Från lek till allvar

Majs har odlats i omkring 10 000 år, med början i Mexiko. Det är en grönsak, ett spannmål och en frukt på samma gång och har sitt ursprung i ett vildgräs. Majs är fiberrikt och mättar bra. Det är dessutom ett klimatsmart val för småskalig odling, relativt lättodlat och utan så stora ytbehov, men kräver förstås god vattentillgång.

Majs är så mycket mer än lite majskorn i salladen och nachos eller popcorn till fredagsmyset. För miljontals människor i världen är majs en förutsättning för överlevnad, en skillnad mellan liv och död. Just därför passar det extra bra att den pågående Fasteaktionen har valt majsen som en symbol för alla människors rätt till mat. Det finns egentligen inte någon brist på mat i världen för om den fördelades jämnt så skulle faktiskt alla kunna äta sig mätta. Ändå lider närmare 800 miljoner människor av hunger. Ska det verkligen behöva vara så?

Det finns tydligen mer än 3 500 olika användningsområden för majsen, säkert många som man som lekman inte alls skulle koppla ihop med just majs. Om man skulle fokusera på ett nytt användningsområde per dag så skulle man ändå ha att göra i nästan tio år. Själv känner jag inte till så många användningsområden och skulle väl max komma upp i ett tjugotal även om jag ansträngde mig. Förutom att äta majs i olika former så har jag vid något tillfälle även ätit med engångsbestick gjorda av majsstärkelse. Det är ju bättre än fossilbaserad plast i alla fall även om det känns lite som att slösa med mat.

Här kan du läsa mer om Fasteaktionen: https://www.svenskakyrkan.se/act/kampanj/fasteaktionen

I dag, 4 februari, är det 20 år sedan Facebook (eller Thefacebook som det först hette) grundades av Mark Zuckerberg och några av hans collegekamrater på Harvard. Namnet Facebook kommer från de fotokataloger som delas ut till studenterna i USA för att de ska lära känna varandra bättre. Facebook förkortas ofta FB och kallas till vardags för Fejjan.

Inledningsvis var det bara öppet för Harvardstudenter. Inom den första månaden registrerade sig mer än hälften av studenterna till tjänsten. Den spreds sedan vidare, först till andra universitet i USA och så småningom till allmänheten över hela världen. Kravet för att få registrera sig var att man var minst 13 år gammal och hade en giltig e-postadress. I Sverige blev Facebook tillgängligt 26 september 2006.

För egen del blev jag inbjuden till Facebook av två vänner 10 november 2009 (för övrigt på dagen 20 år efter att jag och maken, som tipsade mig om dagens jubileum, träffades). Det ena var den brevvän som jag fortfarande har kvar och det andra var en som gått i en parallellklass till mig i högstadiet. Vi hade en del gemensamma intressen också visade det sig. Tyvärr mådde hon väldigt dåligt senare i livet och orkade inte leva längre. Det är många år sedan nu och det känns verkligen sorgligt att det blev ett sådant definitivt slut. Samtidigt är det bra att bli påmind om henne för att inse hur skört livet är och att man inte ska ta det givet.

12 november bestämde jag mig för att gå med och första inlägget skrev jag 14 november. Då konstaterade jag att det var svårt att hålla mig så kortfattad och att jag nog var mer av en bloggare. Nuförtiden kan man skriva långa inlägg även på Fejjan, men i början var det svårt. Jag vet inte om det var för att det fanns snäva begränsningar eller för att jag inte riktigt behärskade verktyget, sannolikt en kombination. Under åren har jag sedan skrivit väldigt mycket och även deltagit aktivt i en del slutna forum. Jag väljer plats utifrån situation, behov och syfte. Ibland behöver jag skriva av mig, andra gånger vill jag hjälpa andra framåt eller dela med mig av någonting jag tänker på. Nu skulle det definitivt kännas tomt utan denna kanal, den plats, utöver bloggen, där jag nog är som mest mig själv, omgiven av både kända och okända vänner.

Nu är det bara några dagar kvar tills jag ska lämna tillbaka jobbdatorn och, hör och häpna, en för stunden delvis fungerande mobiltelefon för att sedan gå ut genom entrédörren en sista gång. Det är förstås blandade känslor inför detta och det som sedan ska komma. Uppbrott är alltid svåra och det finns många delar och några personer som jag verkligen kommer att sakna, men jag går ju samtidigt mot någonting nytt och spännande och är helt övertygad om att jag har valt helt rätt. Det känns att det är dags att gå vidare igen. Dessutom är det ju fortfarande fullt möjligt att göra ytterligare val framöver. Det råder ju inte precis någon arbetsbrist i elkraftbranschen, tvärtom skriks det efter kompetens från alla håll och kanter.

Jag är glad för att jag valde att komma dit där jag är i dag. Det har betytt mycket för mig, inte minst för att det gav mig ett fysiskt avstånd till det jag fick uppleva under de sista åren där jag var innan. Det blev en nystart som jag inte trott var möjlig, som att bli en ny människa. Under dessa fem år har jag också lärt känna mig själv bättre, lärt mig att sätta gränser och att inte definiera mig själv utifrån vissa andras trångsynta tankar om mig, insett min kompetens, lärt mig att välja strider.

De först två åren blev jag glad bara av att närma mig kontoret, trots ett rätt dåligt planerat kontorslandskap. Sedan började entusiasmen dämpas och den euforiska känslan försvann. Under de sista två åren fanns det ingenting kvar av den glädje jag känt. De jag trivts bäst med slutade och det kändes som att företaget dränerades på kompetens inom det område jag arbetade. Det blev väldigt ensamt. Det organisatoriska lugnet ville aldrig infinna sig. Fem olika chefer på mindre än fem år, minst tre olika organisationskonstellationer. Ingen kontinuitet, vilket jag verkligen hade behövt efter mitt tidigare uppbrott. För mig tar det tid att bygga upp relationer, att våga känna tillit och förtroende. Det beror både på hur jag är som person, med ett enormt integritetsbehov, och på tidigare erfarenheter som lärt mig att livshotande knivhugg kan komma från de mest änglalika personerna i min närhet medan den hjälpande handen kanske sträcks ut från någon som jag knappt noterat tidigare.

Det som verkligen fick mig att tappa gnistan var ett målsamtal för ett drygt år sedan. Det kändes inte så farligt där och då även om det var några bitar som kändes skaviga, men när jag analyserade det efteråt insåg jag att det var dags att försöka hitta någonting annat. För mig är det viktigt att utvecklas och lära mig nytt, och att samspela med andra. Det är också viktigt att ha glimten i ögat och ha roligt tillsammans. Man gör inte ett sämre arbete för att man skrattar på jobbet, tvärtom tror jag att det är en väldigt viktig ingrediens för öka produktiviteten. Jag kände hur jag började vissna inombords. Jag hittade en del av glädjen igen genom att engagera mig mer i externa samarbeten, samtidigt som jag utforskade andra möjligheter, såväl internt som externt. Vad vill jag göra, var och med vem/vilka? När jag kom fram till mina svar gick det bara några dagar innan det dök upp en annons som stämde in exakt med mina svar, och på den vägen är det.

Nu har jag gått igenom en massa gamla anteckningar och mejl inför att jag ska sluta. Före och under pandemin deltog jag i ett par arbetsgrupper som alltid piggade upp mig. Vi pushade och lyssnade in varandra. Trots tidspress fanns det alltid en stund över för social avcheckning. Nu ser jag i mejlväxlingarna att det inte bara gällde våra möten utan också hur vi uttryckte oss till varandra i skrift. Även i de mest avancerade tekniska diskussionerna fanns det plats för människan. Det bidrog säkert till att det kändes extra tungt när dessa kollegor inom något halvår slutade en efter en. Det är också en viktig del av mitt val eftersom flera av oss nu kommer att bli kollegor igen.

Jag är tacksam för att jag inte har bara en månads uppsägningstid för det har varit så mycket att göra bara för att få ihop alla överlämningar, parallellt med avslutet av två branschhandböcker och intensivt arbete med en tredje. Jag kommer att sakna dessa delar som jag valde att gå in i för att de gav mig den glädje och samhörighetskänsla som jag saknade internt.

Tack och lov har det nyligen blivit klart att det finns någon att lämna över merparten av mina arbetsområden till. Fast jag tycker att det verkar vara lite väl tufft för honom att, som helt ny i rollen, ta över flera ansvarsområden samtidigt som det är meningen att han ska bredda sig inom ytterligare ett område. Hur ska det kunna gå ihop sig? Det tar tid och ork att bygga upp kompetensen och känns lite dödsdömt med så många bitar på en gång, men det är förstås inte mitt problem utan någonting som behöver lösas i gruppen. Det känns skönt att kunna skilja på vad som är mitt ansvar och vad som inte är det. Jag försöker göra överlämningarna så bra jag kan, men det fortsatta arbetet styr jag inte över.

Köksklockan stannade i tisdags och ville inte gå igång igen trots att jag stirrade på den gång på gång. I onsdags plockade jag fram ett nytt batteri. Jag tänkte att det skulle vara en enkel match att byta, men det satt som berget, nästintill orubbligt. Det var däremot inte urverket så visarna lossnade och sekundvisarens klena fastsättningspigg passade på att gå. Nu går det inte alls att få ihop igen.

Jag tänker att jag kanske borde se det som ett tecken på att jag inte ska snegla för mycket på klockan utan istället unna mig den tid jag behöver, när jag behöver den.