Från lek till allvar

I eftermiddag kom det ett rejält och välbehövligt skyfall. De gånger det har regnat här tidigare under sommaren så har det slutat strax efter att det har börjat, men nu fylldes regntunnorna på och det blev ordentligt blött ute. Det blev förresten blött även inne eftersom balkongdörren stod på glänt. Jag hoppas att regnet sätter fart på svampen som brukar komma upp på tomten, främst stolta fjällskivlingar och kungschampinjoner. De har hittills lyst med sin frånvaro i år, vilket är mycket ovanligt.

Nu var det ju inte om i dag jag skulle skriva utan om minnen, minnen kopplat till skyfall. Jag börjar med att rådfråga en av mina dagböcker från förra århundradet, den 14:e jag skrev (är inne på min 151:a nu). Det var den andra augusti för 36 år sedan, dagen då jag åkte ner till Trollhättan för första gången. Jag hade just gått ut gymnasiet och skulle på anställningsintervju. Just det jobbet fick jag inte, men jag fick så småningom ett annat jobb där istället. Jag hade turen på min sida den dagen, andra hade det inte.

Jag klev upp klockan sju på morgonen. Då hade jag legat vaken en lång stund, men fortfarande blundat i väntan på att klockradion skulle slå igång. Av någon anledning gjorde den aldrig det. När det gick upp för mig hur mycket klockan var blev det verkligen fart på mig. Bussen in till stan hade jag redan missat, men jag fick skjuts ner till stan och 7:25 satt jag på Arlandabussen. Puh! Jag trodde aldrig att jag skulle hinna, men det gjorde jag uppenbarligen. Det finns mycket att säga om den dagen, men denna gång tänkte jag fokusera på regnet. Det spöregnade ett bra tag där nere och det hade det gjort även hemmavid. Det hade kommit 47 mm medan jag var borta. Tyvärr missade jag att stänga fönstret innan jag gav mig iväg. Jag hade varit på väg att göra det, men någonting kom emellan. Pappa upptäckte det för sent, så det hann regna in en hel del. Min klockradio blev helt dränkt innan fönstret blev stängt. Golvet, med heltäckningsmatta, och sängen blev också blöta.

Samma dag fick en taxi vattenplaning på motorvägen någonstans mellan Uppsala och Arlanda. Den hamnade i diket. I passagerarsätet satt en av mina tidigare konfirmationskamrater. Hon kom aldrig hem från sin utlandsresa. Vi var bara sju personer i konfirmandgruppen. Hon omkom i denna bilolycka när hon var runt 21 år och ytterligare en dog i cancer 10-15 år senare, så nu är vi bara (max) fem kvar. Det känns sorgligt att tänka på. Eftersom vi var så få så kom vi varandra mycket närmare än om vi hade varit en stor grupp. Det var en härlig och givande tid, men att försöka ordna en återträff känns tyvärr för tungt.

Själv har jag fått vattenplaning en gång, men den gången gick det betydligt bättre. Jag lyckades hålla mig kvar på vägen, men fy så läskigt det var när bilen bara gled omkring utan fäste. Jag var redan på väg till sjukhuset, för att besöka maken som just hade opererats, men föredrog att komma dit i egen bil istället för ambulans.

Det häftigaste skyfall jag upplevt inträffade för kanske 10-15 år sedan. Jag minns inte så noga när det var. Vi var ute på motorvägen och körde när himlen öppnade sig. Det gick inte att se var vägen gick och därmed inte att köra heller. Fascinerande. När regnet avtog en aning kunde vi ta oss vidare, men även då regnade det så häftigt att vattnet studsade högt upp från asfalten. Det såg ut som om det regnade nerifrån istället för uppifrån. Många källare blev översvämmade.

Skyfall är även en Bondfilm från 2012. Det börjar bli dags att se den snart i familjens lilla Bondmaraton, kanske redan om en dryg vecka.

Vi lyssnar på Milleniumserien som ljudböcker, någon timme nu och då. Vi har precis börjat med andra boken och det kommer nog att ta lång tid innan vi är klara med såväl den som hela trilogin.

Jag minns senaste millenieskiftet. Hur skulle det gå, skulle datorsystemen klara övergången från 19(99) till 20(00)? Århundradet hade ju inte behövt anges tidigare för det var ju självklart, men nu skulle det visst ändras och ytterligare två positioner behövde läggas till för att datumen skulle kunna anges och sorteras korrekt i systemen. Hur skulle det gå? Det ena efter det andra datoprojektet drogs igång. Skulle man hinna klart i tid?

Uppenbarligen gick det vägen. Det var säkert ett och annat program som kraschade och andra problem som behövde lösa, men överlag gick övergången från 1999 till 2000 väldigt smärtfritt. Det var visst inte dags för domedagen ännu.

På ett sätt tycker jag att det kan vara ganska skönt att gå till tandläkaren. Man får ligga ner en stund, blunda och slappna av. Fast jag är inte så avslappnad som min pappa brukade vara. Han kunde till och med slumra till i tandläkarstolen. Själv brukar komma på mig själv med att ändå ligger och spänner mig, speciellt armar och händer av någon anledning.

När jag gick i mellanstadiet, möjligen redan i lågstadiet, hade jag en tandläkare som gjorde det rätt obehagligt med tandläkarbesök. Han hade en stor ring på ena handen och varje gång hon var in och petade i munnen på mig så fick jag stötar. Det kanske inte hade med ringen att göra, men oavsett orsak så var det ytterst obehagligt.

I början av veckan var jag till en tandhygienist för egen del första gången i mitt liv. Tidigare har tandläkaren även tagit bort tandsten. Det var ett väldans ståhej med ryck och slit i tänderna så att det är ett rent under att de fortfarande sitter kvar i munnen. Hade jag haft minsta tendens till tandlossning så hade jag väl fått med mig tänderna hem i en påse. Det känns ju skönt att de är väl förankrade i käken. Tandläkaren som skickade mig vidare till henne hade pratat om att jag skulle bli sövd under behandlingen. Jag tänkte att hon kanske menade bedövad. Fast väl där kom ingetdera på tal ändå. Lika bra det. De få gånger jag har behövt borra i tänderna har jag kunnat göra det utan bedövning, frånsett första gången då jag fick bedövning utan att bli tillfrågad. Obehagligt! Jag föredrar definitivt att slippa. Det gäller för övrigt även vid barnafödande, men just det lär förstås aldrig bli aktuellt igen för min del.

Apropå barnafödende så brukade vi berätta att det var barnbarn på gång på min mormors födelsedag (utom tredje gången; delvis för att hon inte längre levde då, men främsts för att födelsen skulle äga rum precis runt hennes födelsedag och inte ett drygt halvår senare). Mormor hade arbetat som tandsköterska, men det var lustigt nog hon och morfar som alltid brukade ha med sig godis till mig och syrran när de kom på besök. Fast en gång hade de inte med sig något godis, kanske för att de inte hunnit köpa det, kanske för att det var helgdag och inte var öppet. Jag vet inte, men jag vet att jag sa någonting i stil med att det inte gjorde någonting för vi fick ju träffa dem och det var ju ändå det viktigaste. Efter det hade de aldrig med sig godis och min syster kommer sannolikt aldrig att förlåta mig för mitt tilltag. Ja, hur kunde jag?

Då var det dags att fira bloggens tillblivelse igen. Nu har den varit igång i hela sju år, inte illa.

När jag var sju år bodde jag på Karin Boyegatan i Uppsala. De andra gatorna i området hade bara efternamn i sina gatunamn och så var det även med Boyegatan, som den kallades även senare, till att börja med. Anledningen till att det blev ett namnbyte var för att det blev för många fel i postgången. Med skrivstil blev Boyegatan blev för likt Börjegatan. Det kunde ju se nästintill identiskt ut och då var det svårt att veta vilken försändelse som skulle vart. I dag hade det kanske inte varit samma problem för det finns väl snart ingen som kan skriva skrivstil längre, eller skriva för hand över huvud taget förresten.

Jag gick i ettan i Ferlinskolan, alldeles intill von Bahrska häcken, som mer är en skog än en häck. Vi hade ingen matsal i skolan så när vi skulle äta lunch fick vi gå över till Heidenstamskolan, på andra sidan häcken, för att äta i deras matsal. Där gick de stora barnen, så det var lite småläskigt.

På lekplatsen utanför min skola fanns det en båt. Där ville min lillasyster leka, länge, men det fick hon inte. När hon blev större och började skolan skulle hon få leka där varje dag, men det fick hon inte heller för då hade vi flyttat därifrån för länge sedan, faktiskt redan innan jag hade hunnit fylla åtta. Just detta var en enorm besvikelse för henne, ett riktigt löftesbrott, och det är väl tveksamt om hon någonsin kommer att förlåta det.

För någon vecka sedan hittade jag häftet ”Nybörjare 75 Råd inför skolstarten” bland mina dagböcker. Det skickades ut till vårdnadshavarna, i mitt fall till Herr K T G Hortlund. Jag blir full i skratt utan att ens öppna häftet. Jag kan inte minnas att vi fick någonting liknande när mina egna barn började skolan, något blad kanske men långtifrån detta. Vilka pekpinnar, vilken detaljstyrning och människosyn. Här måste de dumma/aningslösa medborgarna undervisas i allt för att de framåt ålderns höst i bästa fall skulle lyckas förstå sitt eget bästa. Det känns på något sätt så 70-tal, och det är ju precis vad det är också. Allt var inte bättre förr.

Häftet är på 96 sidor, varav merparten av dem är fyllda med tät text. Det verkar som gjort för att ge vilken förälder som helst svår prestationångest, speciellt mammorna, snarare än att hjälpa dem på traven. Nu måste man lära sig allt om skolsystemet, styrning, betygsystem som borde ändras, olika typer av specialundervisning. Vidare är det viktigt med bra matvanor, en näringsriktig frukost, foträta skor (minst två par att växla mellan dagarna så att fotsvetten inte hinner bita sig fast för mycket, pedagogiskt åskådliggjort i ett diagram) och klädsel anpassad för utelek såväl som för klassrummets varma inomhusklimat. Man får också chansen att förkovra sig i trafiksäkerhet, läsmognad, barnsjukdomar (och hanteringen kring dessa), social inlärning (och brist därpå), hur tänderna ska borstas, tumregler när mamma ska handla och mycket mer. Jag tror faktiskt att jag ska försöka läsa den från pärm till pärm någon gång, inte för att ta till mig av tipsen utan för att få mig ett gott skratt åt alla förlegade idéer. Många av dem är säkert bra i grunden, men sättet de framförs på ger mig rysningar.

Tack och lov tror jag att mina föräldrar tog det lite med en klackspark. Det är i alla fall vad jag hoppas för de hade knappast råd att följa alla dessa goda råd och förmaningar. Det fick gå ändå. Huvudsaken var att vi var hyfsat hela och rena, att det fanns mat på bordet och en kärleksfull omtanke om varandra. Det är först på senare tid som jag har börjat inse hur mycket de fick kämpa för att få ihop det när vi var små, och hur svårt jag ibland hade att känna tacksamhet över det. De gjorde verkligen sitt bästa för att vi skulle få det bra.

När jag gick fjärde och sista året på gymnasiet hade jag alltid ett lager med plåster i mitt skåp på skolan. Jag minns inte att jag någonsin fick användning för det för egen del utan det var främst som en service för min syster. Hon gick i samma skola då och hade en märklig förmåga att göra sig illa på både det ena och det andra. Då var det bra med en storasyster som kunde bidra med nödvändig omplåstring. Jag tror att en och annan klasskamrat också hade nytta av mitt plåsterförråd. Nu är det jag själv som behöver plåster titt som tätt, speciellt sedan jag bytte jobb. Det har egentligen ingen koppling utan har bara blivit så ändå. Då är det bra att jag är bekant med lokalerna sedan tidigare och vet var plåstertavlan sitter.

Först skar jag mig i fingret när jag höll på med växterna hemma. Då behövde jag byta plåster ett par gånger innan det slutade vätska sig och började läka ihop ordentligt. Det är förresten otroligt hur ofta fingrarna blir blöta. Tur att det finns vattenavvisande plåster, men otur att de ofta blir lite för täta för att vara bra för huden i längden.

Andra gången satt jag vid ett skrivbord på jobbet och såg plötsligt en stor bloddroppe på armen. Jag måste ha rivit mig på någonting, oklart vad. Det var ett väldigt litet sår, men det kändes synd att få blod på klädena.

Tredje och förhoppningsvis sista gången på ett tag var häromdagen när jag stack ner handen i min ryggsäck för att ta upp en penna. Istället lyckades jag skära upp ett litet snitt i lillfingret på den vassa kanten på laddluckan på min powerbank. Det är ett känt problem med den modellen att luckan inte hålls stängd, men jag hade ju inte trott att den skulle orsaka blodvite. Det hade kanske varit bättre om de hade struntat helt i att sätta dit den ”skyddande” luckan.

Just nu är jag inte längre prydd med något plåster, men var har sagt att jag inte kan skära mig i den andra tummen också, som Alfred sa till Emil.

I dag på påskdagen har vi sjungit i kyrkan tillsammans med kören. Det hör ju till med pompa och ståt på påskens stora festdag. Jag är inte så mycket för uppståndelse i normala fall, snarare tvärtom för jag vill helst ha lugn och ro omkring mig och trivs bra i min egen lilla bubbla, men ibland får man lov att göra undantag. Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Till middag blev det lamm, fast inte lammstek som jag först tänkt utan lammkotlett för det var lättast att hitta i frysen när jag skulle ta fram och tina köttet. Lamm hör påsken till, men är inte någon av de längre traditionerna i just Sverige; lammen var ju alldeles för små till påsken för att kunna sättas på borden. Fast de gotländska lammen var förstås fullvuxna precis som nu. Där är det ju lammungarna som är de små.

När jag var barn köpte mina föräldrar ibland hem en halv gris eller ett halvt lamm som de styckade upp hemma. Jag vet inte hur liten jag var, men jag har fått berättat för mig att mina föräldrar visade mig lamm i en hage så att jag skulle få se vad det var för djur. De var lite oroliga för hur jag skulle reagera när de visade mig de små söta lammen. Jag hade ju hört att det var lamm vi åt, vad skulle jag egentligen tycka om det, att vi åt djur? Det visade sig att jag inte var det minsta sentimental. Jag frågade bara lite kallhamrat Är det de som har så goda ben att gnaga på? Så kan man visst också tänka.

I dag är det pappas födelsedag. Jag tände ett ljus för honom vid frukosten i morse. Sedan tände jag ljus i kyrkan också, dels för att sända en tacksam tanke till det fina som varit, dels för att be om tröst och stöttning för alla de som finns kvar och kämpar med såväl stort som smått.

Jag tänker ganska ofta på pappa och det känns på något sätt att han fortfarande är närvarande i mitt liv. Det finns så mycket som jag skulle vilja berätta för honom och som jag tror att han hade blivit glad över att få höra. På något sätt känns det som att han ändå vet.

När mamma var borta någon gång lagade pappa helt ljuvligt god mat, godare än mammas. Låt vara att han egentligen bara värmde upp den mat som mamma redan hade lagat, men det förstod vi ju inte då. Det måste ju ha känts rätt otacksamt för henne, men det är nog ofta så i både livet och arbetslivet. Det är inte alltid de som borde hyllas som hyllas. Matlagning är inte min starka sida, kanske ett arv från min far? Tänk om jag kunde sno ihop lika god mat som mamma, men jag har absolut ingen känsla för det där med att få fram bra smaker.

Jag minns hur spännande det var att få följa med pappa till jobbet. När han jobbade i Sollentuna hade de långa, ljusgula, hålremsor och ute i trädgården växte det jättegoda bigarråer. Det var en fest att få smaka på dem. Senare jobbade han på AEG i Uppsala. Där kunde man få stämpla i stämpeluret. Det fanns också en automat med gott citronte. En kollega visade att man kunde böja plastskedar i det varma teet om man tryckte dem försiktigt mot botten. Det kändes nästan lika spännande som trolleri.

Pappa drevs av en stor yrkesheder. Det skulle inte falla honom in att göra ett halvbra jobb. Så småningom startade han egen firma på heltid. Egen firma är synonymt med att få bestämma själv, men kanske i ännu högre grad med att alltid leva med jobbet. Riktigt ledig var han nog bara under semesterresorna.

Jag saknar pappa extra mycket när vi behöver praktisk hjälp med någonting, inte bara för elinstallationer utan också vid möbeltransporter och annat. Det behövs någon som är praktisk och inte bara sitter vid ett skrivbord hela dagarna. Fast vi andra behövs förstås också, på vårt sätt.

Året inleddes med att vi städade ur studentlägenheten i Västerås. Fy så vi gnodde och ändå fick vi inte riktigt till det. Det hade definitivt lönat sig att boka in en städfirma istället, som kan alla städknep, men det var ju inte så lätt att få till med logistiken tyvärr. Det kändes skönt när det var ur världen i alla fall.

Senare under januari hade jag kontakt med Humana för att få hjälp att komma vidare med assistansansökan. Kommunen avslog ansökan redan ett drygt år tidigare för att de inte ansåg att kraven för LSS personkrets 3 uppfylldes. Kändes som en ren nödlögn för att kunna förhala ärendet. Uppmanades då att överklaga, samtidigt som vi fick höra att det skulle gå att ansöka på nytt om situationen förvärrades. Fast eftersom vi valde att överklaga så tog de inte emot någon ny ansökan visade det sig. Det fanns ju redan ett pågående ärende. Det hjälpte inte ett smack att andra delar av kommunen senare konstaterade att den påbörjade arbetsträningen måste avbrytas för att det behövdes personlig assistans för att kunna gå vidare. Nu, ytterligare ett år senare är den frågan fortfarande inte löst. Kontakten med Humana då, jo, den kändes riktigt bra och jag hann precis tänka att nu skulle vi äntligen få hjälp framåt. Jag han precis skicka över allt underlag innan det basunerades ut att de skulle förbjudas att utföra assistans. Fast det skulle nog lösa sig. Jodå, de fick fortsätta fram tills ärendet togs upp (även fortsättningsvis eftersom domen utföll till deras förmån), men Försäkringskassan stoppade dem ändå. Vi stod på ruta noll igen.

I slutet av mars, 14 månader och 5 dagar efter vårt överklagande, togs vårt ärende upp i Förvaltningsrätten. De gick helt på vår linje. Ett steg fram. Kommunen fick ta tag i assistansutredningen igen. Färdig i slutet av augusti har jag för mig. Väldigt knepigt beslut som det nya assistansbolaget vi kontaktat inte kunde verkställa. Kommunen var helt oförstående och tyckte tydligen att det var helt okey med arbetspass på 5 minuter i stöten för dubbelassistans spridda över hela dagen, och övriga pass på runt 30 minuter. Hur anställer man personerna på sådana villkor? Från december finns det i alla fall en lösning på plats. Det verkar fungera rätt bra och det är äntligen mer än bara överlevnad, men det är fortfarande helt otillräckligt för att få ihop det på ett bra sätt. Fortsättning följer. Bra att det gått lite framåt i alla fall och trevligt att han äntligen har kunnat börja baka igen som han inte kunnat på över sex år. Goda julklappar!

Jag hade förträngt att det varit så mycket kring detta under 2023, kanske för att jag till slut började tappa greppet om alla hjälpbehov. Ledsagning till olika vårdbesök har t.ex. fått lösas lokalt, med hemtjänstens hjälp, vilket det inte gjorde tidigare. Det är nog rätt bra att släppa taget, för allas överlevnad.

Nog om detta. På jobbet fick jag i januari min fjärde chef sedan jag började knappt fyra år tidigare och till hösten blev det sedan dags för den femte. Det känns som det är en mer permanent lösning nu, men det har man ju trott tidigare också. Under våren orkade jag äntligen åka in till kontoret lite oftare, 2-3 dagar i veckan som bäst, men jag kände inte längre någon glädje i att vara där. Jag saknade gemenskap, kändes så oändligt ensamt. Jag började engagera mig alltmer i externa arbetsgrupper, där jag kände att mitt arbete uppskattades. Samtidigt funderade jag på vilket nästa steg jag skulle ta för övrigt. Framåt sommaren sökte jag en intern tjänst som verkade lockande, även om annonsen i sig var rätt trist skriven. Jag kände mig riktigt taggad, men intervjun och rekryteringsprocessen fick mig att tänka om. Det var så avtändande och jag insåg att jag behövde hitta andra vägar. Jag är glad att jag inte fick tjänsten för jag kände att jag inte nådde fram, och aldrig kommer att göra det. Jag passade inte in i deras förutbestämda box. Tänk gärna fritt, men tänk inte nytt, utanför det tankemönster vi byggt upp hela vår värld kring. Det blev så tydligt att de inte förstår vad de förlorar, eller ens ATT de förlorat någonting. Mångfald handlar om så mycket mer än kön och etnicitet. Om alla alltid gör på samma sätt och tänker i samma banor så stagnerar utvecklingen. Jag blev riktigt nedstämd av insikten och det höll i sig i åtskilliga veckor.

Nästa rekryteringsprocess, externt under hösten, kändes så otroligt mycket bättre. Det verkar riktigt lovande att få till en roll där jag kan spela roll utan att spela en roll, där jag kan accepteras för den jag är. Det lär bli tufft nog ändå, men om en dryg månad är det dags att dra igång med någonting nytt igen.

I juni blev Rom-resan, som ställdes in påsken 2020, äntligen av. Det var riktigt varmt, men vi slapp värmeböljan som kom veckan efter. Minnesvärda dagar. Efter midsommar blev det också en mamma-dotter-resa till Amsterdam för att utnyttja mitt resepresentkort som jag fick sex år tidigare. Skönt att vi båda ville ta det rätt lugnt.

Under året blev det både större och mindre födelsedagsfirande. Till de större hörde kalaset på Orust. Trevligt med släktträff, lekar och sång. Andra födelsedagar har firats med bl.a. bowling, boule och Afternoon Tea på slottet. Adeptgruppen har firat sitt 25 årsjubileum med en avkopplande helg i Högbo och jag har även gått och blivit mentor för en invandrad kvinnlig ingenjör. Både roligt och utmanande.

Svampplockning blev det både i skogen i samband med årets naturpasskontroller och hemma på tomten. Själv var jag tydligen mest fascinerad av kungschampinjonerna för det hade jag noterat hela tre gånger.

Sång och musik var förstås någonting vi också gladdes åt, inte minst med kören som hade hela sex framträdanden under hösten. Under våren var vi även och lyssnade på dotterns kör och så såg vi på Örebrospexet med vår egen Kleopatra.

Ytterligare en händelse som gjorde att lite större avtryck var trädet som inte blåste ner över vårt hus. Det hade kunnat gå riktigt illa när det brakade omkull. Fasadflaggstången som satts upp bara några minuter tidigare slogs av, men huset klarade sig och ingen annan kom till skada heller. Änglavakt!

Rävungar, skratt, rolig bokläsning, studiebesök på den eldrivna färjan mellan Helsingborg och Helsingör och en hel del turbulens är en del av det andra som 2023 bjudit på. Kriget som startades i februari 2022 fortgår tyvärr och har i år fått sällskap av ytterligare ett krig där en stor mängd oskyldiga, inte minst barn, har fått sätta livet till.

Nu hoppas jag att man ska hitta fredliga lösningar, att saker fortsätter att lösa sig på det mer privata planet under 2024 och att inga nya, större, bekymmer dyker upp.

God fortsättning på det nya året!

För tio år sedan i dag var jag på Polhemsfesten. Under några år firades det stort i samband med utdelningen av bland annat Polhemspriset och som ledamot i Sveriges ingenjörers fullmäktige var jag en av dem som fick äran att delta. Lokalerna valdes med stor omsorg. Dels för att de skulle rymma alla gäster, men också för att det skulle bli en extra speciell upplevelse med visst teknikfokus.

Efter en intensiv helg ute på Djurönäset med förhandlingar från tidig morgon till sen kväll bytte vi om till finkläder och tog buss in till stan. Vi blev avsläppta vid Tullfritt, alldeles i början av Valhallavägen. Där fick vi invänta skyttelbussarna som skulle ta oss den sista biten fram till Norra länken-tunneln. Vi väntade, och väntade. Till slut, efter bortåt trekvart, kom vi i alla fall vidare. Vilket antiklimax det blev när bussen stannade och släppte av oss bara något hundratal meter bort. Det fanns visserligen ingen gångbana, men det hade ändå varit bra mycket smidigare att gå. Framförallt hade vi sluppit stå ute och frysa så länge i väntan på transporten.

Vid ankomsten fick vi någon varm, kryddig, äppeldryck. Bra med någonting varmt, men det smakade verkligen inte gott. All väntan på att någonting skulle hända var nog det träligaste, men när festen väl kom igång så flöt programmet på bra. Alla bord hade namn efter tidigare Polhemsprisvinnare. Jag var satt vid bord nr 2, Ohlgren (Laila Ohlgren, uppfinnare av ”gröna knappen” på mobiltelefoner). Min bordsgranne var en knastrig herre som jobbade på något verk eller myndighet (alla förutfattade meningar besannades). Han höll på med tryckprovning av tankar om jag uppfattade det rätt. Att jag arbetade med kablar tyckte han lät extremt nischat och smalt. Nåväl, konversationen avstannade redan innan den hade börjat. Vi lyckades väl inte hitta någon gemensam intressepunkt helt enkelt. På bordet låg lappar som beskrev de tidigare vinnarnas innovationer. Närmast mig stod det om kylskåpet, men jag klarade Inte av att läsa det i halvmörkret. Det var svårt att höra de som satt närmast, men en person flera platser bort gick hur bra som helst att uppfatta. Knepigt!

Det var utsökt mat, men kändes lite trist att vi inte fick någon upplysning, varken muntligt eller skriftligt, om vad det egentligen var vi åt. Förrätten var ändå rätt uppenbar när jag fick se och smaka den. Det var definitivt grön ärtsoppa, fast det var andra som trodde att det var grön sparrissoppa. Inte min favorit, men den gick ner. Till huvudrätt var det kyckling, mycket mör och fin. Till teet efteråt (som först visade sig vara bara vatten för de hade missat att lägga i någon tepåse i just den kanna som jag fick) serverades en fin chokladpralin i form av en liten chokladbägare på fot, fylld med chokladmousse. Ljuvligt god förstås.

Mellan rätterna var det underhållning och prisutdelningar. Två från kansliet var konferencierer och skötte det med bravur. Det finaste priset som delades ut var förstås Polhemspriset. Det gick till Petra Wadström för hennes uppfinning Solvatten. Förutom äran vann hon 250 000 kr, som säkert kom till god nytta för det fortsatta arbetet. Priset delades ut av prins Carl Philip, fast han fyllde egentligen ingen funktion alls mer än som någon form av galjonsfigur. Han var knäpp tyst, sa bara några vänliga ord till Petra efteråt som inte gick ut till åhörarna (såg det på läpprörelserna). Jag gav bort Solvatten (ungefär som man kan ge någon en get eller kyckling) i julklapp något år sedan. Riktigt bra underhållning. Charlie Caper, vinnare av talang 2009, trollade flera gånger och Sirqus Alfons hade lasershower.

På hemvägen gick vi ut på andra sidan om den tillfälliga festlokalen i tunneln för att bli hämtade med buss. Vi var där 15-20 minuter innan bussarna skulle avgå, i hopp om att vi skulle kunna kliva på och sitta inne i värmen och vänta. Fast bussarna hade inte kommit ännu och inte kom de till halv elva då de skulle avgå heller. Till slut började vi gå en bit inåt tunneln tills vi kom fram till en avfart/tunneldelning. Sedan fortsatte vi vårt väntande Det var sent och nu ville alla få komma iväg. Klockan elva dök bussarna äntligen upp. Det var lite trassligt och trångt i tunnlarna. En ledarbil körde före och det gällde att hålla koll på sidorna. Vi var inte tillbaka på Djurönäset igen förrän efter midnatt. De flesta var nog rätt sega när mötet fortsatte direkt efter frukosten dagen därpå.