förr.
Häftet är på 96 sidor, varav merparten av dem är fyllda med tät text. Det verkar som gjort för att ge vilken förälder som helst svår prestationångest, speciellt mammorna, snarare än att hjälpa dem på traven. Nu måste man lära sig allt om skolsystemet, styrning, betygsystem som borde ändras, olika typer av specialundervisning. Vidare är det viktigt med bra matvanor, en näringsriktig frukost, foträta skor (minst två par att växla mellan dagarna så att fotsvetten inte hinner bita sig fast för mycket, pedagogiskt åskådliggjort i ett diagram) och klädsel anpassad för utelek såväl som för klassrummets varma inomhusklimat. Man får också chansen att förkovra sig i trafiksäkerhet, läsmognad, barnsjukdomar (och hanteringen kring dessa), social inlärning (och brist därpå), hur tänderna ska borstas, tumregler när mamma ska handla och mycket mer. Jag tror faktiskt att jag ska försöka läsa den från pärm till pärm någon gång, inte för att ta till mig av tipsen utan för att få mig ett gott skratt åt alla förlegade idéer. Många av dem är säkert bra i grunden, men sättet de framförs på ger mig rysningar.
Tack och lov tror jag att mina föräldrar tog det lite med en klackspark. Det är i alla fall vad jag hoppas för de hade knappast råd att följa alla dessa goda råd och förmaningar. Det fick gå ändå. Huvudsaken var att vi var hyfsat hela och rena, att det fanns mat på bordet och en kärleksfull omtanke om varandra. Det är först på senare tid som jag har börjat inse hur mycket de fick kämpa för att få ihop det när vi var små, och hur svårt jag ibland hade att känna tacksamhet över det. De gjorde verkligen sitt bästa för att vi skulle få det bra.
Vatten förekommer i många olika former – fast is eller snö, flytande vatten och brännhet ånga. Vatten är både farligt och livsnödvändigt. Översvämningar, drunkningsolyckor och svåra brännskador är några av baksidorna. Dryck, växtlighet, hygien och rekreation (skidåkning, fiske, simning) är några av vattnets positiva bidrag. Det går att överleva runt två månader utan mat, men utan vätska klarar man bara några dagar, i bästa fall en vecka eller två om det inte är för varmt. Tillgången på rent vatten varierar mycket i olika delar av världen. I Sverige är vi lyckligt lottade som har en så riklig tillgång till rent vatten, så pass att vi tyvärr slösar med det även till sådant som vi inte borde behöva använda färskvatten till.
Ett nyfött barns vikt består till hela 80% av vatten, vilket sedan minskas ner till ”bara” omkring 60% av vikten hos den vuxne. Gurka är känd för att mestadels innehålla vatten, drygt 95%. Det känns nästan konstigt att den kan hålla ihop så bra ändå.
I dag har vattnet mest visat sig som otäckt kallt regn. Fast jag har också druckit både kallt och varmt vatten i dag, det senare smaksatt av te. Regn och annan nederbörd är förresten också viktigt för annars skulle ju växterna törsta ihjäl och kraftverksdammarna skulle inte kunna fyllas upp igen så att de kunde bidra till ytterligare vattenkraft.
När jag gick fjärde och sista året på gymnasiet hade jag alltid ett lager med plåster i mitt skåp på skolan. Jag minns inte att jag någonsin fick användning för det för egen del utan det var främst som en service för min syster. Hon gick i samma skola då och hade en märklig förmåga att göra sig illa på både det ena och det andra. Då var det bra med en storasyster som kunde bidra med nödvändig omplåstring. Jag tror att en och annan klasskamrat också hade nytta av mitt plåsterförråd. Nu är det jag själv som behöver plåster titt som tätt, speciellt sedan jag bytte jobb. Det har egentligen ingen koppling utan har bara blivit så ändå. Då är det bra att jag är bekant med lokalerna sedan tidigare och vet var plåstertavlan sitter.
Först skar jag mig i fingret när jag höll på med växterna hemma. Då behövde jag byta plåster ett par gånger innan det slutade vätska sig och började läka ihop ordentligt. Det är förresten otroligt hur ofta fingrarna blir blöta. Tur att det finns vattenavvisande plåster, men otur att de ofta blir lite för täta för att vara bra för huden i längden.
Andra gången satt jag vid ett skrivbord på jobbet och såg plötsligt en stor bloddroppe på armen. Jag måste ha rivit mig på någonting, oklart vad. Det var ett väldigt litet sår, men det kändes synd att få blod på klädena.
Tredje och förhoppningsvis sista gången på ett tag var häromdagen när jag stack ner handen i min ryggsäck för att ta upp en penna. Istället lyckades jag skära upp ett litet snitt i lillfingret på den vassa kanten på laddluckan på min powerbank. Det är ett känt problem med den modellen att luckan inte hålls stängd, men jag hade ju inte trott att den skulle orsaka blodvite. Det hade kanske varit bättre om de hade struntat helt i att sätta dit den ”skyddande” luckan.
Just nu är jag inte längre prydd med något plåster, men var har sagt att jag inte kan skära mig i den andra tummen också, som Alfred sa till Emil.
I dag på påskdagen har vi sjungit i kyrkan tillsammans med kören. Det hör ju till med pompa och ståt på påskens stora festdag. Jag är inte så mycket för uppståndelse i normala fall, snarare tvärtom för jag vill helst ha lugn och ro omkring mig och trivs bra i min egen lilla bubbla, men ibland får man lov att göra undantag. Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!
Till middag blev det lamm, fast inte lammstek som jag först tänkt utan lammkotlett för det var lättast att hitta i frysen när jag skulle ta fram och tina köttet. Lamm hör påsken till, men är inte någon av de längre traditionerna i just Sverige; lammen var ju alldeles för små till påsken för att kunna sättas på borden. Fast de gotländska lammen var förstås fullvuxna precis som nu. Där är det ju lammungarna som är de små.
När jag var barn köpte mina föräldrar ibland hem en halv gris eller ett halvt lamm som de styckade upp hemma. Jag vet inte hur liten jag var, men jag har fått berättat för mig att mina föräldrar visade mig lamm i en hage så att jag skulle få se vad det var för djur. De var lite oroliga för hur jag skulle reagera när de visade mig de små söta lammen. Jag hade ju hört att det var lamm vi åt, vad skulle jag egentligen tycka om det, att vi åt djur? Det visade sig att jag inte var det minsta sentimental. Jag frågade bara lite kallhamrat Är det de som har så goda ben att gnaga på? Så kan man visst också tänka.
Egentligen är det väl ingenting speciellt med vecka 12, den vecka som just håller på att avslutas, även om min mamma och son kanske tycker annorlunda eftersom de fyller år då. Anledningen till att jag valde att skriva om det är att slumpen valde det åt mig, om det nu var en slump. I tisdags satt jag hemma och jobbade. För omväxlings skull satt jag vid mitt egen skrivbord, annars sitter jag oftast vid sonens gamla skrivbord. Jag hade svårt att koncentrera mig och tittade på böckerna jag har i min lilla skrivbordshylla. Jag drog ut en bok som heter Veckovis. Det är förresten ett mycket passande namn på en bok med olika saker att fördjupa sig i, ett uppslag för varje vecka på året. Det är en begagnad bok som jag förbarmade mig över när den skulle slängas, men jag har inte tagit mig tid för att börja läsa den ännu. Nu tog jag alltså ut den och tänkte slå upp den på måfå för att se vad set var för slags bok. Upptäckte att det satt ett stort gem i boken ock öppnade den på det anvisade uppslaget. Det visade sig vara uppslaget för vecka 12. Rubriken är Fyra V. Det låter ju väldigt kryptiskt, men det handlar om fyra aspekter som är viktiga för att vi ska kunna växa och utvecklas i livet. Orden är Välja, Våga, Vårda och Vila, där vila är det ord som satts i mitten av de tre andra. Det lyfts fram att allt liv behöver vila. Utan återhämtning orkar ingen vidare. Det är bra att påminna sig om detta då och då. Dagen efter skulle jag dessutom delta i en intervjuundersökning om vila, som en del i ett forskningsprojekt. Uppslaget kändes alltså dubbelt aktuellt, så varför inte ta det som en hint.
Födelsedagarna har jag redan nämnt. Den ena återstår att fira, men den andra firades i går, lördag, hos sonen. Vi hade med oss våffeljärnet och började med våfflor med glass och sylt. Sedan bjöd han på bullar (med kumminsmak, i brist på kardemumma) och sju sorters kakor. Roligt att han äntligen har kunnat börja baka igen under de senaste månaderna. Det var skönt att slippa tänka på den biten nu. Kul att få se de nya rullstolen också, ett riktigt vrålåk som dessutom levererades just på födelsedagen. Vi fick också stifta bekantskap med en tretton veckor gammal cavaliervalp för första gången. Hon verkar riktigt trevlig och harmonisk, trots smeknamnet Piraya för att hon ska bita i allt. Det största orosmomentet för oss var att hon skulle råka bli överkörd. Hemska tanke.
Bullar och sju sorters kakor
Det var ju för väl att det kunde bli födelsedagsfirande i lägenheten som planerat för i onsdags började det lukta bränt. Det visade sig komma från en elkontakt. Den såg inte alls bra ut. Det verkar ha blivit någon intern glappkontakt med ljusbåge. Tur att ingenting annat tog eld. Elsladden används dagligen och är viktig för den dagliga livsföringen. Skönt att den kunde bli utbytt redan samma dag.
Bränd kontakt
Veckan inleddes med trafikstrul i pendeltågstrafiken. Trafikstrul är tyvärr inte så sällsynt, men oftast handlar det inte om mer än någon halvtimmes försening, möjligen en timme. Denna gång tog det mig hela 3 h 45 min. till jobbet, drygt 2 1/2 h mer än normalt, det vill säga tre gånger restiden och med fem byten istället för normala två. På hemvägen var det nytt strul på grund av en tidigare olycka. Tur att jag inte försökte åka hem tidigare för nu kom trafiken igång igen efter ett tag och det tog inte fullt 2 h hem (nog så mycket det i och för sig). Eftersom jag klarade av nästan tre dagars restid på en dag så jobbade jag hemifrån de två kommande dagarna. Bra att den möjligheten finns för jag vill ju hinna jobba lite också, inte bara ägna mig åt pendling. Dessutom krävs det regelbunden vila från kontorslandskapet för att orka med jobbet i längden.
Under veckan har jag också klarat av en upplyftande körövning, kyrkoråd och årsmöte med Anhörigföreningen där jag blev invald i styrelsen, som kassör. Det var ett tag sedan jag var kassör senast så jag är väl lite ringrostig, men det kommer säkert att gå bra. Nästa vecka är lugnare, men det ska ändå bli skönt att få avsluta den med några extra dagars ledighet under påskhelgen.
Det här veckan har det blivit ovanligt mycket sång och musik och jag har också känt att det gett mig ovanligt mycket energi och glädje. Det har faktiskt gett mig mer energi än vad det runtomkring tagit. Hoppas att det fortsätter så.
I tisdags var det körövning. Vi har en riktigt trivsam kör nu där vi trivs, utvecklas och har trevligt tillsammans. I fredags sjöng en del av oss vid församlingens fredagsmusik och mocktail. Det blev en fin start på helgen.
I eftermiddag var vi till Håtuna kyrka och lyssnade på Mariamusik, en tidsresa genom tusen år. Det var ett varierande program såväl musikaliskt som fysiskt och det var flera avsnitt som gav ståpäls. Så mäktigt! Även ljuset inne i kyrkan kändes ovanligt varmt och välkomnande.
Nu hoppas jag att lite av det här fina känslan får följa med in i nästa vecka.
Jag heter Pernilla och bor utanför Stockholm tillsammans med min man. Jag är civilingenjör inom elkraft och arbetar till vardags inom energibranchen. Fackliga frågor ligger mig också varmt om hjärtat. På fritiden sjunger jag i kör och är aktiv förtroendevald inom Svenska kyrkan, Bro församling.
