Från lek till allvar

I dag hade vi julkonsert tillsammans med kören, eller körerna för vi är ju egentligen två ihopslagna körer. Det är ett trevligt gäng och jag undrar hur det blir om vi ska dela upp oss så småningom, speciellt som det tillkommit nya sångare till den sammanslagna kören. Måste man välja sida eller går det fortfarande att få extra allt så som det är nu? Fast det är nog inte aktuellt på ett tag ändå och till att börja med löser det sig på annat sätt istället. Roligt med nya vänner hur som helst. Vi trivs bra ihop och utvecklas tillsammans, vågar prova nya saker utanför vår egen comfort zone. På dagens konsert var vi nio körsångare, två musiker, en solist (tillika violinist) och vår älskade körledare. Det mesta gick riktigt bra och jag tycker verkligen att vi ska känna oss nöjda. Prästen för dagen hade en medryckande andakt och församlingen sjöng med bra både i Go tell it on the mountain och i psalmen. En upplyftande stund. Det kändes extra roligt att det kom så pass många och lyssnade. Vi var säker minst femtio personer i alla fall fall.

Veckan för övrigt då? I måndags var jag in till kontoret, men först gick jag ett ärende till apoteket. Tur att jag inte hade någonting speciellt inbokat under dagen och att jag hade flex att ta av. När jag så småningom kom till kontoret gick jag och pratade med vår it-tekniker på plats. Min jobbmobil har ju trasslat ända från start och jag har felanmält ett flertal gånger utan att någonting gjorts, senaste gången för ett halvår sedan. Nu har de efter flera månader äntligen kommit på att jag hamnat snett i systemen och förra torsdagen skulle jag fabriksåterställa mobilen för att förhoppningsvis komma tillrätta med problemen. Till att börja med rasslade det på bra, men sedan kom den till ett läge när den tycks ha fastnat i en uppdateringsloop. ”Det kan ta några minuter” är nu uppe i drygt 10 dygn. Hur som helst. Jag fick ett trevligt samtal med teknikern, men tyvärr gick inte felet att åtgärda där och då utan det krävdes åtgärd av annan part som han skickade uppgifterna till. Det verkar innebära att ärendet åter är tillbaka där de haft det i över ett halvår utan att göra någonting alls för att komma tillrätta med det. I fredags undrade jag om det fanns någon prognos för när de skulle lösa det. De ska kontakta mig, men så har det ju hetat tidigare också. Hinner de fixa det före jul? eller ens innan jag slutar i början av februari? Den som lever får se. Tidigare kunde jag åtminstone ringa och ta emot sms, men nu har jag ingen tillgång alls till telefonen. Ja, ja, fortsättning följer.

I tisdags var jag hemma eftersom vi hade ett längre digitalt möte under förmiddagen och det fanns inga rum tillgängliga på kontoret. Det blev ett riktigt trevligt möte och även eftermiddagen bjöd på goda samtal. Det är många som vill ha mig kvar. Smickrande, och jag stänger inga dörrar. Jag kan mycket väl tänka mig att komma tillbaka igen om några år, om rätt tjänst dyker upp och rätt människor finns på plats för övrigt. Körövning på kvällen.

I onsdags sov jag lite för länge på morgonen (eftersom jag tyvärr hade svårt att sova ordentligt under natten), så jag fick ta förmiddagens möten hemma och åka till kontoret i samband med lunchen istället. Märkte inte så mycket av att det var Lucia, men spred åtminstone den fina Luciavisan som makens morfar skrivit.

Även i torsdags var jag in till kontoret. Jag blev kontaktad av en servicetekniker, men inte angående telefonen utan gällande datorn. Just ja, jag anmälde visst ett problem i början av november. Problemet har eskalerat sedan dess och på senare tid har jag fått felmeddelanden var 15:e minut så länge datorn varit påslagen. Oerhört irriterande förstås och det förbättrar ju inte direkt möjligheten att fokusera på arbetsuppgifterna. Den här gången fick jag i alla fall hjälp. Det tog ungefär två timmar innan jag fick tillbaka datorn igen och kunde jobba vidare, men då kunde jag äntligen få till de sista ändringarna i våra tekniska specifikationer inför stundande upphandling och skicka iväg det för godkännande. Det har legat över mig i snart 2 månader utan att jag fått ihop det. Himla skönt att kunna släppa det nu.

När jag kom hem tog jag in posten. När jag såg avsändaren trodde jag att jag hade fått ett kravbrev för att jag inte betalt en medlemsavgift. Jag sprättade upp kuvertet med en känsla av oro. Vecklade upp brevet och läste ”Stort grattis till vinsten i korsordstävlingen … Här kommer trisslotterna.” Tänk om vi kunde sluta oroa oss så mycket i onödan. Så mycket energi vi skulle spara på det. Tyvärr var det ingen vinst på lotterna, men det kändes ju lite roligt ändå. Jag skrev klart brevet till min bästa (och numera enda) brevvän. Det var tre månader sedan jag fick hennes brev, men jag har inte riktigt haft ork till det tidigare. Tur att vi har förståelse för det från båda sidor. Vi skriver när vi orkar och då skriver vi långa, handskrivna brev. Däremellan har vi en del kontakt över sociala medier.

I fredags gick jag först och postade brevet så att det säkert skulle komma med i tömningen före helgen. Sedan tog jag det rätt lugnt, gjorde ytterligare lite småfixande inför upphandlingen och tog en annan fråga ett steg vidare. Mycket bra samtal. Jag såg till att sluta några timmar tidigare istället för att, som så ofta (inte minst fredagar), jobba lite för mycket. Klokt val! Jag hade en riktigt bra eftermiddag. Åkte iväg och handlade medan det fortfarande var ljust ute och gjorde vissa fynd. Några julklappar avklarande på köpet. Kände mig rejält trött när jag kom hem igen strax före fem. Jag hade kunnat somna redan då vid fem, men höll mig vaken och somnade istället under slutet av På spåret. Gick sedan upp och la mig och sov hela natten, runt nio timmar. Fantastiskt och välbehövligt!

I går, lördag, tog vi en promenad bort till en flyttloppis i närheten. Hittade lite blandade skatter där, bland annat en lite julstjärna, en stor ytterkruka och den fina korgen som får illustrera veckans inlägg. När vi kom hem spelade vi spel en stund. Jag blev också uppringd av valberedningen för en förening jag är med i och hörde mig själv säga att jag kan ställa upp i styrelsen, dock tackade jag nej till att hålla i ordförandeklubban. Det är viktigt att föreningen består, men jag tycker inte att jag har den tid och ork som ett ordförandeskap skulle kräva. Åkte och hämtade dottern vid stationen på kvällen. Gjorde potatismos till middagen, godare denna gång då kryddningen blev bättre än senast. Avslutade med att se på Iskallt uppdrag. Jag undrar när vi blir klara med vårt Bondfilmsmaraton. Takten nu är ungefär en film i månaden och det finns många filmer kvar att se. Kul grej i vilket fall.

I morse såg vi på julkalendern tillsammans på morgonen, sedan lämnade dottern oss redan vid lunch. Dagens stora begivenhet var den redan omskrivna julkonserten. Nu ska jag avsluta denna vecka med att hänga tvätten som fått liggande till sig i maskinen några timmar i väntan på att jag ska bli klar med mitt bloggande.

Under min promenad till affären i går funderade jag på vad jag skulle skriva om den här veckan. Jag tänkte på hur vanligt det är att utgå från andras förväntningar, eller kanske ännu mer vad vi tror är andras förväntningar, utan att alls lyssna på de egna behoven, att försöka pleasa alla runtomkring oss samtidigt som vi gång på gång kastar oss framför ångvälten. Så här inför jul är det kanske lite extra aktuellt att sätta orimliga krav på sig själv och göra det till en prestationshögtid istället för dagar av stillhet och gemenskap. Det är väl bra att visa omtanke och att inte bara tänka på sitt eget bästa, men om man helt slutar att lyssna på sina egna behov så kommer man till slut inte ha någon energi kvar för andra heller.

När jag kom fram till centrum stannade jag och läste en av de uppsatta dikterna som blev resultatet av några unga Bro-bors skrivarverkstad i somras. Jag tyckte att den passade in rätt bra i temat, så den får illustrera veckans inlägg.

Vad är egentligen viktigt, på riktigt? Tak över huvudet, kläder för att inte frysa, mat för dagen, någon att prata med, kanske att få betyda något för någon? Kommer världen att gå under om jag inte bakar lussekatter till Lucia i år (heller)? Kommer jag för alltid att betraktas som världens sämsta mamma om jag inte överöser barnen med julklappar och fixar alla ”julmåsten”? Är det inte ett större svek att uppfylla allt man inbillar sig att man måste och sedan inte orka umgås med familjen, att vara sur och tvär mot dem man egentligen älskar för att energin är totalt slut?

Det är svårt att tänka annorlunda när man är mitt i det, och även annars krävs det mycket övning. Jag har lärt mig att det sällan blir så illa som de skräckscenarior hjärnan målar upp. Att jag sätter gränser och säger nej gör mig inte till en jobbig person eller någon som inte går att lita på. Tvärtom är det faktiskt lättare att lita på någon som inte slentrianmässigt säger ja till allt, någon som ställer villkor. Jag önskar att jag hade förstått det långt tidigare, innan halva livet hunnit passera, men bättre sent än aldrig. Det har gjort mig mycket starkare som person under de senaste sex åren och det gjorde att jag lyckades resa mig upp när jag föll igen. Jag tror att min inre styrka märks, om man vill märka den. En del verkar tycka att alla måste följa samma mall som de själva och då klarar de inte av någon som tänker eller är annorlunda. Det är mycket därför som jag valt att byta jobb igen. Jag vill kunna vara mig själv och vara accepterad för det.

Till våren hoppas jag äntligen få återse den person som med till synes självklara ord hjälpte mig att knäcka koden. Då kommer vi att ha samma arbetsgivare igen. Ibland, kanske rentav ofta, är det till synes betydelselösa handlingar som är det absolut viktigaste. Det har jag blivit varse många gånger och det ska inte förringas. Det hoppas jag att jag snart får möjlighet att framföra.

Vår inställning till livet betyder mycket för hur det går för oss. Vi kan förstås inte tänka bort sjukdom, olyckor och andra plågor, men hur vi tänker får ändå stort påverkan på vilket inflytande de yttre omständigheterna får på oss. Det är, som man säger, inte hur vi har det utan hur vi tar det. Det kan ju kännas lite skuldbeläggande när livet ändå blir för tufft att hantera, när det blir för mycket på en gång, men jag försöker välja att tolka det som någonting hoppfullt istället. Det går att påverka, om inte i det stora så åtminstone i det lilla.

Här hade jag tänkt citera Pippis ”Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag helt säkert!”, fast vid en närmare kontroll så visar det sig att hon tyvärr aldrig har sagt så. Det är helt enkelt ett falskt citat. Däremot svarade hon ”Hur ska jag kunna veta det, när jag aldrig har försökt?” när Tommy frågade om hon verkligen kunde spela piano.

Om vi tänker att vi inte kommer att lyckas så blir det också väldigt svårt att lyckas. Om vi tänker det omvända så har vi åtminstone en bättre chans, kanske för att vi gör ett allvarligt försök istället för att ge upp redan innan det har börjat. Vi kan ofta åstadkomma mer än vi tror oss själva om, om vi bara ger oss chansen.

I dag blev jag uppmärksammad om att det vi gör påverkar andra och att det andra gör påverkar oss, precis som ringarna på vattnet sprider sig efter en kastad sten. Det onda likväl som det goda påverkar inte bara den eller de som är direkt involverade utan också många andra runtomkring. Hur vi behandlar oss själva och andra kan ha större betydelse än vi tror. Var och en är som en liten droppe i havet, men varje droppe är ändå väsentlig och utan dem skulle det inte finnas något hav. Varje liten tanke och handling i rätt riktning är därför högst väsentlig.

Jag roade mig med att söka i mitt blogginläggsregister för att se vad jag har skrivit om tidigare på temat gott och ont, god och ond. Det blev en lustfylld läsning. Nu sökte jag endast utifrån orden ond, ont, god och gott i rubrikerna och jag vet att jag varit inne på temat långt mer än så.

Gott: Endast det värsta är gott nog.

God: En god jul utan hjul, Kampen för det goda och God Save the King

Ont: Morgontankar och Naturpasskontroller

Ond: London, Blue Monday, Lejondals slott, Second hand, Tjugondag Knut, Kampen mot ondskan och Internationella syskondagen.

Det var med andra ord inte speciellt mycket av detta som handlade om gott och ont, men det gav ändå ett slags perspektiv. Det jag fick fram visar ju på sätt och vis hur det onda och det goda är en integrerad del av livet.