Vi leker ofta olika former av (tanke)lekar i familjen, speciellt när vi är ute och reser tillsammans. Lekarna är ett roligt tidsfördriv. Här i bloggen delar jag med mig av våra påhitt och idéer kring vad man kan göra tillsammans med lite äldre barn och vuxna med barnasinnet kvar, inte minst när världen inte alltid är så fysiskt tillgänglig för att uppleva saker "live". Här blir det även en hel del tankar och reflektioner kring annat smått och gott i livet. Livet är sällan lekande lätt, men det går oftast att hitta ljusglimtar även när mörkret tycks hopa sig. Det gäller bara att hålla sinnena öppna för det.
För en tid sedan läste jag en bok av Fredrik Backman om när minnet sviker. Det var egentligen inte meningen att det skulle bli en bok, men blev det så småningom ändå. Boken säljs till förmån för Hjärnfonden och deras forskning om hjärnans sjukdomar. I sann Backman-anda är texten såväl underfundig som kärleksfull och det till synes udda och konstiga beskrivs som någonting helt naturligt.
En bänk i glömskans och minnenas värld
Boken beskriver på ett ömsint sätt en farfar vars minne börjar glida in i dimmorna, samt farfaderns relation till son och sonson, i synnerhet till sonsonen. Det där med minnet är en intressant berättelse i sig, men jag fastnade för en del annat i boken också. Farfar och sonson brukar ge varandra onödiga presenter, som ett koncept. De är båda mycket intresserade av matematik och formler, men när farfars minne blir sämre är det som om formlerna bli utnötta och suddiga och sedan återstår bara ekvationsfossiler. Ekvationsfossiler, är inte det ett helt underbart ord.
Några texter bet sig fast lite extra, som citaten nedan.
”Den enda gången man har misslyckats är om man inte försöker en gång till”.
”Det var den enda plats i världen där allt var logiskt för honom. Matematiker behöver en sådan plats. Kanske gör alla andra människor det också.”
”Hon gick vilse i mitt hjärta, tror jag. Hittade inte ut. Din farmor hade väldigt dåligt lokalsinne. Hon kunde gå vilse i en rulltrappa.”
Det är kort och gott en rätt lättsam bok om ett tungt ämne. Läs den gärna.
Vi lyssnar ofta på ljudböcker när vi åker bil, speciellt under längre resor. Det har blivit många ljudböcker genom åren, av lite skiftande slag. Nu lyssnar vi på Stieg Larssons Luftslottet som sprängdes, den tredje boken i Milleniumserien. När vi träffar dottern lyssnar vi istället på Catharina Ingelman-Sundbergs Kaffe med rån. Det är två böcker av helt olika karaktär. Den senare, om pensionärsligan, är komisk och lockar ofta till skratt. Den första kan också locka till skratt, eller åtminstone leenden, men berättelsen är verkligen inte någon lättsam berättelse och leendena handlar mer om att se det komiska i en hård vardag. Just det tror jag är en viktig överlevnadsinstinkt, att försöka se och fånga de guldkorn som dyker upp, oavsett hur det ser ut i livet för övrigt.
En av våra pågående ljudböcker
Lisbeth Salander i Milleniumtrilogin är minst sagt speciell, men hon har ju också haft en minst sagt udda uppväxt och har inte precis blivit bemött på något avundsvärt sätt. När jag hör om henne tänker jag på hur viktigt det är att bemöta personer utifrån deras förutsättningar och att inte luras av alla andras uppfattningar. Hur många är det egentligen som aldrig får en chans att visa vad just de är bra på, som aldrig får känna att de duger i samhällets ögon? Jag vet inte, men jag är helt övertygad om att det är på tok för många.
Det är stor skillnad på upplevelse beroende på vem som är uppläsare av en bok. Det spelar ingen roll hur intressant boken i sig är om den inte blir uppläst på ett bra sätt. Många har förmågan att läsa med inlevelse, så pass att man verkligen lever sig in i berättelsen och får hela persongalleriet att bli levande. Andra är bara sövande. Jag minns att vi lånade Robinson Crusoe från biblioteket ett år och jag ville verkligen få höra hela berättelsen, men det gick inte. Jag kan inte minnas någonting från den boken för uppläsningen var så sövande att jag somnade nästan direkt när den började spelas. Tur då att det inte var jag som körde. Andra böcker vill man bara höra mer av. Konstigt nog är författarupplästa böcker ofta sämst (fast just Robinson hörde förstås inte till den kategorin). Trots att de rimligen borde veta hur meningarna ska tolkas och uttalas så blir det ofta lästa med helt fel betoningar.
Vi har lyssnat på många böcker av Arto Paasilinna, upplästa av Frej Lindqvist. Böckerna är fantasifulla och lite dråpliga, men samtidigt tankeväckande. De passar bra för att lätta upp och få tankarna på annat när livet för övrigt kan vara lite tufft. Många deckare har det också blivit, men även barn- och ungdomsböcker som Pippi Långstrump, Kastrullresan och Anne på Grönkulla.
Nu åker vi allt mindre bil, så för att det inte ska behöva ta flera månader att lyssna klart på en bok har vi i år börjat lyssna på dem även inne i stugvärmen. Jag tycker att det är lite småmysigt, speciellt när man inte riktigt orkar läsa själv. Fast under julledigheten hoppas jag hinna med att läsa åtminstone en pappersbok. Det finns ju så många som ligger på vänt. Jag tror inte att jag är riktigt mogen för den senaste Keplerboken ännu utan det får nog bli någonting lättsammare först. Det behövas lite extra skratt i tillvaron nu.
På mitt jobb finns det små boksamlingar i hyllorna vid kaffeautomaterna. Det är alla möjliga typer av böcker; pocketböcker, inbundna böcker, romaner, faktaböcker, rysare, självhjälpsböcker, mm. Det är ju inte precis så att vi saknar böcker i vårt hem, men det är lite roligt att se vad det finns där ändå.
Någon dag innan jag skulle gå på semester fick jag syn på en bok med titeln 24 goda gärningar. Antagligen någon hurtfrisk självhjälpsbok tänkte jag och tog ner den från hyllan för att se vad de lyfte fram för exempel i boken. Jag hade fel, det visade sig vara en så kallad kapitelbok. Jag läste på baksidan och tänkte att det var ett intressant grepp, så jag lånade hem den och nu är den läst.
Boken handlar om Emma, en ung kvinna som två år tidigare förlorat sin man och som efter det inte längre kan finna någon mening med livet. Hon säger nej till det mesta och ger inte livet en chans, men så händer något. Hon hjälper en äldre man hem och märker hur bra det känns att göra något gott för andra. Under december beslutar hon sig för att hon ska göra en god gärning om dagen fram till julafton. Det går sällan som planerat, men det blir lyckat ändå och allteftersom dagarna går får hon successivt tillbaka sin lust och glädje. Det kommer att gå bra. Livet är fortfarande värt att leva, trots att det inte alls blev som det var tänkt.
Jag tycker att det var en fin bok. Den lyfter fram många olika livsöden, inte bara huvudpersonens, och att det var och en kämpar med sällan syns utåt. Kanske undviker vi att berätta saker för att vi vill skydda de vi älskar, eller tror att de ska bli besvikna på oss om de får höra sanningen, men så visar det sig att det istället är precis tvärtom. Jag kände starkt för Emma och även om det var tunga ämnen som behandlades så var det på något sätt ändå en lättsam och ömsint bok att läsa. Jag är glad att jag råkade få syn på den för den har varit ett fint sällskap och har väckt en del tankar. Läs den gärna.
Man kan läsa böcker av olika anledningar – för att lära sig mer om någonting specifikt, av nyfikenhet, för att glömma bort vardagen för en stund, för att få skratta, för igenkänning eller för att bekanta sig med en helt ny värld. Det är stor skillnad på att läsa någonting för att man förväntas göra det eller att göra det för att man helt enkelt inte kan låta bli. Nu har jag återigen haft förmånen att kunna göra det senare, helt underbart.
Mycket att säga förlåt för
Jag har just läst Fredrik Backmans Min mormor hälsar och säger förlåt. Boken handlar om hur en väldigt speciell mormor, efter sin död, säger förlåt på ett mycket speciellt sätt. Mycket ömhet, många känslor. Sagor och tuff verklighet i ett fint samspel. Både rolig och gripande, mycket tänkvärd. Vad är det egentligen som gör oss till de vi är, vilka behov har vi, hur behandlar vi varandra.
Just i dag är det egentligen farmors/svärmors dag för det är hennes födelsedag, så det känns lite fel att fokusera på mormor. Rätt eller fel, det får bli så ändå.
Jag fnissade när jag läste, speciellt i början, men jag grät också floder av all ömhet och alla missförstånd och felval som så ofta blir en alltför viktig del av livet. Livets svårigheter beskrivs med en humoristisk glimt och även om det är en väldigt fantasifull berättelse så lyser livets vardagligheter, hemskheter och dråpligheter igenom med stor igenkänning.
Varje val kan också blir ett bortval. Någonting mycket betydelsefullt i en ände kan innebära försummelse i en annan ände. Mormodern i berättelsen har betytt så mycket för så många, samtidigt som hon försummat sin egen dotter. Här känner jag mig som en stor bov. Vad har vi egentligen åsamkat våra barn, och oss själva, genom vår försummelse? Förhoppningsvis har vi lyckats bidra med en del gott mitt i allt också, men har vi valt rätt? Väljer vi rätt i dag? Vad borde vi ha gjort annorlunda? Vad har vi att säga förlåt för? Är det förresten inte lite dumt att, som i boken, göra det först efter sin död?
Engagemang utåt är givande, men vad gör det med hem och familj när all kraft och ork läggs utanför och ingenting finns kvar till det inre, till de egna? Hur lyckas man få till en bra balans? Går det?
Avslutningsvis, till mina barn, ni betyder enormt mycket för mig och jag önskar er allt gott i världen, även om jag inte alltid är så bra på att visa det. Jag är obeskrivligt stolt över er alla tre. Ni är så fina och så unika. Ingen kommer någonsin att kunna ta över era platser i mitt hjärta.
Jag håller just på att läsa Suzanne Collins Hungerspelentrilogi – Hungerspelen, Fatta eld och Revolt. Jag har sett filmerna ett par gånger, men böckerna har så mycket mer. Dels går det ju aldrig att få med allt vid filmatiseringarna, då skulle det bli alldeles för långt. Dels skildras det i böckerna helt utifrån Katniss, huvudpersonens, eget perspektiv och egna tanker medan det i filmerna är mer av ett utifrånperspektiv.
Det tar sin tid att ta sig igenom alla delar, inte för att det är svårläst eller oengagerande utan precis tvärtom. Den första delen läste jag i somras. Tanken var att jag skulle läsa de andra två delarna direkt därefter, men det gick verkligen inte. Jag var tvungen att ta en rejäl paus och läsa annat emellan innan jag nu äntligen orkade ta tag i fortsättningen. Jag blev så berörd och upprörd att jag mådde dåligt och drömde mardrömmar, eller åtminstone väldigt konstiga drömmar. Även denna gång drömmer jag om det, men det går ändå hyfsat bra. Jag tror att en av anledningarna till detta är att den helt absurda situation och det skräckstyre som beskrivs i böckerna läskigt nog ligger väldigt nära verkligheten och vissa makthavares helt omänskliga människosyn där alla andra bara betraktas som brickor i ett spel där spelreglerna utan förvarning kan ändras. Verkligheten tycks, tyvärr, rentav överträffa fantasin.
Det känns som att historien upprepar sig om och om igen. Det som aldrig mer borde tillåtas hända tycks ändå återkomma, kanske inte i exakt samma skepnad som tidigare, men ändå alltför likt. Livet är väl sällan helt svart eller helt vitt utan mer en oändligt varierande gråskala. Ondskan finns där och lurpassar, tränger sig in och förstör för så många. Fast det finns godhet också, förmodligen långt mer än det som är genuint ont även om det inte alltid verkar så.
Ingen kan göra allt och en del saker kräver extra mycket uthållighet och kamp, men vi kan alla vara med och bidra till att världen blir lite bättre. Även om just mitt bidrag bara är som en liten droppe i ett stort hav så är det ju ändå alla dessa droppar tillsammans som utgör havet. Även till synes obetydliga små droppar har stor betydelse för helheten.
George Orwells bok 1984 har varit på tapeten en hel del nu under våren, inte minst sedan Ukraina invaderades 24 februari. Jag hade boken på mitt sängbord redan före årsskiftet, men det är inte förrän nu som jag har läst den. Intressant, och tyvärr är inte innehållet helt taget ur luften. Det är extremt, med ändå verklighetsnära, ett ruskigt scenario.
1984 från 1948 (fast just detta exemplar är från 1964)
Mitt eget 1984 var tack och lov inte som Orwells. 1984 var året då jag slutade nian och började gymnasiet. Det var också året då Bröderna Herrey tog hem segern i Eurovision Song Contest med sina gyllene skor. Hipp hipp Herrey Herrey Herrey. Under våren var vi på klassresa till Helsingfors. Båda mina föräldrar var med på resan, fast det var inte för att jag behövde mer passning än övriga klasskamrater utan snarare för att de flesta andra förbjöd sina föräldrar att följa med.
Resebiljetter
Min morfar dog dagen före nians skolavslutning, kanske i samma stund som jag cyklade omkull på vägen hem från simträningen. Jag gjorde illa mig i höger fotknöl och fick en sten som grävde sig in i vänsterhanden. Först kunde jag knappt trampa med högerfoten när jag skulle cykla vidare igen för foten var alldeles bortdomnad. Pappa lyckades inte få ut stenen ur handen så vi fick åka en sväng till akuten. De fick ut den, tejpade igen såret och gav mig en stelkrampsspruta. Själv tuppade jag av en kort stund, så kort att nog ingen annan riktigt märkte det. Sedan åkte vi på en sista klassträff med föräldrar och elever. Vi kom dit lite sent så brännbollsmatchen mellan elever och lärare var nästan slut. Eleverna vann, förstås. Sedan var det bildvisning från våra skolår tillsammans. Inte förrän vi kom hem igen lyckades min moster få tag i min mamma för att berätta att morfar dött några timmar tidigare. Det var ju på den fasta telefonins tid. Det var först när jag kom hem som jag tog en noggrannare titt på min fot. Den borde nog också ha kollats upp på akuten, men då tänkte jag bara på handen. Foten var så svullen att det inte ens gick att ana någon fotknöl. Jag hade ont i foten hela sommaren om jag minns rätt och det tog över ett år innan jag kunde röra den ordentligt. Men det gick ju över till slut så varför knussla.
Under sommarlovet bilade vi ner till Danmark. Första kvällen fikade vi vid Rökstenen. Vi sov några timmar i bilen på ett ställe som hette Nacktorp, eller försökte åtminstone (trångt och obekvämt). Dagen därpå besökte vi Dinosaurieparken i Kongaö i Skåne. Sedan besökte vi Trolleholms slott och Lunds domkyrka. Nattvilan tillbringade vi på STFs vandrarhem i Landskrona, på promenadavstånd från det gamla fina vattentornet. I år, anno 2022, slumpade det sig att jag kom tillbaka till samma vandrarhem igen, tre gånger. Mitt starkaste minne från det första besöket på vandrarhemmet var att farbrorn som jobbade där verkade lite urblåst och var ytterst omständlig. Det var en grupp engelsmän som också skulle bo där, men föreståndaren (om det nu var det han var) var inte så bekväm med engelska. Räkna kunde han i alla fall så när han skulle lämna över lakanen så räknade han högt och tydligt så att de skulle höra. Eins, zwei, drei, för att riktigt visa att han faktiskt kunde, hm, engelska. Nästa stopp för oss blev Jie Johnssons keramik i Gantofta. Innan vi tog färjan över till Grenå på Jylland var vi på en guidad tur i Sofieroparken.
Vår Jyllandsresa
Vi övernattade på ett vandrarhem i Gjernild. Morgonen därpå, strax innan vi skulle ge oss av, spelade de en trumpetfanfar och hissade den danska flaggan inne på gården. Undrar om de hade samma ceremoni varje dag. Det var i alla fall inte deras nationaldag som det är nu när jag skriver ner detta. I närheten av vandrarhemmet stannade vi och tittade på ett jättestort bokträd. Vi fyra nådde precis om det när vi höll varandra i hand. Det blev även ett stopp vid Himmelsbjerget. Dagens stora begivenhet var Løveparken i Givskud, eller Lejonparken som den heter på svenska.
Løveparken kräver ett eget avsnitt. Kräver och kräver, men jag tänkte i alla fall dela med mig lite av vad jag skrev i min dagbok, min 8:e (nu är jag inne på min 141:a). Entréavgiften var 35 danska kronor per person. Vi tog bilen in i safariparken som hade två avdelningar, en del med ”ofarliga” (icke människoätande) djur såsom lamadjur, zebror, vildsvin och älgar, och en del med riktigt många lejonen. I den första delen var det tillåtet att cykla, men inte i den andra. Efter det parkerade vi bilen och gick runt och tittade på övriga djur – apor, flodhästar, elefanter, kameler, vattenbufflar, med flera. De hade en stor fågelbur som man fick gå in i. Det var som en liten park därinne. Sedan gick vi till Løveparkens minisommarland. Det var jättekul. De hade flera studsmattor där, varav en del var jättestora. Alla i familjen provade att hoppa studsmatta [detta var flera decennier innan var och varannan trädgård invaderades av studsmattor]. Det fanns även andra saker vi provade på, men jag kan ju inte skriva om allt. Noterbart är dock att jag bytte film i kameran, bara det bevisar ju att jag är uppvuxen på stenåldern. Film ser man ju på bio, hur får man in den i kameran?
Övernattning på ett vandrarhem i Vejle och sedan var det dags att åka till Billund och besöka Legoland. Innan vi gick in i parken passade vi på att äta lunch trots att klockan bara var halv elva. Det blev potatismos med musslor och dillkött, smörgåsar och mjölk. Det smakade mycket gott. Bäst att vara ordentligt mätt för inne i parken skulle det säkert vara för dyrt för oss. Paradgubbarna vid entrén, djuren, Danmarkskartan och legoutställningen en trappa upp var bäst. Visst var alla legobyggnaderna fina också, men det var inte alls så mycket att se som vi hade trott och mest småbarnsaktiviteter. Vi var där i fem timmar. Nu är Legoland avsevärt större än då, med ett myller av aktiviteter, och det är svårt att hinna igenom allt på mindre än två heldagar.
Övernattning i Åbenrå. Tog en tur in i (väst)Tyskland. Badade i Westerholz. Besökte Schleswigs domkyrka där en skönsjungande kör övade. Tillbaka till Danmark och Jylland. Denna gång blev det övernattning i Tønder, men först slog vi på stort och åt på restaurang. Det blev kött med pommes frites på varma gjutjärnstallrikar. Maten hann aldrig kallna fast vi åt i lugn takt. Det gjorde nog att det smakade ännu godare. Dagen efter var vi till Rømø och badade i Nordsjön. Det var tre härliga timmar. Vi ställde bilen 30-40 meter från vattnet. När vi åkte därifrån var det vatten ända upp till bilen. Tidvattnet märktes verkligen av. Sov i en sporthall i Ringkjøbing. Låg och solade vid Limfjorden. Tittade på stenåldersbyn i Hjerl Hede. Stuga i Randers. Stannade till i Ammelhede och tittade på (H)amlets grav. Vid lunchtid tog vi färjan tillbaka till Sverige igen. Bodde på en bondgård i Annelund. Åt potatismos, kalops och musslor med T-spritssmak (hade läckt från spritköket, INTE gott). Besökte Miniland i Halmstad, i regn. Konstaterade att Gamla Uppsala kyrka var felplacerad. Tillbringade några timmar i Borås – Rowells postorder, Ellos, Hobbex och Josefssons. Karlsborgs fästning. Kom hem vid midnatt. Hem ljuva hem, men vi hade verkligen haft en bra resa. En vecka senare började jag gymnasiet på Fyrisskolan, Fyraårig Teknisk linje, El.
Första året på gymnasiet
Annat som hände under året var att min moster gifte sig, i Paris. Vi plockade ovetande majs på fältet invid Wessels [senare Coop], där IKEA satte upp sina bopålar så småningom. På skolan hade de årligen olika spektakulära teatershower. Jag var med som scenarbetare och det var en hel del slit med att bygga kulisserna. Vi byggde också ett enormt akvarium som det simmades i under föreställningen. Det var sex föreställningar på Luciadagen, uppdelade på två grupper och sedan ytterligare ett antal föreställningar under de kommande dagarna. Mitt 1984 avslutades med skidåkning i Idre. Det var första gången vi var dit och det var riktigt kallt, 26 minusgrader på morgonen. Brr!
När jag
slutade på min tidigare arbetsplats fick jag ett presentkort på
Akademibokhandeln som avskedspresent från kollegorna, för att man uppfattat att
jag var väldigt bokintresserad. Må så vara, men kanske mest i teorin eftersom
jag sällan orkat läsa alls under de senaste åren och fortfarande har stora
högar med olästa böcker som jag någon gång vill kunna tillgodogöra mig innan
jag gör högarna ännu större. Det kändes lite svårt att komma på vad jag skulle
utnyttja presentkortet till och det var dessutom en rätt rejäl slant. Jag
visste att Akademibokhandeln hade fina dagböcker, så en eller två sådana tänkte
jag mig i alla fall, och kanske någon bok kring att skriva. Sedan borde det
räcka till två böcker till. Det visade sig räcka till ännu fler eftersom det
var 25% rabatt på hela köpet just när jag köpte. Till min stora sorg blev det
inga dagböcker för just då fanns det förstås inga av intresse i de butiker jag
besökte och på nätet gick det inte att beställa någon heller. Jo, jag beställde
förresten en, men sedan gick den av någon anledning inte att leverera. I vilket
fall som helst så blev det betydligt fler böcker till övriga familjen än till
mig själv, men den då splitternya Keplerboken (Kaninjägaren) och denna
excellenta självhjälpsbok, Tid att leva, blev det i alla fall.
Tid att leva är en bok fylld av livskunskap och den tar upp saker, eller kanske snarare förhållningssätt, som man har stor nytta av att ta till sig och börja leva efter så tidigt i livet som möjligt. Många kan nog leva ett helt liv utan att komma till dessa insikter, men de gör verkligen skillnad. För min del var det inte längre några nyheter, men det förklaras på ett mycket bra och lätttillgängligt sätt i boken med olika tillämpningsexempel och fördjupningsdelar för den som vill lära sig mer. Jag köpte boken osedd, utan att veta så mycket om den, så den hade ju kunnat vara skräp. Jag blev mycket positivt överraskad och kan rekommendera den varmt, därav detta inlägg som jag haft liggande på lut en tid.
Det kommer
alltid att finnas moment av stress i livet. Genom att återta kontrollen över
sitt liv kan man förändra den stress som går att göra någonting åt och lära sig
att hantera övriga delar på ett annat sätt. Det är egentligen inte stressen i
sig som är skadlig och gör många sjuka utan bristen på återhämtning. Lösningen
ligger därför inte i att stressa mindre utan att hitta fler återhämtande
stunder i vardagen, sådant som just jag kan tanka energi från.
Tid att leva
bygger på ACT (Acceptance and Commitment Therapy/Training) som är
processbaserad KBT (Kognitiv BeteendeTerapi). Det handlar i huvudsak om två
delar. Den första är att identifiera vad som är riktigt viktigt i just mitt liv,
mina så kallade livsvärden. Den andra är att ta konkreta steg (beteenden) i
riktning mot detta. Det är alltså inget hokuspokushelande där någon kommer och
serverar en färdig lösning utan det handlar mer om insikter som behöver växa
till inifrån. Jobbet får man göra själv, men man kan få hjälp kring hur man kan
tänka och hantera olika delar av livet.
Acceptans
nämns ofta i samband med stressjukdomar och kanske i synnerhet i samband med utmattningssyndrom.
På svenska kan Acceptans uppfattas negativt, som om man bara ska rycka på
axlarna åt allting och ge upp, men det är förstås inte avsikten. Acceptans ska i
detta sammanhang snarare tolkas som Konstaterande. Jag konstaterar fakta; vad
som har hänt, hur det är just nu, hur jag känner, hur jag mår. Jag konstaterar,
men jag värderar det inte. Jag behöver inte alls gilla det, men så här är
situationen här och nu.
Boken är
upplagd som ett program som man kan följa vecka för vecka och som ger ökad
förståelse om vad stress är och hur man kan hantera den. Boken är uppdelad i
tio kapitel och tanken är att ta sig igenom ett kapitel per vecka.
Första steget mot ett liv med mindre stress
Effektiva sätt att hantera stress
Vad vill du att ditt liv ska handla om?
Förändra det som inte fungerar
Acceptans – att göra plats för det som är ofrånkomligt
Att navigera klokt genom stormar i livet
Fungerande relationer
Medveten närvaro – fokus på här och nu
Att bli god vän med sig själv
Livet härifrån och framåt
Appendix: Om du gått in i väggen – att komma tillbaka efter utmattningssyndrom
I boken får
man följa två personer, Ingrid och John, och se hur de tillämpar tipsen och
reflekterar över hur det går och vad de behöver göra annorlunda. De beskriver
vad de tycker är svårt och hur de förhåller sig till ”misslyckanden”. Det är okey
att misslyckas, ingen är perfekt. Utöver själva kärnan, där exemplen med Ingrid
och John ingår som en del, och utmaningar inför nästa steg har varje kapitel en
fördjupningsdel för den som vill lära sig mer.
Själv läste
jag allt men följde inte övningarna slaviskt, mycket för att jag redan hade
gjort en omvärdering sedan tidigare och att det kändes viktigt att det inte uppfattades
som någon form av prestationskrav. Jag gjorde ju detta för min egen skull och då
var det viktigt att reglerna inte stressade mig. Det tog mig också närmare 20
veckor snarare än 10 eftersom jag bara orkade läsa när jag hade lyckats få in
tillräckligt med återhämtning under veckan. Må så vara att väldigt mycket av
tiden utöver arbetstiden är återhämtningstid, men i förhållande till det
uppdämda behovet så har det ändå sällan varit tillräckligt.
En viktig insikt är att det är en sak att göra saker rätt, men kanske en helt annan att göra rätt saker. Det är så lätt hänt att man fyller upp livet med aktiviteter som inte leder åt rätt håll och det är ofta nödvändigt att säga nej till en del för att kunna säga ja till det som har högre prioritet utifrån de livsvärden man har satt upp.
Nu har jag
till exempel prioriterat att skriva detta blogginlägg och sedan har jag en annan
mycket högprioriterad uppgift som måste bli klar till i morgon och då får
mötesnoteringarna jag ska skriva snällt vänta, förmodligen ända till nästa helg.
De kommer att skrivas i sinom tid, men de kommer inte att få gå före i kön.
I dag är det Dagbokens dag, och dagböcker är ju någonting som jag har lång erfarenhet av. Jag har visserligen skrivit om såväl dagboksskrivande som annat skrivande redan tidigare, se http://pernillabloggen.gamlebo.se/#post82, men inte så mycket om dagbokens betydelse som livsindikator.
För mig fungerar alltså dagboken, utöver dess dokumentations- och bearbetningssyfte, lite som en indikator på livsbalansen. Jag upptäckte för ett par år sedan att när jag inte lyckades hålla mig hyfsat i fas med skrivandet så hade jag inte heller fått den egentid och återhämtning jag behövt. När jag däremot var i fas med dagboken så var jag det också med livet på ett helt annat sätt. Då fanns liksom alla kroppsdelar i samma tidszon. Ingen rocket science direkt, men ändå en viktig insikt. Ett tag kände jag mig (väldigt) stressad över att ligga efter, då när jag fortfarande försökte hålla koll på allt men snöklotet jag rullade framför mig ändå bara fortsatte att växa tills det blev så högt att det omöjligt gick att se över det. Sedan fick jag en lugnare inställning, var liksom tvungen att låta saker rinna av mig för att orka hålla mig hyfsat upprätt. Ja, ja, det är så det är, jag tar det när jag orkar… Det var väl lite inställningen överlag, vad gör det om hundra år? Orka bry sig.
Jag har ofta skrivit under resvägen till och från arbetet och det har fungerat som en bra avkoppling, ett sätt att skärma av mig från den brusande omvärlden, bearbeta och reflektera kring det jag varit med om. Välbehövlig egentid mitt i vardagen. När det funkat så har jag också haft lättare att orkat med den resterande tillvaron. Sedan slutade jag nästan helt att skriva under resorna. Vad som var hönan och vad som var ägget är väl inte glasklart, men jag tror att det spelade in att det kändes så fruktansvärt obehagligt att åka till jobbet att jag många gånger undrade om jag skulle komma fram levande. Det var som en tickande bomb, även om det sista året blev lugnare igen. Det gick inte att veta i förväg när bomben skulle brisera, bara att den någon gång skulle göra det, igen. Reaktionerna var så skiftande, från en ytterlighet till en annan, och oavsett om det var ett förhållandevis bra eller dåligt möte som så var reaktionen sällan den förväntade. Det tog så oändligt mycket energi att alltid behöva vara på sin vakt, hålla det mesta inom sig själv och inte våga berätta eftersom bevisbördan (av erfarenhet) skulle bli för tung att mäkta med. Genom att ändå glänta lite på locket till slut och steg för steg prata med andra mer eller mindre utsatta kollegor (många fler än jag fruktat) hoppas jag att det ska bli lättare även för andra att våga framöver. Om inte annat så kan det kanske vara en tröst för dem att veta att de inte är ensamma.
Det var nog inte förrän nu under våren som jag insåg att när obalansen och pressen i livet blivit för stor så tar allting så mycket längre tid att ställa om till. Tiden fanns ju egentligen där som förut (resan var ju densamma), men jag hann helt enkelt inte varva ner tillräckligt för att kunna komma in i rätt skrivmode innan resan, eller ens dagen, var över. Det krävde för mycket emotionell energi att gripa tag i uppgiften. Nu slipper jag rädslan för jobbet och resorna dit är inte alls sådär ångestfyllda som tidigare. Dagboksskrivandet har ännu inte kommit igång ordentligt igen, men det går framåt. Det beror på vad jag ska skriva om också. Vissa dagar är jobbigare att skriva om än andra, fast överlag är det ändå lättare att skriva om livet nu och jag har blivit mycket bättre rustad för att också orka skriva om livet då. Nu när jag fått lite bättre distans till det klarar jag oftast av att göra det utan att börja storgråta. Jag är glad att jag har så mycket nedskrivet om det, så att jag inte får för mig att jag bara inbillat mig. På något sätt är det ändå ett viktigt, men alltför långt, kapitel i mitt livs bok.
Nu då, jo jag ligger lite drygt två veckor efter och det känns rätt okey. Ytterligare en insikt jag fått är att det faktiskt varit rätt bra att ha en viss eftersläpning, för att få lite bättre självinsikt. Jag har så lätt för att lura mig själv att nu du Pernilla, nu är allt bara bra. Det skulle väl vara sömnen då, men annars så… Det är nog bara just nu som jag känner mig lite trött, har ont i huvudet eller vad det nu kan vara (och det självklara som pågår hela tiden tänker jag inte ens på att nämna). Fast när jag läser mina anteckningar så inser jag att det fortfarande är en massa sådant precis varenda dag. Lite tjatigt, men det är så livet är nu. Jag hoppas att det blir annorlunda med tiden, men jag vet inte om det blir det. Det är bara att försöka anpassa sig och jag lär mig hela tiden allt bättre vad som funkar och vad som inte gör det. Ofta känns det ändå rätt bra. Det går att leva med och det blir ju ändå inte roligare än man gör det. En intressant iakttagelse är också att det oftast känns bättre när jag är på, eller på väg till, jobbet. Det är en helt ny upplevelse, en slags kärleksfull grundstämning som ligger i luften.
Hemma har vi böcker i parti och minut. Jag har böcker på byrån i sovrummet och i min klädkammare (främst fylld av väskor, böcker och presenter, inte så mycket kläder). I vardagsrummet finns flera hyllmeter böcker och i matsalen ytterligare några, liksom i övre hallen och barnens rum. I köket är det nog främst kokböcker och trädgårdsböcker, mer blädderböcker än pärm-till-pärm-läsning. På landet finns det också fullt av böcker. Böcker, böcker, böcker, men sannolikt inte alls lika många som svärfar fortfarande har i sin ägo trots en rätt rejäl utrensning. Han har dessutom läst alla sina böcker, vissa flera gånger. Många av de böcker vi har hemma har jag ännu inte läst, och många kommer jag nog aldrig att läsa framöver heller, men åtminstone något femtiotal av dem vill jag verkligen få suga i mig. Jag kan känna lite panik över att ”vill läsa”-högen växer sig för hög, men jag vill inte dra igång något läsprojekt innan jag vet att jag har möjlighet att slutföra det. Det finns ju också så mycket annat som behöver göras. I bästa fall lyckas jag läsa en bok i kvartalet.
När jag bytte jobb i början av året fick jag ett presentkort på Akademibokhandeln som avskedspresent. Jag känner, som ni kanske förstår, inte att jag har någon direkt brist på böcker, mer brist på ork att läsa dem. Jag vill också ägna mig mer åt skrivandet medan jag fortfarande tycker att jag har någonting att skriva om. Egentligen skulle jag kunna skriva på heltid under en tid, och skulle kanske behöva det, men nu får jag ta de sammanhängande tillfällen som ges och göra det bästa av det. Hur som helst så har jag tagit en titt på vad det finns för utbud, och ungefär halva beloppet får nog gå till en bok om just skrivande (för tips att utveckla mitt eget skrivande), samt ytterligare en dagbok. Resterande har jag inte bestämt ännu. Akademibokhandeln har förresten inte bara böcker utan även pussel och spel, vilket vi i och för sig inte heller har någon brist på.
Nu har jag en massa saker att försöka komma ikapp med, varav en del har fått ligga nere under flera år för att det inte funnits någon ledig tid (eller ork) över. Jag tar ett litet steg i taget – ibland framåt och ibland bakåt – sätter in styrelsepapper i pärmar, renskriver gamla noteringar, förbarmar mig över stackars förtvinade växter, rensar undan gamla kläder, förbereder plantorna till växthuset, skriver på mina memoarer, osv. Det händer att jag läser någon gång emellanåt också.
I dag när jag skriver detta, 23 april, är det passande nog världsbokdagen, men den traditionen skrev jag ju om redan förra året. Se http://pernillabloggen.gamlebo.se/#post72.
I dag är det Världsbokdagen (World Book and Copyright Day). Dagen, som alltid infaller den 23:e april, instiftades av Unesco 1995. Att valet föll på just 23:e april beror nog på att det redan var minnesdag för flera stora författare, exempelvis Shakespeare och Laxness. Syftet med dagen är att uppmärksamma böckers, författares och upphovsrättens betydelse för att sprida idéer och kunskap och för att bidra till förståelse och tolerans mellan människor. Böcker är viktiga vid fattigdomsbekämpning (möjlighet till skolgång, minskad analfabetism) och fredsbyggande. Malala Yousafzai, mottagare av Nobels Fredspris 2014, lär ha sagt ”Låt oss ta upp våra böcker och pennor. De är våra mest effektiva vapen”, fast hon sa det förstås inte på svenska.
Läsning är viktigt, någonting att värna om både för egen del och för barnen. Det är någonting speciellt och fint att läsa tillsammans med sina (eller andras) barn. Jag minns att vi ofta var på biblioteket och lånade böcker när jag var liten. Jag minns också när jag och min syster fick höra Kulla Gulla-böckerna som mamma läste högt för oss. Vi ville aldrig att hon skulle sluta läsa. Det var så mysigt att få ligga i sängen och lyssna och leva sig in i en helt annan värld, stunder att längta till. Sedan blev det också en hel del läsning för de egna barnen, främst alla Fem-böcker, men också Kulla Gulla-böckerna och annat. Jag minns att jag ibland var så trött att jag slumrade till mitt i läsningen, men den delen hör nog också till småbarnsperioden. Yngsta dottern fick väl tyvärr betydligt mindre uppmärksamhet vad gäller högläsning. För henne var det mest sago- och musikskivor som gällde. Jag tycker om att läsa och kanske speciellt att läsa högt för någon eller några, men nuförtiden gör jag det främst som kyrkvärd. På bilresor har det i alla fall hänt rätt ofta att jag lekt ljudbok och haft högläsning under våra lite längre resor. Då har de andra i bilen fått ”playa”, pausa eller stänga av uppspelningen, samt ändra ljudvolym. Det är förresten tur att jag inte har anlag för att bli åksjuk. Nu kan jag läsa rätt obehindrat under färd, så länge det inte är jag som kör.
Själv blev jag uppmärksammad om Världsbokdagen under ett biblioteksbesök för bortåt tio år sedan och jag brukar sedan dess försöka uppmärksamma andra om dagen. Mitt bidrag brukar vara att jag lottar ut en eller flera böcker på jobbet eller ger bort en bok till någon jag möter under dagen. Dagen är fortfarande rätt okänd för de flesta, men det brukar ge upphov till trevliga samtal. I år orkade jag inte rota fram någon bok och anordna någonting, men jag nämnde i förbigående före helgen att dagen skulle inträffa och det gav visst ringar på vattnet och inspirerade till att jag och mina arbetskamrater nu ska få köpa oss varsin skönlitterär (pocket)bok. Kul! Vi har en vecka på oss att fixa det. Jag undrar vad jag ska välja. Ja, egentligen har jag ju redan mängder av böcker hemma, även många olästa, men jag tycker att det är en fin gest och vill gärna hitta någonting bra som jag skulle vilja läsa nu.
Jag heter Pernilla och bor utanför Stockholm tillsammans med min man. Jag är civilingenjör inom elkraft och arbetar till vardags inom energibranchen. Fackliga frågor ligger mig också varmt om hjärtat. På fritiden sjunger jag i kör och är aktiv förtroendevald inom Svenska kyrkan, Bro församling.
