Från lek till allvar

Alfabetsleken har jag skrivit om tidigare i Alfabetsleken eller att simma från A till T, men det var precis i början av min bloggskrivarkarriär så lite repetition borde inte skada. Leken kan lekas av en eller flera personer och den går ut på att hitta på någonting på ett utvalt tema på varje bokstav i alfabetet. Nu i helgen försökte vi komma på olika titlar eller epitet för en av oss i familjen. Det är en lite svårare variant av leken än att bara ha ett tema för orden och kräver att man känner varandra rätt väl. Nedan har jag gjort ett försök med mig själv. Jag undrar förresten hur alla dessa fina titlar ska få rum på visitkortet.

Akademiker
Bloggare
Civilingenjör
Dagboksskrivare
Egocentrisk och Empatisk
Förtroendevald
Gymnasieingenjör och Grefvinna af Drottningholms ängder
Husägare
Iorsamlare
Jordnära
Kyrkvärd
Londonvan
Mamma
Noggrann
Omtänksam
Personlig
Qvinna
Rättrådig
Sudokulösare
Tomatodlare
Uppskattad
Virrig
Wordfeudspelare
Xtraordinär
Yr
Zombie (zzz)
Återanvändare
Ärlig
Överlevare

Lego kan man leka gott med både som liten och stor, eller varför inte tillsammans. Det finns modeller av olika svårighetsgrad (och prisklasser) och på olika teman, fast roligast är nog ändå att få bygga helt fritt med ”vanligt” lego. Det är roligt att få vara kreativ, kanske bygga ett helt litet samhälle, djuren till en djurpark, eller varför inte någonting mer tekniskt avancerat. Vi har åtskilliga legoklossar hemma, men numera byggs det tyvärr rätt sällan med dem.

I legosamlingen ingår bland annat ett antal hus, polis- och brandstation, utryckningsfordon och sonens fina tågbana. Det var också sonen som sparade ihop till legoroboten som barnen under en tid roade sig med att programmera på olika sätt. Man kan styra den med hjälp av impulser från olika sensorer. Ett roligt sätt att väcka teknikintresset på.

Om jag skulle få välja att bara behålla en enda leksak av alla tusentals (känns det som) här i huset så tror jag att legot skulle ligga riktigt bra till. Det skulle kanske kännas lite tungt att skiljas från min Ior-samling, men legot skulle nog ändå ta hem priset och bli det som fick vara kvar.

Boccia är ett sommarspel med enkla regler. Det är lätt att spela hemma på gräsmattan eller ta med sig på familjeutflykter. Det påminner starkt om Boule, men spelas inte på speciella banor. Varje deltagare har två likfärgade klot. Den som börjar kastar ut en kula och därefter sitt första klot. Sedan kastar övriga deltagare ut sina klot i tur och ordning. Det gäller att komma närmast den lilla kulan. När alla kastat sitt första klot kan man antingen välja att fortsätta kasta i samma ordning, eller så låter man den som har sitt klot längst ifrån kulan börja. Efter att alla klot har kastats kontrollerar man vilket eller vilka klot som ligger närmast. I figuren är det gula klotet närmast kulan och gul får då ett poäng. Skulle även näst närmaste klotet varit gult så hade det blivit två poäng. Beroende på hur länge man vill spela kan man bestämma hur många poäng man ska komma upp i för att vinna. Har man många otåliga deltagare kan det vara bra att köra kortare matcher. I går orkade vi bara köra först till fem poäng. Jag inledde bra, men lyckades inte vinna något av de tre partierna.

Att bara köra i gamla hjulspår är ju inte alltför utvecklande. ”Kan själv” är ett signum för släkten som raskt hittar på nya regler och spel. Varför inte spela baklänges istället? Aiccob är nu en populär variant av spelet. Här kastas alla klot ut först medan kulan kastas på slutet. Den som kastar kulan försöker förstås få den att hamna så att de egna kloten hamnar närmast, men det är ofta lättare sagt än gjort. En tilläggsregel jämfört med Boccia är att kulan måste hamna innanför den spelplan som omsluts av de kastade kloten (se de svarta linjerna i bilden). I detta fall var det inte en alltför liten plan, men ibland kan det bli riktigt knepigt om kloten ligger tätt eller på rad. Hamnar kulan utanför går turen vidare till nästa person som får kasta om kulan. Poängberäkningen sker sedan på samma sätt som i Boccia.

I går testade vi ytterligare en variant av spelet, Baklängesaiccob. Det spelas som Aiccob, men med ett viktigt undantag. När kulan kastas ut så gäller det att hamna så långt bort ifrån den som möjligt för att få poäng. Det var knepigt att klura ut hur man skulle kasta, vilket var kul, men det finns definitivt en del brister som kräver tilläggsregler om det ska kunna bli ett fungerande spel. Spelplanen tenderar att bli väldigt utspridd och kan behöva begränsas, exempelvis genom att spela det på en boulebana. Det satte i alla fall igång tankeverksamheten och kanske, kanske, kommer vi på någon fyndig lösning så småningom.

Att ord och skrivande är någonting som intresserar mig är nog rätt uppenbart. Till slut lyckades jag även lockas med in i Wordfeudspelandet. Det var inte så roligt först innan jag kom på knepen, och sitter man bara med vokaler (som i bilden ovan) så kan det kännas lite jobbigt. Spelet handlar mer om taktik än att lägga fina ord, men roligast blir det förstås när man kan kombinera ihop båda delarna. Speciellt roligt är det när man får till oväntade vändningar, bygger ihop befintliga ord till någonting helt nytt. Det är bara att erkänna att jag nu är fast i det sedan länge. Då och då stöter man på ord som man inte visste fanns, men lika ofta irriteras man över att ord som borde finnas inte är godkända. SAOL har ju inte plats för språkets alla ord tyvärr. Någon gång har jag försökt spela på engelska, men trots att jag använder engelskan dagligen i arbetet, såväl skriftligt som muntligt, och borde ha ett hyfsat ordförråd så är det en helt annan sak att komma på gångbara korsordsord. Av misstag fick jag även testa franska en gång och det var totalt omöjligt för min del. Jag håller mig alltså till svenskan och det är nog inte så tokigt att öva lite på modersmålet ibland också så att det inte glöms bort.

Svärfar, själv ordkonstnär av stora mått, frågade en av sina tre söner (den mest svårslagna av dem) vem av bröderna som var bäst spelare. Det oväntade svaret blev att det utan tvekan var Pernilla. Jag är väl ingen broder direkt, men ett nära bihang till brödraskaran. Det kändes i alla fall väldigt smickrande att höra.

Sedan i våras har jag tagit spelandet ett steg längre och deltar i Wordfeud League of Honour med en ny turnering varannan vecka. Första gången kändes det väldigt stressande och jag var väldigt nära att inte ge det en andra chans, men sedan har det fungerat betydligt bättre. Det finns alltså en del liv kvar i hjärnan ändå, även om vissa delar av den haft det lite svårare under en tid. Verkar finnas hopp. Under turneringarna försöker jag beta av matcherna så snabbt som möjligt för att få minst en veckas paus mellan varje spelomgång, men ibland är motspelarna väldigt långsamma. Jag har klarat mig bra, men hamnar ofta på andra plats och får då stanna kvar i den division jag ligger på, men denna gång är jag ohotad och kommer att åka upp i division sju. Spännande. Hittills har jag sluppit undan nedflyttning, men risken för det ökar förstås ju högre upp man kommer i divisionerna.

Ju mer spelande, mot andra duktiga spelare, desto mer övning och övning ger ju som bekant färdighet. Jag har lyckats klättra uppåt en del i rankingen vilket ger ytterligare inspiration till fortsatta försök. Det märks också på att rankingvinsten blir minimal även vid braksegrar mot lågt rankade spelare, och omvänt förloras många rankingpoäng även vid en mindre förlust. På det stora hela känns det ändå som ett rättvist sätt att räkna tycker jag. Skulle man tröttna på att spela så kan man ägna tid åt chatfunktionen istället. Den använder vi rätt flitigt inom familjen för att meddela olika saker till varandra som ofta inte har med spelet att göra alls. Ibland startar vi upp nya spel bara för att få tillgång till chatten igen.

Om man blir sugen på att vara lite mer sällskaplig, istället för att stirra in i varsin skärm, så går det utmärkt att plocka fram det gamla hederliga Alfapetspelet och köra ett parti tillsammans, öga mot öga. Då kan man ju också vara upp till fyra personer som spelar tillsammans istället för bara två. Kanske dags att prova.

Tro det eller ej, men ibland kan det faktiskt vara positivt med missuppfattningar. I just det här fallet blev det riktigt lyckat, men mer om det längre ner. Det kan vara lite som när man läser en bok. Då får man genom sin fantasi och erfarenhet själv fantisera ihop sina egna bilder till den genom att fylla i informationen som saknas i beskrivningen. Flera personer kan ha läst samma bok, men ha helt olika uppfattning om hur det ser ut i bokens värld, olika filmatiseringar. Så var det i detta fall, eller kanske snarare så att all information fanns, men att jag la till information som jag trodde saknades.

Ett tag löste vi, i synnerhet jag, väldigt mycket sudoku. Nu blir det rätt sällan, men ändå någon gång emellanåt. Ibland kan det vara lite knepigt att hitta vilka siffror som ska vara var och då skulle det vara bra med någon form av markeringar. C berättade att hon brukade använda prickar för att se hur många siffror som kunde vara i respektive ruta. Vilken strålande idé tänkte jag. Då kan man ju se visuellt hur det hänger ihop genom de mönster som bildas av prickarna. Det underlättar den fortsatta lösningen. Genial idé! Fast C hade inte tänkt i strukturer utan bara i antal. Jag däremot tänkte det som en tärning, fast med nio prickar, tre per rad. Det tänket har vi sedan fortsatt att använda. Varje prick motsvarar en siffra och man kan lätt utesluta vissa siffror från en ruta genom att se att den siffran måste vara i en annan ruta. Det är svårt att beskriva i ord, men i bild blir det tydligare. Fast helst ska man nog beskriva det live så att säga.

Utöver prickarna brukar vi även sätta en markering i kanten när till exempel alla treor är utplacerade. I det fallet sätts markeringen efter den tredje raden. Är åttorna klara markerar man det på rad åtta.

Det här är väl ingen direkt lek, men det är i alla fall en form av aktiveringstips. Nu i sportlovstider är det förstås meningen att barnen ska få chansen att vara ute och vintersporta, men det är nog inte helt ovanligt att de mest sitter framför datorn och häckar, åtminstone de lite äldre sportlovsbarnen som får vara hemma ensamma medan föräldrarna arbetar och de som inte har någon fjällstuga att åka till.

Under ett lov för några år sedan gjorde jag varsin lista åt barnen med saker som de skulle göra, utöver det de själva valde att göra under dagen. De fick välja själva från listan, men skulle göra åtminstone en sak per dag från den. Det var lite av varje, dels sånt som föräldrar ständigt tjatar om, dels lite roligare saker. Det kunde vara att plocka undan sin tvätt, prova igenom kläderna i en byrålåda så att de som blivit för små kunde läggas åt sidan, rengöra handfatet, bära ut soporna, skriva en berättelse eller bjuda på efterrätt. Om jag minns rätt så blev det en hel del efterrätt för det var någonting som var roligt att göra. Det smakade också mycket gott och gjorde hela familjen på gott humör, både under tillverkningsarbetet och under efterföljande avsmakning. Ofta blev det kladdkaka, ibland lite lyxigare mintkladdkaka, med grädde. Mumselimums!

Fast i år har vi inga barn hemma som vi kan beordra. De två äldsta är utflugna och den yngsta kommer att vara på resande fot tillsammans med sina vänner under lovet. För hennes del blir det nog ett ovanligt aktivt lov. Det blir det på ett sätt även för mig, om man bortser från det där med lov, för det är ovanligt mycket inbokat under veckan. Intressanta och lärorika möten med både kända och okända personer. Det blir mycket att ta in och smälta.

Den mest populära leken under våra promenader nu är In other words. På svenska blir det Med andra ord, men vi kör den alltid på engelska. En person tänker på ett ord och försöker förklara det för de andra som gissar och ställer eventuella motfrågor. Man får inte säga någon del av det ord man ska gissa på. Oftast går det rätt snabbt att hitta rätt. Då växlar man och låter nästa person hitta på någonting. Det går utmärkt att leka på två personer, men också om man är fler.

You have this at home and in school. Some of them you can even put in your pocket. They might be less common in the future. Grandfather has thousands of them. Guess what it is!

You use it when you want to go far away or have a lot of baggage to bring. Our is not that keen to work as it should. Guess what it is!

Bilen är en improvisationsteater som man kan leka när man är ett par stycken, minst fem personer, men gärna fler. Man ställer upp två stolar bredvid varandra och sedan två till bakom dem. Nu har man en bil. Föraren och passagerarna sätter sig i bilen och resan påbörjas. Efter en stund plockar man upp en liftare. Då kliver passageraren i fram av och alla andra flyttar runt för att ge plats för liftaren i bak. Liftaren tar med sig en känsla in i bilen och sätter sig ner. Nu gäller det att ”smitta” alla andra med den känslan. Glädje, sorg, stress, ilska, irritation, eller vad det nu kan vara. När alla i bilen är uppfyllda av liftarens känsla är det dags för nästa liftare. En kliver av, passagerarna flyttar runt i bilen och nästa liftare kliver på med en ny känsla. Leken fortsätter så länge man har tid eller vilja. Enkelt och roligt!