Från lek till allvar

När vår äldsta dotter var i tvåårsålder var vi hem till hennes högt älskade bonusfaster. Jag höll dottern i famnen när vi stod i hallen. När vi kom in i vardagsrummet började hon prata om de fina hästarna på tavlan. Ähum, hästar, var såg du dem? Hon pekade mot hallen. Vi förstod ingenting. I hallen fanns ju bara en tavla med en stor tupp på. Den liknade väl ändå inte en häst? Vad menade ungen. Till slut fick vi lov att gå dit och titta så att hon kunde visa oss. Hon hade rätt, förstås. Nere i vänstra kanten på tavlan pekade hon ut flera fina hästar, någon dryg centimeter höga. De hade väl varit i precis hennes höjd när jag bar in henne. Det är en lite lustig litografi, lite fulsnygg med sina glada färger, och det går helt uppenbart att se den på helt olika sätt. Nu när hon fyllde 30 år fick hon tavlan i present.

Det där med detaljer verkar ligga för henne. När hon var tre år gammal installerade min pappa golvvärme åt oss i den lilla hallen vi hade i radhuset vi bodde i då. Det var precis innan sonens dop, så därför vet jag att hon var just tre år. Hon tittade på installationsbeskrivningen och sa sedan till sin morfar (som var elektriker) att han gjorde fel. Hon visade vilka sladdar som skulle kopplas ihop. Min pappa fick lov att se efter igen, och hon hade naturligtvis rätt även den gången.

Vi människor har mycket att lära av varandra om vi bara försöker öppna upp och lyssna. Det är inte alltid den som är störst eller äldst som vet bäst, inte ens inom det egna expertisområdet.

I torsdags nämnde jag för en god vän att jag fått en vit kiwi för en massa år sedan när jag skulle ha kiwi som garnering på en tårta. I dag poppade det upp som ett minne i Facebook. Det var ett minne från 2016, nio år sedan alltså.

”I dag hoppas jag på ett brödunder på jobbet. Två fjuttiga, ofluffiga tårtor ska räcka till 20-25 personer. Inte ens grädden ställer upp för mig – blir väl stenhård direkt när den väl ändrar konsistens. Undrar vad jag tänkte på när jag utlovade tårta, sannolikt inte någonting kring avsaknad av bärsäsong eller en dryg timmes buss och tågtransport i alla fall.” Jag undrar om laktosfri grädde är mer svårvispad än annan grädde. Tårtorna var även glutenfria för att fler skulle kunna vara med och ta del av dem.

”Brödunder ja, det blev en halv tårta över trots mycket god (!) uppslutning vid fikat. Tog tyvärr ingen bild, men det blev riktigt gott med skivad kiwi på och banan emellan. Den första jag skalade var en ofärgad/vit albinokiwi. Den fick också vara med, för att trycka lite extra på att det är helt okey att inte vara som alla andra. Annorlunda är bra!”

Jag tog ingen bild på tårtorna, men jag har i alla fall en bild på kiwin. Det var den första kiwin jag skalade och jag undrade om alla skulle se likadana ut, men det var bara just denna. Utvändigt såg de likadana ut.

Jag minns inte exakt varför jag bjöd på tårta, men jag har för mig att det var för att vi äntligen lyckats få det läkarintyg som vi väntat på 1-2 år. Varje liten seger bör firas. Skulle man bara bry sig om de stora genombrotten så skulle man ju aldrig få fira någonting och då skulle nog hoppet slockna. Nu skulle vi kunna få den hjälp som behövdes, innan hade vi inte ens kunna ansöka om den. Alla tycktes tro att nu skulle allt bara lösa sig, rätt naivt tyckte jag men man kan ju inte kräva att andra ska förstå det som egentligen är obegripligt. Jag anade att det skulle krävas en hel del ytterligare innan vi var i mål, men inte hur oändligt lång den vägen skulle bli. Det var kanske tur det. Utmaningarna tog inte tvärt slut där. Det var inte ens början på slutet, möjligen slutet på början. Kampen går vidare.

Till veckan ska jag upp till Norrbotten på tjänsteresa några dagar. Vi kommer att åka runt en hel del och besöka olika platser. Det fick mig att tänka på Norrlandsturnén som vi gjorde med Vattenfallskören 1992. Under nio dagar hade vi 14 konserter/framträdanden. Det skulle ha varit 15, men en av dem blev inställd. Vi hade 36 låtar på vår turnérepertoar. Utöver körledare och korister så hade vi även med oss en sångpedagog. Det var en fantastisk och innehållsrik resa, minst sagt. Jag och (blivande) maken skrev ihop en reseberättelse på vers som han nu har lyckats återfinna. Jag har också konsulterat min dagbok från det tiden för att komplettera och förklara en del delar. Här har jag valt att skriva texten från vår reseberättelse i kursivt så att det blir lite lättare att se vad som är vad.

Efter resan hann vi inte ens vara hemma i två veckor innan det var dags för nästa körresa, då till Riga tillsammans med Västerleds kammarkör. Fast det är en annan berättelse. Tur att man var ung och pigg på den tiden.

fredag 8/5
Efter arbetsdagen färden gick
till centralen där vi platsnummer fick.
Strax före sex rulla’ tåget igång.
I konferensvagnen fick vi öva vår sång,
vägen dit var mycket lång.

När våra tarmar började suga
fick väl Tomas matsedel duga.
Man är ju inte van
att få äta fasan,
men det fick vi på avreseda’n.

lördag 9/5
I Boden fick vi byta
för att fram på vägen flyta,
i Norsjöbuss till kalix, Över-
med all bekvämlighet man behöver.

Vattenfall Norrbotten vill jag lova
gav oss information och varsin gåva,
en söt liten fågel för salt,
men det var minsann inte allt,
även fräckisar drogs utan halt.

Efter konserten i Porjuskyrkans kor
fick vi på Vattenfalls driftkontor
te, kaffe och Porjusbok
för att av historia bli klok

På hotell Jokkmokk man oss servera
fläskkarré med mera.
Inte vet jag om man
brydde sig om att Irland vann.

Irland vann Euroviosion Song Contest, vilket de sedan gjorde även de två följande åren, men det kunde ju ingen veta då. Sverige kom detta år på plats 22 av 23.

söndag 10/5
I Vuollerims kyrka
fick vi andlig styrka.
Efter gudstjänst och kaffetåren
sjöng vi några sånger till våren.

Vi såg bildspel så grant
och fick reda på en hel del intressant
om Vuollerim för 6000 år sedan,
det bodde folk där då allaredan.

Till Hedens laxodling vi for,
där det 10 000-tals laxar och öringar bor.
En halv miljon planteras ut per år,
så nå’n gång kanske man en på kroken får.

När vi sjungit i Överluleå kyrka, Boden
fick vi smörgås, en god en.
Vidare mot Luleå och Arctics hotell
där maten åts med mycket gnäll.

Denna kväll var enda gången under resan som det klagades på maten. Själv tyckte jag att maten smakade alldeles utmärkt, men det kan ju bero på att jag var hem till min syssling i Gammelstad på kvällen och blev bjuden på en utsökt kycklingwok. Bra tajming.

måndag 11/5
Först i Vattenfalls Kafeteria vi tralla’
sedan visades kontoret för alla.
I Gula Paviljongen fick vi stå,
och sjunga i Lu-le-å.

Efter pannbiff på Hörnets krog
till Arjeplog vår färd nu drog.
Vi en bra konsert
i den fina träkyrkan där.

Inkvartering på Silverhattens hotell
med underbar utsikt över vackra fjäll.
Pelle, vår chaufför
var en riktig sångcharmör
och gjorde oss på gott humör.

Slipsar, nålar och halsband
fick vi i vår hand
som Vattenfalls gåva
innan det var dags att sova.

En av mina farbröder kom och lyssnade på oss i Luleå. Jag tror att han hade sin faster med sig.

tisdag 12/5
På Silvermuséet vi gick,
och inblick i dåtiden fick.
Sedan färden vi styr,
mot hemliga äventyr.

I Bolidenbanan vi framåt gled
och god matsäck hade vi med.
I några få kilometers fart
hade vi det underbart.

Först hotell Inlandia, och sedan
fick vi sjunga på Medan.
Kören Quantus och Norsjö stora band
gav oss lite hjälp ibland.

Det var spännande att få åka linbanan. Den var ursprungligen 96 km lång och byggdes på rekordtid 1942-43. Linbanan lades ned 1987, men rustades sedan upp mellan Örträsk och Bäckerudden för persontrafik, en sträcka på 13,6 km. Matsäckslunchen bestod av rostbiff med potatissallad. Det var Norsjö kommun som bjöd oss.

onsdag 13/5
I Hemavan tog vi oss opp
till Högfjällshotellets topp.
Efter lunch åkte några på tur.
På sin väg såg de sällsynta djur,
verkar spännande, eller hur?

Åter andra tog bussen en bit,
och skida’ med möda och slit,
till Jordbäcksgrottans entré,
en strålande idé
för den som vår berggrund vill se.

I Viterskalsstugan och på hotellet,
mådde vi bra och trivdes på stället.
Sedan för kommande mål,
vi höjde en skål,
med norrbottnisk alkohol.

Det var fyra meter snö över öppningen till Jordbäcksgrottan. Våra två aktivitetsledare hade varit dit dagen innan och grävt sig ner. Det gick bra att ta sig ner, men var lite knepigare att ta sig upp igen. Närmast innanför öppningen var det rätt trångt, så man måste krypa på alla fyra ett tag. Sedan kunde man klämma sig fram upprätt innan det öppnade sig. Vi klättrade ner till en sal som var stor som en buss. Vi lutade oss mot väggen så att vi stod bekvämt. Sedan släckte alla sina pannlampor. Det blev becksvart, inte en ljusstrimma trängde ner dit. Det var ett skönt mörker, en skön känsla. Bäcken porlade lugnt i bakgrunden och vi småpratade lite med varandra.

torsdag 14/5
Ingen alpinisttur – för mycket snö!
istället fick vi stå i liftens kö.
Vid elva kom de tillbaka,
som i fjällen varit å staka
på skidor som knirka å knaka.

Vid Trolltrumman blev det rast
för shopping i all hast.
Till Storuman åkte vi så,
för att i församlingsgården sjunga få.
Hotell Toppen bodde vi på.

Det här var den enda dagen vi inte hade något framträdande, frånsett avresedagen.

fredag 15/5
På morgonen vi for till Lapplandstenn
för handling och sen iväg igen
till Vilhelmina som på solsken bjöd
och där byns original gav oss oväntat stöd.

Far, farfar, och barn
guidade oss vid Torvsjö kvarn.
Där kunde man se
hur mycket vattnet kan ge.

I Umeå var vädret för bra,
för att man en sådan da’
skulle gå på konsert på kvällen
när man kunde åka till sina landställen.

Frida till ro sig lagt
var inte för mycket sagt,
ty den snarkande damen av alla hördes
så att vi ur rytmen stördes.

Då vi haft vår kvällssoaré
bjöd Vattenfall Mellersta Norrland på supé.
Sen hopp i säng och nya tag,
för nästa sångardag.

I Vilhelmina kom det fram en man och sjöng med i de sånger han kunde. Han hade vintermössa och stickade tumvantar på sig, trots att det då var hela 16 plusgrader. I Umeå kom en brevvän till mig och lyssnade. Det hade jag alldeles glömt bort. Vi fick göra omstart på Aftontankar (Frida till ro sig lagt …) En i kören satt i publiken eftersom hon tydligen hade blivit förkyld, som så många andra. Hon började snarka högt och ljudligt just när vi skulle börja sjunga. Hela kören började skratta och fnissa och koncentrationen var som bortblåst. Nej, nej, hon hade absolut inte slumrat till.

lördag 16/5
Vid Gålsjö bruk Ann och Gun oss bjöd
på kaffe, te och wienerbröd.
Till Näsåker gick sen vår tur
där det blev en kort liten skur.

Efter Ådals-Lidens kyrka bjöd
hembygdsföreningen på bröd.
Sedan Hammarstrand med Ragunda kyrka
där blåsten ven med förnyad styrka.

På hotell Gullbacken hade vi fest
med Ragunda kyrkokör som vår gäst.
Lekar dans och sång
höll väl de flesta igång.

Busschauffören vi hade under vår tur var uppväxt i Sollefteå och hade bland annat gått i rödskolan där min farfar var lärare. Han kom ihåg honom.

söndag 17/5
I Stuguns kyrka fick vår kör
höra hur man-n eko gör.
På Jamtli åt vi fisk och tårta därpå
innan färden vidare mot Råcksta fick gå.

Mot slutet blev vi astmakören
där alla hade problem med rören.
Host, krax och mången tablett
fick oss att ändå sjunga rätt.

Buss-Pelle tackade oss med en sång,
för trevligt sällskap på resan lång.
310 mil med buss
är ingen vanlig skjuts.

Efter 14 konserter och 9 dagar,
plus en massa mat i våra nöjda magar,
hoppas vi snart få återse
mycket från vår norrlandsturné.

Snipp snapp snut,
så var resan slut.

Prästen i Stuguns kyrka var intresserad av ljudteknik och hade lagt in ett eko på sig själv. Det lät lite lustigt. Halv elva på kvällen tog bussresan slut och vi kunde ta tunnelbana och buss den sista biten hem.

Framträdanden:

• Överkalix kyrka
• Porjuskyrkan
• Vuollerims kyrka
• Överluleå kyrka, Boden
• Vattenfalls Luleåkontor
• Gula Paviljongen, gågatan i Luleå
• Arjeplogs kyrka
• Medan, medborgarhuset i Norsjö
• Församlingsgården i Storuman
• Lunchkonsert utanför Icabutiken i Vilhelmina
• Mimerskolan, Umeå
• Ådals-Lidens kyrka
• Ragunda kyrka
• Stuguns kyrka

Låtlista:

• Aftontankar (Frida till ro sig lagt)
• All my trials
• Almighty God
• Ave Verum corpus
• Bedårande sommarvals
• Cantilena
• Dansbanan
• Deep river
• En värld av toner
• Ge mig en dag
• Goodnight it’s time to go
• Gubben Noach
• Hurra, här komma de gossar
• Här är fruktan
• Idas sommarvisa (Jag gör så att blommorna)
• Is God a three letter word for love
• Ja-Da
• Jubilate Deo
• Käraste bröder
• Limu, limu, lima
• Längtan till landet (Vintern rasat)
• Majsång
• Mörkret skall förgå
• Nobody knows
• Now is the month of Maying
• Res med mig Stina
• Scandinavian shuffle
• Sireli, kas mul önne
• Sit Down Sister
• Skogshuggarvisan
• Sköna maj
• Sommarpsalm
• Tjuv och tjuv
• Uti vår hage
• Våren kom en Valborgsnatt
• Vårsång

Jag inledde året med att knyta ihop och sammanfatta tidigare arbetsuppgifter och försöka överlämna dem på ett så bra sätt som möjligt. Det kändes lite sorgligt att ta farväl av de som betytt någonting för mig (och jag för dem). Uppbrott är alltid jobbiga, även när de är självvalda. Det kändes också lite konstigt med en person som jag inte riktigt tyckt hade tagit mig på allvar tidigare och som lagt ut för andras beskådan att jag var dålig på att ta initiativ. När jag meddelade att jag sagt upp mig så ökade jag plötsligt i värde på något sätt för jag var ju uppenbarligen mer efterfrågad än vad han hade inbillat sig. I början av februari bytte jag så jobb. En av anledningarna till bytet var att jag ville känna en starkare tillhörighet till arbetsgruppen och där blev det verkligen stor skillnad redan från dag ett. Det blev nästan för mycket av det goda innan jag vande mig vid det. Jag har fått superfina och omtänksamma kollegor och även om vi jobbar med olika saker så känner vi oss som ett gemensamt lag. Ingen ska t.ex. behöva gå ensam på lunch. Det har hänt att de väntat på mig i en timme när jag haft ett sent möte, istället för att gå den vanliga lunchtiden. Jag hade inte kunnat få det bättre.

Under en helg, i samband med sportlovet tror jag det var, kom flickorna hem på städdag. De hann med en hel del, men det är ändå mycket kvar för dem att gå igenom. Jag tror att de tyckte att det var rätt roligt med alla gamla minnen som väcktes. De gick bland annat igenom alla gosedjur och valde ut ett antal som de fortfarande ville behålla, medan övriga fick gå till loppis. Det blev väl runt hundra stycken gissar jag. Själv tyckte jag att det var kul att få återuppliva gamla minnen kring pappersdockorna jag gjort när jag var liten. Under påsken blev det bowling och födelsedagsfika i Uppsala.

Maj var en riktigt händelserik månad. Maken fyllde 60 år och firades i Västerås. Det blev mest praktiskt så för att kunna få med sonen. Några dagar senare åkte jag till norra Finland på studieresa. Det var intressant och lärorikt. Veckan därpå var jag ner till Trollhättan. Jag passade på att ta en kvällspromenad till Hjortmosseparken och titta på rhododendronbuskarna som just då stod i full blom. Jag bodde där i närheten ett tag efter gymnasiet. Den sista maj hade dottern diplomutdelning i samband med sin kandidatexamen. Bra tal, inte minst studenternas eget tal. Det var också fascinerande att se teckentolkningen, speciellt till de sånger som framfördes. Det gick rätt in i hjärtat.

På kronprinsessans födelsedag blev det hemgjord prinsesstårta som så många år tidigare. Fast denna gång blev det en avlång tårta istället för en rund och det intogs på sonens uteplats i Västerås istället för i Lunda, Kungs-Husby som vi brukar. I augusti fick vi vår nya kyrkoherde på plats. Än så länge känns det lovande och jag hoppas att församlingen ska få den stabilitet och trygghet som så länge har saknats.

Det har varit lite dåligt med de årliga mamma-dotterdagarna under de senaste åren, men i år hade vi i alla fall en dag tillsammans när vi gick och tittade på Open Art i Örebro. Vi lyckades bocka av allt som fanns att se. Trevligt! Det blev inget Örebrospex under året, men nu planeras det för ett spex under 2025. Yngsta dottern var iväg till Linköping på en underbar, fantastisk, jättekul Spex-SM-helg. Hon fick också chansen att spela lite teater då hon deltog i inspelningen av en kortfilm. Det skulle vara roligt att få se den när den är klar. För att anknyta ytterligare till film så var hon även på Harry Potter maraton som jag hade uppmärksammat skulle gå av stapeln under hösten.

Utöver studiebesöket i Finland så har jag hållit mig inom landets gränser under året. Vi pratade om att åka till London kring min födelsedag, men det blev för stressigt att få till. Det blir kanske någon annan gång istället. Maken har varit på en del resor i jobbet, men inte så många som tidigare år. Yngsta dottern var till Oslo med en kompis och förlustade sig några dagar. Vädret var väl inte det bästa, men resan blev riktigt lyckad ändå.

Hösten blev rätt deprimerande med hantverkare som var överallt och ingenstans på samma gång. Ett riktigt sorgligt kapitel som fortfarande inte är avslutat. Utöver det så gav bilen upp, på flera fronter samtidigt, men nu är åtminstone den lagad. Tyvärr har jag lyckats förlägga nyckeln till bilen, men den kommer väl fram så småningom. Den andra nyckeln har vi i alla fall fortfarande koll på. Utöver detta ett otal utredningar kring assistans och annat för sonen och fortsatt undermåliga assistansbeslut. Denna gång har vi skickat in en överklagan. Tidigare har vi inte känt att det har varit lönt eftersom det tar sån erbarmligt lång tid innan det kommer upp i förvaltningsrätten, men nu känns det att det tyvärr måste gå den vägen ändå.

Roligare var det då med körsjungandet med vårt härliga körgäng, diverse konserter och att gå och titta på Romeo & Julia Kören på Lejondals slott i augusti och såväl Nötknäpparen som Herr Arnes penningar under november. Årets julkalender, Snödrömmar, var också ett trevligt inslag. Vi genomförde också Naturpasset för femte året. Denna gång vann vi dessutom ett presentkort i utlottningen, men det har fortfarande inte kommit oss till del.

Under slutet av 2024 var det plusgrader och snöfritt så gott som hela tiden, men just som vi skulle gå över till 2025 så blev det alldeles vitt ute, så i dag har vi fått skotta i flera omgångar. Ur led är tiden för det var ju 2024 som skulle vara skottår, inte 2025.

God fortsättning på det nya året!

I dag är det annandag jul. Jag har varit kyrkvärd och sedan firade vi jul med min mamma och syster i Uppsala. För 20 år sedan fick vi lära oss ett nytt ord, Tsunami. Det tog tid att ta in vidden av den stora naturkatastrofen, och för den som inte har varit på plats så tror jag aldrig att man riktigt gör det. Vi har inte hört ljuden, inte känt den efterföljande lukten av förruttnelse. Vi har sluppit mardrömmarna. Själv var jag förskonad ifrån att känna någon direkt drabbad, men min systers mycket goda vän gick under tillsammans med man och två barn. Tre syskon blev föräldralösa. Sådana sår läker nog aldrig även om det med tiden blir lättare att leva med dem.

Total beräknas omkring 280 000 människor ha omkommit i katastrofen, varav mer än tre fjärdedelar i Sumatra. Även Sri Lanka och Indonesien drabbades av stor förödelse. Det gjorde också Thailand, om än inte i samma omfattning. I Sverige hörde vi ändå mest om Thailand i rapporteringen, när den väl kom igång. Det var ju där som så många svenskar var för att fira jul, varav över 500 aldrig kom hem igen, i alla fall inte vid liv.

Annandagens psaltarpsalm, från Psaltarens 46:e kapitel, handlar om naturens dramatik, fast i mer positiva ordalag. Flodvågen däremot lär inte ha bidragit med någon större portion glädje.
”Gud är vår tillflykt och vår styrka, en hjälp i nöden, som aldrig svikit.
Därför räds vi inte om än jorden skälver och bergen störtar i havets djup,
om än vattnen brusar och skummar och bergen darrar vid havets uppror.
Här är en flod vars strömmar ger glädje åt Guds stad, som den Högste har helgat till sin boning.
Därinne bor Gud, den skall aldrig falla, den får hjälp av Gud när morgonen gryr.
Folken larmar, riken vacklar. Då hörs hans röst och jorden bävar.
Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg.”

Lyckligtvis finns det fler minnen från 2004 än tsunamin, om än betydligt mer lokala minnen. Året inleddes för vår del med att vi hade inflykt, det vill säga utflykt fast inomhus. Vi bredde ut en filt på vardagsrumsgolvet och dukade upp med varm choklad och smörgåsar medan vi tittade på Sound of Music tillsammans. Lugnt och mysigt. Tre dagar tidigare var det däremot mer dramatik då det ena av våra två syrenträd for i backen med ett brak. Barnen var ute och lekte, och hade befunnit sig vid trädet en kort stund tidigare. Tur att de inte råkade komma i vägen för trädet då det föll.

Sista januari var jag till Kungens kurva och tittade på förhandsvisningen av Björnbröder, en vecka före premiären, tillsammans med C och hennes vän S, inte fullt 9 år och Ch, inte fullt 6 år. Det var blött, halt och dålig sikt och vi kom fram betydligt senare än planerat. C hade vunnit biljetterna i en teckningstävling och de båda flickorna var utklädda till indianer. Barnen bjöds på festis och muffins när de kom.

6:e februari hade jag och maken en heldag på Nybrokajen 11 tillsammans med sju körer (ca 140 sångare). Vi fick bland annat sjunga tillsammans med Tripple & Touch (Ken Wennerholm och Göran Rudbo).

20:e mars, på mammas födelsedag, var hon och jag till Globen och såg på finalen i Melodifestivalen. Denna gång var det jag som hade vunnit två biljetter. Innan showen bjöds vi på diverse kalla rätter. Tanken var att jag skulle gå med min syster, men hennes ena hund blev akut sjuk och det slutade med att hon fick ta bort honom under kvällen. Sorgen visste inga gränser. Tur att pappa fanns där för henne. De var verkligen nära varandra.

2004 var också året då maken vann sin tandemcykel från Felix, fast det var jag som skrev slogan och skickade in det. ”Med makan vill jag trampa när vi ska ut och campa. Maten ordnar jag sen lätt med smarrig Felixrätt.” Det lustiga var att det kom en paketavi samma dag som vinsten meddelades. När vi hämtade ut paketet visade det sig vara en cykelhjälm som jag hade genom att samla och skicka in typ streckkoder för ett visst varumärke. Det hade jag helt glömt bort. Väldigt passande, för det var bara jag som hade cykelhjälm tidigare.

3:e november var vi på operan och såg Tosca tillsammans med H och hennes mamma I som dagen till ära fyllde 80 år. Det var en bra föreställning, men jag konstaterade i min dagbok att det brukar vara rätt ”kort” handling i operor, att varje moment tycks ta lika lång tid som i verkligheten på något sätt. Tio dagar senare var vi på Folkoperan och såg Orfeus i underjorden, så november blev en riktigt operatät månad för oss.

Det hände förstås mycket mer under året, men det skulle ta alldeles för lång tid att redogöra för.

I går var jag maken och en av döttrarna och tittade på Nötknäpparen, praktiskt nog här i hemkommunen. Jag har sett Nötknäpparen tre gånger tidigare. Första gången bör ha varit någon gång runt millennieskiftet. Jag kommer inte på så mycket att hänga upp minnet på och lyckas inte hitta det i mina dagböcker från den tiden. Det jag minns var att jag blev bjuden av en kollega på jobbet och jag vet ungefär när vi var kollegor. När jag tänker efter så var det nog hennes storartade sätt att fira min civilingenjörsexamen. Jag fick ju både barn och jobb innan de sista poängen kom på plats, men jag hann i alla fall få till det innan 2000-talet rullade in. Mest troligt var det alltså någon gång under år 2000. Hon hade som tradition att se föreställningen varje år, men för mig var det helt nytt.

Andra gången såg jag baletten tillsammans med maken och barnen. Jag minns ett foto där småflickorna står fullt vinterklädda framför en vacker spegel. Den bilden tror jag togs vid garderoben på operan den gången. Tredje gången hade jag helt glömt bort tills dottern nämnde det i går. I ärlighetens namn så minns jag inte så mycket av den föreställningen nu heller. Hon spelade i alla fall Drosselmeyer och det var ett samarbete mellan kulturskolans olika grupper (teater, dans, musik).

Denna gång spelades föreställningen återigen upp på hemmaplan, på samma scen som dottern spelade tidigare, men nu med den ukrainska ensemblen Classical Ukrainian Etoile ballet. Salongen var välfylld och stämningen god. Inledningen kändes riktigt konstig med två musikstycken och en massa ljusprickar som symboliserade ymnigt snöande. Snöandet förstod jag, men när skulle dansen börja? Skulle ridån aldrig gå upp? Nej, man fick visst själv fantisera ihop hur granen hämtades i den vintriga skogen. Sedan tog det sig i alla fall och blev en rätt trivsam föreställning.

Maken associerar förresten Nötknäpparen från sin barndom till någonting helt annat, nämligen den knepeliknåpiga korsordstidningen som grundades 1954 (och lades ner 1979).

Vi har alla olika minnen, varav vissa kan vara riktigt trevligare att påminna sig om ibland. Nu har vi just skapat ytterligare ett minne tillsammans som vi kan blicka tillbaka mot någon gång i framtiden.

Det blev mycket firande denna helg. Födelsedag i går. Fars dag och förlovningsdag i dag, dessutom 35 år sedan vi träffades. Hur det gick till när jag och maken träffades kan man läsa om i inlägget jag skrev för fem år sedan, Och så levde de lyckliga ….

I dag återupptog vi en gammal tradition, eller vi kan ju åtminstone hoppas att det blir så. De första åren brukade vi gå på musikal tillsammans vid den här tiden. Första gången var det Annie Get Your Gun på Chinateatern med Pernilla Wahlgren. I år satsar vi på Herr Arnes penningar på Folkoperan. Jag minns att vi läste den berättelsen i skolan, men det enda jag minns av den var att det slipades knivar och att det var någon släde som gick igenom isen. Musikal är väl i och för sig fel benämning på föreställningen, men någon slags musikteater i alla fall. Om jag skulle hitta på en egen benämning så skulle det nog vara svensk lättopera, eller folkopera om man så vill. Den är lite mer lättillgänglig intellektuellt sett än klassisk opera och inte helt omöjlig att förstå utan program och textremsa. Det faktum att texterna framförs på svenska underlättar förstås förståelsen rätt avsevärt. Personligen tycker jag också att det var lite mer handling i detta stycke än i sedvanliga operor där samma fras kan upprepas i det oändliga. Det är inte riktigt min musikstil, men det var trevligt ändå. Det var intressant att se hur de löst scenografin med orkestern i centrum.

På tal om scenografi så minns jag när vi var och såg på Les Miserables. Jag och maken var oense kring om det var riktiga gatstenar eller fejkstenar på scenen så i pausen gick vi fram för att bevisa för den andre hur det var. Det visade sig att båda hade rätt. Vi hade fokuserat på olika stenarhögar. Lite så kan det nog vara i livet också. Att någon har rätt kring någonting behöver inte betyda att den andre har fel. Världen är ofta mer komplicerad än så.

Ett annat minne just från Folkoperan var när vi var och såg på Carmen för sisådär 25-30 år sedan. Då fick jag sitta och blunda en lång stund i början för att försöka undgå att svimma av allt blod på scenen. Vi satt väldigt långt fram, så det var svårt att fästa blicken på någonting annat än det som försiggick på scenen. Denna gång var jag mer förberedd, speciellt som handlingen i Herr Arnes penningar börjar med rena blodbadet. Tack och lov räckte det att berätta om det utan en massa snaskiga blodsscener. Skönt!

I dag är det 100 år sedan Inga föddes. Hon hann inte bli fullt så gammal, men hängde med i gott och väl 97 år. Det blev lite svårt med det fysiska på slutet, men i övrigt hängde hon med bra. Inga var inte den som tog plats. Hon var lugn och lågmäld, men hon satte sina spår ändå.

Vi träffades vid jul, midsommar, några gånger under somrarna och på alla födelsedagar, både våra och hennes. Hon var som en nära släkting, fast inte alls släkt, makens bonuspappas tidigare fru. Det kan inte ha varit lätt att bli lämnad ensam, men hon tog oss till sitt hjärta och vi tog henne till vårt.

Jag uppfattade Inga som en genuint god människa och kan inte minnas att jag någonsin hörde henne säga något hårt ord till eller om någon. Varje jul, frånsett de sista åren, hjälpte hon till i kyrkan, inte minst under julaftonens jullunch.

Det var intressant att höra när hon berättade om minnen från sin barndom, men den största behållningen och lärdomen var nog ändå hennes lugn. Jag minns när vi besökte henne på landet. Det var inte en massa stress och måsten. Man hjälptes förstås åt, men utan pekpinnar och långa arbetslistor. Det var helt okey att sova ut på morgonen och man tog dagen lite som den kom. Ibland la vi pussel tillsammans eller tog en promenad. Ibland satt vi bara tysta och småpysslade var för sig.

Jag ser det som en stor förmån att jag fick chansen att lära känna Inga, även om det bara blev lite skrapande på ytan. Jag gillade henne.

Ibland verkar minnet sitta mer i smaklökarna är i huvudet. Man stoppar någonting i munnen och om smaken är precis den rätta kan den väcka starka minnen från en annan tid och plats, ett slags smaklökarnas tidsmaskin. Var och en har nog sina egna exempel. Det kan vara en speciell teblandning som man alltid drack vid en visst tillfälle, en perfekt kryddbalans i någon maträtt eller någon annan smaksensation.

Att äta saltlakritsfiskar med skumbananer ger mig lite av en sådan effekt. Då hamnar jag plötsligt på Repskapet, eller representantskapet som det egentligen hette. Det var (och är förmodligen fortfarande) Sveriges Hundungdoms högsta styrande organ. Där satt jag med under några år och varje gång det var dags att samlas så bjöds det på saltlakritsfiskar och skumbananer av den enkla anledningen att föreningens färger var gult och svart. Annat godis som väcker minnen är lakrits- och hallonbåtar. Det åt vi ofta på mormor och morfars landställe. Kanske var det pappas val. Det var tydligen hans favoritgodis, men det fick jag inte veta förrän långt senare.

Ett annat väldigt speciell smakminne är mammas korvgryta med majs, purjolök och chilisås. Väldigt enkelt och väldigt gott. Jag har försökt göra den själv flera gånger. Den fick väldigt sällan den där exakt rätta smaken, men när den fick det, wow vilken upplevelse. Det är nog det bästa smakminnet jag har.

Vad sätter igång din tidsmaskin?

I dag är det 30 år sedan M/S Estonia sjönk till botten i Östersjön. Drygt 500 svenskar och 350 andra förolyckades. Knappt 150 personer räddades.

Jag minns hur jag hörde nyheten på morgonen och undrade om det var på vägen till eller från Estland hon förliste. En av mina (då ofödda) barns kusiner skulle ju dit på klassresa just precis i den vevan. Det visade sig sedan att klassen kommit fram välbehållen, men att fartyget sedan förlist på vägen tillbaka till Sverige. De skulle ha tagit nästa tur tillbaka, men fick ta sig hem på annat sätt, via Finland.

Jag gjorde mitt exjobb då. En i gruppen jag jobbade med skulle snart bli pappa för första gången. Barnvagnen de valt ut skulle levereras från Estland, men hamnade istället på Östersjöns botten. De fick lösa den biten på något annat sätt istället. Det jag minns bäst från den dagen, utöver den initiala oron kring (den blivande) kusinen var en annan stackars kollega som råkade hamna helt i skuggan av denna händelse. Han halkade dagen innan på vägen hem från jobbet och bröt handleden. En vanlig gråmulen dag hade det blivit det naturliga samtalsämnet, men nu drunknade det i den omfattande drunkningsolyckan (många frös också ihjäl på flottarna) som med lätthet övertrumfade en gipsad hand.

Företaget min syster arbetade på miste sin VD. Jag tror att de flesta som var med på den tiden har någonting att relatera till kring olyckan. Själv kände jag, så vitt jag vet, ingen av de förolyckade eller närmast sörjande, men jag vet några som skulle åkt med som av olika anledningar fick ändrade planer och hade turen att bli kvar hemma. Fast det var nog tungt nog för dem att mista flera av sina kollegor. En sådan upplevelse bär man nog med sig under resten av sitt liv.

Precis ett halvår senare fick vi vårt första barn. Inte för att det har någon som helst koppling till olyckan, men det gör det mycket lättare att minnas när den skedde.